Lider u-länderna av Stockholmssyndromet?

”Är världen, i synnerhet den fattiga delen, förförd av sina plågoandar”?
Det undrar här Andre Vltchek. Han är ”filosof, författare, filmare och undersökande journalist, med sin blog Vltchek’s World in Word och Images, författare av ett antal böcker (inklusive en med Noam Chomsky).”

Det är hans egen presentation. För oss är han en nutida mix av Ryszard Kapuściński, John Pilger och inte minst vår egen Jan Myrdal, när han en gång rapporterade från världen i svensk arbetarpress (när en sådan ännu fanns), inklusive i Folket i Bild.

Följ Vltchek och få en aktuell glimt och analys av världen som den är. Undrar du om Kina eller Singapore, Indonesien, eller Kuba, Venezuela eller Chile, Zimbabwe med flera – läs Vltchek! Det här inlägget från online-tidningen ”New Eastern Outlook” där han reportage förekommer regelbundet. How come the world is suffering from the Stockholm syndrome?

Översättning och bearbetning Åke W Bergh.

Lider u-länderna av Stockholmssyndromet?

Otroligt men sant. I länder som fortlöpande rånas, våldtas och läggs i ruiner av väst, är många alltjämt som förtrollade av Europa och Nordamerika! I åratal har jag observerat detta ”fenomen” i de mest plundrade, krigsdrabbat förödda länder och dess hemska slumområden. Ofta var jag chockad, andra gånger helt desperat. Jag visste inte hur man skulle reagera och bemöta detta, hur man ska beskriva det jag observerat.

För några dagar sedan, i Syrien, precis vid randen av alltjämt dödliga al-Nusra-ockuperade Idlib, i ett land där väst och dess värvade terrorister mördat hundratusentals människor och fördrivit miljoner, får en av mina tolkar ett ”patriotiskt” utbrott: ”Se hur vackert det här landet är! Det är nästan lika vackert som Europa!”

Frampå natten börjar en annan guide nostalgiskt återkalla sina ljuva dagar i Europa, då han ännu kunde avnjuta väst. Innan de började bomba hans hemland. En tolk visste inget om befrielsekampen, visste inte ens vem Fidel Castro var (jag har ett porträtt med en ung Fidel som tänder en Havannacigarr, som skärmsläckare), men båda – mina lokala kamrater i sitt förödda hemland – flödade över av västerländsk jargong och världssyn.

De visste knappt något om moderna Kina. De var patriotiska och de stödde sitt land fullt ut, men samtidigt beundrade de väst inklusive västs journalistik i de ”internationella” medierna. Samma propagandister (fast de lyser med sin frånvaro här) som hjälpt till att lägga deras unikt vackra Syrien i ruiner. Det hela känns schizofrent, men är definitivt inget nytt.

Jag stod inte ut längre. Jag bestämde mig för att skriva denna historia, trots att det är ett intellektuellt ”minfält”. Jag bestämde mig för att skriva som det är. För jag måste berätta; någon måste. Framförallt för att det är absolut nödvändigt att bekämpa denna skeva självbild som väst infekterat nästan alla länder i världen med, inklusive alla dem man plundrat och våldtagit.

Upplever vi det så kallade ”Stockholms-syndromet” här? Mest troligt, ja.
Offret förälskat i sin plågoande!

Under långa århundraden har väst våldgästat, koloniserat och bokstavligen terroriserat hela planeten. Hundratals miljoner har dött till följd av kolonialism, imperialism och neo-kolonialism. Välfärd, kultur och utbildningsinstitutioner, sjukhus, transporter, parker – allt bländverk Europa och Nordamerika kan visa upp har till stora delar finansierats av folkmord och plundring i främmande länder.

Det kan inte ifrågasättas, eller kan det?

Slaveri, massmord, folkmord; Väst rånade världen och konsoliderade sedan sin makt och exceptionella säregenhet genom obeveklig hjärntvätt (kallad utbildning), propaganda (kallad information) och vriden ”underhållning” för massorna i fattiga länder (kallat ”kultur” och ”konst”). Chockerande och absurt nog är Europa och Nordamerika alltjämt älskat och beundrat på platser där västerländska regeringar och företag plågat och lämnat lokalbefolkningen bara bränd mark, gifter och olyckliga slumområden.

Hur är det möjligt?

