Från Gaza till Syrien: Israels permanenta krig

Gästinlägg 11 mars av Roberto Iannuzzi, ursprungligen publicerat på italienska på hans Substack nu som gästinlägg hos Thomas Fazi https://www.thomasfazi.com/p/from-gaza-to-syria-israels-permanent?utm_source=post-email-title&publication_id=560592&post_id=158831599&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email

Den ständiga ökningen av fronter där Israel är militärt engagerat har placerat Tel Aviv i en tunnel som Netanyahu-regeringen inte verkar kunna ta sig ut ur

Israel har fått en ny militärchef, general Eyal Zamir. Premiärminister Benjamin Netanyahu talade till honom vid hans installationsceremoni och förklarade att den judiska staten är ”fast besluten” att uppnå seger i sitt ”flerfrontskrig” som inleddes den 7 oktober 2023.

Zamir, som förklarade att 2025 kommer att bli ”ett år av strid”, planerar enligt uppgift en storskalig markoperation för att ”öka trycket” på Hamas.

”Hamas har verkligen drabbats av ett hårt slag, men de har ännu inte besegrats. Uppdraget är ännu inte slutfört”, sade generalen.

Han kommer också att ta befälet över den pågående offensiven på Västbanken, där den israeliska armén har attackerat städer och flyktingläger, och för första gången på tjugo år även har satt in stridsvagnar.

Även om Israel har dragit sig tillbaka från större delen av södra Libanon har landet behållit kontrollen över fem militära utposter på libanesiskt territorium och fortsätter att genomföra flygräder i grannlandet.

Tel Aviv utökar också sin militära kampanj till Syrien, där man har byggt ytterligare utposter på de ockuperade Golanhöjderna efter den syriske presidenten Bashar al-Assads fall, medan flygvapnet fortsätter att slå till mot mål i olika delar av landet, inklusive hamnområdet i Tartus.

Samtidigt har israeliska F-15- och F-35-plan genomfört gemensamma övningar med ett amerikanskt B-52-bombplan och brittiska jaktplan – ett budskap som sannolikt är riktat mot Iran.

Förhandlingarna mellan Washington och Teheran är fortfarande en svår väg att gå.

Trots det påstådda brev som USA:s president Donald Trump ska ha skickat till ayatolla Ali Khamenei har den iranska regeringen sagt att man inte är villig att förhandla under oket av hot och sanktioner från Vita huset (som man beskriver som ”maximalt tryck”).

En bräcklig vapenvila

I Gaza visar vapenvilan i tre faser som inleddes den 19 januari tecken på att brytas ned efter att den första fasen avslutades söndagen den 2 mars, utan att förhandlingarna ens börjat definiera detaljerna för genomförandet av den andra fasen.

Netanyahu-regeringen har inte för avsikt att inleda den andra fasen, som innebär att Israel ska fullfölja sitt tillbakadragande från Gaza i utbyte mot att Hamas släpper den kvarvarande gisslan. Tel Aviv vägrar i synnerhet att dra sig tillbaka från Philadelphiakorridoren längs gränsen mellan Gazaremsan och Egypten.

Under de 42 dagarna i den första fasen av vapenvilan bröt Israel upprepade gånger mot villkoren i avtalet och försenade leveransen av humanitärt bistånd, maskiner för bortforsling av bråte och prefabricerade mobila hem, vilket bekräftades av New York Times.

Israels väpnade styrkor har vid upprepade tillfällen öppnat eld på Gazaremsan och dödat över hundra palestinier sedan vapenvilan inleddes.

Slutligen har Netanyahu-regeringen än en gång blockerat bistånd till Gaza för att tvinga Hamas att acceptera en förlängning av den första fasen och släppa fler gisslan utan några eftergifter i gengäld.

Konkret föreslog Tel Aviv att den första fasen skulle förlängas under hela Ramadan och fram till slutet av påsken (19 april). Av de återstående 59 i gisslan (35 avlidna och 24 som tros vara vid liv) skulle hälften friges den första dagen av förlängningen, medan de övriga skulle friges i slutet om ett permanent avtal om eldupphör nås under tiden.

Detta innebär att om konflikten blossar upp igen i slutet av den överenskomna perioden skulle endast 12 levande gisslan vara kvar i Hamas händer. Den palestinska gruppen har förkastat det israeliska förslaget och fördömt hjälpblockaden som ett brott mot avtalet.

