Det långa kriget för att bekräfta västvärldens och Israels överlägsenhet förändras!

En artikel av Alastair Crooke 2/12 https://strategic-culture.su/news/2024/12/02/long-war-reaffirm-western-and-israeli-primacy-undergoes-shape-shift/. Denne är en f.d. brittisk diplomat, grundare och chef för Beirut-baserade Conflicts Forum. Andra artiklar av honom på Globalpolitics.se här.

Mellanöstern är inte längre ”som förut”. Snarare är ett helt annat ”uppvaknande” på gång.

Det långa kriget för att bekräfta västvärldens och Israels överlägsenhet genomgår en förändring. På en front har kalkylen avseende Ryssland och kriget i Ukraina förändrats. Och i Mellanöstern håller krigets lokalisering och form på att förändras på ett tydligt sätt.

George Kennans (se här, ö.a.) berömda sovjetdoktrin har länge utgjort grundlinjen i USA:s politik, först gentemot Sovjetunionen och senare gentemot Ryssland. Kennans tes från 1946 var att USA måste arbeta tålmodigt och beslutsamt för att avvärja det sovjetiska hotet och för att förstärka och förvärra de interna sprickorna i det sovjetiska systemet, tills dess motsägelser utlöste en kollaps inifrån.

På senare tid har Atlantic Council använt sig av Kennan-doktrinen för att föreslå att Kennan-doktrinens huvuddrag bör ligga till grund för USA:s politik gentemot Iran. ”Det hot som Iran utgör mot USA liknar det som Sovjetunionen stod inför efter andra världskriget. I detta avseende har den politik som George Kennan skisserade för att hantera Sovjetunionen vissa tillämpningar för Iran”, heter det i Atlantic-rapporten.

Under årens lopp har denna doktrin förstenats till ett helt nätverk av säkerhetsuppfattningar,z som bygger på den arketypiska övertygelsen att USA är starkt och att Ryssland är svagt. Ryssland måste ”veta det”, och därför, hävdades det, fanns det ingen logik för ryska strateger att föreställa sig att de hade något annat val än att underkasta sig den övermakt som representerades av Natos samlade militära styrka mot ett ”svagt” Ryssland. Och om de ryska strategerna på ett oklokt sätt skulle fortsätta att utmana väst, skulle den inneboende motsättningen helt enkelt leda till att Ryssland splittrades, hette det.

Amerikanska neocons och västliga underrättelsetjänster har inte lyssnat på någon annan åsikt, eftersom de var (och till stor del fortfarande är) övertygade av Kennans formulering. Den amerikanska utrikespolitiska klassen kunde helt enkelt inte acceptera möjligheten att en så central tes var felaktig. Hela förhållningssättet speglade snarare en djupt rotad kultur än någon rationell analys – även när synliga fakta på marken pekade på en annan verklighet.

USA har alltså ökat trycket på Ryssland genom att stegvis leverera ytterligare vapensystem till Ukraina, genom att stationera kärnvapenbärande missiler med medellång räckvidd allt närmare Rysslands gränser och nu senast genom att skjuta in ATACMS i ”gamla Ryssland”.

Syftet har varit att pressa Ryssland till en situation där landet känner sig tvunget att göra eftergifter till Ukraina, t.ex. att acceptera en frysning av konflikten, och att tvingas förhandla mot ukrainska förhandlingskort som utformats för att ge en lösning som är acceptabel för USA, eller alternativt att Ryssland trängs in i ett ”kärnvapenhörn”.

Den amerikanska strategin vilar i slutändan på övertygelsen om att USA skulle kunna gå in i ett kärnvapenkrig med Ryssland – och vinna; att Ryssland förstår att om landet skulle gå in i ett kärnvapenkrig skulle det ”förlora världen”. Eller så skulle ryssarnas ilska, pressat av Nato, sannolikt få Putin att lämna sin post om han gjorde betydande eftergifter gentemot Ukraina. Det var ett ”win-win”-resultat – ur USA:s perspektiv.

Oväntat dök dock ett nytt vapen upp på scenen som just befriar president Putin från ”allt-eller-inget”-valet att behöva ge Ukraina en ”förhandlingshand” eller ta till kärnvapenavskräckning. Istället kan kriget avgöras av fakta på marken. I praktiken imploderade George Kennans ”fälla”.

Oreshnik-missilen (som användes för att attackera Yuzhmash-komplexet i Dnietropetrovsk) förser Ryssland med ett vapen som aldrig tidigare skådats: Ett missilsystem med medellång räckvidd som effektivt sätter västvärldens kärnvapenhot schackmatt.

Ryssland kan nu hantera en västlig eskalering med ett trovärdigt hot om vedergällning som är både enormt destruktivt och konventionellt. Det inverterar paradigmet. Det är nu västvärldens upptrappning som antingen måste ske med kärnvapen eller begränsas till att förse Ukraina med vapen som ATACMS eller Storm Shadow som inte kommer att förändra krigsförloppet. Om Nato skulle trappa upp ytterligare riskerar man en Oreshnik-attack som vedergällning, antingen i Ukraina eller mot något mål i Europa, vilket skulle lämna västvärlden med dilemmat vad man ska göra härnäst.

