Denna artikel har skrivits av distriktsläkare Bengt Järhult, en av de ledande sjukvårdspolitiska debattörerna i landet. Dessutom var vi arbetskamrater vid vårdcentralen i Olofström 1979-1982. Järhult tar här upp en viktig fråga för de flesta av oss som individer, då vi någon gång varit sjukskrivna. Och frågan är väldigt viktig med tanke på rättssäkerhet, lika behandling och ur demokratisk synvinkel. Utvecklingen är bara ett exempel på en mer utsatt situation för sjuka och svaga i samhället. – Anders Romelsjö
Överväg stridsåtgärder mot »kompletteringsterrorn«
Under mitt yrkeslivs första del användes en A5-blankett för sjukskrivning. En enda rad med diagnos, sjukskrivningstid och rekommendationer. Samarbetet med handläggaren var gott. Försäkringskassan litade på läkaren, som såg patienten som en helhet, medicinskt och psykosocialt. Läkarintygens utformning och omfattning betydde föga för variationer i sjuktalen [1].
Text: Bengt Järhult | Artikeln har tidigare publicerats i Läkartidningen
Nyligen tog jag mig in i Försäkringskassans nya Webcert. Sjukintyget har ökat från två till fyra sidor med detaljfrågor även vid kort sjukskrivningstid. Frågerubrik gällande tidigare sjukhistoria, kroppsliga och själsliga defekter och även nuvarande sjukhistoria saknas. Patienten är reducerad till en funktionsnedsättning.
Sjukdomsbegreppet ändrades 1995. Försäkringskassan ska nu bortse från arbetsmarknadsmässiga, ekonomiska, sociala och liknande förhållanden.
Myndighetens oförmåga att väga in social utsatthet har uppmärksammats [2]. Professorn i offentlig rätt Lotta Vahlne Westerhäll påpekar att rättssäkerhet och rättvisa vid tillämpning av det nya arbetsförmågebegreppet har försämrats i och med att det ska tolkas från ett renodlingsperspektiv [3].
Socialstyrelsens medicinska beslutsstöd, nu integrerat i Webcert, förstärker missuppfattningen att all sjukdom kan beskrivas i objektiva mått.
Försäkringskassans nya intyg har tagits fram utan kontakt med Distriktsläkarföreningen eller Läkarförbundet. Inte sedan 2015 har förbundet tillfrågats. Då påpekade man behovet av samråd och bred testning av ett nytt nationellt intyg.
Riksrevisionen har i en granskning insett svårigheterna att skriva läkarintyg enligt kraven vid psykisk ohälsa och menar att regelverket kan vara rättsosäkert.
Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren påpekar att det är svårt att anpassa individens behov till kraven på objektiva beskrivningar [4]. På frågan »Varför kan ni inte anpassa er till Försäkringskassans krav?« svarar hon klokt: »Då är följdfrågan, varför kan inte varje patient anpassa sig och uppvisa objektiva fynd som kan passa in i den juridiska mallen. Så är det inte, individer är olika.« Utan helhetsinsikt finns ingen möjlighet att göra en individuell bedömning.
Vi ser nu effekterna av den människosyn renodlingsbegreppet står för, som förstärkts av den politiska doktrin som föregående regering införde och nuvarande regering inte förmått ompröva: att arbetslinjen gäller även för svårt sjuka.
Det har enligt Riksrevisionen [5] inneburit att de som fått avslag på sin ansökan om sjukersättning i genomsnitt förlorat 125 000 kronor om året i inkomst och sjukhusvårdas mycket oftare.
De mest sårbara har det senaste decenniet inte alls fått lämpliga, anpassade jobb utan slagits ut ur gemenskapen och lever många gånger i misär eller beroende av anhöriga.
I all politisk retorik om att minska utanförskapet är det paradoxala att regelverket efter 2008 just skapar extremt utanförskap. Partierna har i debatten efter Riksrevisionens rapport inte heller bedrivit självrannsakan eller föreslagit hur de drabbade ska kompenseras och få upprättelse.