I årtionden har jag jobbat i Afrika, en kontinent som helt underkastats Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Belgien och andra europeiska kolonialmakter. Afrika från vilket många miljoner män, kvinnor och barn förts i bojor till ”Nya Världen” som slavar. Där miljoner dog vid insamlingen, där miljoner dog i ”transitcentra” och sedan på öppna havet. Många miljoner förstörda liv. Den totala plundringen av resurserna, offrens ofattbara förödmjukelse, förstörda kulturer, folkmord och förintelse i regioner allt ifrån dagens Namibia till Demokratiska republiken Kongo. Moderna afrikanska hjältar som Lumumba mördad av västerländska neokolonialister så sent som på 1960-talet [och inte ens drog sig för att mörda Dag Hammarskjöld, generalsekreterare för just det FN som deklarerat ”avkolonisering”!].

Och ändå ser många afrikaner Väst som den stora förebilden, ledstjärnan”. Som en sträng men rättrådig ”fadersfigur” som använder livremmen om nödvändigt, men också rättvis och belönar de av sina barn som kan föra sig. Det är motbjudande, men obestridligt.

Stora afrikanska författare undervisar nu på amerikanska och brittiska universitet. De har ”neutraliserats” och ”pacificerats”, köpts rakt av. I många afrikanska länder bär svarta domare komiska vita peruker och gör sitt bästa för att se ut som sina brittiska kolleger. Barnen till korrupta eliter samlar diplom från brittiska och franska universitet och imiterar europeiska överklassens sätt att prata. Att uppträda, att se ut och låta som kolonisterna är något som inger respekt. Samma sak på asiatiska subkontinenten.

Idealet bland överklassen i Indien och Pakistan är det engelska (och senare, det amerikanska). Deras sätt att vara är mer brittiskt än britterna; mer kaliforniskt än invånarna på den amerikanska västkusten. Otaliga privata indiska universitet kallar sig ”amerikanska” eller ”brittiska”, med ”Oxford” eller ”Cambridge” som dekorerande bihang till deras namn.

”Att accepteras” i Europa eller Nordamerika är den högsta äran i nästan alla tidigare kolonier, och därmed i nästan hela världen. Välansade, välutbildade och moderna asiater, latinamerikaner, afrikaner och folk i Mellanöstern förväntas apa efter västerlänningar; klä sig som dem, äta (och dricka) som västerlänningar – samt att försvara ”samma värden” som dem. Att framstå mer västerländsk än västerlänningar.

Men ”framstå” för vem? Ja, du antar rätt: mycket ofta för sitt eget folk!
Fråga folk i ”utvecklingsländer” i Syd. Många ger samma svar: allt från Väst är stiligt, progressivt och dandy; elegant och moderiktigt. ”Varje bule är vacker”, blev jag nyligen informerad av en ung infödd professionell dam i helt miljöförstörda Borneo/Kalimantan. Bule är ett nedsättande indonesiskt vulgäruttryck för ”vita”, och betyder bokstavligen ”albino”. Damen skämtade dock inte, det var ett komplimang: hon hade uppfostrats att tro att varje bule verkligen är överlägsen och fin.

I mexikanska delstaten Yucatan, direkt efter valet som nyligen förde vänsterkandidaten Obrador till landets presidentpost, snappade jag i ett ”coffee house” a´ la Starbuck upp konversationen från ett dussintal kvinnor från överklassen. Deras prat fyllda av referenser till allt europeiskt och nordamerikanskt; från semestrar i Spanien och Italien, filmer de sett, böcker de läst.

Europa är moderkontinenten, Miami deras närmsta referens. Innan Obrador levde den inhemska befolkningen i skenande misär, deras tak läckte och jobben försvann. Men eliten, som alltid, lever i en fjärran drömvärld. Det verkliga Mexiko finns inte på deras radar. Det är oviktigt, om det ens existerar.

Somliga i den ”erövrade världen” är ”medvetet bekymrade” över västerländsk imperialism, men upplever det mest som ett abstrakt problem. Man ser det ur ett strikt politiskt, militärt eller ekonomiskt perspektiv. Något oundvikligt, likt vädret. Det faktum att västerländsk imperialism ”kulturellt” immobiliserat hela länder och kontinenter är knappast ens ett samtalsämne. Även i de länder som bestämt bekämpar västerländsk imperialism – Kina, Ryssland, Iran eller Venezuela – har den västerländska propagandan om exceptionalism satt sina spår.

