Denna artikel publicerades först på Peter M Johansens blogg.
USA har dramatiskt ökat användningen av unilaterala sanktioner och sekundära sanktioner som ett utrikespolitiskt vapen under de senaste tjugo åren. De kan öka mycket mer med president Donald J. Trump tillbaka i Vita huset. Och EU hänger på. Detta bryter mot FN-stadgan och multilaterala konventioner om mänskliga rättigheter, internationell rätt och humanitär rätt – och försvaras med ”våra värderingar”.
Ungefär en tredjedel av mänskligheten bor i länder som är föremål för sanktioner och ensidiga tvångsåtgärder, konstaterade FN:s särskilda rapportör för mänskliga rättigheter Idriss Jazzairy (2015-20) från Algeriet när han presenterade sin rapport om internationella sanktioner för FN:s generalförsamling 2015.
Sedan dess har användningen av sanktioner, inklusive sekundära sanktioner som drabbar tredje part, och unilaterala tvångsåtgärder (UCM) ökat i styrka utan att gå FN:s väg.
Detta är ingen tillfällighet och följer, föga överraskande, det geopolitiska mönster som sticker ut allt starkare och som lite enkelt har beskrivits som ”västerlandet mot resten”, samma mönster som har bidragit till och tvingat fram Brics+.
Talet av siffror
Förra året presenterade ekonomen Francisco Rodríguez siffror för tankesmedjan Center for Economic and Policy Research (CEPR). De visar att omkring 29 procent av världens bruttonationalprodukt (BNP) produceras i länder som är föremål för sanktioner. Det är en markant ökning från drygt fyra procent på 1960-talet.
Rodrǵuez, professor i internationella relationer vid University of Denver i Colorado, är från Venezuela och har en förstahandsbild av hur sanktioner fungerar. Hans nya bok ”The Collapse of Venezuela: Scorched Earth Politics and Economic Decline, 2012-20” kommer att publiceras i januari.
Han tillhör den moderata delen av oppositionen och är en flitig skribent i Foreign Affairs, Financial Times, New York Times och Washington Post.
Den 25 juni publicerade Washington Post en omfattande genomgång av USA:s användning av sanktioner, ”How Four US Presidents Unleashed Economic Across The Globe” , d.v.s. efter millennieskiftet.
Resultatet är slående: USA har infört tre gånger så många sanktioner som något annat land eller internationell institution. De påverkar troligen en tredjedel av alla världens länder (FN har 193 medlemmar) på ett eller annat sätt, från ekonomiska åtgärder, sanktioner mot företag eller individer och organisationer.
Det är inte bara frekvensen som har ökat utan även omfattningen. Sanktionerna var relativt få under Bill Clinton, ökade markant under president George W. Bush, höll sig på samma nivå med viss ökning under president Barack Obama, ökade igen under president Donald Trump och exploderade under president Joe Bidens första två år p.g.a. Rysslands invasion av Ukraina.
https://www.washingtonpost.com/business/interactive/2024/us-sanction-countries-work
”Medeltida belägring”
– Även om införandet av sanktioner och UCM ofta kläds i luftig och högljudd retorik om att skydda mänskliga rättigheter, främja demokrati och fred för att göra dem mer välsmakande och ge dem en faner av legitimitet, finns det en betydande och ständigt växande samling av överväldigande bevis från akademisk litteratur, rapporter utförda av internationella organisationer och många fallstudier som visar olagligheten av sanktionerna och UCM och den enormt skadliga inverkan de har på de länder som pekas ut, skriver Fikrejesus Amahazion i Eritrea Profile (23 och 30 oktober), som forskar om utvecklingen i Eritrea och Afrikas horn.
– Dessa åtgärder har genomförts ensidigt och utan uttryckligt tillstånd eller konsensus från det internationella samfundet. De är inte i enlighet med internationell rätt, internationell humanitär rätt, FN-stadgan eller de grundläggande normer och principer som styr fredliga och diplomatiska förbindelser mellan stater, skriver han.
Amahazion drar slutsatsen att detta är ”den moderna motsvarigheten till en medeltida belägring och representerar ett surrogat för krigföring.”
Amahazion kan ha tagit bilden av den medeltida belägringen från den kubansk-amerikanske juristen Alfred-Mauric de Zayas. Han var ”oberoende expert för främjande av en demokratisk och rättvis internationell ordning” för FN:s råd för mänskliga rättigheter (UNHRC) från 2012 till 2018 och advokat för kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter (1981-2003).
Republikanen, som stödde Bernie Sanders 2016 och Tulsi Gabbard 2020, använde termen ”medeltida belägring” för att beskriva den amerikanska sanktionsregimen mot Venezuela.
