Sveriges säkerhet – intim anpassning till USA och EU!

Den här artikeln har jag fått av Jan-Erik Gustafsson, styrelsemedlem i Folkrörelsen Nej till EU.
Han bevakar flera geopolitiska frågor, och kan inte minst relatera till EU och Nato, som till stor del består av EU-länder.

Sveriges säkerhetsordning – intim anpassning till USA och EU

I tre dagar från 13-16 januari var Sveriges militär-industriella-politiska komplex traditonsenligt samlat till konferensen Folk och Försvar i Sälen. Denna har en viktig funktion för att engagera och likrikta det försvars- och utrikespolitiska etablissemanget för den förda säkerhets- och utrikespolitiken.

Samma dag som konferensen avslutades sade Rysslands president Vladimir Putin i en intervju vid ett statsbesök i Serbien: ”Vi kommer inte att sluta våra ögon för USAs utsättning av kryssningsmissiler (i Europa) och dessa direkta hot för vår säkerhet. Vi kommer att tvingas ta till vedergällningsåtgärder. Men som ett ansvarsfullt och förståndigt land har Ryssland inget intresse av en ny vapenkapprustning”. Putin betonade också att NATOs expansion i Europa är en destruktiv strategi, och tillade att denna politik är en relikt från det ”Kalla kriget”.

Jens Stilhoff Sörensen skriver på SvD debatt 11 januari är att ”den typiska bilden i medierna är att allt beror på Ryssland och Putin personligen. Det är också en bild som sprids av säkerhetsetablissemanget i Väst och den lobby av aktörer och organisationer som är knuten dit eller till vapenindustrin, särskilt efter Ukrainakrisen 2014”. SvD: ”Säkerhetspolitiska läget farligare än på över 30 år”

Detta är också den genomgående bild av den svenska säkerhetsordningen som präglar presentationerna under Folk och Försvarskonferensen. Om jag inte missas det sägs i presentationerna inte ett kritiskt ord om USA som ett globalt hot eller EUs accelererande militarisering. Ett ständigt återkommande tema är försvarsförmågan måste stärkas, där förmåga är ett kodord för kapacitet, upprustning, vapenutveckling, beroende på sammanhanget det uttalas. Ingen på konferensen talar om nedrustning eller att freden är viktigare än krig annat än i idylliska ordalag.

ÖB inledde med att ”det vackraste vi har – vår fred, vår frihet, och vår säkerhet – måste vi slå vakt om, varje dag och varje stund”. Han hänvisar till Sveriges geostrategiska läge som en ”friktionsyta som spänner från Arktis och Nordatlanten, ner över Östersjön och och Svarta Havsområdet”. Sedan kommer det att ”Ryssland stärker sin militära förmåga och utmanar den europeiska säkerhetsordningen”.

Försvarsminister Peter Hultqvist, som i valrörelsen förra året lanserades som pensionärernas vän men inte sade ett ord om säkerhets och försvarspolitiken, som överordnad till ÖB är mer rak på sak. Hultqvist uttrycker ”insikten på djupet i det som sker i vårt närområde”. Ryssland investerar mycket stora belopp i ökad militär förmåga. Den folkrättvridiga annekteringen av Krim 2014 och den ryska aggressionen mot Georgien 2008 ändrade de grundläggande säkerhetspolitiska förhållandena.

Han påstår från tid till tid om ett påstått provokativt ryskt beteende på både mark- och luftarenan i Östersjöområdet, och lägger skulden för giftattacken i Salisbury och spioneriet mot organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) på Ryssland trots att inga trovärdiga bevis har presenterats. Han är stolt över att Sverige deltagit i de militära övningarna Cold Response 16, Aurora 17 och Trident Juncture 18, men hävdar ändå att Sverige är alliansfritt.

Han säger också att ”det är ett nationellt intresse för Sverige och EU agerar enigt i svaret på säkerhetsutmaningarna, inte minst när det gäller det ryska agerandet” Ryssland igen. Han erkänner att ”Sverige har tydligt drivit vikten av att upprätthålla sanktionerna mot Ryssland med anledning av agerandet mot Ukraina”.
Men han säger inget om den tilltagande fascismen i Ukraina utan påstår att Sverige respekterar folkrätten och den europeiska säkerhetsordningen. För att markera den svensk-europeisk säkerhetsordning säger han att ”Sverige mycket tydligt inom EU aktivt hävdat svenska intressen i samband med etablerandet av det permanenta strukturerade samarbetet PESCO, och i förberedelserna för den Europeiska försvarsfonden (EDF)”.

