Vad ansåg man i Kina om händelserna på Himmelska Fridens Torg och i landet våren 1989?

I diskussionen på Globalpolitics.se (med tiotals kommentarer/dag) har en diskussion uppkommit om händelserna i centrala Kina och runtom i Kina 1989, med kulmen i början av juni detta år. Jag återpublicerar därför denna artikel som kan vara av intresse i diskussionen. Även Kinas officiella synpunkter bör man ta del av tycker jag.

Jag har nyligen publicerat en annan artikel i frågan Försökte USA att starta en revolt i Peking 1989 och åstadkomma regimskifte i Kina?

Läs lika kritiskt som om detta kom från Public Services TV!

Såg denna artikel under förmiddagen Nyhetsbanken: Tien An Men-bluffen. Där står ”Hemliga telegram från USA:s ambassad i Peking, offentliggjorda av Wikileaks, visar att det aldrig kom till någon blodsutgjutelse inne på Himmelska fridens torg när Kina stoppade studentdemonstrationerna där för 22 år sedan.
Telegrammen som Wikileaks släppt exklusivt genom Daily Telegraph 4 juni 2011, bekräftar enligt tidningen den kinesiska regeringens version av vad som hände på småtimmarna den 4 juni 1989.”

Vad ansåg man i Kina om händelserna på Himmelska Fridens Torg och i landet våren 1989?

Det saknas välgrundade fakta, och tillförlitliga bilder för att en massaker skedde på Himmelska Fridens Torg! Efter vad jag upfattat döddades sannolikt ett okänt antal människor i andra delar av Peking vid denna tid.

Vilket jag trodde att det fanns fram till nyligen. Kan nämna att jag och min fru inställde en planerad första resa till Kina med kort varsel i juni 1989.

Den här artikeln återger en officiell kinesisk version från en dåtida broschyr, och är en viktig och välbehövlig läsning vid sidan av den massiva mediepubliceringen om ”Massakern på Himmelska Fridens Torg.” Dock inte utan närmare belägg och fakta om massakern och antalet offer. Artikeln inleds med en sammanfattning av Christer Lundgren. Sedan följer rapporten från broschyren, vars innehåll väsentligen överensstämmer med en artikel i Folkets Dagblad. (Report on Putting Down Anti-Government Riot. New Star Publishers, Beijing, 1989). Den ger den officiella kinesiska synen på händelseförloppet, som sällan – om någonsin – presenterats i västerländska media. Folkets Dagblad 7/7 1989.

Som motvikt mot alla artiklar i etablerad press i USA och Sverige kan den intresserade läsa denna artikel för begrundan.

Och läs den lika kritiskt som du läser artiklar om detta i etablerad press! (Eller hör det på radio eller ser om det på TV).

Sammanfattning av Christer Lundgren.

Någon massaker på Himmelska fridens torg i Peking har aldrig förekommit. Flera hundra människor dödades och tusentals skadades, men inte på det sätt som media i väst gav sken av. Inte en enda människa dödades när de tiotusentals demonstrerande studenterna avhystes från torget. Påståendena om ett blodbad är rena lögner. Men från mitten av april till början av juni 1989 skakades Kina av en enorm proteststorm, som efterhand övergick i väpnat uppror. Hundratusentals människor runt om i landet demonstrerade mot korruption och andra missförhållanden. En mindre grupp arbetade systematiskt för regim- och systemskifte och grep i ett skede till våld för att genomdriva sina krav och flera hundra människor dödades och tusentals skadades alltså.

Inför Nationella folkkongressens ständiga utskotts möte den 29 juni-7 juli 1989 presenterade Pekings borgmästare Chen Xilong en detaljerad rapport, som publicerades kort därefter. (Report on Putting Down Anti-Government Riot. New Star Publishers, Beijing, 1989). Den ger den officiella kinesiska synen på händelseförloppet, som sällan – om någonsin – presenterats i västerländska media. Folkets Dagblad 7/7 1989.

Rapporten konstaterar inledningsvis att politiska krafter i väst alltid har försökt få de socialistiska länderna, inklusive Kina, att överge den socialistiska vägen, föra in dem under det internationella monopolkapitalets herravälde och få dem att slå in på kapitalismens väg. De senaste åren – alltså i slutet av 1980-talet – har denna strategi intensifierats på grund av ”en del politiska misstag och tillfälliga ekonomiska svårigheter” i socialistiska länder. [Detta var två år innan Sovjetunionen formellt upplöstes.]