I en intervju med Telesur i februari 2018 och sedan i sin rapport som publicerades i augusti samma år hävdade han att ”det inte finns någon humanitär kris” i Venezuela, utan istället ”ekonomisk krigföring” och ”ekonomiska sanktioner” från USA, Kanada och EU som var den viktigaste orsaken till situationen.
Han insåg Venezuelas alltför stora beroende av oljeintäkter, dåligt styre under president Nicolás Maduro eller korruption, men rekommenderade att de ekonomiska sanktionerna skulle utredas av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som möjliga brott mot mänskligheten enligt artikel 7 i Romstadgan, fördraget som är den juridiska grunden för ICC från den 17 juli 1998.
”Surrogat för krigföring”
Sanktionerna presenteras ofta och omnämns som ”omfattande, sektorspecifika, riktade och smarta”, men effekterna är att ”de alltid orsakar enorma sociala, ekonomiska, hälsomässiga och humanitära konsekvenser och skador som leder till irreguljära migrationsströmmar, förflyttar människor och som i slutändan undergräver freden – och de slår alltid oproportionerligt hårt mot de mest utsatta i samhället, inklusive barn, kvinnor, äldre, sjuka och fattiga”, påpekar Amahazion.
Bara under de senaste två eller tre åren har nära tio procent av Kubas befolkning lämnat ön till följd av USA:s blockad, som fortfarande vilar tungt på den inflationsdrivna och kostnadskrävande post-pandemiska ekonomin, som krossade landets största inkomstkällan, turism.
I sin rapport för tankesmedjan CEPR, ”Economic Sanctions as Collective Punishment: The Case of Venezuela” från den 25 april 2019, drog ekonomerna Mark Weisbrot och Jeffrey Sachs slutsatsen att USA:s sanktioner mot Venezuela hade lett till en ökning med 31 procent av dödsfallen 2017 -18. Detta innebar en överdödlighet på 40 000 venezuelaner.
Red: Läs gärna FN: ”Sanktionerna mot Venezuela är ett brott mot internationell rätt”
Det var före den stora massflykten.
https://cepr.net/images/stories/reports/venezuela-sanctions-2019-04.pdf
USA, med EU i släptåg, använder medvetet sanktioner som en politisk på/av-knapp som fungerar som direkt inblandning i Venezuelas och andra länders inre angelägenheter.
Detsamma gäller Amahazions hemland, Eritrea, som drabbas av en rad ensidiga sanktioner och ensidiga tvångsåtgärder (UCM) från USA och EU. Eritrea har också härjats av FN sedan den tidigare italienska kolonin införlivades i Etiopien och sedan i samband med gränskriget mot Etiopien (1998-2000) då FN inte följde upp Internationella gränskommissionens (EEBC) beslut.
USA var centralt för att undergräva det bindande och slutgiltiga beslutet som mest gick till Eritreas fördel när gränsbyn Badme tilldelades Eritrea av EEBC. Det valdes av Susan Rice, dåvarande biträdande utrikesminister för afrikanska frågor (1997-2001), då FN-ambassadör (2009-13) och nationell säkerhetsrådgivare (2013-17) under president Obama, för att sätta åt sidan med Algeriets redan försvagade president Abdelaziz Boutiflika, då chef för Afrikanska unionen.
USA satsade på Etiopien som sitt brohuvud på Afrikas horn, och har behållit sina sanktioner mot Eritrea till denna dag, medan Etiopien kom i konflikt med USA när premiärminister Abiy Ahmed tog över det nästan trettioåriga TPLF-dominerade styret i Addis Abeba.
Brott mot FN-stadgan
De unilaterala sanktionerna och unilaterala tvångsåtgärderna (UCM) har ingen internationell legitimitet. Snarare tvärtom: de bryter mot internationell rätt och internationella konventioner och multilaterala avtal, inklusive grundläggande mänskliga rättigheter och nationell suveränitet.
De utgör tydliga angrepp på grundläggande principer i FN-stadgan som oberoende, lika suveränitet, icke-inblandning och multilateralism, anser Amahazion.
Eftersom FN:s säkerhetsråd inte är inblandat bryter UCM mot artikel 41 i stadgan i kapitel 7: ”Aktioner med avseende på hot mot freden, fredsbrott och aggressionshandlingar”.
Den lyder: ”Säkerhetsrådet kan besluta vilka åtgärder, som inte innefattar användning av väpnat våld, som ska användas för att genomföra dess beslut. Den kan uppmuntra medlemmarna i FN att tillämpa sådana åtgärder. Dessa kan innefatta helt eller delvis avbrott av ekonomiska förbindelser och av järnvägs-, sjö-, luft-, post-, telegraf-, radio- och andra kommunikationsmedel samt avbrott i diplomatiska förbindelser.”
