Denna – ovanligt långa – bloggartikel är skriven av Ann Garrison och har publicerats på Consortium News Congo in the abyss (Kongo i avgrunden). ”Nobels fredspris är en iscensatt verklighet som uppmanar till stopp för våldtäkterna men att fortsätta kriget” – är rubriken i den norska översättningen av artikeln – vilken jag förkortat. Midtifleisen.
Artikeln publicerades först på Black Agenda Report. Intervjun har översatts till svenska av Bertil Carlman.

Ann Garrison är en oberoende journalist i San Francisco-området. I 2014 mottog hon Victoire Ingabire Umuhoza-prisen för sina reportage om konflikten runt de stora sjöarna i Central-Afrika. Artikeln publicerades i Black Agenda Report.

Ann Garrison intervjuar Benedicte Ndjoko. Västländernas aggressioner har skapat många folkmord i Kongo, berättar den kongolesiska historikern Bénédicte Kumbi Ndjoko.

Kongo i avgrunden

I veckan samtalade jag med den schweizisk-kongolesiska historikern och aktivisten Bénédicte Kumbi Ndjoko om den senaste utvecklingen i Demokratiska Republiken Kongo. Hon sade: ”I Kongo skapar den globala kapitalismen permanent kaos.”

Ann Garrison (AG): Den 12:e februari 2018 rapporterade FN:s flyktingkommissarie att det finns 4,5 miljoner internt fördrivna människor i Den demokratiska republiken Kongo och 630 500 flyktingar i grannländerna. Antalet internt fördrivna blev nästan fördubblat i fjol, huvudsakligen som ett resultat av sammanstötningar och väpnade angrepp. Det verkar som om förhållandena i Kongo är på väg att bli värre, mycket värre.

Bénédicte Kumbi Ndjoko (BKN): Kongo är faktiskt i en svår situation. Vi vet hur mycket folket har lidit efter folkmorden i Rwanda och allt det kaos som det förorsakade. Sedan kom kriget som Rwanda och Uganda förde mot Kongo från 1996 till 1997 och därefter från 1998 till 2003, med stöd från USA, Storbritannien och deras allierade. Idag beskriver en del observatörer Kongo som ett land i vilket konflikterna är över, men det pågår ännu en lågintensiv konflikt, av och till. En konflikt som fortsätter på detta sätt kan vara ännu dödligare än ett förklarat krig. Det ser man i provinserna Nord- och Syd-Kivu som gränsar mot Rwanda, Uganda och Burundi. Mer än en miljon av de 4,5 miljonerna internationellt fördriva finns i Nord-Kivu-provinsen.

Under de senaste två åren har situationen också förvärrats i Kasai-regionen, där människor blir utplånade eller fördrivna till Angola. Det har också blivit en ökning av angreppen mot befolkningen i den tidigare Katanga-provinsen (som blev indelade i distrikten Tanganyika, Haut-Lomami, Lualaba och Haut-Katanga år 2015). Kongo och dess folk står inte på avgrundens brant, det har sedan länge fallit över den.

AG: Det är svårt att veta vad man skall säga om så mycket lidande. Vad är det främst du vill säga?

BKN: Lidande bör inspirera till medkänsla, men medkänsla bör inspirera till eftertanke. Är den person som ser på en lidande människa i stånd till att fråga sig, om hen inte på ett eller annat vis själv är inblandad i lidandet? Klarar hen att förstå orsakerna till brotten som begås mot offret? Och förstår hen de politiska implikationer som följer på dessa handlingar? Om vi bara ser på det kongolesiska folkets lidande, kommer vi inte att klara särdrag och orsaker. Det kommer inte att vara annorlunda än de deprimerande och fatalistiska bilder, som format intrycket av Afrika i människors huvuden, vi måste analysera den imperialistiska aggressionen från västs regeringar mot Kongo och mot hela Afrika.

AG: Doktor Denis Mukwege, den kongolesiska gynekologen känd som ”mannen som helar kvinnor” då han behandlat offren för brutal våldtäkt i östra Kongo, har i år äntligen tilldelats Nobels fredspris. Ger det dig något hopp?

