Ingress:Denna artikel har skrivits av professor Tim Anderson från Australien. Han har också skrivit en bra bok om kriget i Syrien.
Artikeln ”New Colonialism and the Colonial Media” har ursprungligen publicerats American Herald Tribune och finns .
Ny kolonialism och koloniala media
Jag tackar Christine Vaple varmt för översättning av artikeln som Creative Commons.
Tim Andersons artikel.
De sju krigen i Mellanöstern under de senaste två decennierna visar på en ny kolonial era frammanad av ett imperium på fallrepet. Men kolonisering är numera förbjuden.
Det behövs en ideologisk täckmantel, och med dagens läskunniga befolkningar tillhandahålls den täckmanteln av inbäddade koloniala medier, uppbackade av en välbetald icke-statlig sektor, NGO.
De här koloniala medierna är nödvändiga för att återkomma till de nya koloniala myterna att ondsinta hänsynslösa invasioner är ”humanitära insatser”
, att terroristproxykrigen är ”civila krig” ledda av fredliga demonstranter, och att de oberoende målnationerna helt enkelt är olagliga ”regimer” ledda av onda ”diktatorer”.Det är därför vi ser de varaktiga, om än knappast trovärdiga, beskrivningarna av palestinskt motstånd mot etnisk rensing som ”terrorism”; invasionen och ockupationen av Afghanistan som ett krig för ”kvinnors rättigheter” (tack, George W. Bush och Amnesty International) och de upprepade ”false-flagg” kemiska vapen-bluffarna i Syrien (simpla förevändningar för ytterligare intervention) som agerande av en monsterpresident som (av någon oförklarlig anledning) ”dödar sitt eget folk”.
Koloniala medier kan beskrivas som en inbäddad statlig och bolagsmediasektor, som syftar till att normalisera imperialistiskt krig och upprätthålla myterna om koloniala interventioner (på grund av väsentlig anledning och bevis) medan man demoniserar oberoende stater och dissidenter. Viss kritik tillåts, så länge den inte stöder motståndet.
Denna sektor har börjat inbegripa de jätteföretag som kontrollerar det som varit en mer mångsidig social media.
Allt eftersom viktiga globala politiska och ekonomiska relationer flyttas österut – och när USAs industriella och finansiella makt kanar utför och dollarn undergrävs – har Washington försökt återuppta sin imperialistiska mantel. Det är en djärv och blodig sista ställning.
Till skillnad från européerna har USA alltid klätt sina imperialistiska projekt i ”frihetens” språkdräkt. Det faktum att detta tema har fortgått över regimer av slaveri, erövring och köp av hela nationer är ju en prestation, både vad gäller övertalning och verbal gymnastik.
Det legendariska talet med kluven tunga kan idag ses i krigen mot Palestina, Afghanistan, Irak, Libanon, Libyen, Syrien och Jemen. Dessa krig åtföljs av försöken att isolera Ryssland, Kina och Västeuropa, som det paranoida USA-imperiet ser som sina verkliga konkurrenter.
Washingtons stora strategi i krigen i Mellanöstern lånar traditionella imperialistiska syften. Det första av dessa är att utesluta potentiella ”stormakts”-konkurrenter från den resursrika regionen, eller snarare att diktera villkoren för deras engagemang.
Det andra är att krossa varje oberoende politisk vilja i regionen, och så splittring med hjälp av sina viktigaste regionala agenter, de sekteristiska och bakåtsträvande regimerna i apartheidens Israel och det medeltida Saudiarabien.
Medan USAs interventioner på den amerikanska kontinenten sträcker sig över två århundraden utgjordes Washingtons första stora intervention i västra Asien av kuppen i Iran 1953, som påtvingade en USA-stödd diktatur fram till den iranska revolutionen 1979.
Som ett stort, centralt och uttalat självständigt land, är Islamiska Republiken Iran fortfarande huvudmålet för Washington och dess regionala kelgrisar. Den har både kapaciteten och viljan att leda en oberoende koalition mot Washingtons projekt för ett ”Nytt Mellanöstern”.
Många i Mellanöstern betraktar Israel som huvudfienden. Detta är emellertid att ge den zionistiska kolonin alltför stor betydelse. Som motståndsledare i Libanon och Yemen nyligen påpekat, så är det inte den zionistiska svansen som viftar på den kejserliga hunden.
Israel bidrar förvisso till koloniala medier och sociala mediers mytfabricering, men dess förtryck hemma undergräver mycket av detta.
USA-amerikanska koloniala medier är fortfarande centrala. Båda de stora politiska partierna är förankrade i samma självgoda ”undantagspolitik”, som används för att rättfärdiga allvarliga brott. Samma stora investeringsgrupper som dominerar USAs regering driver också de koloniala medierna.
Men under senare år har det varit den ”smarta makten” hos de ”undantagspolitiska” liberalerna som visat sig mer effektiv i dagens propagandakrig och lockar stöd från de västerlänningar som vill se sig själva som ”frälsare” av världens fattiga folk.
Denna koloniala liberalism är sprungen direkt ur den brittiska kolonial-liberalismen från mitten av 1800-talet. Att ”civilisera” och ”rädda” de infödda har åter blivit på modet.