Varför delade den tillträdande presidenten en video där Jeffrey Sachs anklagade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för att vara ”en djup, mörk jävel” som har lett USA in i ”ändlösa krig”?
Denna artikel publicerades ursprungligen i Unherd 10 januari.
___________________
I en överraskande händelseutveckling delade den tillträdande presidenten Donald Trump nyligen på sin Truth Social en video där Columbia-professorn Jeffrey Sachs anklagade Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för att vara ”en djup, mörk skitstövel” som har lett USA in i ” ändlösa krig” i Mellanöstern.
I videon säger Sachs att Netanyahu har varit den drivande kraften bakom USA:s inblandning i flera Mellanösternkonflikter – inklusive kriget i Irak, det decennielånga försöket att avsätta Assad (som slutligen kom att förverkligas förra månaden) och ett potentiellt krig med Iran inom en snar framtid. ”Han har fått oss in i oändliga krig och på grund av kraften i allt detta i amerikansk politik har han fått sin vilja igenom”, hävdar Sachs.
Netanyahus förespråkande för Irak-invasionen 2003 är central i Sachs kritik. I ett tal till kongressen 2002 hävdade Netanyahu att ett avlägsnande av Saddam Hussein skulle få ”enorma positiva återverkningar” i hela regionen. Istället ledde kriget till förödande konsekvenser: hundratusentals irakiska civila dödsfall, tusentals amerikanska offer, biljoner i kostnader och en regering i Bagdad som var mer i linje med Teheran än tidigare. Maktvakuumet underlättade också framväxten av extremistgrupper, inklusive al-Qaida i Irak och dess efterträdare, Islamiska staten (ISIS).
Sachs kritik av USA:s interventionism och israeliskt inflytande har fått hård motreaktion från israeliska tjänstemän. Diasporaminister Amichai Chikli avfärdade Sachs som en del av en marginell grupp av ”förintelseförnekare, konspirationsteoretiker och ritualmordsentusiaster (blood libel, se här, ö.a.) som motsätter sig staten Israel”.
Trumps beslut att dela den här videon, bara en dryg vecka innan hans invigning, har fått många att klia sig i huvudet. Den tillträdande presidenten är trots allt känd för sitt fulla stöd för Israel – och för Netanyahu själv – och har fyllt sin nästa administrations kabinett med radikala sionister, från Marco Rubio till Pete Hegseth till Mike Huckabee. Det är särskilt slående när man betraktar Sachs fokus, i videon, på Irakkriget och Israels roll i det, med tanke på Trumps högljudda kritik av den konflikten – och det faktum att de flesta amerikaner nu ser det som ett misstag.
Kan detta vara Trumps sätt att säga till Netanyahu att stödet för Israel inte bör tas för ovillkorligt? Kan det vara en signal eller varning till Netanyahu att inte överspela sin hand när det gäller Iran? Hade de två något gräl bakom kulisserna? Netanyahus beslut att officiellt avbryta sina planer på att närvara vid Trumps invigning, utan att ge en förklaring, tyder på att detta kan vara fallet. Beslutet kom strax efter att videon delades, vilket tyder på ett möjligt samband.
Det här skulle inte vara första gången relationerna mellan de två ledarna har försämrats: 2020 blev Trump rasande över Netanyahus beslut att gratulera Joe Biden till hans valseger, medan Trump fortfarande ifrågasatte resultatet – ett drag som Trump såg som illojalt.
Naturligtvis kan detta bara vara ett fall av att Trump gör det han är bäst på: blandar korten och grumlar vattnet för att så panik och förvirring bland både sina vänner och motståndare, och lämnar dem i ovisshet om vad de kan förvänta sig av honom. Trots allt har Trump ofta skrutit om hur ”oförutsägbar” han är, något han ser som en tillgång – hans personliga syn på den välkända ”galningsteorin” (se här, ö.a.). Slutligen måste man överväga möjligheten, långt ifrån otänkbar, att han delade videon utan att ha lyssnat på det hela.
Vad fallet än kan vara, väcker åtgärden frågor om hur hans administration kommer att förena två till synes motstridiga utrikespolitiska ståndpunkter: hans orubbliga stöd för Israel och hans löfte att undvika att blanda in USA i ytterligare Mellanösternkonflikter, och icke-interventionistisk retorik mer allmänt, vilken åtnjuter brett stöd bland hans MAGA-bas.
Under hela sitt presidentskap och i sin roll som politisk gestalt har Trump konsekvent positionerat sig själv som Israels ”bästa vän” – att flytta USA:s ambassad till Jerusalem, erkänna israelisk suveränitet över Golanhöjderna och underlätta Abrahamsavtalet, som syftar till att normalisera relationerna mellan Israel och flera arabiska nationer på bekostnad av den palestinska frågan. På senare tid har han gett politiskt stöd för Israels angrepp på Gaza.
Ur Israels perspektiv bör dock ett orubbligt amerikanskt stöd för Israel också omfatta ett större amerikanskt engagemang i regionens konflikt – en potentiell knäckfråga mellan Trump och Netanyahu. Den sistnämnda har till exempel varit högljudd om behovet av USA:s hjälp för att motverka Irans inflytande, och uppmanat till amerikanska åtgärder mot Teherans kärnkraftsprogram och dess regionala ombud. Är det så att Trump signalerar till Netanyahu att han inte kommer att tolerera några försök från sin ”bästa vän” att försöka dra in honom i djupare förvecklingar i denna fråga?
För tillfället är hans motiv lika gåtfulla som någonsin, vilket lämnar både hans allierade och kritiker att bara gissa.