BKN: Jag fick möjlighet att träffa doktor Mukwege personligen. Jag mötte honom tillsammans med kvinnor från hela världen, kvinnor som alla hade blivit våldtagna under konflikter. De kom från Kongo, Rwanda, Sudan, Syrien och Irak. Jag kunde se hur denna man pratade med dessa kvinnor, omsorgen han hade för dem och hans sätt att tala om för dem att deras ord betydde något. Han har all min beundran.

Med detta sagt tycker jag att det är lite cyniskt att ge honom Nobels fredspris. Priset är en organiserad, iscensatt verklighet som döljer den imperialistiska aggressionen i Kongo och den uppmanar till global enighet om att stoppa våldtäkterna, men att fortsätta kriget. Det gör att åskådarna i väst, som Nobels fredspris vänder sig till, känner hur goda de själva är och hur medkännande deras respons är för offren för den afrikanska brutaliteten. Detta förstärktes av Nadia Murad, den irakiska som överlevde en våldtäkt. Hon delar årets fredspris med doktor Mukwege. Hon sade att hon skulle fortsätta som global taleskvinna för offer för våldtäkt och tortyr, och förföljda minoriteter som den kurdiska yazidi-minoritet vilken hon tillhör.

Den underliggande politiska innebörden, som skapats av Nobelkommittén, syftar till att stärka, inte försvaga den dominerande världsordningen. Den är en del av västs vilja att skriva den officiella historien, i vilken det viktiga är att tala om kvinnan, om brutaliteten som hon får lida under. Det är en berättelse som är fullt accepterad i samhällena i väst, på grund av den feministiska kampen. I denna blickpunkt är doktor Mukwege en man mellan två världar, en svart man som är menad att bli vit. Han är som den vite mannen, som vet hur han skall försvara kvinnors rättigheter mot barbariet från ociviliserade män – svarta i detta fall – och som i huvudsak definieras utifrån sin brutalitet.

AG: Mäns våldtäkt är också ett krigsvapen i Kongo och på andra platser. Det rapporteras sällan även om de har givits viss uppmärksamhet i en artikel i the Economist 11/10. Där kan man läsa att det är svårt att visa hur ofta det sker, eftersom många män är rädda för att rapportera då de är så underdåniga eller fruktar för att bli anklagade för homosexualitet, och det är olagligt. Ett ugandiskt projekt förklarar detta grundligt i filmen Gender Against Men, en film som jag rekommenderar till alla som läser detta. Våldtäkt av både kvinnor och män som vapen för att slå sönder samhället gör det tydligare att det sker ett folkmord på det kongolesiska folket, inte bara ett ”folkmord på kvinnor”. Kan du berätta om hur denna fokus uteslutande på kvinnor döljer detta?

BKN: Jag har alltid varit irriterad på ett tal som hållits av Margot Wallström, FN:s tidigare specialutsända för våld mot kvinnor och barn i konflikter. År 2010, efter ett uppehåll i Kongo, påstod hon att landet var världens våldtäktshuvudstad, och uppmanade säkerhetsrådet att handla för att stoppa detta. Detta uttalande förknippade brottet våldtäkt med ett visst land, Kongo, med alla manliga individer där. Ordet ”huvudstad” syftar klart på den mest centrala delen hjärnan och hjärtat i ett land, det som bär de kulturella värdena. Så ett av Kongos kulturella värden skulle vara våldtäkt?

Denna uppfattning av ett patologiskt, sjukt, kongolesiskt samhälle, fyllt av våldtäktsmän, delas också av många kvinnor i väst, vilka för kampanjer för kongolesiska kvinnor, som Eva Ensler. De går t.o.m. så långt att de kallar det som sker i Kongo för femicid, ett krig mot kvinnor. Detta framställer den kongolesiska mannen som en atavistisk primitiv våldtäktsman.

