Tolv-stegs-metoden för regimförändring (och den andra för alkoholism)

Det diskuteras med rätta om USA:s inblandning i Venezuelas angelägenheter är en slags statskupp. Publicerar nu gärna huvuddelen av en artikel i Counterpunch av kände Vijay Prashad om detta. Artikeln har vänligen översatts av Christine Vaple.
Tolv-stegs-metoden för regimförändring.

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett eller fler år sedan och idag” återpubliceras denna artikel.

Detta är en annan artikel med liknande innehåll. Båda får gärna läsas. Strategin för USA:s okonventionella krigföring mot Syrien – och för statskuppen i Bolivia?

Tolv-stegs-metoden för regimförändring

Den 15 september 1970 bemyndigade USAs president Richard Nixon och nationella säkerhetsrådgivare Henry Kissinger USAs regering att göra allt för att underminera Chiles nyvalda regering ledd av den socialistiska presidenten Salvador Allende. Enligt anteckningar förda av CIA-direktören Richard Helms, ville Nixon och Kissinger ”få ekonomin att skrika” i Chile; de var ”inte oroliga [för] de risker det medförde”. Krig var acceptabelt för dem om man bara fick bort Allendes regering från makten. CIA startade Project FUBELT, med 10 miljoner dollar som en första utbetalning för att påbörja den hemliga destabiliseringen av landet.

CIA-memorandum om Project FUBELT, 16 september 1970.

USA-företag som telekomgiganten ITT, läsktillverkaren Pepsi Cola och kopparmonopol som Anaconda och Kennecott utövade påtryckningar på USAs regering när Allende nationaliserade kopparsektorn den 11 juli 1971. Chilenarna firade denna dag som av Nationella Värdighetsdagen (Día de la Dignidad Nacional). CIA började kontakta de delar av militären som setts vara emot Allende. Tre år senare, den 11 september 1973, gick dessa militärer till attack mot Allende, som dog i operationen för regimskifte. USA ”skapade förutsättningarna”, som säkerhetsrådgivaren Henry Kissinger uttryckte det, och på vilket USAs president Richard Nixon svarade: ”det är så det ska till”. Så fungerar internationell organiserad brottslighet.

Telefonsamtal mellan Richard Nixon (P) och Henry Kissinger (K) den 16 september 1973.

För Chile började en mörk natt av militärdiktatur som överlämnade landet till USAs monopolföretag. USA-rådgivare rusade till för att stötta general Augusto Pinochets regering.

Vad som hände med Chile 1973 är precis vad USA har försökt göra i många andra länder i det Globala Syd. Det senaste målet för USAs regering – och västerländska storföretag – är Venezuela. Men vad som händer med Venezuela är inget unikt. Landet står inför ett angrepp från USA och dess allierade som är välkänt för länder så långt bort som Indonesien och Demokratiska Republiken Kongo. Formeln har blivit en kliché. Det är ett välkänt tolvstegsprogram för att framkalla ett kuppklimat, för att skapa en värld satt under Västs och västerländska storföretags stövel.

Biggest buyers of Venezuelan oil are @ValeroEnergy & @Chevron. Refining heavy crude from #Venezuela supports great jobs in Gulf Coast.

For the sake of these U.S. workers I hope they will begin working with administration of President Guaido & cut off illegitimate Maduro regime.

— Marco Rubio (@marcorubio) 24 januari 2019

Steg 1: Kolonialismens fällor
De flesta länder i det Globala Syd sitter fortfarande fast i de strukturer som infördes av kolonialismen. Koloniala gränser omringade stater som hade olyckan att vara producenter av en enda råvara – vare sig det var socker för Kuba eller olja för Venezuela. Oförmågan att diversifiera sina ekonomier innebar att dessa länder fick huvuddelen av sina exportintäkter från sin enda vara (98 procent av Venezuelas exportinkomster kommer från olja). Så länge priset på råvan var högt var exportinkomsterna säkra. När priset föll, sjönk intäkterna. Detta var arvet från kolonialismen. Oljepriserna sjönk från 160,72 USD per fat (juni 2008) till 51,99 USD per fat (januari 2019). Venezuelas exportintäkter kollapsade under det här decenniet.