Moderatledaren Ulf Kristersson hade också flugit upp till Sälen som ett avbrott i kaoset om regeringsförhandlingarna. Hans gläds över 4 miljarder kr mer till försvaret och hoppas att försvaret skall nå två procent av BNP till 2028, dvs mer än en fördubbling jämfört med idag. Han säger helt riktigt att Sverige har ersatt neutralitet och alliansfrihet med solidaritet och gemenskap som säkerhetspolitisk inriktning, vilket underförstått betyder NATO-medlemskap och EU-militarisering. ”Den transatlantiska länken kan inte underskattas…och ett stabilt och sammanhållet Europa är den enskilt viktigaste delen av svensk- utrikes- och säkerhetspolitik. Nu måste vi och EU hitta nya vägar för det samarbetet”, säger han. Han välkomnar att stora summor skall avsätts i EUs nästa långtidsbudget 2021-2027 (som det pratas tyst om i Sverige) för att stärka EUs försvarsförmåga och att svensk försvarsindustri här spelar en viktig roll.

Hultqvist och Kristersson anpasslighet till USA ,EU och NATO får berömmande lovord från den amerikanske gästen från USAs försvarsdepartement Scott Baum. Sverige, säger han, är ”en av våra mest värderade partners”, och han säger att vänskapen mellan USA och Sverige går så långt tillbaka som ett fördrag från 1783. Sedan dess har de båda länderna arbetat för att fred, rikedom och demokrati för folk och regeringar runt om i världen.

Nyligen har USA beslutat om en ny säkerhetsstrategi som särskilt fokuserar på hoten från Kina och särskilt Rysslands ”ondskefulla” inflytande. Han säger att ”USA nu tar proaktiva steg för att tillsammans med våra NATO-allierade ta utökade steg på den Östra flanken för att öka säkerheten i regionen”, som bl.a. omfattar finansiellt och materiellt stöd till att bygga upp en ukrainsk flotta. Baum lovordar de många betydelsefulla övningar som icke NATO-medlemmarna Sverige och Finland har deltagit i, och berättar att USA nu genomför en allomfattande sanktionspolitik som angriper ryska enheter (organisationer, företag) som engagerar sig i ”ondskefulla” militära, cyber, ekonomiska eller mänskliga rättigheter aktiviteter. Han tillägger att ”vi är tacksamma för att Sverige är en tydlig röst inom EU och i andra sammanhang som talar ut om den ryska aggressionen i Ukraina och upprätthåller EUs sanktioner”. Han berömmer också svensk försvarsindustri som en viktig komponent i den europeiska säkerhetsordningen och uppskattar högt att Sverige köpt luftförsvarssystemet Patriot till 1,1 miljarder dollar, den störa militära affären med Sverige någonsin.

Om alla dessa amerikanska klargöranden har inte ett ord skrivit i svensk press vad jag vet.

EUs accelerade militarisering är också något det talas tyst om bland politiker och media, och det har inte varit en fråga i den tidigare valrörelsen eller under den utsträckta regeringsbildningen. I stället framställde sig försvarsminister Hultqvist som pensionärernas vän i valrörelsen! Efter att EU-kommissionens representant Katarina Areskoug Mascarenhas talat i seminariet Försvarssamarbete i Europa – EU-kommissionens beslut uttryckte moderatorn för hela konferensen Eva Hamilton, tidigare chef för Sveriges Radio, att försvarssamarbetet för henne ”som samhällsengagerad medborgare gått mig under radarn. Det har väldigt lite debatt om detta”. För kommissionen är vad som har uppnåtts de två senaste åren i försvarssamarbete mer än de tidigare 60 åren sammanlagt. Försvarssamarbetet har varit fragmentiserat, då 80 procent av försvarsmaterialet och 90 procent av forskningen varit nationell. Areskoug motiverade intresset i medlemsländerna för utökat försvarssamarbete med det globala ekonomiska maktskiftet som pågår österut. EUs befolkning har krympt från 25 procent av världsbefolkningen 1900 till ca 5 procent idag, och bara Tyskland blir kvar som ett G8-land om man räknar efter BNP år 2050.

Världen är under tilltagande geopolitisk instabilitet: det ryska agerandet; vad händer med det transatlantiska partnerskapet?; vart går Kina?; problemet med Brexit.

Dessutom med upprustning istället för en fredspolitik sker det en snabb högteknologisk utveckling, och Areskoug exemplifierar med att USA har en stridsvagnsmodell medan EU har 17. Hon bekräftar att Rotschildpresident Emmanuel Macron tillsammans med Angela Merkel tydligt har uttryckt att de vill ha en gemensam EU-armé. Hon sade att Tyskland är den viktigaste aktören som nu planerar för att uppnå 1 ½ procent i försvarskostnader till 2024.

Vad har då hänt? Jo, lite efter Brexitomröstningen antog Europeiska rådet sin Globala strategi, som är utgångspunkten för EUs alltmer imperialistiska ambitioner. I denna ingår att medlemsländerna varje år skall göra ”en årlig genomgång av sin nationella försvarsplanering synkronisera och ömsesidigt anpassa sig till varandra” (CARD). En första testrunda har skett 2017-2018 , en ny koordinering skall ske 2019.

