Den här artikeln ger en kort aktuell översikt. Inte minst de avslutande punkterna om det komplicerade läget. Skrivet av Patrik Paulov och publicerat i Proletären – Sveriges bästa tidning då det gäller utrikes rapportering?
Proletären: KAOS EFTER KRIGET SOM INTE FÅR NÄMNAS – 9 PUNKTER OM STRIDERNA I LIBYEN.
1. Striden om Tripoli i april 2019 är en följd av angreppskriget för åtta år sedan. Tusentals dödades, infrastruktur förstördes och den dåvarande statsmakten raserades när Natoländer, Gulfens kungadiktaturer och Sverige bombade bort Muammar Gaddafi från makten. Natos skuld till den libyska tragedin nämns nästan aldrig i medierna. Det är som om det finns en överenskommelse: Don’t mention the war…
2. I kriget 2011 backade Nato och Gulfstaterna upp ett brett spektrum av libyer som stod enade mot Gaddafi. Alltifrån jihadister tränade av al-Qaida i Afghanistan till Muslimska brödraskapet och den sekuläre militären och USA-medborgaren Khalifa Haftar. Så snart Gaddafi dödats var enigheten borta.
3. Den nation som 2011 hade Afrikas högsta levnadsstandard har sedan dess präglats av kaos och sönderfall. Under en period fanns tre ”regeringar”, som alla hade sina militära styrkor och utländska uppbackare. Lägg därtill en uppsjö av lokala miliser plus de terroristorganisationer som etablerat sig efter Natokriget.
4. På ena sidan i det pågående slaget om Tripoli i västra Libyen står den FN-stödda enhetsregeringen under premiärminister Fayes al-Sarraj. Den upprättades 2016 med stöd av USA, Storbritannien, Frankrike med flera länder. Enhetsregeringen har aldrig lyckats leva upp till sitt namn.
”>Libyen: Krigsbild.
5. På den andra sidan står fältmarskalk Khalifa Haftar med bas i östra Libyen. Under sina tjugo år i USA arbetade han med CIA för att störta Gaddafi. Haftar återvände till Libyen 2011. De sista åren har han drivit en hårdför kampanj mot IS, Muslimska brödraskapet och andra islamistiska grupper.
6. Men striden om Tripoli står inte mellan islamistiska och sekulära krafter. Sant är att enhetsregeringen backas upp av både islamister och terrorstämplade grupper som i Haftar ser en farlig fiende. Haftars sekulära mission är dock inte större än att han lierat sig med saudistödda salafistiska miliser, som i sina områden infört sharialagar. Striden handlar snarare om makt och kontroll över oljeinkomsterna.
7. Den utländska inblandningen komplicerar bilden ytterligare. Vissa stater som vanligtvis är allierade står här på olika sidor. En förenklad beskrivning är att USA, Storbritannien, Italien, Turkiet och Qatar föredrar enhetsregeringen i Tripoli medan Egypten, Förenade Arabemiraten, Frankrike, Saudiarabien och Ryssland stöder Khalifa Haftar.
8. Verkligheten är mer komplicerad än så. Flera röster menar att USA trots sitt försvar av enhetsregeringen ser möjligheter i Haftars framryckning. En tidigare CIA-medarbetare vid makten kanske rent av skulle stärka USA:s inflytande över det oljerika landet. Ryssland har i flera fall agerat i strid med Haftars intressen. I december sade ryska UD att Gaddafis son Saif al-Islam måste spela en roll i Libyens politiska process, och i mars i år bjöds Khalid al-Mishri, ledande Tripolipolitiker och medlem i Muslimska brödraskapet, till Moskva.
9. Om striden om Tripoli ändrar maktbalansen eller om den främst resulterar i mer död och förödelse återstår att se. Oavsett utgång är det svårt att tro på en snar positiv vändning. Följderna av kriget som inte får nämnas lär fortsätta att plåga det libyska folket.
Relaterat.
Libyen – Från Gaddafi till Haftar.
Interventionen i Libyen och folkrätten.
Alkoholpolitik och #MeToo – och protest mot slavhandeln i Libyen!