Steg två: Den Nya Internationella Ekonomiska Ordningens nederlag
1974 försökte länderna i det Globala Syd omdana världsekonomins arkitektur. De krävde skapandet av en Ny internationell ekonomisk ordning (NIEO) som skulle göra det möjligt för dem att komma bort från det koloniala beroendet av en enskild vara och diversifiera sina ekonomier. Råvarukarteller – som för olja och bauxit – skulle byggas upp så att ett producenter av en enda råvara kunde få en viss kontroll över priserna på de produkter som de var beroende av. Organisationen för oljeexporterande länder (OPEC), grundad 1960, var en pionjär för dessa råvarukarteller. Andra tilläts inte. Med OPECs nederlag under de senaste tre decennierna har dess medlemmar – som Venezuela (som har världens bevisat största oljereserv) – inte kunnat kontrollera oljepriset. De är utlämnade till de mäktiga länderna i världen.

Steg tre: Jordbrukets död i Syd
I november 2001 fanns omkring tre miljarder småbönder och jordlösa bönder i världen. Den månaden höll Världshandelsorganisationen möte i Doha (Qatar) för att släppa loss produktiviteten för Nords jordbruksindustri mot de miljarder av småbönder och jordlösa bönderna i det Globala Syd. Mekanisering och stora industriella lantbruksföretag i Nordamerika och Europa hade ökat produktiviteten till ca 1-2 miljoner kilo spannmål per bonde. Småbönder och jordlösa i övriga världen kämpade för att odla 1 000 kg spannmål per bonde. De var långtifrån lika produktiva. Doha-beslutet, som Samir Amin skrev, förebådade att småbonden och den jordlösa bonden skulle utrotas. Vad ska dessa män och kvinnor ta sig till? Produktionen per hektar är högre i Väst, men företagens övertagande av jordbruket (vilket P. Sainath vid Tricontinental: Institute for Social Research visar) leder till ökad hunger när den tvingar bönderna från sin mark och låter dem svälta.

Steg fyra: Plundringskulturen
Uppmuntrade av västerländsk dominans verkar monopolföretag utan hänsyn till lagen. Som Kambale Musavuli och jag skriver om Demokratiska Republiken Kongo blir den årliga budgeten på 6 miljarder USD rutinmässigt bestulen på minst 500 miljoner. ö.a./ av monopolgruvföretag, främst från Kanada – det land som nu leder attacken mot Venezuela. Felaktig prissättning och skatteflykt gör det möjligt för dessa storföretag (Kanadas Agrium, Barrick och Suncor) att rutinmässigt stjäla miljarder dollar från fattiga stater. Artikeln av Kambale Musavuli och jag

Steg fem: Skuld som livsstil
Oförmögna att få in pengar genom råvaruförsäljning, omgärdade av ett brutet jordbrukssystem och offer för en plundringskultur har länder i det Globala Syd tvingats stå med mössan i hand hos kommersiella långivare. Under det senaste årtiondet har skulden i det Globala Syd ökat, samtidigt som skuldbetalningarna har skjutit i höjden med 60 procent. När råvarupriserna steg mellan 2000 och 2010 minskade skulden i det Globala Syd. När råvarupriserna började sjunka från 2010, steg skulderna. IMF påpekar att av de 67 fattiga länder de följer, är 30 i finansiell nöd pga skuldsituationen, ett antal som fördubblats sedan 2013. Angola lägger mer än 55,4 procent av sina exportinkomster på att betala av sin skuld. Och Angola, liksom Venezuela, är en oljeexportör. Andra oljeexportörer som Ghana, Tchad, Gabon och Venezuela lider av en hög skuldkvot i förhållande till BNP. Två av fem låginkomstländer befinner sig i djup ekonomisk nöd.