I december 2017 ställde sig 25 stater bakom det frivilliga koordinerade och strukturerade försvarssamarbetet PESCO. Sverige anslöt sig till avtalet under i praktiken nästan nationell total mörkläggning. PESCO är en förberedelse för en EU-armé och innebär ett antal bindande åtaganden, hittills 34 operativa projekt för att höja försvarsförmågan (läs kapacitetsuppbyggnad och vapenutveckling). Areskoug framställde den Europeiska försvarsfonden (EDF) som en ”game changer” för att få de europeiska försvarsindustrierna att arbeta tillsammans. Ett nytt utgiftsområde införs i EUs långtidsbudget, som skall fyllas med 13 miljarder euro som ”stimulans”, som i praktiken är vanliga medborgares skattesubventioner till försvarsforskning (4,1 miljarder euro) och försvarsindustrin (8,9 miljarder euro). Subventionen till försvarsindustrin kallas med ett kodord för ”förmågeutveckling”. Redan 2017-2020 pågår pilotprojekt, där 90 miljoner euro har satsats på forskning och 500 miljoner euro på förmågeutveckling. Areskoug nämnde som ett särskilt intressant projekt Ocean 2020, som omfattar 35 miljoner euro. I projektet deltar 42 partner från 15 medlemsländer för att ta fram ett sjöövervakningssystem som integrerar drönare och obemannade u-båtar. Svenska partners är Flottan, Saab och Försvarets materielverk. Bäva månde de ”onskefulla ryssar” och migranter som försöker ta sig in i EU.

Som en ”gamechanger” betonade Areskoug också det nya samarbetsavtalet mellan NATO och EU från december 2016. EUs militarisering skall i alla fall än så länge ses som understödjande och komplemenärt till NATOs aktiviteter, något som den svenska fredsrörelsen ännu inte verkar ha begripit. Areskoug nämnde och också andra instrument som EU har i arsenalen som partnerskapet med FN om krishantering; den Europeiska fredsmekanismen (European Peace Facility) särskilt inriktad på militärkrishantering i Afrika; 10 civila gemensamma säkerhets- och försvarsoperationer (så kallade CSDP-operationer) i Ukraina, Georgien, Kosovo etc samt 6 militära CSPD-operationer i Mali, Somali, Centralafrikanska republiken etc. Dessutom satsar EU 6,5 miljarder euro på att förbättra strategisk transportinfrastruktur för att öka den ”militära mobiliteten” (CEF).

Efter Areskougs seminarier får tre personer från ”försvarslobbyn” möjlighet att kommentera. Niklas Alm, strategichef för säkerhets- och försvarsföretagen, intygar att EUs nya försvarssamarbete är den största förändringen på väldig lång tid ur materialförsörjningsintresse. Svensk försvarsindustri har 30 000 medarbetar, omsätter 30 miljarder kr och satsar 7 miljarder kr på forskning och utveckling i företag i Sverige. Han säger att EDF är helt nödvändigt och innebär en stor möjlighet för framförallt företagen men även för Sverige som stat. EDF innebär förstärkta forskningsresurser och skattesubventioner för att fokusera på forskning och vapenteknikutveckling (läs förmågeutveckling), som är Sveriges handelsvara. Han påpekar att det var så den transatlantiska länken byggdes upp, och nu välkomnar han EUs militarisering. Göran Mårtensson, generaldirektör för Försvarets Materielverk, säger att Sveriges försvarsindustri ligger i framkanten. Det vet han som upphandlare av försvarsmaterial, och Sverige måste ta tillvara på de nya möjligheter som EU ger, men värnar också att även i fortsättningen kunna köpa vapen ”från hyllan” som Patriot-systemet från USA. Slutligen Johan Svensson, chef för Produktionsledningen Försvarsmakten, säger att EDF tar sin utgångspunkt i ”operativ förmåga” och bör ses som komplement till dagens försvarsmakt och därför finansieras genom särskilda satsningar. Alla tre är överens om att nu behövs samordning på nationell nivå, vilket sägs kräva ett helt nytt synsätt och strategi, så att ”försvarslobbyn” skall kunna tillägna sig så stora fördelar och ekonomiska vinster som möjligt.

Detta axplock av vad som sades på Folk och Försvar visar obevekligen att ”fredspristagaren” EU inte är ett fredsprojekt. För EU är fred marginell fråga. Istället förstärker EU nu genom sin Globala strategi sin imperialistiska ådra, som påminner om de tongivande medlemsstaterna tidigare koloniala politik. För att EU skall kunna behålla sitt inflytande på global nivå måste EU-militariseras, sägs det unisont.

För att motivera detta inför allmänheten utpekas Ryssland som det största militära hotet. Och den svenska EU-eliten och militärindustriell komplexet anpassar sig utan att ens medborgarna erbjuds en diskussion. Med kodordet ”strategisk autonomi” förbereder sig EU för att kunna ta egna försvarsbeslut över huvudet på medlemsstaterna. PESCO och EDF är början till detta och EU-kommissionens ordförande Jean Claude Juncker har uttalat att en EU-armé borde vara på plats 2025.

Det återstår för progressiva politiker, fackföreningsrörelsen, fredsrörelsen och inte minst medborgarna att protestera mot denna utveckling, om framtiden inte skall bli ett militärt Armageddon.