Denna extrema fokus på kongolesiska kvinnors kroppar syftar inte till att försvara dem, utan är en del av en större berättelse om kongolesiska mäns våldsamhet och svarta afrikanska män i allmänhet. Kongo är världens våldtäktshuvudstad. Kongo är huvudstaden i ett primitivt land i hjärtat av det svarta Afrika, där kongolesiska män våldtar kvinnor för att förgöra dem. Vem skulle beklaga att få se ett så hemskt samhälle utplånat från jordens yta?

FN:s utsända Margot Wallström krävde inte ett slut på det imperialistiska krig som förs mot Kongo och Afrika generellt. Hon sade inget om de imperialistiska makter som stod bakom krigsförbrytelserna, inklusive våldtäkt på det kongolesiska folket. Hon krävde inte att säkerhetsrådet skulle sätta upp en tribunal för att efterforska de förbrytelser som påvisades i FN:s rapport om övergrepp mot människorätten i den demokratiska republiken Kongo år 1993-2003, som i huvudsak avslöjade förbrytelser utförda av USA:s långvariga allierade Rwanda. I stället kallade hon Kongo för världens våldtäktshuvudstad och uppmanade säkerhetsrådet att ingripa mot brutala kongolesiska män.

(intervjun fortsätter under bilden)

AG: Några har föreslagit att doktor Mukwegw, den mest erkände auktoriteten på moral i Kongo, borde leda en övergångsregering. De inkluderar våra gemensamma vänner Patrick Mbecko och Jean-Claude Maswana, vilka bägge är högt respekterade kongolesiska akademiker och aktivister. Hur ser du på denna synpunkt, och vad tänker du om en ”övergångsregering” i Kongo?

BKN: Jag funderar ofta på vad folk menar när de säger att de vill ha en övergångsregering. Jag är helt säker på att våra vänner har mycket speciella idéer om vad det betyder, men när jag hör många andra kongoleser om ”övergång”, verkar det vara en magisk formel som skall hjälpa oss med att bli kvitt president Joseph Kabila, hans trupper och de rwandiska ockupanterna. Den tar till exempel inte på något sätt upp problemet med nykolonialism eller vad den så kallade kongolesiska oppositionen är. De senare är enligt min mening folk som måste avlägsnas från den politiska sfären i Kongo. De har öppet deltagit i att upprätthålla Kabilas tyranniska regering, trots att den så kallade grundlagen inte tillåter honom att sitta vid makten längre. Dessutom hade de aldrig modet att förklara för befolkningen vilken roll Rwanda och Uganda spelar i den kongolesiska tragedin. Skall man inkludera dessa i en sådan övergångsregering? En övergång som läggs fram på detta sätt är inte något som tilltalar mig, även om den leds av doktor Mukwege.

«Bara ett djupt och radikalt brott kommer att ge oss möjligheten att återuppbygga staten Kongo.»

Jag tänker i stället ungefär som en annan av mina vänner, fader Jean-Pierre Mbelu. Enligt honom kan vi inte tala om en övergångsregering i Kongo, ty det förutsätter att det varit en form av demokrati som borde återupprättas efter en period av kris. Problemet i Kongo kan emellertid inte sammanfattas som bara en politisk kris. Landet är snarare utsatt för en permanent statskupp, och bara ett djupt och radikalt brott kommer att ge oss möjligheten att åter bygga upp staten Kongo. Att önska övergångar har varit den lösning som det internationella samfundet har försökt systematisera i flera afrikanska länder, inklusive staten Kongo, men resultaten är inte mycket att skryta med. Övergången från Kabila lägger enligt min uppfattning för stor vikt på Kabila – den trycker inte tillräckligt på att avslöja vem som skapade Kabila och säger oss inte vilken sorts regering och samhälle vi önskar bygga efter Kabila.

AG: Liberala demokrater, och till och med vänsterorienterade i USA, är nu så förskräckta över Trump att vår politik i hög grad är reducerad till om man är för eller emot Trump. Ni har samma problem med Kabila i Kongo, inte sant?