Steg sex: Offentliga finanser går åt helvete
Med låga intäkter och låga skattesatser har de offentliga finanserna i det Globala Syd hamnat i kris. Som FNs Konferens om handel och utveckling (UNCTAD) påpekar, har de ”offentliga finanserna fortsatt att strypas”. Stater kan helt enkelt inte samla in de medel som krävs för att bibehålla grundläggande statliga funktioner. Balanserade budgetregler gör det svårt att låna, vilket förvärras av det faktum att bankerna tar ut höga räntor för pengarna, med hänvisning till riskerna med utlåning till skuldsatta länder.

Steg sju: Kraftiga nedskärningar av sociala utgifter
Oförmögna att anskaffa medel, snärjda av den internationella finansens nyckfullhet, är regeringar tvungna att skära djupt i de sociala utgifterna. Utbildning och hälsa, livsmedelssuveränitet och ekonomisk diversifiering – allt detta skuffas åt sidan. Internationella organ som IMF tvingar länderna att genomföra ”reformer”, ett ord som innebär utrotning av oberoende. De länder som håller ut ställs inför ett enormt internationellt tryck för att underkasta sig om de inte ska gå under, som det uttrycks i det Kommunistiska Manifestet (1848).

Steg åtta: Social oro leder till migration
Det totala antalet migranter i världen är nu minst 68,5 miljoner. Det gör det fiktiva landet ”Migration” till det 21:a största landet i världen, efter Thailand och före Storbritannien. Migration har blivit en global reaktion på länders sammanbrott, från ena änden av planeten till den andra. Migrationen från Venezuela är inte unik för det landet, utan är nu bara en normal reaktion på den globala krisen. Migranter från Honduras som går norrut mot USA eller migrationen från Västafrika mot Europa via Libyen är en del av denna globala utvandring.

Steg Nio: Vem styr narrativet?
Monopolföretagsmedia gör som eliten säger. Där finns ingen sympati för den strukturella kris som regeringar från Afghanistan till Venezuela står inför. De ledare som ger efter för västliga påtryckningar får fri tillgång till media. Så länge de genomför ”reformer” är de säkra. De länder som argumenterar emot ”reformerna” riskerar att bli attackerade. Deras ledare blir ”diktatorer”, deras folk gisslan. Ett ifrågasatt val i Bangladesh eller i Demokratiska Republiken Kongo eller i USA orsakar inte regimskifte. Den speciella behandlingen reserveras för Venezuela.

Steg Tio: Vem är den verkliga presidenten?
Regimskiftesoperationer börjar när imperialisterna ifrågasätter den sittande regeringens legitimitet: genom att lägga USAs hela vikt bakom en icke-vald person, kalla honom den nya presidenten och skapa en situation där den valda ledarens myndighet undergrävs. Kuppen äger rum när ett mäktigt land beslutar – utan val – att utse sitt eget ombud. Den personen – i Venezuelas fall Juan Guaidó – måste snabbt klargöra att han kommer att böja sig för USAs auktoritet. Hans ”regering” – bestående av tidigare regeringstjänstemän med nära band till USA (som Ricardo Hausmann från Harvard University, och Moisés Naím från Carnegie) – kommer att klargöra att de vill privatisera allt och sälja ut det venezolanska folket i det venezolanska folkets namn.

Steg elva: Få ekonomin att skrika
Venezuela har utsatts för hårda sanktioner från USA sedan 2014, då den USAs kongress slog in på denna väg. Året därefter förklarade USAs president Barack Obama att Venezuela utgjorde ett ”hot mot /USAs/ nationella säkerhet”. Ekonomin började skrika. Nyligen stal USA och Storbritannien skamlöst miljarder dollar av Venezuelas tillgångar, satte in sanktioner mot landets enda inkomstgenererande sektor (olja) och åsåg hur smärtan flödade genom landet. Detta är samma sak som USA gjorde mot Iran och det här är vad de gjorde mot Kuba.

