Förtrycket fortsätter i Palestina

Denna artikel har skrivits av Gunnar Olofsson, en av landets främsta experter på Palestina och Israel. Han är ordförande i Borås Palestinagrupp och medlem av Palestinagruppernas förbundsstyrelse.

Det palestinska människorättscentret (PCHR) i Gaza har nu offentliggjort sin senaste rapport om situationen i de palestinska områdena Gaza och Västbanken. I korthet fortsätter och förvärras situationen och det är både den israeliska ockupationsmakten och flera palestinska aktörer som står för övergreppen.

Den israeliska blockaden av Gaza har nu varat i 12 år och resulterat i en humanitär katastrof.
Vatten- och avloppssystemen fungerar inte, 95% av vattnet är odrickbart och elektricitet finns bara några få timmar per dag.
Det är brist på allting från matvaror till hygienartiklar och byggmateriel, människor bor fortfarande i ruiner av hem som bombats av den israeliska armén och barnen går i skift i delvis förstörda skolor.
Arbetslösheten är omkring 55%, den möjligen högsta i världen, och 70% av familjerna är beroende av livsmedelsbistånd.
På Västbanken fortsätter ockupationen, stölden av palestinsk mark, fördrivandet av människor och byggandet av nya bosättningar reserverade enbart för israeliska judar.

Enligt den israeliska människorättsgruppen B´Tselem dödade den israeliska armén förra året 290 palestinier, varav 55 barn, i olika konfrontationer. De flesta, 254 personer, sköts ihjäl under de återkommande demonstrationerna i Gaza mot avspärrningen och för ett återvändande från flyktingtillvaron.

I en FN-rapport, omfattande bland annat intervjuer med 325 offer för våldet och genomgång av runt 8.000 dokument, konstateras att ingen av de dödade och skadade varit beväpnad med annat än stenar – i undantagsfall brinnande drakar – och inte utgjort något hot mot vare sig de israeliska soldaterna eller Israel som helhet. Bland offren finns förutom barn även sjukvårdare, journalister och handikappade och många hade skjutits på långt avstånd från den israeliska gränsen. Enligt rapporten kan dessa riktade mord på obeväpnade civila utgöra krigsbrott.

Till detta kan läggas det förtryck som de olika palestinska fraktionerna – Hamas i Gaza och den Palestinska Myndigheten (PA) på Västbanken – utövar mot sina egna medborgare.

Enligt PCHR rör det sig om såväl olagliga fängslanden och tortyr som strypande av den yttrande- och pressfrihet som är garanterad i palestinsk lag. Mohammad Safi (27), en av ledarna för ”Vi vill leva”-rörelsen i Gaza, förlorade synen efter att under flera dagar ha torterats av Hamas säkerhetsstyrkor, och i Beitunia-fängelset i Ramallah avled Mahmoud Rashad al-Hamalawi (32) under oklara omständigheter efter att ha fängslats, och sannolikt torterats, av palestinsk polis.

Konflikten mellan de palestinska fraktionerna har bland annat lett till att PA slutat betala både löner till sina offentliganställda i Gaza och de nödvändiga el-räkningarna för att säkra energiförsörjningen i Gaza – något som lagt sten på börda för de redan drabbade i Gaza.

Ingenting talar för att utvecklingen går åt annat än fel håll. Enligt PCHR uppgår antalet dödade av israeliska prickskyttar i Gaza nu till 203, varav 44 barn, medan 12.161 skadats av skarp eldgivning. Av de skadade är runt 540 allvarligt skadade, och 136 har fått armar eller ben amputerade.
Totalt överstiger antalet skadade av alla typer av våld nu 25.000.
Omkring 940 skadade barn behöver mer eller mindre avancerad vård för att kunna rehabiliteras.

Sjukvården i Gaza går på knäna, det saknas viktiga mediciner och nödvändig utrustning och den civila sjukvården har i stort sett fått läggas ner. Bland annat drabbar detta cancersjuka som fått sina behandlingar kraftigt nedskurna eller helt inställda. Inte heller går det att få vård utanför Gaza eftersom de israeliska myndigheterna stoppar runt hälften av alla ansökningar om utresa – och alla där den sökande, eller någon anhörig, misstänks för att ha haft något med demonstrationerna att göra.

Cancersjuka kvinnor i Gaza protesterade förra året mot detta sätt att beröva dem möjligheten till överlevnad – dock utan nämnvärd uppmärksamhet från omvärlden.

Som PCHR:s ordförande Raji al-Sourani påpekar är det just omvärldens överenskomna tystnad som gör det möjligt för förtrycket och övergreppen att fortsätta. Den israeliska högerextrema regimen vilar trygg i förvissningen om att Trump-administrationen i USA kommer att, genom veton i FN:s säkerhetsråd, rädda Israel från sanktioner eller andra allvarliga konsekvenser av övergreppen.

Och EU, och den svenska regeringen, hukar och tittar åt annat håll. Inte ens när USA öppet hotar den Internationella brottmålsdomstolen i Haag (ICC) med repressalier – indragna visum, frusna bankkonton och arrestering och rättegång mot ICC:s domare! – om man vågar driva någon process mot de ansvariga för Israels politik, inte ens då blir det någon verklig reaktion.

Intresset för att ”sätta åt” de palestinska ledarna är i så fall, åtminstone bland svenska politiker och media, större och det höjs röster för att minska eller avbryta svenskt bistånd till Palestina – en åtgärd som i alla fall inte skulle göra situationen bättre utan tvärtom göra livet för vanliga människor än svårare.

Vad som kunde göra verklig skillnad vore ett avbrytande av kulturellt, vetenskapligt och idrottsligt samarbete med den israeliska regimen, och att tills vidare suspendera det förmånliga handelsavtalet mellan EU och Israel – där det för övrigt som villkor för samarbetet krävs ”respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer” (artikel 2). Just en kulturell bojkott av Israel skulle, enligt den israeliske historikern Ilan Pappé, kunna vara extra effektiv – jämför den sannolikt betydelsefulla sportbojkotten av apartheidtidens Sydafrika – och det är också vad såväl palestinska som svenska kulturarbetare i olika upprop ber om.

Närmast gäller det att övertyga ledningen för Sveriges Television att inte sända något bidrag till den kommande Eurovision-tävlingen i Israel i maj, och uppmana svenska artister att inte resa dit. I en bredare kontext manar den internationella BDS-rörelsen – Bojkotter, Desinvesteringar och Sanktioner – också till ett generellt avbrytande av samarbetet med Israel på alla plan tills ockupationen och förtrycket av palestinierna upphört – en uppmaning som över 200 organisationer i det palestinska civilsamhället står bakom.

Självklart måste kraven på demokrati och mänskliga rättigheter också gälla allt samarbete med de palestinska motparterna – något som vi i Palestinagrupperna är mycket noga med i alla våra projekt i de palestinska områdena. Den viktigaste demokratiåtgärden är dock, och förblir, ett upphävande av ockupationen, ett fritt Palestina, och avskaffande av alla de israeliska militärlagar som idag styr palestiniernas liv.