Terrorattacken mot Nord Stream: alla bevis pekar mot USA (och Polen)

11 januari, 2025

Engelsk översättning av ett föredrag om bakgrunden till och den aktuella statusen för Nord Stream-attacken av Florian Warweg, redaktör för den tyska oberoende nyhetstidningen NachDenkSeiten, som jag varmt rekommenderar även om du inte talar tyska (använd bara en automatisk översättare i webbläsaren).

USA:s ekonomiska motiv.

USA står som den främsta ekonomiska förmånstagaren av bombningarna av rörledningen.

Fram till för några år sedan befann sig den amerikanska LNG-industrin (flytande naturgas) i en svår situation. Fracking-boomen i slutet av 2010-talet hade skapat ett enormt överskott av naturgas, vilket ledde till att spotmarknadspriset vid Henry Hub i USA sjönk till under 5 euro per megawattimme i början av 2020-talet. Som jämförelse kan nämnas att spotmarknadspriset på naturgas i EU i mitten av december 2024 ligger på mellan 43 och 50 euro per megawattimme.

Den amerikanska frackingindustrin – som finansierats med miljarder US-dollar av finanssektorn – och, som en logisk följd, av betydande delar av det amerikanska finanssystemet, stod på randen till konkurs på grund av denna prisutveckling. Detta beror på att dessa investeringar, vilket är typiskt för stora amerikanska företagssatsningar, gjordes med minimalt eget kapital men med stora lån.

Det enda sättet att förhindra den hotande kollapsen var att expandera till EU-marknaden och då särskilt rikta in sig på Tyskland, som är den största naturgasimportören i regionen, med en årlig efterfrågan på cirka 100 miljarder kubikmeter.

Innan kriget i Ukraina och sanktionerna mot Ryssland bröt ut var dock amerikansk LNG ungefär sju gånger dyrare än rysk pipeline-gas som flödade in i Tyskland, vilket gjorde att Tyskland och dess industrisektor hade få incitament att välja amerikansk gas. Under normala, rationella beslutsförhållanden skulle ett sådant byte ha varit helt ologiskt.

Som journalisten Jens Berger, specialist på energifrågor, utförligt har dokumenterat, var det först efter upptrappningen av kriget i Ukraina och de åtföljande EU-sanktionerna mot Ryssland som priset på frackad gas nådde nivåer som gjorde det möjligt för amerikanska energibolag att gå med vinst – en skarp kontrast till de betydande förlusterna under tidigare år.

Även denna utveckling vilade dock på en instabil ekonomisk grund fram till sommaren 2022.

Det var förstörelsen av Nord Stream-rörledningarna som i slutändan banade väg för EU, och särskilt Tyskland, att bli långsiktiga köpare av USA:s naturgasöverskott, vilket säkerställde att priserna förblev lönsamma för USA:s fracking-gasproducenter. Detta nyfunna energiberoende hos deras EU:s ”partner” passar också utmärkt in i USA:s globala strategiska dominansagenda. Enligt en studie från Institute of Energy Economics vid universitetet i Köln (EWI) förväntas USA år 2030 ha en dominerande ställning inom gasexporten till Tyskland och täcka cirka 40 procent av landets behov, en roll som Ryssland en gång hade före Ukrainakonflikten.

Så mycket för ”minskningen” av EU:s energiberoende, som påstås vara så viktigt för Washington.

Ett fall för USA:s inblandning i sabotaget mot Nord Stream?

Mycket tyder på att USA hade ett finger med i spelet i Nord Stream-sabotaget. Den 8 februari 2023 publicerade den välkända undersökande journalisten Seymour Hersh en explosiv artikel med titeln ”How America Took Out the Nord Stream Pipeline”. De flesta av er känner sannolikt till denna artikel. Med hänvisning till en visselblåsare gav Hersh detaljerade redogörelser för hur USA och Norge påstods ha genomfört bombningarna av rörledningen. Förutsägbart nog avfärdade CIA anklagelserna som ”helt och hållet falska”. De tyska mainstream-mediernas okritiska upprepning av CIA:s narrativ är dock en helt annan fråga.