Jag vill att Läkarförbundet
- tar strid för att samhällets mest sjuka och utsatta omfattas av välfärdssystemen och inte manövreras ut i en inhuman teknokratisk process, om än baserad på lagstiftning
- kräver omfattande förändringar i bemötandet från Försäkringskassan gentemot läkarkåren, inte minst primärvårdens läkare som i upprepade undersökningar framhåller relationen till myndigheten och dess petimeterkrav som ett av de viktigaste arbetsmiljöproblemen
- överväger stridsåtgärder om inte »kompletteringsterrorn« upphör
- kräver att Försäkringskassan återtar sin roll som drivkraft och samordnare i rehabiliteringen, bland annat med stöd till, kontroll av och krav på arbetsgivaren
- uppvaktar socialministern och kräver lagändringar samt inflytande/representation i de översyner som tillsats vad gäller sjukersättning, samverkan mellan Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen samt begreppet »normalt förekommande arbete«.
Text: Bengt Järhult | Potentiella bindningar eller jävsförhållanden gällande Järhult: Inga uppgivna, enligt Läkartidningen
Replik till Bengt Järhult av Ove Andersson, andre vice ordförande, Sveriges läkarförbund: ”Dialogen med Försäkringskassan har äntligen återupptagits” (2018-06-18)
Referenser
- Johnsson B. Kampen om sjukfrånvaron. Lund: Arkiv förlag; 2009.
- Inspektionen för Socialförsäkringen. Försäkringskassan behöver identifiera social problematik och våldsutsatthet i sjukpenningärenden [pressmeddelande]. 3 maj 2018.
- Vahlne Westerhäll L. Rättssäkerhet i sjukförsäkringen. Youtube. 14 mars 2010.
- Läkare: Vi måste ha utbildning så vi kan språket. Sveriges Radio. 15 maj 2018.
- Nekad sjuk- och aktivitetsersättning – effekter på inkomst och hälsa. Stockholm: Riksrevisionen; 2018. RIR 2018:9.
Bekymret ligger i det uppdrag FK har, eller upplever sig ha fått iaf som vi inom primärvården upplever det. Fokus är inte rätt bedömning utan om och om igen verkar FK instrueras om nya besparingar och då tittar man helt enkelt på hur stänger vi dörren för olika grupper av sjuka. Ett sätt är att göra processen krånglig. Vi möter t.ex beskriv patientens funktionsnedsättningar i vardagen och när de efter samtal och kartläggning ifylls studsas frågan.Har ni observerat detta i hemmet?Vilket vi självklart inte har då vi drunknar i arbete(inte minst producerat av FKs avledande manövrar) och näppeligen kan ge oss iväg på hembesök för att observera patienterna i vardagen. Ytterligare ett stort problem vi observerar är hur FKs stressande av patienter och inhumana hantering av människor ofta driver fram en stressrelaterad psykisk ohälsa och det finns mängder av patientärenden där patienter(ofta på rätt väg i behandling som närmar sig återhämtning) faller ihop efter kortsiktiga besked och stressande samtal av pressande, och antagligen pressade, handläggare. Sviterna är ofta panikångestattacker, depressionsskov, suicidförsök, utmattning och ångest likväl som förvärrande av smärtproblematik och skov i andra fysiska sjukdomar som ofta förvärras kraftigt vid stress. Det allmänna resonemanget i primärsjukvården idag är att patienterna inte får tillgång till ett rättvist och funktionellt skyddsnät och samtidigt läggs mer och mer av primärvårdens resurser på att springa hinderlopp bland petitesser, formuleringar, kompletteringar och avslag i processen runt sjukskrivningar samt att ta hand om alla de patienter som i hopplöshet använder mängder av vård pga att de inte får förutsättningarna att rehabiliteras ur sjukdom och när FK dessutom blivit en passiv verksamhet som inte längre upprätthåller samordningsansvar utan istället blir en stor del av väldigt många patienters sjukdomsbild så kan man fråga sig hur en ständigt överbelastad primärvård ska hantera att inte sina egna anställda blir ytterligare en del av FKs sjuktal, ironiskt nog då, till stor del skapade av FKs egna processer.
Tyvärr tror jag att din beskrivning är riktig. Personalen i FK har pressats till att bli allt hårdare i sina bedömningar. Det är befängt stt politiker ska sätta mål för nivån av sjukskrivningar på lösa boliner. Forskning har visat att ökade socioekonomiska skillnader medför ökad ohälsa (”Jämlikhetsanden” av Wilkinson och Pickett). I Sverige har ökningen av dessa skillnader varit stor enligt OECD, om än från en relativt sett ”låg” nivå.