På Dagens Arena har Alf Hornborg, professor i humanekologi skrivt en mycket intressant och ganska lång essä. En sammanfattning publicerades också. Den återges här som en aptitretare och tankeställare, med författarens godkännande.Dagens Arena: Det folkliga missnöjet väcker medelklassens förakt
Han är verksam vid institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi vid Lunds universitet. Forskar om ekonomisk antropologi, miljöhistoria, politisk ekologi och ekologisk ekonomi.
Alf Hornborg har tidigare publicerat två artiklar av Alf Hornborg om Hans Roslings arbete och tankegång.
Det vansinniga “Business as usual” – om vännen Hans Roslings glättiga världsbild
Det vansinniga “Business as usual” – om Hans Roslings glättiga världsbild. Del 2
Sammanfattning
Utifrån exemplet med de ”gula västarna” analyserar humanekologen Alf Hornborg gapet mellan stad och landsbygd, arbetsklassen och den akademiska medelklassen samt glappet mellan värdegrund och praktik hos den senare.
Han menar att både klimatkrisen och den ökande migrationen kan ytterst härledas ur den nyliberala världsekonomins logik.
I dag tillhör många av sjuttiotalets vänsterstudenter en etablerad akademisk medelklass som helt dominerar medier, politik, utbildning, forskning och kulturarbete. Deras inkomster, ekologiska fotavtryck och flygstatistik överträffar med bred marginal den svenska arbetarklassens, men de fortsätter att undervisa den om hållbarhet och global solidaritet.
Medelklassens förakt för underklassens protester har blivit särskilt tydligt i hur de ”gula västarnas” uppror i Frankrike behandlas i media. Den för vänstern så viktiga gränsdragningen mellan ”vänster-” och ”högerpopulism” har plötsligt blivit diffus.
Hur ska medelklassvänstern bemöta en rörelse som kräver lägre bensinpriser samtidigt som den kräver höjd minimilön och höjd skatt för de rika? Känner den inte igen en revolution när den väl inträffar? Klasskampen låter sig tydligen inte regisseras av opinionsbildare ur medelklassen.
Vi måste skärskåda våra mest grundläggande föreställningar om pengar och teknik för att kunna urskilja hur de möjliggör och mörklägger ojämna resursöverföringar i det globala samhället. Det innebär att förstå att våra svenska medelklasslöner – trots alla våra verbala föresatser att vara hållbara och solidariska – gör att vi tillhör planetens tyngre bördor, och faktiskt också att våra förmaningar till ”populisterna” att visa global solidaritet ur det perspektivet klingar falskt.
Detta är en essä. Det betyder att åsikterna i texten är författarens egna.
Fastän det är monopolkapitalet som kontrollerar fulmedia beskyller han sjuttiotalets vänsterstudenter som klassvandrat och gjort sig till lydiga uppkomlingar i en etablerad akademisk medelklass (eller s.k. fixaresorkar åt Krösus som Ekis uttrycker saken) som helt dominerar medier.
Vänstern får skulden för högermedier och högerpolitik, av Alf Hornborg. Helt makabert.
Rosling bör givetvis kritiseras. Jag tycker att ”Population Matters” gör det allra bäst.
68:a vänstern la grunden till det vi ser idag – en vänster som inte har några rötter i arbetarklassen. Utan i högskolan. Det är därför som arbetarklassen idag känner sig främmande inom vänstern. Det är inte arbetarklassens fel att de röstar på extremhögern. Utan det är vårt eget fel.
Jag har som arbetarklass själv upplevt högfärden bland vänstern. Oftast blir högutbildade oavsett hur de röstar, t ex professorer, nedlåtande mot arbetarklassen (de tror sig veta bäst även när det gäller vad arbetarklassen behöver, det eftersom de är akademiskt utbildade). Och detta avskräcker arbetarklassen att liera sig med vänstern. Grunden inom vänstern är och skall vara arbetarklassen. Men så är det inte. 68:a vänstern menade och menar att det är de högutbildade som är grunden.