Oavsett om USA är direkt ansvarigt för Nord Stream-attacken är det obestridligt att USA står som den främsta ekonomiska förmånstagaren. Mot denna bakgrund får den avgående amerikanska utrikesministern Antony Blinkens kommentarer bara några dagar efter händelsen en ny betydelse. Under en presskonferens den 30 september 2022 kallade Blinken förstörelsen av Nord Stream för en ”enorm möjlighet” för USA:

Vi är nu den ledande leverantören av LNG till Europa … Det här är en fantastisk möjlighet att en gång för alla ta bort beroendet av rysk energi … Det är mycket betydelsefullt och det erbjuder enorma strategiska möjligheter för de kommande åren.

För närvarande avgår cirka 20 LNG-tankfartyg från USA till Europa varje vecka. Varje tankfartyg transporterar 1,4 terawattimmar LNG. Naturgas i USA kostar cirka 9 euro per megawattimme. Kompression till vätskeform och transport lägger till ytterligare 10-15 euro per megawattimme. Gasen säljs sedan till Europa till priser på mellan 40 och 50 euro per megawattimme.

Detta innebär en veckovinst på cirka 1 miljard euro för den amerikanska gasindustrin – en dramatisk vändning från åratal av förluster till en guldgruva tack vare europeiska och i synnerhet tyska köpare. Denna situation har dessutom gett den amerikanska industrin en aldrig tidigare skådad konkurrensfördel jämfört med sina europeiska motsvarigheter.

Polens underskattade roll i Nord Stream-sagan

Beslutet att bygga Nord Stream 1 kom i början av den polska valkampanjen 2005 och utnyttjades i enlighet med detta, särskilt av det högerkonservativa partiet Lag och Rättvisa (allmänt känt som PiS). Det styrande katolsk-nationella lägret kallade bokstavligen det tysk-ryska pipelineprojektet för ett ”hot mot sin existens”. I detta sammanhang talade bröderna Kaczyński om en ”Schröder-Putin-pakt”, med direkt hänvisning till ”Hitler-Stalin-pakten” från 1939.

Polens motstånd mot Nord Stream-projektet drevs sannolikt mindre av säkerhetsskäl och mer av konkreta ekonomiska intressen – främst rädslan för att förlora de transitavgifter på flera miljoner dollar som Warszawa årligen fick från Moskva. Även om Polen strävade efter att minska sitt beroende av rysk gasimport för egen konsumtion, hade landet fortfarande ett egenintresse av att upprätthålla höga volymer av rysk gastransit genom sitt territorium, vilket genererade betydande avgifter. Detta förklarar varför Polen gjorde allt som stod i dess makt för att blockera Nord Stream-ledningen i Östersjön samtidigt som man förespråkade en utbyggnad av den landbaserade Yamal-ledningen, som försörjs av rysk gas, med en andra gren som naturligt skulle gå genom Polen.

För det andra – och förmodligen ännu mer relevant – är de planer som hade funnits i Warszawa i flera år och som till stor del redan hade genomförts, vilket taz förklarade i en artikel från början av februari 2022 med titeln ”Polen hoppas på gasaffärer”. Som artikeln noterade:

Polen vill tillsammans med USA omorganisera den centraleuropeiska gasmarknaden och ta över Tysklands tidigare transferaffärer. För detta ändamål har Polen köpt omfattande gasfält i Norge, bygger för närvarande Baltic Pipe genom Östersjön och har redan byggt gigantiska gastankar längs Östersjökusten, där flytande naturgas från USA kommer att återförgasas och i första hand exporteras. Denna sedan länge planerade verksamhet kommer dock bara att bli riktigt lönsam om Nord Stream 2 inte tas i drift och ingen prisvärd gas strömmar till Europa.

Dessa enorma polska investeringar i gasinfrastruktur, som uttryckligen stöds av USA, var ekonomiskt meningsfulla endast om Nord Stream 2 inte togs i drift. Denna satsning skulle bara ge betydande vinster om Nord Stream 1 också upphörde med sin verksamhet.

Det är talande att den 27 september 2022, bara en dag efter sabotaget av Nord Stream, invigde representanter från Polen, Danmark och Norge Baltic Pipe, som uttryckligen utformats som en alternativ pipeline till rysk gas. Vid invigningen sade Polens premiärminister Morawiecki följande:

Denna gasledning markerar slutet på en era av beroende av rysk gas. Det är också en pipeline för säkerhet, suveränitet och frihet, inte bara för Polen utan också för många andra i framtiden.