BKN: Ja, och det är en ytterst farlig ställning, då det faktiskt innebär att det inte finns en valmöjlighet. Man är fastlåst i en ond cirkel som inte tillåter flykt eller en möjlighet att föreställa sig andra system än de redan existerande. I det här fallet är vi mitt i en demokratisk illusion. Demokrati med hänsyn till denna uppfattning är rätten att vara för eller emot. Det är rätten att växla mellan två sidor av samma mynt, medan ideologin som skapar myntet förblir densamma. Detta syftar på det fundamentala problem som kapitalismen skapar. Det är faktiskt ett system som organiserar ett icke-val, som skapar en illusion av valmöjligheter som bara tjänar oligarkerna som styr oss. Tragedin i länder som våra är att de följer efter det som de tror är demokrati, ett binärt system i vilket det bara är möjligt att vara för eller emot X. Det är tristare än så, ty vi har glömt att detta binära system aldrig existerade på den afrikanska kontinenten före den koloniala tiden, men former av äkta demokrati gjorde det, särskilt i Kongo-riket.

AG: Kabila bör avgå, som Trump borde göra det, men vilka andra former av organisering är nödvändiga för att stoppa lidandet och göra det möjligt för kongoleserna att börja ta över sitt eget lands enorma rikedomar och möjligheter?

BKN: Om vi tänker på förändringar, måste vi förstå att vi alla lever under den globala kapitalismen. Vi bör också förstå att kapitalismen visar sig i olika former beroende på vilka platser den stöter på.

I Kongo skapar den permanent kaos. Den ser till att folk förblir i detta kaos, utan våldsbegränsning, emedan staten bara existerar som en minimal simulering av västliga institutioner. Detta är förutsättningen för att plundra landet, roffa åt sig dess mineraler och andra naturresurser, av vilka en del har förklarats vara strategiska för amerikansk säkerhet.

Den inte bara dräper och sänder kongoleserna på flykt, utan avskaffar också deras lokalsamhällen och gör dem förvirrade, så att de inte kan förstå den globala kapitalistiska världen och den roll som Kongo är hänvisad till i denna. Sammanfattningsvis förstör den deras förmåga att försvara sig. Man måste förstå och vidga förståelsen av detta för att kämpa emot effektivt för att få en förändring.

En ensam individ kan inte, även om hen förstår vad som är i görningen, inte ändra på något, men Kongo får sig ständigt itutat idén om att individen kan förändra saker. Därför väntar folk på denna speciella individ. Därför är det inte förvånande att se det väldiga fokus som är på vem som skall bli nästa president. Denna fokus är i grunden förvirrande.
Det är en central del i samarbetet mellan den nationella komprador-eliten och imperialisterna vilket sammanfattar Kongos politiska historia alltsedan oavhängigheten.

Så vi måste förändra förhållandena på så vis, att de omfördelar makten från basen upp till toppen. Därför är det viktigt att de lokala samhällena, inte den enskilde, får betydande kontroll över olika aspekter av dessas dagliga liv. Det innebär att vi har behov av starka organisationer på gräsrotsnivå som kan skapa egen makt och verkställa kollektiva åtgärder och genomföra befintliga beslut.
Detta kräver att kongoleserna förstår att makten som den faktiskt ser ut idag, är en samhällelig konstruktion som etablerats av kolonialisterna för 500 år sedan. Politisk suveränitet kan bara återvinnas på en lokalt demokratisk nivå, där en politik som är till för de fattiga och deras rättigheter kan utarbetas för att slutligen forma Kongos framtid.

För att ta det en gång till: Kongo har tidigare känt till dessa organisationsförhållanden, så de bör återfinnas och anpassas för att besegra vår nyliberala verklighet, vilken något skiljer sig från formell kolonialism och nykolonialism. Det kommer också att bli nödvändigt att organisera självförsvarsstyrkor, på det att vi inte skall bli lurade. De som utnyttjar oss har vapen och de är inte beredda att tappa greppet om Kongo. Det måste komma ett befrielsekrig.