Alf Hornborg har rätt att skylla på 68:a vänstern. Säg mig en sak, Anders Romelsjö, har ni någonsin gått ut på stan och känt er jämlik med t ex en servitris som serverar er maten som ni har beställt? Eller kassörskan eller den som packar upp varor i butikshyllan? Har ni någonsin bjudit hem era bekanta inom de som arbetar inom lågstatusarbeten? Eller anser ni att dom är alltför ’ointelligenta’ att ha med att göra?
Dina tänkvärda synpunketr skymms av onödigaa insinuationer. Jag har mycket nära familjemedlemmar, släktingar och vänner som tillhör arbetarklassen och som bjuds och bjuder hem.
Arbetarklassen är cirka 80% (beroende på hur man räknar) av Sveriges medborgare. Några av dom måste väl kunna inbjudas att vara gästskribenter på din site, eller hur? Eller är din site enbart för akademiker och högutbildade?
Och läser egentligen arbetarklassen din site (förutom jag och några till)? Lockar tidningen Flamman och ETC till sig arbetarklassen? Med största sannolikhet – Nej! De som läser Flamman och ETC är de högutbildade.
Istället för att organisera en enhetsfront behöver vi vara ute där arbetarklassen är – och alliera sig med dom i stället mot dom som förtrycker arbetarklassen, d v s kapitalet.
Alla är välkomna. Tillräckligt bra artiklar (enligt min subjektiva bedömning) publiceras.
Efter kriget fick Socialdemokratin chansen att genomdriva sin politik, för att storfinansen begrep att det var kanske det enda sättet att stoppa kommunismens utbredning i arbetarleden. Socialdemokraterna lyckades mycket bra med detta, just tack vare överhetens benägenhet att, efter lite teaterspel, ge efter för sossarna.
Det gav oss folkhemspolitiken, som hade ett högst reellt innehåll för arbetarklassen. Alla kunde se hur vårt land förändrades till att ge betydligt högre trygghet, välfärd, pensioner, demokratiska rättigheter och annat åt vanliga arbetande människor. Sverige blev kanske det bästa landet på jorden för sådana som mig.
Självklart gjorde detta stora avtryck i människors sinnen. Kommunister blev sedda som ständigt missnöjda bråkmakare och massor av folk organiserade sig och tog aktiv del i det socialdemokratiska folkhemsbygget.
När sedan 68 rörelsen vaknade bland medelklassbarnen fick den inget gehör från arbetsplatserna. Folk var helt enkelt ganska nöjda och rädda om det dom hade. Den äldre generationen arbetare som visste hur det såg ut innan folkhemmet, levde och arbetade ofta fortfarande och kunde vittna om den jättelika förbättringen som skett. Kommunistdiktaturerna i öst tjänade också som avskräckande exempel och borgarmedia försatt naturligtvis inte chansen att påpeka det.
Sossarna kunde därför i lugn och ro fortsätta sitt arbete med att göra om arbetarrörelsen till en ofarlig del av företagens administration, trots att medelklassbarnen ropade på gatorna.
Att 68 vänstern aldrig på allvar tog sig in på arbetsplatserna är således ett högt betyg till överhetens satsning på socialdemokratin som livboj.
Nu när muren har fallit, arbetarrörelsen inte är någon rörelse längre och vänstern mest lever i bloggvärlden behöver inte överheten låta välfärden inkräkta på vinsterna längre och följaktligen är dom i full färd med att montera ner den.
Överheten har, tillfälligtvis iallafall, skördat en stor seger och vänstern står i princip på noll. Att vi bråkar med varandra uppskattar dom säkert också.
Frågan är dock om diskussioner som denna verkligen för vänstern framåt? Om nya folkliga organisationer skall kunna bildas, så tror iallafall jag att detta tjafs om vem som gjorde vad på 70-talet är synnerligen ointressant och kanske t.om. avskräckande för dom som skall bilda dom. Utmaningen i att bilda sådana organisationer är tillräckligt formidabel ändå kan man tycka.
Det lilla halmstrå som ändå syns idag är Gula västarna och det är nog till den rörelsen vi skall förhålla oss. Sortera ut högerpopulistisk bullshit och försöka finna det konstruktiva för framtiden.
Dom gamla bolsjevikinspirerade idéerna är nog, till stor del, förbrukade och ju snabbare vi kan göra oss fria från dom desto större chans att vi kan tillföra något vettigt till en eventuell ny folklig organisering.