Detta uttalande understryker kärnan i Polens häftiga motstånd mot Nord Stream-projektet.

Preliminär slutsats: ett bredare strategiskt spel

Medan tysk och rysk ekonomi och politik hade ett tydligt och förståeligt intresse av att stärka sitt energipartnerskap, med början i början av 2000-talet, och av att etablera en rörledning som Nord Stream för att kringgå opålitliga transitländer med egna agendor, var situationen i USA och Polen helt annorlunda. Både Washington och Warszawa hade i årtionden betraktat det ökade samarbetet mellan Berlin och Moskva med stor misstänksamhet och hade försökt motarbeta det med alla medel.

Förr i tiden, när hot inte fungerade, användes också våld. Ett exempel på detta är explosionen av den sovjetiska Chelyabinsk-pipelinen sommaren 1982, som berodde på en CIA-operation med manipulerad programvara. Detta störde inställningarna av pumpar, turbiner och ventiler på ett sådant sätt att pipelinen exploderade. Explosionen uppges ha haft en sprängkraft på fyra kiloton. Dessförinnan, i februari 1982, hade USA hotat Förbundsrepubliken Tyskland med allvarliga konsekvenser om landet inte sade upp 1981 års industriavtal med Sovjetunionen om byggande av pipelines och leverans av sibirisk naturgas till ett värde av 16 miljarder mark årligen.

Skillnaden mot idag? På den tiden stod förbundskansler Helmut Schmidt emot hot och förklarade för USA: Andra kan kvacka hur mycket de vill, avtalet står fast.

Jag är långt ifrån att idealisera Helmut Schmidt, men kontrasten till den nuvarande förbundskanslerns reaktion är slående.

Den amerikanska kongressens främsta motivering för sitt missnöje med pipelineavtalet på 1980-talet var belysande: Våra affärsmän kommer att bli utestängda från den östra marknaden.

Denna uppfattning är direkt kopplad till de ekonomiska och strategiska konsekvenserna av Nord Stream-sabotaget och sanktionsregimen mot Ryssland. Det är uppenbart att hela den amerikanska affärsmodellen för fracking och Polens omfattande investeringar i LNG-infrastruktur under åren före sabotaget endast var ekonomiskt meningsfulla om de respektive intressenterna redan från början antog att de snart skulle få kontroll över gasmarknaderna i Tyskland och EU i stort.

Detta mål kunde bara uppnås om Washington och Warszawa lyckades konkurrera ut Ryssland som en central och etablerad exportör. Det som många experter tidigare avfärdade som en amerikansk och polsk önskedröm (pipe-dream, ö.a.) (ingen ordvits avsedd) har efter händelserna den 24 februari och 26 september 2022 blivit verklighet.

Pricken över i:et är naturligtvis avslöjandet i slutet av november att den framstående amerikanska investeraren Stephen P. Lynch (vilket först rapporterades av Washington Post) hade lämnat in en begäran till det amerikanska finansdepartementet om att få köpa den återstående delen av Nord Stream 2. Lynchs argument till det amerikanska finansdepartementet och de amerikanska senatorerna var att detta var en ”en-gång-i-generationen-möjlighet för amerikansk och europeisk kontroll över den europeiska energiförsörjningen under resten av fossilbränsle-eran”.

Lynch hade redan ansökt om och fått en licens från det amerikanska finansdepartementet i februari 2024, vilket gjorde det möjligt för honom att förhandla med företag som för närvarande omfattas av amerikanska sanktioner om köp av rörledningen. Bakgrunden är de pågående konkursförfarandena mot Nord Stream AG, baserat i Schweiz, som äger Nord Stream 2.

(Nord Stream 1 ägs av ett konsortium bestående av ryska Gazprom (51 procent), tyska Eon (15,5 procent), tyska Wintershall Dea (15,5 procent), nederländska Gasunie (9 procent) samt franska Engie (9 procent). Nord Stream 2 ägs av ett bolag som helt och hållet kontrolleras av Gazprom., ö.a.)

