Kampen mot USA-imperialismen – vilka kan vi liera oss med?

Denna artikel är ytterligare ett bidrag till bloggen av Ulf Karlström.

Vilka är de stora, globala hoten i vår tid? Det är lätt att lista minst 20-talet allvarliga hot/problem, där vi knappast ser några snabba lösningar. Under ett sådant stormmoln av kriser/problem skyms lätt sikten, och vi tappar fokus. Många skulle idag nämna fattigdomen i delar av världen, den växande klyftan mellan de superrika och alla andra, vilket tycks vara grunden för de stora migrantströmmarna, och hoten från de stora klimatförändringarna från 2050 och framåt.

Klimathotet går knappast att förneka, även om det kan dröja ett par decennier innan det slår in med full kraft.

Men vad har det med dagens migrantströmmar att göra? Ungefär 65 miljoner uttrycker önskan att flytta till Europa. Vad beror det på? Idag knappast på klimatförändringar. Svaret kan faktiskt brytas ned till några få faktorer. Krig, förberedelser för krig, hot om krig, ekonomisk krigföring, stöd till s k rebeller (läs: terrorister) och annan undergrävande verksamhet av oberoende stater, t ex aktuella Libyen, Syrien, Jemen och Venezuela.

Och vem skapar huvuddelen av dessa krig och allvarliga konflikter? Anders Romelsjö och jag gav 2013 ut boken ”USA som världspolis” och inget parti eller organisation har kommit ens i närheten av ett vederläggande av vår slutsats – det är USA, eller med en mer vetenskaplig term, USA-imperialismen, som är orsak till huvuddelen av världens elände.

Och den stat som bär USA-imperialismen är en historiskt våldsimpregnerad sådan, med världens idag största krigsindustri (SIPRI-data), största krigsmakt (antal fartyg, flygplan, stridsfordon, missiler, och spionagekapacitet). Det är en ohygglig maktapparat, med budskapet ”Send the Marines”. Det senare bär förre försvarsministern Mattis syn för sägen, bl a med erfarenhet från Afghanistan och Irak.

Så mycket – det mesta? – av välmenande och behjärtansvärd biståndshjälp t ex från europeiska stater har bokstavligen brunnit upp i alla krig initierade av USA och dess vasaller. Ett litet exempel: I förra Gazakriget så bombade Israel sönder ett kraftverk, levererat av ASEA. Krävde Sverige staten Israel på ersättning? Jag tror läsaren inser svaret.

Av detta kan vi – relativt enkelt – dra slutsatsen att USA-imperialismen måste skadas, begränsas och delvis avväpnas, kort och gott krympas. Hur skall det kunna ske, mot bakgrund av den styrkeposition jag tidigare redovisat i artikeln? Det framstår i förstone som motsägelsefullt eller kanske ogörligt.

En hegemon – som USA-imperialismen – går sällan varsamt fram, och trampar inte sällan vasallerna på tårna. Det gör ont, men vasallerna biter ihop. Både en och flera gånger, men till slut börjar vasallerna undersöka andra vägar, t ex försöka undvika slaveriet under dollarn som handels- och reservvaluta. Och den dagen det sker, tappar också USA-imperialismen farten.

USA:s skuldberg, i form av statspapper och handelsunderskott, kan inte fortsätta att årligen rullas framåt. FED:s sedelpressar – idag elektroniska – blir delvis obrukbara, såvida som man inte låter hyperinflation – och kaos internt i USA – råda.

Andra stater, eller grupper av stater, som t ex BRICS och allierade, kommer delvis att ersätta den gamla hegemonen, och en multipolär värld skapas. Den rymmer problem och pontentiella splittringar men är ändå mångfalt bättre än den unipolära ordningen under världspolisen USA.

Och om Kina övertar USA-imperialismens roll som hegemon? Det vet vi inget om, även om en risk föreligger. Emellertid får denna potentiella risk inte hindra oss att arbeta för en multipolär, eller i det sämre fallet, en bipolär världsordning.

Hur skall vi då förmå opinionen att orientera lilla Sverige i en sådan världsordning? Vi måste söka samarbete med nya grupperingar, vilkas skäl vi inte alltid delar; mer om det nedan. Och vi måste – tillsammans med andra krafter – bryta Sveriges roll som liten vasall till USA-imperialismen. De senaste, tydliga exemplen på svenskt kryperi är:

– Uppslutningen i hetsen mot Ryssland (det nya kalla kriget)

– Kryperiet för Nato (värdlandsavtalet, de ständiga övningarna med Nato och köpet av vapensystemet Patriot från USA.

– Ynkligheten att inte underteckna FN-resolutionen mot kärnvapen, till följd av påtryckningar från USA.

– Uppställningen bakom USA i försöken att bojkotta det stora, kinesiska IT-företaget Huawei, hycklande anklagad för spioneri, medan vasallerna kniper käft om superspionorganet National Security Agency

– Uppslutningen bakom EU-vasallerna att erkänna en av USA ditsatt presidentdocka i Venezuela, beslagta guld och kontanter från Venezuela.

Lars Bern är en aktiv opinionsbildare, med hemsidan Anthropocene.live och Swebbtv.se. I juli förra året på Jinge kommenterade jag hans verksamhet, både mycket kritiskt, men även med uppskattning. Råder stor oordning inom svensk borgerlighet?

Bern är en svuren motståndare mot det han kallar Globalismen eller Globalisterna, och EU, som Bern ser som ett redskap för Globalisterna. Denna del av Berns samhällskritik kan jag som marxist skriva under på. Bern rör sig i ett politiskt fält, som inte är lätt att definiera, men beröringspunkter med högeropportunism finns. Bern framstår dock som icke-opportunistisk, till skillnad från (SD), som röstade för värdlandsavtalet med Nato 2017 och vars EU-kritik inte är trovärdig.

Frågan är därför hur vi kan samarbete med Lars Bern och hans likasinnade? I vilka former bör det ske och hur pass stark ställning har Bern inom svensk borgerlighet. Vi bör minnas det viktiga – och kanske på marginalen avgörande stöd – vi fick 2003 i folkomröstningen mot Euron från gruppen borgerliga nationalekonomer och deras anhängare. Det är dags att ”vänstern” breddar sin lilla skara och samarbetar med utrerat borgerliga grupper, i kampen mot dagens Hegemon, i den helt avgörande och viktigaste politiska frågan: Bryt sönder den unipolära världsordningen.