I Kina har till nyligen nästan allt ”västerländskt” förknippats med modernitet. Att vara ”anti-väst” betraktades som tråkigt, grått och föråldrat, något kopplat till den ”kommunistiska propagandan” från det förflutna. (Det faktum att ”den kommunistiska propagandan” ofta var sann, betydde ingenting). Den inställningen har möjliggjort betydande infiltration av västerländska ”akademiska” normer vid de kinesiska universiteten. Liksom injektion av västerländsk nihilism i kinesisk konst och kultur samt en ny individcentrerad livsstil.

Först nyligen har denna farliga trend vänt, men inte utan att orsaka stor skada. Beundran av allt västerländskt förstörde Sovjetunionen och det så kallade ”Östblocket”. Kraften av fördärvlig västerländsk propaganda kopplad till extrem individualism, själviskhet och konsumism, ”befriade” unga tjecker, polacker, östtyskar, bulgarer etc – ryssar inte att förglömma – från allt vad internationell solidaritet heter.

Östblocket, efter att ha befriat dussintals länder från kolonialism, efter att ha kämpat för en jämlik värld, visat solidaritet med alla förtryckta folk, blev gradvis besegrad av blåjeansetiketter, jämmerliga nonsensbudskap i rock- och poplåtar (ett favoritvapen av väst), girighet, religioner (ett annat västerländskt vapen) och slogans som ”frihet” och ”demokrati”. Samma västerländska värld som aktivt motarbetet frihet och demokrati snart sagt överallt på vår planet, vände sanningen upp och ner. I slutändan, förvirrat och alltmer cyniskt, kräver de nya östeuropeiska borgarskikten inte ”frihet” utan mer pengar, fler etiketter och möjlighet att ansluta sig till sina besegrare, de länder som plundrar världen.

Så, hur kan Väst så framgångsrikt hjärntvätta människor runt om i världen? Hur är det möjligt att gangsterism, terror och hänsynslöshet så grundligt förfört dem, att så många i den fattiga världen ännu ser upp till propagandamästarna i New York, London och Paris?

Först och främst beundras väst för sin ”höga levnadsstandard”. I sådana kollapsade kulturer som Indonesien hör jag ofta nonsens som: ”europeiska länder är mer muslimska än vi. De behandlar människor mycket bättre än vi.”

Folk från Mellanöstern och Sydostasien reser till Europa och utropar väl hemkomna: ”Se på deras parker, sjukhus, cykelbanor, spårvagnar, museer… Vi måste lära av dem! De gör så mycket för att förbättra vår värld.” Det är vad de beundrar i Europa. Det är vad många välutbildade afrikaner, indier eller folk i Sydostasien känner. Det är vad peruaner, honduraner och paraguayaner ser i sitt älskade Miami.

Har de fel? Finns det inte mycket som fattiga länder kan lära av väst? Nej de har definitivt fel. Helt fel!

Låt oss se varför.

Väst ”organiserade” världen efter sina egna feodalsystem redan i kolonialismens gryning. Det överförde dem till global nivå. Att beundra detta monstruösa och regressiva globala system är som att beundra Europa för tre hundra år sedan.

Det är som att säga: ”Frankrikes eller Englands aristokrati var faktiskt ganska bra, jämlik, bildad och sund, och vi borde lära av dem och kopiera deras exempel!”

Naturligtvis har monarkin, aristokratin och kyrkan i Europa alltid levt bra, även för 300 år sedan. De hade goda skolor för sina barn, elementär medicinsk vård, palats, sommarvillor, sanatorier med mineralvatten, teatrar, fina parker – och massor av tjänstefolk. Problemet var att cirka 95 procent av befolkningen var tvungen att arbeta för all den lyx denna överklass avnjöt, vilket betalade sig i närmast totalt elände för resten. Till detta ska läggas många miljoner icke-folk i kolonierna som utrotats som djur.

Västvärldens levnadsstandard går inte att kopiera någon annanstans. Att tro att väst ens skulle tillåta afrikaner eller folket i Sydostasien att bygga egna välfärdssamhällen är naivt. [Det visar om inte annat all ”utveckling” sedan ”avkoloniseringen”. Man har bara blivit många gånger fler och slumstäderna växt exponentiellt.] Japan, Singapore och Sydkorea är sällsynta undantag, där väst blundat av strikt strategiska skäl. [Att använda Kinas billiga arbetskraft blev en jätteblunder. USA har satt sin egen arbetskraft på undantag och söker nu desperat skydda sig med drakoniska skyddstullar.]

