Denna artikel har skrivits av Markus Limmergård som bidragit till bloggen tidigare. Han är med i bland annat styrelsen i Folket i Bild Kulturfront, Ukraina-bulletinen och Aktivister för fred. Den har tidigare publicerats på den Facebook-site som han driver. Facebook – Svenskt världspolitiskt Forum
Artikeln.
Strategierna har varit många och metoderna har varit utnötande för globalismen, eller västimperialismen. Efter Västs folkmord (låt oss faktiskt vara ärliga) i Irak, vilket för stunden räddade petrodollarn, så fanns det seriösa planer på att bomba Iran, som konkurrerade med Israel och Saudiarabien om att vara lokal ledare i Mellanöstern. Propagandan var grov från främst USA och Israel mot Iran. Netanyahu har, med grafisk rekvisita som hjälpmedel, i FN visat upp vilket hot Iran är. Stanna upp en stund och reflektera över ironin i att kärnvapenbestyckade Israel säger det om kärnvapenlösa Iran. Hotet mot Iran har varit överhängande. Det har cirkulerat uppgifter om att Ahmadinejads ord förvrängdes i Väst. Oavsett gjordes stora ansträngningar för att skada Iran diplomatiskt och genom sanktioner.
På egen hand hade Iran förmodligen inte klarat sig. Ryssland och Kina hittade dock sätt att kringgå sanktionerna, och trots att Medvedev tillät sanktioner passera, så har Ryssland på lång sikt ingått ett viktigt partnerskap med Iran. Där undergrävde Ryssland och Kina Västs ansatser till att krossa Iran. Nästa steg blev att underminera Iran i närområdet, bland annat genom destabiliseringar av Libanon och Syrien. Iran är ett shiamuslimskt land, och destabiliseringarna av Libanon och Syrien har varit en destabilisering av den shiamuslimska intressesfären, samtidigt som Väst har haft väldigt nära samarbete med sunnimuslimska stater, inte minst wahabistiska Saudiarabien. 2013 skulle Obama bomba Syrien efter en kemvapenattack som president Assad beskylldes för. Då gick Ryssland emellan. Därefter fattades beslutet att Ryssland utgjorde ett såpass stort hinder mot västhegemonin att det primära målet inte längre var att sänka Iran, utan att sänka Ryssland.
I slutet av 2013 uppstår upplopp i Ukrainas huvudstad, Kiev. De mynnar i februari, 2014 ut i en statskupp, varpå en övergångsregering, fientligt inställd till Ryssland och med fascistiska inslag tar makten. Tack vare ingripande från Ryssland får invånarna på Krim chansen att folkrösta om att återförenas med Ryssland. I ryskspråkiga Donbass uppstår det ett inbördeskrig då den nytillsatta regeringen anfaller regionen. Ryssland får skulden för inbördeskriget, och en enorm diplomatisk kris utbryter, varpå Väst har lagt flertalet sanktioner på Ryssland, och NATO har flerdubblat sin militära närvaro i Östeuropa.
Man visar i Väst upp ett påtagligt hyckleri, då man fördömer Ryssland för ”annekteringen” av Krim och beskyller Ryssland för att vara det första landet sedan Andra Världskriget som ändrat på Europas gränser, och blundar helt för vad NATO gjorde under 90-talet i forna Jugoslavien. Sverige har tillsammans med Storbritannien varit de i Västeuropa som hetsat värst mot Ryssland, och karaktärsmordskampanjer mot fredsaktivister inom det egna landet har utförts. Man försöker att isolera Ryssland för att skapa missnöje bland ryska folket mot sin regering; det misslyckas då stödet för landets president bara stärks. Man försöker att svälta ut Ryssland med sanktionerna; det misslyckas då Ryssland dels hittar andra att handla med, främst Kina, och dels utvecklar sin egen industri. Kina försäkrar därtill Ryssland om att man inte tänker låta sin vitala samarbetspartner falla ekonomiskt.
I slutet av 2015 beslutar sig Ryssland för att ge sig in i kriget i Syrien, efter att Islamiska Staten har uppstått och är nära att inta landets huvudstad, Damaskus. Rysslands insats har varit framgångsrik, och större delen av Syrien är åter i regeringens händer. Det hade varit mycket vanskligt att ingripa på sådant sätt om Ryssland inte förfogade över flottbasen i Sevastopol, Krim.
Den militära hotbilden mot Ryssland har varit överhängande då NATO har stått för en militär eskalering, vilket bör oroa även västerlänningar på grund av Rysslands försvarskapacitet. Kina har dock genom gemensamma krigsövningar med Ryssland visat att deras bundsförvant är långt ifrån isolerad. Därtill har president Putin i ett tal tidigare i år visat upp nya vapen vilka gör ett angrepp på Ryssland än mindre värt än man tidigare har beräknat.
I takt med att Rysslands utökade försvarsförmåga gör ett angrepp än mer lönlöst, och i takt med att USA:s nuvarande presidents till synes buffliga tillvägagångssätt driver bundsförvanter ifrån sig och håller på att slita isär globala organ som TTIP, EU, NATO och NAFTA, så söker omvärlden nya ledare och samarbetspartner.
Därför blir en militär konfrontation med Ryssland allt mindre sannolik. Det blir då dags att skifta fokus på den geopolitiska spelplanen en sista gång, innan globalismen kapitulerar.
Det är nu dags för västimperialister att gå direkt på kronjuvelen, efter att man misslyckades att krossa Kinas militära beskyddare, i sin tur efter att man misslyckades att krossa Saudiarabiens och Israels stora geopolitiska konkurrent i Mellanöstern, som överlevde till stor del tack vare sina östliga bundsförvanter.
Det är nu som russofobin kommer att överges, åtminstone i viss utsträckning, för sinofobin. Kina kommer nu att anfallas med full kraft av västimperialismen. Början på sinofobin har vi sett i media, men bara början. Man har kunnat obervera hur russofobin har sett ut under snart ett halvt decennium. Serbofobin var innan det påtaglig på 90-talet. Propagandan mot Kina kommer att bli hård, men är dömd att misslyckas. Kina kommer genom sin ekonomiska kapacitet och med militär uppbackning från Ryssland inte att falla, om Ryssland och Iran inte har gjort det.
Wolfgang Hansson skriver nu i Aftonbladet om ”envåldshärskarna” i Saudiarabien och Kina. Aftonbladet: Alla hämningar verkar ha släppt hos envåldshärskarna Dagarna då Folkpartiet talade om Kina som ett lovande land med stor potential, samt att kinesiska skulle införas som språkval i svenska skolor känns bra avlägsna nu. Att Saudiarabien är en diktatur stämmer bra, och en grotesk och primitiv sådan. Det är bara synd att Wolfgang inte har kommit på det förrän nu. Kan det ha att göra med att Trump krävde betalning för fortsatt beskydd och att Saudiarabien tar sin olja någon annanstans? Somliga har bråttom nu, ty Västs hegemoni har sannolikt inte långt kvar, då solen skymtas i öst.