Schweizisk insolvenslagstiftning sätter en ”hård deadline” till januari 2025, efter vilken likvidation och auktion av Nord Stream 2 kommer att äga rum. I Lynchs argument till finansdepartementet betonas att det efter krigsslutet kommer att vara ”frestande” för både Ryssland och tidigare tyska och europeiska kunder att starta om rörledningen, oavsett vem som äger den.

I Washingtons politiska kretsar spekuleras det i att Donald Trump skulle kunna vara intresserad av köpet, särskilt som ett förhandlingsobjekt i förhandlingarna med Moskva. När jag nyligen vid en presskonferens frågade den tyska regeringens talesman Steffen Hebestreit hur den tyska regeringen planerar att reagera på denna amerikanska köpplan, svarade han Jag måste ta reda på mer om det. Jag har läst rapporter om det ni nämner, men jag har ingen aktuell information, så jag måste ta reda på mer om det. Det är förmodligen onödigt att tillägga att Hebestreit inte lämnade någon ytterligared information.

Den mediala och politiska granskningen (eller bristen på sådan) i Nord Stream-fallet

Detta för oss till den mediala och politiska utredningen (eller bristen på sådan) i Nord Stream-fallet. Till att börja med är det slående att inget annat parti i förbundsdagen, förutom die Linke och senare BSW och AfD, har visat något intresse för att utreda Nord Stream-incidenten. Relevanta frågor till förbundsregeringen kommer endast från dessa mindre oppositionspartier. De flesta av dessa förfrågningar från parlamentsledamöter, till exempel begäran om radarinspelningar från den tyska marinen, lämnas helt enkelt obesvarade av den federala regeringen med hänvisning till ”säkerhetsintressen” eller ”hot mot statens säkerhet”. Den största oppositionsfraktionen i förbundsdagen, CDU/CSU, har inte ställt en enda fråga till den nuvarande förbundsregeringen om Nord Stream.

De gröna har inte heller visat något intresse för att klargöra händelsen, trots att deras federala miljöministerium som svar på en förfrågan erkände att gasläckaget från rörledningarna sannolikt ledde till utsläpp motsvarande 7,5 miljoner ton CO2.

Ett talande exempel på koalitionsregeringens hållning är det uttalande som SPD:s förbundsdagsledamot Timon Gremmels gjorde under en session som sammankallats för att diskutera förstörelsen av Nord Stream-rörledningarna. Den 28 september 2022 uttalade han sig för koalitionsregeringens räkning: Det är helt irrelevant om Nord Stream 1 och Nord Stream 2 läcker, hur dessa läckor uppstod, om det var attacker eller vem som ligger bakom attackerna, eftersom ingen gas någonsin har strömmat genom den ena rörledningen och ingen gas har strömmat genom den andra på flera veckor. Detta är fullständigt irrelevant.

Detta uttalande – att i huvudsak förklara frågan om ansvaret för en misstänkt terroristattack mot civil infrastruktur som ”irrelevant” – är anmärkningsvärt. Och än i dag har koalitionsregeringen behållit denna inställning.

Rättsväsendet har agerat på ett likartat likgiltigt sätt. I oktober 2022 begärde t.ex. den ryska riksåklagaren att Tyskland skulle samarbeta i utredningen av Nord Stream-attacken. I vad som bara kan beskrivas som en diplomatisk provokation ignorerade det tyska justitieministeriet först begäran i tre månader innan man slutligen utfärdade ett brev där man avvisade samarbetsbegäran. Skälet var att ”Förbundsrepublikens väsentliga intressen skadas”. Denna hållning har inte ändrats. Den mycket avslöjande korrespondensen mellan tyska och ryska myndigheter om Nord Stream-utredningen finns i FN:s dokumentsystem. Det tyska utrikesdepartementet uppges för övrigt ha blivit ”upprört” över att denna korrespondens publicerades.

Mediernas intresse för attackerna ser inte bättre ut. Under flera månader visade tyska mainstream-media ett totalt ointresse för att utreda terroristattacken mot ett av Europas dyraste civila infrastrukturprojekt. Detta förändrades dramatiskt när Seymour Hersh den 8 februari 2023 publicerade sin undersökande rapport där han hävdade att amerikanska specialstyrkor, på direkt order från president Joe Biden, utförde explosionerna. Efteråt uppstod en febril aktivitet. Inledningsvis gjordes försök att misskreditera Hersh och hans forskning. Sedan presenterades ”alternativa utredningar”. Ingen ”teori” var för långsökt, så länge den flyttade uppmärksamheten från USA som en potentiell gärningsman.