Vita huset har å sin sida uttalat sitt stöd för det nya israeliska förslaget, men avstått från att bekräfta Netanyahus påstående att förslaget i själva verket formulerats av Trumps särskilda sändebud Steve Witkoff.

Washington har i praktiken gett Israel carte blanche i hanteringen av vapenvilan efter att först ha förhandlat om dess villkor. Trump förklarade att han är redo att acceptera alla beslut som fattas av Netanyahus regering, oavsett om det handlar om en fortsatt vapenvila eller ett återupptagande av militära operationer.

Vita huset har dock tagit det aldrig tidigare skådade initiativet att förhandla direkt med Hamas för att få den amerikanska gisslan frisläppt, vilket har väckt vrede i Tel Aviv.

Utpressningspolitik

Förhandlingarna om en förlängning av eldupphöret, i någon form, fortsätter under hot och skrämsel. Det senaste amerikanska förslaget till Hamas är att släppa tio personer i gisslan i utbyte mot ytterligare 60 dagars vapenvila.

Nyligen kom rapporter om att Israel förberett en ”helvetesplan” för att tvinga Hamas att släppa den återstående gisslan utan att de israeliska trupperna avslutar sitt tillbakadragande från Gaza.

Planen skulle, utöver den befintliga stödblockaden, ha omfattat att strypa vatten- och elförsörjningen till den palestinska enklaven.

Hotet materialiserades i går när Israel stängde av elen, som också driver avsaltningsanläggningarna som producerar dricksvatten på Gazaremsan.

Trump utfärdade i sin tur ett skarpt hot mot Hamas: ”Frige all gisslan nu, inte senare… annars är det ÖVER för er”, sa presidenten. ”Jag skickar Israel allt de behöver för att avsluta jobbet, inte en enda Hamasmedlem kommer att gå säker om ni inte gör som jag säger”.

Efter sitt tillträde har den nya amerikanska administrationen drivit på en ny israelisk upprustningskampanj, skickat tusentals 2.000-punds bomber och godkänt 4 miljarder dollar i militärt stöd.

Utrikesminister Marco Rubio antydde nyligen att det slutgiltiga målet fortfarande är att eliminera den palestinska grupp som styr Gaza: ”I slutändan kommer någon att behöva gå in och göra sig av med Hamas”.

Den humanitära situationen i Gazaremsan är fortsatt allvarlig. Enligt FN:s uppgifter har 69 procent av den palestinska enklavens infrastruktur förstörts eller skadats.

Mer specifikt har 88 procent av den kommersiella och industriella sektorn, 81 procent av vägnätet, 82 procent av den odlade marken och 78 procent av växthusen påverkats.

95 procent av boskapen har dött. 95 procent av sjukhusen har drabbats av betydande skador. Totalt sett har Gazaremsans ekonomi krympt med 83 procent och hela befolkningen är nu beroende av livsmedelsbistånd för att överleva.

Enligt Lancet sjönk den förväntade livslängden i Gaza under de första 12 månaderna av konflikten från 75,5 år till endast 40,5 år – den lägsta i världen (18 år lägre än i Somalia, 14 år lägre än i Nigeria).

Egyptisk plan

Under tiden har Netanyahu upprepade gånger uttryckt sitt stöd för Trumps plan för etnisk rensning av remsan, som föreslogs i början av februari och som innebär att enklavens invånare deporteras till Egypten, Jordanien och andra länder.

Förra veckan godkände arabländerna vid ett möte i Kairo ett motförslag formulerat av Egypten, som innehåller en återuppbyggnadsplan på 53 miljarder dollar som gör det möjligt för Gazas invånare att stanna kvar i sitt land.

Planen är indelad i tre faser under en total period på fem år. Den första fasen, som varar i sex månader, innebär att befolkningen ska få tillfälliga bostäder och att 50 miljoner ton bråte ska avlägsnas i olika delar av enklaven.

Den andra fasen, som varar i två år, omfattar byggandet av cirka 200.000 lägenheter. Motsvarande antal förväntas byggas under de följande två och ett halvt åren. I planen ingår också att bygga en hamn och en internationell flygplats.

Under den första fasen skulle Gaza styras av en kommission bestående av oberoende palestinska tekniker, med uppgift att sköta administrativa frågor och säkerhetsfrågor samt distribuera bistånd.

