En artikel av Caitlin Johnstone om aktuell person https://caitlinjohnstone.com.au/2024/11/19/another-psychopath-for-us-secretary-of-state/ Uttalar hon sig för bestämt om Trumps utrikespolitik? Vad sägs om hennes syn på USA:s demokrati?
Några av Trumps ministerval kan ha svårt att ta sig förbi senaten, men inte Rubio. Han är den exakta typen av blodsugande träskigel som varelserna på Capitol Hill älskar. Psykopati är nästan ett anställningskrav för utrikesministerposten, eftersom titeln innebär ett ansvar för att hjälpa till att etablera det våld och den tyranni som fungerar som limmet som håller ihop det amerikanska imperiet. Marco Rubio kommer att ansluta sig till en lång rad av psykopater som USA:s nästa utrikesminister.
Som utrikesminister är man ansvarig för att skapa internationell konsensus för brutala ekonomiska sanktionsregimer, för att trumma upp stöd för ökade aggressioner mot Washingtons officiella fiender och hitta på ursäkter för de kriminella övergreppen av USA och dess allierade.
Det här är roligt på ett mörkt sätt eftersom utrikesministern är tänkt att vara ansvarig för USA:s diplomati, vilket i teorin borde betyda att man sluter fred och löser konflikter utan våld.
Det amerikanska utrikesdepartementet var tänkt att vara den fredsskapande motvikten till det amerikanska krigsdepartementet (omdöpt till försvarsdepartementet 1947 eftersom ”krigsdepartementet” var lite för ärligt), men eftersom USA driver ett världsomspännande imperium som hålls samman av oändligt våld har den liten användning för något fredsbevarande, så utrikesdepartementet är mest vant vid att hjälpa till att utöva mer våld och övergrepp.
I teorin skulle det vara fredsdepartementet, men i praktiken fick USA i stället två krigsdepartement.
Rubio kommer att vara ett lämpligt tillägg till listan över sadistiska manipulatörer som har tjänat i den rollen före honom, och han ansluter sig i den rollen till sådana föregångare som Antony Blinken, Mike Pompeo, Hillary Clinton, Madeleine Albright och Henry Kissinger, som nästa själlösa manipulator att leda det amerikanska utrikesdepartementet genom att trycka den kejserliga stöveln i halsen på det globala södern.
❖
Flera Kamala-anhängare har argt talat om för mig att jag hjälpte Trump att vinna genom att kritisera Bidens utrikespolitik inför valet. Jag kan inte föreställa mig att jag skulle vara så principlös att jag skulle förvänta mig att folk skulle ljuga om ett folkmord för att hjälpa någon att vinna fler röster.
❖
Inget Trump kommer att göra innanför USA:s gränser under de kommande fyra åren kommer att vara den minsta bråkdelen så mördande, tyranniskt och värd våldsam opposition som vad Biden gör i Gaza just nu.
❖
Amerikanska progressiva, som slutade prata om Gaza i juli-augusti för att undvika att skada Kamala, verkar ha glömt att återgå till att prata om Gaza nu när valet är över.
❖
Trump är djupt ond, men han är en mycket konventionell sorts djupt ond, av samma sort som Biden, Obama och Bush före honom.
Den stora lögnen om Trump är att han är en speciell avvikelse från normen, och båda sidor tror på denna lögn.
Allt om den faktiska politiken under hans första mandatperiod avslöjar att han är en mycket vanlig republikansk president, som är ond på ungefär samma sätt som alla andra onda republikanska presidenter.
Han gjorde ingenting som inte redan hade gjorts av de före honom och som kommer att fortsätta att göras av de som kommer efter honom.
Men både demokrater och republikaner ser honom som ett drastiskt avsteg från USA:s status quo, som bara skiljer sig åt i om de uppfattar detta som en bra sak eller en dålig sak.
Detta beror på att amerikanska presidenter inte kan skilja sig nämnvärt från varandra i verklig politik och beslutsfattande. Om de var den sorten som skulle störa status quo för mycket, skulle de aldrig ha fått tillträde till presidentposten. Det finns helt enkelt för mycket makt på det amerikanska imperiet för att någon betydande förändring i dess verksamhet ska tolereras av den faktiska maktstruktur vilken verkligen styr saker och ting.
Så eftersom presidenter och livskraftiga presidentkandidater inte kan skilja sig nämnvärt från varandra när det gäller politik, skiljer de sig istället från varandra när det gäller narrativ och känslor.
Det är vad vi ser i allt hat mot och passion för och frenetisk uppfattning om Trump på båda sidor av USA:s partiklyfta.
Ett gäng tomma narrativa ludd som häller mycket känslomässig energi i att antingen stödja eller motarbeta en mycket vanlig ondska i en mycket vanlig republikansk president.
Om de inte gjorde det skulle hela USA:s politiska landskap bara vara att demokrater och republikaner håller med varandra om 99 procent av det amerikanska imperiets ondska och är halvhjärtat oense om den återstående procenten. Och det skulle ge bort hela matchen.
Det skulle döda illusionen om att amerikaner lever i en verklig demokrati där deras röster faktiskt betyder något.
Läs gärna även Dagens propaganda 19/11. Marco Rubio enligt DN
Fanatiska och opålästa ignoranter är nog den mer korrekta politiska diagnosen, tyvärr. Men var beredd på en extrem temperaturhöjning av de sionistiska insatserna. Nu blir det all in till förmån för Israels vålds- och högerfanatiker. Var så säkra. Den stora frågan är faktiskt hur den omgivande arabvärlden kommer att reagera.