För att väst ska blomstra, upprätthålla hög allmän levnadsstandard, måste miljarder lida, offra sig och arbeta för nästan ingenting.

Naturen plundras på platser som Borneo och Papua, Kongo och nu även i Brasilien. Människor måste styras av västs multisar, militär och bedövande propaganda. Saudiarabien, Indonesien och Brasilien är perfekta länder för väst: de offrar villigt sina egna folk för att garantera västerländskt välstånd.

Du visste inte? Dumheter! Du vill inte veta. Alla som räknas är fullt nöjda med den här ordningen: folken i Europa, Nordamerika, Australien, Nya Zeeland och Japan, liksom eliterna i de fattiga länderna. De som verkligen lider är miljarderna fattiga världen över, men deras röster räknas inte. [Inte ens i nationella val, ifall de går Washington emot.]

”Jordens fördömda” (för att citera Frans Fanon) – beundrar väst för att de oupphörligen bombarderas av västs kommersiella budskap och propaganda. Helst äter de västerländsk skräpmat ifall de har några dollar över, dricker Nescafe istället för sitt inhemska kaffe, lyssnar på den sketnaste musik, ser på piratkopierade Hollywood-filmer, bär falska märkesskor och jeans och onanerar till väst nätporr (om de har internet). Religioner som införts och upprätthålls av väst har gjort många saliga. [Bibelsmuggling är alltjämt en god affär i Kina.]

Ju mer underutvecklat, desto mer lockar de gröna ängarna i väst. I Indien, Indonesien, Uganda, Jordanien, Fiji, Honduras, hör jag samma smörja från både lokalt halvbildade eller västutbildade: ”Människor i Väst är faktiskt goda, fast deras regeringar är dåliga. ”Är de säkra på det? Jag undrar…
Kolonialisternas brott måste exponeras. Världens galna ordning måste beskrivas som den är och fungerar – och elimineras.

De läckra spårvagnarna, cykelbanorna, parkerna, museerna, teatrar och operor, kaféerna, universiteten och sjukhusen i Europa är byggda på floder av blod och tredje världens benknotor. Jag deklarerade det för tre år sedan inför italienska parlamentet och kommer att upprepa det igen, vart jag än går.

Det finns inget viktigare idag för vår planet. Allt är kopplat till detta, inklusive den rädsla, hat och alla de lögner som väst sprider om länder som Venezuela, Ryssland, Kina, Iran, Sydafrika, Syrien eller Kuba.

Väst hatar allt och alla som står i vägen och gör motstånd.

Andre Vltchek är en filosof, romanförfattare, filmskapare och undersökande journalist. Han har behandlat krig och konflikter i dussintals länder. Tre av hans senaste böcker är ”Revolutionary Optimism, Western Nihilism”, en revolutionerande roman ”Aurora” och ett bästsäljande arbete av politisk non-fiction: ”Exponering Lies Of The Empire”. Finn hans andra böcker här.. Titta på ”Rwanda Gambit”, hans banbrytande dokumentär om Rwanda och DRCongo och hans film/dialog med Noam Chomsky ”On Western Terrorism”. Vltchek bor för närvarande i östra Asien och Mellanöstern och fortsätter att arbeta runt om i världen. Han kan nås via sin hemsida Andre Vltcheks hemsida. och hans Twitter Andre Vltcheks Twitter..

Andre Vltchek is a philosopher, novelist, filmmaker and investigative journalist. He has covered wars and conflicts in dozens of countries. Three of his latest books are ”Revolutionary Optimism, Western Nihilism”, a revolutionary novel “Aurora” and a bestselling work of political non-fiction: “Exposing Lies Of The Empire”. View his other books here.. Watch Rwanda Gambit, his groundbreaking documentary about Rwanda and DRCongo and his film/dialogue with Noam Chomsky “On Western Terrorism”. Vltchek presently resides in East Asia and the Middle East, and continues to work around the world. He can be reached through his website Andre Vltcheks hemsida. and his Twitter Andre Vltchek’s Twitter..