Senare, efter en rad interna reformer, skulle den palestinska nationella myndigheten (PNA), som för närvarande administrerar den ockuperade Västbanken, utvidga sin kontroll till remsan.

Egypten och Jordanien skulle ansvara för utbildningen av en palestinsk polisstyrka, som skulle kontrolleras av PNA.

Enligt planen ska direkta förhandlingar mellan Israel och palestinska företrädare inledas under den första fasen, där man tar upp Osloavtalets ”frågor om slutlig status”, inklusive gränsdragningen för en framtida palestinsk stat och statusen för den omstridda staden Jerusalem.

Det egyptiska förslaget tar också upp frågan om Hamas vapen och slår fast att ”en tydlig horisont och en trovärdig politisk process” för palestinskt självbestämmande är en förutsättning för avväpning.

Planen har välkomnats av FN och Hamas själva, som har uttryckt en vilja att ge upp makten utan att lägga ned vapnen. Den har dock avvisats av Israel och till stor del avfärdats av Trumpadministrationen.

Netanyahu-regeringen anser att Hamas avväpning är en förutsättning för alla vidare överväganden och vill att arabländerna ska hantera frågan, vilket potentiellt kan leda till en konflikt mellan dem och Hamas (ett slags inbördeskrig inom arabländerna).

Vidare avvisar Israel tanken på att PNA ska styra Gaza. Det bör noteras att Netanyahu långt före den 7 oktober 2023 upprepade gånger uttalade sitt motstånd mot skapandet av en palestinsk stat.

Under tiden fortsätter man i USA att sprida planer på ”frivillig” emigration av minst 40 procent av Gazas befolkning.

”Järnmuren” på Västbanken

Den palestinska tragedin är dock inte begränsad till Gazaremsan. Inom Netanyahus regering växer frestelsen att lösa den palestinska frågan en gång för alla.

Bara 48 timmar efter att eldupphöret trädde i kraft i Gaza, den 19 januari, inledde Tel Aviv en militär operation utan motstycke på Västbanken.

Operationen, som går under namnet ”Iron Wall”, involverar mer än tolv armébataljoner, gränspolisen och Shin Bet (Israels interna säkerhetstjänst). Den har inkluderat flygbombningar, användning av drönare, quadcopters, stridsvagnar och andra pansarfordon.

Den militära insatsen är officiellt riktad mot väpnade grupper som uppstått i flyktinglägren i Jenin, Tulkarm, Nur Shams och Tubas efter kraftiga israeliska inbrytningar efter den 7 oktober 2023.

Kampanjen har dock förvandlats till en regelrätt etnisk rensning där 40.000 människor fördrivits från lägren och enligt israeliska tjänstemän kommer de inte att tillåtas återvända.

Den förstörelse som Tel Avivs väpnade styrkor orsakat i lägren och intilliggande stadsområden har varit så omfattande att invånarna beskriver sina kvarter som ”små Gazaremsor”.

Israeliska bulldozrar har rivit bostäder och vägar, el- och vattennät samt mobilmaster. Finansminister Bezalel Smotrich uppgav i mitten av februari att ”målet för 2025 är att riva mer än vad palestinierna bygger på Västbanken”.

Samtidigt bygger den israeliska regeringen cirka 1.000 nya bostäder i bosättningen Efrat nära Jerusalem. Smotrich har länge haft som mål att införliva Västbanken med Israel, vilket han redogjorde för i sitt manifest ”Israels avgörande plan” från 2017.

Militära utposter och attacker i Libanon

Israeliska väpnade styrkor är fortfarande engagerade i Libanon trots ett partiellt tillbakadragande den 19 februari, den andra tidsfristen enligt avtalet om eldupphör med Beirut, som trädde i kraft i november förra året.

Avtalet innebar ett totalt israeliskt tillbakadragande från södra Libanon i utbyte mot att Hizbollah omgrupperade norr om Litanifloden, ca 30 km från gränsen. Söder om floden skulle enligt avtalet den libanesiska armén och UNIFIL (FN:s sedan länge etablerade fredsbevarande styrka) vara stationerade.

Tel Aviv, som anklagade Libanon för att inte fullt ut följa avtalet, förlängde dock inledningsvis sin ockupation och behöll, efter tillbakadragandet den 19 februari, kontrollen över fem militära utposter på strategiska höjder inom libanesiskt territorium.

Detta beslut har väckt starka protester från Beiruts nya regering, ledd av president Joseph Aoun, som har vädjat till USA och andra internationella medlare som är involverade i avtalet att pressa Israel att slutföra sitt tillbakadragande.