AG: Kan du slutligen berätta något om den senaste utvecklingen i Rwandas pågående ockupation av Kongo? Rwandas politiska fångar Victoire Ingabire och Kizito Mihigo blev frisläppta tidigare denna månad. Så i förra veckan lyckades Rwandas utrikesminister, Louise Mushikiwabo, i sitt försök att leda den internationella organisationen La Francophonie. Förra veckan bad också en fransk aktör att en fransk domare skulle avvisa anklagelser mot en officer i RPA-armén för mordet på Rwandas president Juvenal Habyarimana och Burundis president Cyprien Ntaryamira år 1994.

BKN: De senaste två åren har Kabila, som är Rwandas prokonsul i Kongo, arbetat för att stärka den rwandiska ockupationen av landet genom att utnämna tutsier (den härskande folkgruppen i Rwanda ö.a.) till ledande positioner i den nationella armén och utnämna personer som Azarias Ruberwa till departementschef för decentralisering, vilket kongoleser kallas departementet för balkanisering.

Detta visar att den rwandiske presidenten, Paul Kagame och de som omger honom, inte har för avsikt att dra sig ut ur Kongo. Landets rikedom gör det möjligt för dem att bygga prakthus i Rwandas huvudstad, för att därefter kunna peka på dessa som bevis på Rwandas ekonomiska tillväxt, även om de flesta rwandier fortfarande är mycket fattiga, och landet fortfarande har behov av utländskt bistånd motsvarande 40 % av sin budget.

Rwandas glänsande yta och den vitt spridda historien om Rwandas ekonomiska tillväxt ger också Kagame trovärdighet bland afrikaner, och därför har utnämningen av Mushikiwabo blivit ganska väl mottagen i Afrika. De flesta afrikaner är, liksom resten av världen, dåligt informerade om hur läget är i Rwanda. De har tolkat Mushikiwabos avtal som en afrikansk ledares seger över Europa, speciellt Frankrike. De glömmer att Frankrike spelar huvudrollen i La Francophonie, och att Frankrike valde Mushikiwabo. När fransmännen säger att de vill att en viss person skall lede organisationen, sker det i stort sett.

President Barack Obama och Michelle Obama med Paul Kagame, Rwandas President, och hans dotter, den 5 augusti 2014. (Official White House Photo by Amanda Lucidon)

Att ha Mushikiwabo som president är ett sätt för Frankrike att återvinna inflytandet i centrala Afrika, ett inflytande som de förlorade till USA när Bill Clinton installerades i Vita Huset. I denna franske/rwandiska pakt har nog Kagame krävt att den utdragna franska utredningen om hans angrepp på den rwandiska presidenten Juvenal Habyarimanas flygplan skall läggas ner för gott, ty detta angrepp skulle ifrågasätta att han är Rwandas frälsare. Några kallar detta en seger för rwandisk diplomati, men det är mer som ett lönnmord av en internationell maffiaboss som får som han vill med hjälp av utpressning. För Frankrikes del hjälper pakten dem att återupprätta Frankrikes tillgång av den enormt rika kongolesiska jorden.

Det är också viktigt för Frankrike att det inte ser ut som om landet har förbindelser med en brutal regim som fängslar kvinnliga motståndare. Därför blev Kagame tvungen frisläppa de politiska fångarna Victoire Ingabire Umuhoza och Diane Rwigara. I ett land som skryter med att ha arbetat hårt för kvinnors framgångar, har dessa välkända kvinnliga politiska fångar, vilka bägge försökte utmana Kagame i presidentvalet skadat hans rykte. Men den goda nyheten är att bägge dessa kvinnor efteråt vägrade att tiga om vad som hände i Rwanda. Det pekar på en mycket svårare framtid för Kagame och det dödliga system han införde. Det är därför mycket glädjande att se dessa kvinnor på fri fot igen och mer beslutsamma än någonsin. De finns bland ledarna som denna region länge har hoppats på.

Intervju av Ann Garrison och den publicerades ursprungligen på Consortium News