FN säger att USAs sanktioner mot Kuba har kostat den lilla ön 130 miljarder USD.

Venezuela förlorade 6 miljarder USD under det första året av Trumps sanktioner, sedan de inleddes i augusti 2017. Mer kommer att gå förlorat allt eftersom. Inte undra på att FNs särskilda rapportör Idriss Jazairy säger att ”sanktioner som kan leda till svält och medicinsk brist inte är svaret på krisen i Venezuela”. Han sade att sanktioner ”inte är någon grund för en fredlig lösning av tvister”. Vidare sa Jazairy: ”Jag är särskilt bekymrad över rapporter om att dessa sanktioner syftar till att byta ut Venezuelas regering”. Han bad om ”medkänsla” för folket i Venezuela.

Steg tolv: Starta krig
USAs säkerhetsrådgivare John Bolton höll ett gult skrivblock med orden 5 000 trupper i Colombia skrivna på det. Det här är USA-trupper som redan är utplacerade i Venezuelas grannland. USAs Southern Command är redo. De eggar på Colombia och Brasilien för att göra sin del. När kuppklimatet framkallats kommer en liten knuff att behövas. De kommer att gå i krig.

Inget av detta är oundvikligt. Det var inte oundvikligt att Titina Silá, en befälhavare för Partido Africano para Independencia da Guiné och Cabo Verde (PAIGC) som mördades den 30 januari 1973. Hon kämpade för att befria sitt land. Det är inte oundvikligt för folket i Venezuela, som fortsätter att kämpa för att försvara sin revolution. Det är inte oundvikligt för våra vänner i CodePink: Kvinnor för fred, vars aktivist Medea Benjamin tog sin in på ett OAS-möte och sa – Nej!

Det är dags att säga Nej till interventioner för regimskifte. Det finns ingen medelväg.

Vijay Prashad är en indisk historiker, journalist, kommentator och en marxistisk intellektiell. Han är ledare för Tricontinental: Institute for Social Research and the Chief Editor of LeftWord Books.

Han innehade George och Martha Kellner professur i sydoastisk histria och var professor i International Studies at Trinity College in Hartford, Connecticut, USA 1996 to 2017 (från 29 till 50 års ålder). 2013–2014 innehade han Edward Saids professur i American University i Beirut.

Vijay Prashad har skrivit 25 böcker. Den senaste boken heter No Free Left: The Futures of Indian Communism (New Delhi: LeftWord Books, 2015).

Relaterat

Med min bakgrund som professor emeritus i bl.a. alkohol- och drogforskning vid Stockholms universitet kan jag inte låta bli att nämna detta.

”Minnesotamodellen för alkohol- och drogberoende bygger på Anonyma alkoholisters tolvstegsprogram och utvecklades under 1940- och 50-talen i Minnesota, USA.Tolvstegsmetoden för behandling av alkohol- och drogmissbrukaren enligt Minnesotamodellen från Anonyma Alkoholister.
Målgrupp
Personer med alkohol- eller narkotikaberoende

Syfte
Helnykterhet eller drogfrihet genom engagemang i Anonyma alkoholister (AA) eller Anonyma narkomaner (NA) efter att behandlingen har avslutats, samt förbättrad livskvalitet för den berörde och dennes anhöriga.

Innehåll och genomförande
Bygger på AA:s och NA:s tolvstegsprogram
Tolvstegsbaserad behandling enligt Minnesotamodellen bygger på AA:s och NA:s tolvstegsprogram. AA och NA i sig har dock inga professionella behandlare, utan är fristående och egenfinansierade självhjälpsrörelser där personer med alkohol- eller drogproblem kan möta andra i samma situation. AA och NA är öppet för alla som vill sluta dricka eller använda droger. I större städer finns ofta mer nischade grupper för yngre medlemmar, kvinnor, män, engelsktalande etc.”