Den libanesiske utrikesministern Joe Rajji har också föreslagit att UNIFIL-styrkorna ska ta kontroll över de fem utposterna, men utan framgång.

Israels försvarsminister Israel Katz förklarade nyligen att hans lands styrkor skulle stanna kvar ”på obestämd tid” i vad han beskrev som en ”buffertzon” och uppgav att han har fått godkännande från USA.

De fem utposterna är belägna på strategiska höjder nära gränsen, vilket ger de israeliska styrkorna en omfattande sikt över stora delar av södra Libanon.

Tel Avivs flygvapen har fortsatt att attackera mål i Libanon även efter tillbakadragandet den 19 februari. Den 7 mars genomförde man över trettio flyganfall mot städer och byar i söder, riktade mot påstådda Hizbollahpositioner.

Destabilisering av Syrien

Efter den syriske presidenten Bashar al-Assads fall skapade israeliska trupper ytterligare en buffertzon i Syrien, i anslutning till de ockuperade Golanhöjderna, tog kontroll över Hermonberget (landets högsta topp på nästan 3.000 meter över havet) och ryckte fram inom några tiotal kilometer från Damaskus.

Netanyahu klargjorde i december att den nya ockupationen inte är en tillfällig åtgärd i väntan på att Syrien ska stabiliseras, utan att den kommer att vara ”obegränsad”.

I detta nyligen ockuperade område har israeliska styrkor uppfört minst sju militära utposter, vilket framgår av satellitbilder.

I en ännu mer ambitiös strategi krävde den israeliske premiärministern den 23 februari en fullständig demilitarisering av Syrien söder om Damaskus. ”Vi kommer inte att tillåta Hay’at Tahrir al-Sham [den väpnade grupp som störtade Assad] eller den nya syriska armén att komma in på territoriet söder om Damaskus”, förklarade Netanyahu.

Han positionerade sig också som en försvarare av den drusiska minoriteten (som finns i Libanon, Israel och Jordanien) och sade att ”vi kommer inte att tolerera några hot mot den drusiska folkgruppen i södra Syrien”.

Netanyahus påståenden har utlöst starka protester i Syrien, både bland druser och den bredare befolkningen.

Netanyahus val att framställa sig som en försvarare av druserna faller inom ramen för en traditionell israelisk strategi: Israel betraktar sig som en minoritet i regionen och har länge strävat efter att bilda en allians med andra minoriteter som druser, kurder och kristna för att försvaga den sunniarabiska majoriteten.

I Syrien strävar Netanyahu-regeringen efter att skapa en kurdisk-druzisk ”halvmåne” i södra och östra delen av landet, som skulle sympatisera med Israel, begränsa det turkiska inflytandet och skapa en slags korridor som skulle kunna förbinda den judiska staten med irakiska Kurdistan, en annan region med starka band till Tel Aviv.

En sådan korridor skulle också möjliggöras av den amerikanska basen i al-Tanf, som ligger längs den sydöstra syriska gränsen nära Jordanien och Irak.

I januari förra året varnade försvarskommissionen i Israel, känd som ”Nagelkommissionen” (uppkallad efter den tidigare chefen för det nationella säkerhetsrådet som leder den), i sin senaste rapport för att Turkiets växande inflytande i Syrien skulle utgöra ett allvarligt hot mot Tel Aviv.

Därav det israeliska beslutet att kräva en demilitarisering av södra Syrien och att söka en allians med kurderna, och eventuellt med druserna, för att hålla grannlandet svagt och splittrat.

Mot bakgrund av de våldsamma sammandrabbningar som har ägt rum de senaste dagarna mellan syriska regeringsstyrkor och den alawitiska minoritet som Assadregimen härstammar från – sammandrabbningar som har lett till att de förra har massakrerat hundratals civila – verkar Israels mål vara inom räckhåll.

Faktum kvarstår att den ständiga multipliceringen av fronter där Israel är militärt engagerat, förutom att bidra till en farlig regional destabilisering, har placerat Tel Aviv i en tunnel som Netanyahu-regeringen inte verkar kunna ta sig ur.

Utsikterna till ett evigt krig på flera fronter kommer att slita på den judiska staten, som redan är försvagad av en allvarlig intern kris, med konsekvenser som är svåra att förutse för dess stabilitet.