Befogenheten vilar helt på säkerhetsrådet när det gäller sanktioner. Ett brott mot artikel 41 innebär alltså också ett brott mot artikel 103 i kapitel 16: ”Övriga bestämmelser”:
Den lyder: ”I fall av konflikt mellan förpliktelserna för medlemmarna av Förenta Nationerna enligt denna konvention och deras förpliktelser enligt någon annan internationell överenskommelse, ska deras förpliktelser enligt denna konvention ha företräde.”
FN-stadgan ska ha företräde framför all annan internationell lagstiftning.
Förra året pekade Alfred de Zayas på en annan artikel, artikel 39 i kapitel 7. Den lyder: ”Säkerhetsrådet skall fastställa förekomsten av något hot mot freden, fredsbrott eller aggressionshandling och ska ge rekommendationer eller besluta vilka åtgärder som ska vidtas i enlighet med artiklarna 41 och 42 för att upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet.”
– UCM:s destabiliserande effekt på internationell ordning kan utgöra ett hot mot internationell fred och säkerhet i enlighet med artikel 39 i stadgan, anser Zayas.
FN:s konventioner
Sanktionsregimerna och UCM bryter också mot flera FN-konventioner. Det gäller den internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (ICESCR) och den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR).
ICESCR är ett multilateralt fördrag som antogs av FN:s generalförsamling den 16 december 1966 som USA har undertecknat men inte ratificerat. Det är en del av FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna ( UDHR) och ICCPR.
Konventionen övervakas av FN:s kommitté för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter (SESCR).
https://en.wikipedia.org/wiki/International_Covenant_on_Economic,_Social_and_Cultural_Rights
USA:s sanktioner är för det mesta vridna på ett sådant sätt att de leder till svårigheter för de sanktionerade länderna att få livsviktiga tjänster, från mat till medicin och utbildning. Det finns ett brott mot artiklarna 11 och 12 i ICESCR, enligt Amahazion.
Eftersom de ensidiga tvångsåtgärderna direkt inkräktar på de sanktionerade staternas rätt att bestämma sin politiska status och bestämma sin ekonomiska politik och sociala utveckling, är grundpelare för rätten till självbestämmande enligt definitionen i ICCPR.
Det gäller också förbudet mot krigspropaganda och hatiskt och rasistiskt tal till följd av de mediekampanjer som ofta följer med sanktionerna för att motivera dem. Här finns det utrymme för hela omfattningen av hegemoniskt hyckleri och ”våra värderingar” dubbelmoral.
Stigmatiseringen av ondskan
Märkning och stigmatiserande termer internationaliseras snabbt, vare sig det handlar om att utropa Saddam Hussein till ”vår tids Adolf Hitler” som Storbritanniens premiärminister Tony Blair gjorde i parlamentet i Westminster för att få grönt ljus att gå i krig med USA eller hänvisa till Eritrea som ”Afrikas Nordkorea” som användes flitigt av Kjetil Tronvoll, professor vid Oslo Nye Høyskole.
Spåren går tillbaka till Susan Rice och hennes nätverk av etiopiska och utländska TPLF-kontakter. De hjälpte till att forma propagandan under kriget i Tigray-provinsen mellan den avsatte TPLF-administrationen och dess väpnade styrkor och centralregeringen i Addis Abeba med militärt bistånd från Eritrea (3 november 2020 – 3 november 2022).
President Bush kallade Iran, Irak och Nordkorea för ” ondskans axel” i presidentens årliga State of the Union-tal den 29 januari 2002, ett tal skrivet av David Frum. Syrien, Libyen och Kina var ”bortom ondskans axel”.
Utrikesminister Condoleeza Rice använde termen ” tyranniets utposter” 2005 och pekade ut Nordkorea, Iran, Vitryssland, Kuba, Myanmar och Zimbabwe som totalitära stater och diktaturer.
Bredvid dessa stämplade USA dessa stater som ” skurkstater ” : Iran, Syrien, Nordkorea, Afghanistan, Kuba och Venezuela.
Alla dessa är fortfarande föremål för amerikanska sanktioner.
https://en.wikipedia.org/wiki/Axis_of_evil
Fallet Eritrea
UCM strider mot Afrikanska unionens konstitutiva lag från 2000, där artikel 4 handlar om icke-inblandning i staters inre angelägenheter. 2022 beslutade AU:s parlamentariska församling att fördöma de ensidiga straffåtgärderna mot Eritrea och andra afrikanska stater.
Samma sak hände förra året med krav på att sanktionerna mot Eritrea ska hävas.
Vilka konsekvenser har sanktioner och UCM haft för Eritrea?
De har skapat enorma hinder för att få tillstånd och licenser för upphandling och leverans av vissa väsentliga varor. På grund av sanktionsregimens mångfacetterade komplexitet, inklusive rädslan för sekundära sanktioner mot företag som gör affärer med sanktionerade länder, har Eritrea varit tvungen att ta sig över stora hinder.