Du känner säkert till teorin om Andromeda-yachten, som av Tagesschau och Die Zeit framställdes som ”undersökande journalistik” och som omedelbart efter publiceringen snabbt fick revideras när läsarna påpekade att den beskrivna rutten genom Bodden nära Wieck am Darß var fysiskt omöjlig på grund av båtens djupgående på 2,3 meter och områdets maximala vattendjup på 2 meter. Ändå är ”Andromedateorin”, komplett med ”sprängämnesrester som lämnats på båtens bord”, fortfarande den dominerande berättelsen i mainstream media. Det påstås att även den federala riksåklagarens slutsatser stöder denna berättelse.

Den mest absurda förklaringen kom från Süddeutsche Zeitung i mars 2023. Med hänvisning till ”nordiska underrättelsetjänster” hävdade tidningen att en ukrainsk oligark hade ägnat sig åt terroristdådet (som han på egen hand organiserat och finansierat) som en födelsedagspresent till sig själv den 26 september. Noterbart är att den enda kända ukrainska oligarken med födelsedag det datumet är Ukrainas tidigare president Petro Porosjenko. Kort därefter, med början i t-online, pekade nordiska underrättelsekällor återigen ut Ryssland och hävdade att det fanns ”ryska örlogsfartyg” i närheten av brottsplatsen. Den här historien hade följande rubrik: ”Spåren efter attacken leder till Ryssland”.

När Seymour Hersh i slutet av september 2023 följde upp med en rapport baserad på CIA-källor, där han hävdade att förbundskansler Olaf Scholz var ”fullt medveten” om USA:s hemliga planer på att förstöra pipelinen, blev det i stort sett tyst i den tyska pressen.

På mina frågor om detta vid den federala presskonferensen fick jag standardsvaret att den federala regeringen inte var ansvarig och att jag skulle kontakta riksåklagaren, som ansvarade för utredningen. Detta var svaret oavsett vilken fråga som ställdes – inklusive de som tydligt låg inom den federala regeringens ansvarsområde, till exempel om regeringen stödde Kinas förslag om att genomföra en internationell utredning under FN:s överinseende av Nord Stream-incidenten. Om man pekar på USA:s roll och bara frågar om den federala regeringen har någon information som utesluter USA:s inblandning, blir svaret att denna anklagelse avvisas med ”avsky och indignation”.

Samtidigt har andra journalister förvånansvärt nog avstått från att ställa frågor om Nord Stream överhuvudtaget, trots att de ställt kritiska frågor om ämnen som Gazakonflikten.

Slutsats

Hanteringen av Nord Stream-attacken kastar ett oroande ljus över tillståndet i det tyska medielandskapet. ARD, ZDF, Die Zeit, Süddeutsche Zeitung, Der Spiegel – i stort sett hela spektrumet av tyska mainstreammedier – lät sig användas som verktyg för att sprida ”information” som läckt ut från underrättelsetjänster och andra statliga enheter utan någon kritisk granskning. Faktum är att dessa medier till och med hade fräckheten att presentera dessa uppenbarligen obekräftade läckor från ”undersökande kretsar” (t.ex. exemplet ”Wieck am Darß” som nämns ovan) som sin egen ”exklusiva undersökande forskning”.

Att underrättelsetjänster och statliga organ har sina egna agendor och kan utnyttja journalister för dessa syften verkar helt ha undgått dessa vanligtvis ryktesmedvetna redaktioner i Berlin, Hamburg eller München. Man måste dock fråga sig om detta bara är naivitet eller om en betydande del av medierna medvetet låter sig instrumentaliseras.

***

Tack för att du läste. För att producera högkvalitativ journalistik krävs ständig research, som till stor del är obetald, så om du uppskattar det jag skriver kan du överväga att uppgradera till en betald prenumeration om du inte redan har gjort det. Förutom att du får en skön känsla inombords får du tillgång till exklusiva artiklar och kommentarer.