Översättning Eva Björklund, fritt från Resumen Latinoamericano 28 februari
På Limagruppens* toppmöte i Bogota 25 februari som USAs vicepresident Mike Pence ledde, skällde han ut den självutnämnde övergångspresidenten i Venezuela, nationalförsamlingens talman Juan Guaidó, för att inte ha fått Venezuelas militär att ställa upp för regimskiftet. Misslyckandet med operationen ”humanitärt bistånd till Venezuela”, som skulle innebära slutet för Nicolás Maduro, var ett surt äpple att bita i.
Pence anklagade Guaidó för alla misslyckanden efter att USA erkänt honom 23 januari. De hade lett till att Vita Husets planerade militära intervention nu inte kunde berättigas. Det värsta var att militären inte slutade försvara landets regering.
Bara omkring 300 soldater, av 300 000 följde Guaidós uppmaning. Han hade lovat att om flertalet länder i världen erkände honom skulle åtminstone de flesta officerarna överge regeringen, men fortfarande följer de väpnade styrkorna landets president.
USA ifrågasatte också ett annat av Guaidós påståenden i början av offensiven, att stödet för Maduro faller sönder. Krisen hade visserligen bidragit till att stödet för honom klingade av, men det har på intet sätt fallit sönder. USA fruktar nu att oppositionen mot Maduros regering ska tappa fart, och kanske till och med växa.
Phu ! Nu blir det väl lungt ett tag förhoppningsvis. Tycker det är dags att i många opolitiska forum som detta, diskutera möjligheten till en internationell konferens för att formera en sparringpartner till IMF. Eu, FN, NATO m.fl utsugande monetära terrororganisationer.
Att Guaidós försök att forcera Venezuelas gränskontroll med sina hjälpsändningar var en provokation, därom råder inget tvivel. Dessutom en farlig provokation. Om han enbart var intresserad av att föra över mat och mediciner så skulle han i tysthet kunna ha gjort det på samma sätt som alla andra utmed den 222 mil långa gränsen. Smuggling eller gränspolisen har inte hindrat någon hitills och varor, knark och bensin flödar fritt över gränsen. Har själv korsat gränsen utan någon som helst kontroll. Dock är det för tidigt att säg om Guaidós provokation fungerat. Det är inte längre 300 soldater och befäl som korsat gränsen utan 600 t.ex. Och tidigare många tusen. Tidigare räknade man bara inte soldater utan de var en del av de drygt 10% som har lämnat Venezuela under bara ett par år. Och enligt de officerare som jag pratat med så ”deserterar” man även internt. Många soldater och officerare på låg och mellan nivå måste helt enkelt ta andra jobb för att ha råd att föda sina familjer. Så upplösningen är succesiv och sker inte på en dag på en bro i Norte Santander/Tachira.
USA har väl en klar tendens att satsa på folk med tvivelaktiga, skumma eller obefintliga kvalifikationer. Kanske för att den sortens människor åtminstone skenbart är lättare att styra än folk med verklig auktoritet. I Syrien till- och avsattes ”ledare för oppositionen” i rask takt, bara för att snart vara bortglömda. Den enda jag minns är en viss Ghassan S Hitto som hittades i Texas där han bott i 30 år. Han har gått till eftervärlden som Shitto. De övriga är helt bortglömda. Assad sitter kvar.
USA:s problem kan bl.a. vara att man är inne i en förfallsperiod, där även de egna ledarna har ”tvivelaktiga, skumma eller obefintliga kvalifikationer”. Därmed blir omvärldsanalysen lidande, supermaktshybris råder dock fortfarande, ligan i Washington tror sig fortfarande kunna kommendera resten av världen efter eget gottfinnande. Då blir det ju en besvikelse när en springpojke som Guaidó inte kan ’leverera’ som chefen bestämt.
Venezuela liknar nu en igelkott som sluter sig och visar sina taggar utåt mot ett befarat hot. Igelkotten klarar inte det någon längre period utan måste förr eller senare öppna sig annars svälter den ihjäl. Den stora katten med stjärnor, ränder, huggtänder och vassa klor sitter bredvid och bara väntar på första bästa tillfälle för den dödliga attacken. Katter brukar vakta sina revir mot ovälkomna inkräktare. Naturen har sina egna lagar.
Det kommer att hända ngt snart, USAs mer fullständiga blockad sedan januari 2019 gör att V snabbt måste hitta köpare som ersätter USA. PDVSA flyttar nu sitt europeiska huvudkontor till Moskva (beslöts igår) och kanske vågar ryssarna släppa till fler lån för att rusta upp de nedgångna anläggningarna inom oljeindustrin. Men jag tror det är försent. I och för sig så är militärledningen, som kontrollerar hela ekonomin, fortfarande lojala men de kan inget göra om ekonomin imploderar. Både kineser och ryssar har fått garantier från oppsitionen om att deras fodringar skall respekteras. Efter Maduros fall får vi i så fall se stora kinesiska och ryska intressen inpå USAs knut. Den typen om omritade politiska och ekonomiska kartor kan innebära en större krigsrisk än risken för invasion i sig.