Detta har lett till långvariga förseningar och betydligt högre kostnader för att få tillgång till kapitalvaror, reservdelar och teknologier som är nödvändiga för att underhålla och öka tillverkningsindustrin eller utvecklingen av infrastruktur.
– Landets tillgång till vissa tekniska och kunskapsbaserade system har ofta hindrats eller gjorts mycket mer utmanande och därigenom skapat hinder för vetenskapliga och tekniska framsteg, förvärrat befintliga ojämlikheter och underminerat förverkligandet av rätten till utveckling, skriver Fikrejesus Amahazion i Eritrea Profile .
Sanktionerna innebär också pågående insatser för att förhindra legitima överföringstransaktioner från eritreaner utomlands till släktingar i Eritrea. Många, särskilt unga, har lämnat Eritrea av olika anledningar.
Migranter och flyktingar, unga som vill slippa långvarig ”nationell tjänst” (militär och samhällstjänst) eller som inte ser några framtidsutsikter i Eritrea, skickar hem pengar. Det är en livlina för många familjer.
– Flera studier från internationella organisationer och ledande forskare har genomgående visat att remitteringar ofta är en kritisk stabilisator, hjälper hushållen att bygga motståndskraft, kan främja hållbar utveckling och bör välkomnas, uppmuntras och underlättas, avslutar Amahazion.
Detsamma gäller många familjer i Nordafrika och Centralamerika.
– När det gäller investeringar har utländska investeringar i den betydande gruvsektorn aktivt avskräckts och tillgången till internationella marknader har begränsats med avsikten att kväva en värdefull intäktsström för landet, anser Amahazion.
Det är här Kina och vikten av Brics+-samarbete kan få en markant större betydelse för att stå upp mot USA:s och EU:s sanktionsregimer, bland annat genom att bygga ett nytt finansiellt verktyg som kan kringgå det amerikanska och dollarbaserade Swift-systemet för internationella transaktioner.
”Västerlandet mot resten”
Eritrea är ännu ett exempel på avståndet mellan ”västlandet mot resten” i geopolitiska frågor. Resolution 77/214 Mänskliga rättigheter och unilaterala tvångsåtgärder, UCM) som antogs den 15 december 2022 i FN:s generalförsamling, bekräftar att UCM är ett stort hinder för förverkligandet av rätten till utveckling och genomförande av Agenda för hållbar utveckling 2030 .
FN:s mål för hållbar utveckling antogs i september 2015 som en fortsättning på FN:s millenniemål från september 2000.
Summan av kardemumman är att när sanktionsregimer förlamar de sanktionerade staternas förmåga att upprätthålla sociala tjänster, hotar livsmedelsförsörjningen och förhindrar eller begränsar tillgången till mediciner och medicinsk utrustning, bryter det mot hörnstenen i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter av den 10 december 1948, deklaration om mänskliga rättigheter. rätten till utveckling ( Declaration on the Right to Development , DRD) som FN:s generalförsamling antog 1986, och deklaration om folkrättsprinciper ( Declaration on Principles of International Law ) som ratificerades 1970.
Den senare säger att ”ingen stat har rätt att ingripa, direkt eller indirekt, i en annan stats inre eller yttre angelägenheter.”
https://en.wikipedia.org/wiki/International_Bill_of_Human_Rights
Sanktioner är en effektiv metod varmed kollektiv underkastelse uppnås, svält ut en nation och den är lättare att belägra, slutligen kolonisera. I krisstunder tenderar människor att fokusera på de dagliga nödsituationerna för att överleva krisen, och sätter samtidigt större tillit till de personer som sitter vid makten. Vi släpper en aningen på självkontrollen under kristider.
Privatiserade invasioner dyker upp
vilket innebär att privata industrier drar nytta av pågående storskaliga kriser, driver igenom politik, systematiskt fördjupar ojämlikhet och gör rika rikare.
Spekulationer i kriser och krig är inte något nytt, benämns som känt för katastrofkapitalism/chockdoktrin och utvecklades, enligt Klein, som ett sätt att förhindra att kriser gav upphov till progressiv politik.
Och internt i USA riktar sig den oligarkin mot de vanliga medborgarna. Eliterna tycks ha planerat Covid helt utan att det fanns ngt legitimt medicinskt skäl och illustrerar sitt tänkande med orden ’A republic if we can Phoenix it’. Dvs Förvandla den gamla republiken till aska varefter Globalisternas Fågel Fenix’ pånyttfödelse äger rum.
Den Chockdoktrinen med operation Phoenix kommer från Thavistock Institute och tillämpades som bekant tidigare i Vietnam.
Mycket bra artikel. (en del av detta kände jag inte till). Alla dessa ”oligark-troende”, svenska politiker som låtit sig mutas (och hotas) till total underkastelse när man istället borde söka medlemskap i BRICS+. Finns det verkligen inga andra drivkrafter en ekonomiska för politiker idag?