Putin har varnat: ”Om ni slår till igen i Ryssland kommer vi att svara med en Oreshnik-attack mot en militär anläggning i en annan nation. Vi kommer att varna så att civilbefolkningen kan evakuera. Det finns inget som ni kan göra för att förhindra detta; ni har inget antimissilsystem som kan stoppa en attack som kommer in i Mach 10”.

Nu är det ombytta roller.

Naturligtvis finns det andra skäl än den permanenta säkerhetskaderns önskan att få Trump att fortsätta kriget i Ukraina, för att smutskasta honom med ett krig som han lovade att omedelbart avsluta.

Särskilt britterna och andra i Europa vill att kriget ska fortsätta, eftersom de sitter fast på den finansiella kroken genom sina innehav av ukrainska obligationer på cirka 20 miljarder dollar, som har en ”default-liknande status” (dvs. Som Ukraina inte kommer att kunna betala, ö.a.), eller genom sina garantier till IMF för lån till Ukraina. Europa har helt enkelt inte råd med kostnaderna för en fullständig betalningsinställelse. Europa har inte heller råd att ta på sig bördan om Trumpadministrationen skulle sluta stödja Ukraina ekonomiskt. Så de samarbetar med den amerikanska myndighetsstrukturen för att göra fortsättningen av kriget säkrad mot en politisk omsvängning från Trump: Europa av ekonomiska skäl och den djupa staten för att den vill störa Trump och hans inrikesagenda.

Den andra flygeln i det ”globala kriget” återspeglar en spegelvänd paradox: ”Israel är starkt och Iran är svagt”. Den centrala punkten är inte bara dess kulturella underbyggnad, utan att hela den israeliska och amerikanska apparaten är en del av narrativet att Iran är ett svagt och tekniskt efterblivet land.

Den mest betydelsefulla aspekten är det fleråriga misslyckandet när det gäller faktorer som förmågan att förstå strategier och att känna igen förändringar i den andra sidans förmågor, åsikter och förståelse.

Ryssland verkar ha löst några av de allmänna fysikaliska problemen med föremål som flyger i hypersonisk hastighet. Användningen av nya kompositmaterial har gjort det möjligt att göra det möjligt för den glidande kryssningsmissilen att göra en långväga styrd flygning praktiskt taget under förhållanden med plasmabildning. Den flyger till sitt mål som en meteorit, som ett eldklot. Temperaturen på dess yta når 1.600-2.000 grader Celsius men kryssningsmissilen styrs på ett tillförlitligt sätt.

Och Iran verkar ha löst de problem som är förknippade med en motståndare som har luftherravälde. Iran har skapat en avskräckande effekt som bygger på utvecklingen av billiga svärmdrönare som matchas med ballistiska missiler med hypersoniska precisionsstridsspetsar. Det innebär att drönare för 1.000 dollar och billiga precisionsmissiler ställs mot enormt dyra pilotstyrda flygplan – en inversion av krigföring som har varit under utveckling i tjugo år.

Det israeliska kriget genomgår dock en metamorfos på andra sätt. Kriget i Gaza och Libanon har ansträngt det israeliska manskapet; IDF har lidit stora förluster; dess trupper är utmattade; och reservisterna förlorar engagemanget i Israels krig och dyker inte upp till tjänstgöring.

Israel har nått gränsen för sin kapacitet att sätta in soldater på marken (förutom att värva de ortodoxa Haredi-eleverna i Yeshiva – en handling som skulle kunna få koalitionen på fall). (de ortodoxa har hittills varit undantagna från militärtjänstgöring och detta undantag vill man nu ta bort, ö.a.)

Kort sagt, den israeliska arméns truppnivåer har sjunkit under de nuvarande militära åtaganden som beordrats av befälet. Ekonomin håller på att implodera och de interna motsättningarna är råa och sårande. Detta gäller särskilt orättvisan i att sekulära israeler dör medan andra slipper militärtjänstgöring – ett öde som är reserverat för vissa men inte för andra.

Denna spänning spelade en viktig roll i Netanyahus beslut att gå med på en vapenvila i Libanon. Det växande missnöjet med undantaget för ortodoxa harediter riskerade att fälla koalitionen.

Det finns – metaforiskt talat – nu två Israel: Konungariket Judéen kontra Staten Israel. Med tanke på dessa djupa motsättningar ser många israeler nu kriget mot Iran som den katharsis som kommer att binda samman ett splittrat folk igen och – om det blir en seger – göra slut på Israels alla krig.

Utanför utvidgas kriget och byter skepnad: Libanon är för tillfället på lågvarv, men Turkiet har utlöst en stor militär operation (enligt uppgift med 15.000 man) i en attack mot Aleppo, med hjälp av jihadister och milis från Idlib som tränats av USA och Turkiet. Den turkiska underrättelsetjänsten har utan tvekan sina egna mål, men USA och Israel har ett särskilt intresse av att störa vapenleveransvägarna till Hizbullah i Libanon.

Israels hänsynslösa angrepp på icke-kombattanter, kvinnor och barn – och dess uttryckliga etniska rensning av den palestinska befolkningen – har fått regionen (och det globala syd) att koka och radikaliseras. Israel stör genom sina handlingar det gamla etoset. Regionen är inte längre ”som förut”. Snarare är det ett helt annat ”uppvaknande” som är i vardande.