Sveriges och Natos skuld till slavhandeln i Libyen
Tyst om Libyenkriget 2011 i massmedia
Det står mycket om Muammar Gadaffi på Wikipedia. Om man nu orkar läsa allt. Jag läste inledningen som någon sammanfattning upplevde jag. Tydligen var Gadaffi socialist och det är väl därför han försvaras här. Det svepte en stark vänstervåg över hela Mellanöstern på sextiotalet med Egypten och Nasser som framträdande och det inspirerade Gadaffi till revolution i Libyen och gripa makten från kungen kungen där i en oblodig kupp. Han drömde visst att bli en efterträdare till Che Guevara. Problemet är väl bara att sådana här revolutioner gärna utvecklas till diktaturer därför politisk opposition blir ett för stort problem för reformernas genomförande. Därför är de inte förenliga med demokrati. Men det var inte västvärlden som började kriget i Libyen. Det var istället ett uppror som ledde till inbördeskrig i samband med den ”arabiska våren”. Det var vid den tiden jag började intressera mig för utrikespolitiken på bl.a. vänsterbloggar som Jinge.se. Då trodde jag det var oljan i Libyen det handlade om men nu förstår jag att USA inte vill ha någon gryende socialism i Mellanöstern likväl som i Sydamerika vilken betraktas som deras egen bakgård.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Muammar_al-Gaddafi
Gadaffis Libyen var Afrikas rikaste land. En stor del av oljeinkomsterna gick till förbättringar för folket. Landet var tämligen sekulärt och kvinnornas ställning en annan i Saudiarabien. Men utrikespolitiskt gick G inte i USA:s ledband. Han försökte få till stånd en ökad självständighet för Afrika och kanske rentav handla olja i annan valuta än dollarn.
Utdrag ur en av mina många artiklar om Libyen. Läs den!
”Libyen hade Afrikas högsta levnadsstandard, fri utbildning och sjukvård och trots ökenklimatet en förhållandevis hög grad av självförsörjning av livsmedel samt en självständig utrikespolitik. Genom kriget har landet förvandlats till en svag och beroende klientstat som är på väg att sälja ut sina oljetillgångar.
Libyens roll hade också en viktig roll i tillkomsten av Afrikanska unionen (AU).. Detta inkluderade investering på flera miljarder petrodollar i industriell utveckling över kontinenten, skapandet av en afrikansk kommunikationssatellit, och massiva ekonomiska bidrag till Afrikanska utvecklingsbanken och Afrikanska valutafonden – institutioner som utformats speciellt för att utmana hegemonin hos starkt USA-beroende Internationella valutafonden och Världsbanken. Kadaffi ville använda libyska oljepengar för att hjälpa Afrika industrialisera och ändra på dess roll den globala ekonomin som en leverantör av billiga råvaror.” Alkoholpolitik och #MeToo – och protest mot slavhandeln i Libyen!
När Gaddafi krävde guld som betalning för olja och skapade en egen valuta den sk. gulddinaren då fick bankägarna nog och krävde hans huvud på ett fat.Samma sak hände då S. Hussein krävde betalning i Euro istället för petrodollar.
Gaddafi var väldigt mån om sitt folk precis som du skriver och vill bara tillägga att hans ambition var att alla i Libyen skulle få tillgång till färskvatten.Han påbörjade världen största vattenprojekt genom öknen till en enorm kostnad som nu har avstannat.Detta visar att han använde oljeintäkter till att skapa Afrikas mest utvecklade land.Nu försvinner folkets oljetillgångar ut ur landet och samma gäller för Irak,Syrien och kanske står Iran på tur.
tilläggas kan att när usa och natobomberna tystnat var libyens 142 ton guld beslagtagits av tyrannerna nato sweden och usa och 72 miljarder dollar i libyska värdepapper runt om i världen spårlöst borta, en egendomlighet är att ett räknefel uppstod i tyskland vid den tidpunkten tysklands budget visade en felmarginal på ca, 5 miljarder dollar i överskott, alla anfallsländer fick nog sin del av kakan, dom fick betalt för att träna sina mordiska armeer för anfallet på syrien, men som tur var för syrien satte putin krokben för ett större kaos liknanden iraq och libyen
Att Hillary Clinton, som gapskrattade om Gaddafis död, inte dinglar från en pole eller sitter på livstid är ett av de sorgligaste kapitlen i Libyens förstörelse. Denna imperiefeminist är ansvarig för det som Libyen är idag – från slavhandel till total kaos. Hillary Clinton, liksom alla USAs höga politiker är självklart en sionist servant och därmed skyddad. Dock kommer den dag alla sionist servetter och deras hussar möter rättvisan allt närmare. Att vittna historiens efterlängtade rättvisa skipas, det var nåt, eller hur?
Veni,vidi,et mortuus est.
Han kom,han såg,han dog.haha-haa,Hillarys ökända aforism.
Glömde att förtydliga mig.