I Kina, fortsätter rapporten, har folket och studenterna framfört många kritiska åsikter mot en del fel som begåtts av partiet och regeringen, korruption bland vissa statsanställda, orättvis distribution och andra sociala problem. De har ställt krav och framfört förslag för att främja demokrati, stärka rättssystemet, fördjupa reformer och bekämpa byråkrati. Det är, sägs det, ”normala fenomen”.

Samtidigt har ”en liten grupp människor i partiet och samhället” slutit sig samman och öppet och fördolt genomfört ”mycket olämpliga aktiviteter”. Bland exemplen nämns kommunistpartiets generalsekreterare Zhao Ziyangs möte med en icke namngiven amerikansk ”ultraliberal ekonom” 19 september föregående år. Rapporten kritiserar skarpt kommunistpartiets generalsekreterare Zhao Ziyangs agerande under oroligheterna Han kritiseras för passivitet, undfallenhet och förtäckt stöd åt de demonstrerande i strid med fattade partibeslut. Mötet beslutade att avsätta honom från posten som vice ordförande i Centrala Militärkommissionen.

I slutet av 1988 och början av 1989 hade ”samarbetet mellan krafter hemma och utomlands” intensifierats. Krav hade rests på ”mänskliga rättigheter”, ”demokrati” och frisläppande av ”politiska fångar” (som enligt rapporten grovt brutit mot gällande lag). Kommunistpartiet hade skarpt attackerats. Förslag hade förekommit att nationalistpartiet skulle inbjudas att komma tillbaka från Taiwan. Flera väggtidningar hade rest krav på veteranen Deng Xiaopings och premiärminister Li Pengs avgång. Hu Yaobang, som ett par år tidigare tvingats avgå som generalsekreterare och som den 15 april plötsligt avlidit av hjärtslag hade lyfts fram som förebild.

Rapporten betecknar oroligheterna som ”en skarp konflikt mellan borgerlig liberalisering och de fyra huvudprinciperna (fasthållande vid den socialistiska vägen, folkets demokratiska diktatur, kommunistpartiets ledarskap samt marxismen-leninismen och Mao Zedongs tänkande)”. Deng Xiaoping och andra ”proletära revolutionärer ur den äldre generationen” spelade enligt rapporten en avgörande roll för att ”vinna kampen”.

På Himmelska fridens torg (Tienanmen) demonstrerade tiotusentals studenter mot regeringen. Bland studenterna restes förslag om en landsomfattande skolstrejk, vilket ledde till att 60 000 universitetsstudenter bojkottade undervisningen i huvudstaden Beijing. Många i alla delar av Kina följde deras exempel. Studenter kontaktade skolor, fabriker, butiker och byar, höll tal på gatorna, delade ut flygblad, satte upp paroller och samlade in pengar. Paroller som ”Bekämpa Kinas kommunistiska parti” och ”Länge leve skolklassbojkotten och examensbojkotten!” dök upp. Flygblad uppmanade ”Förena er med arbetarna och bönderna, ned med det despotiska styret!”

Rapporten påpekar att ”politiska krafter utanför Kinas fastland och i utlandet” hade ett finger med i oroligheterna från första början. Deras mål sägs ha varit att införa västkapitalism i Kina. Västliga nyhetsmedia, särskilt radiostationen Voice of America, spred rykten och hetsade upp stämningen. Bland dem som nämns som uppviglare finns Liu Xiaobo, som senare av den norska nobelkommittén tilldelades Nobels fredspris 2010.

På morgonen den 25 april höll Deng Xiaoping ett viktigt tal, där han med skärpa påpekade att detta inte var en vanlig studentmanifestation, utan en politisk oreda syftande till att ogiltigförklara kommunistpartiets ledarskap och det socialistiska systemet. Folkets dagblad underströk i en ledare vikten av att klart skilja mellan den lilla handfull människor som intrigerade och organiserade oredan och det stora antalet studenter.

Partiet arbetade nu intensivt i fabriker, byar, butiker, grund- och gymnasieskolor och bostadsområden för att stabilisera läget och hindra att oroligheter spred sig till andra samhällsområden.

Den 26 april, dagen efter Deng Xiaopings tal, ändrade de oppositionella studenterna taktik. De uppmanade nu till demonstration under paroller som ”Stöd kommunistpartiet”, ”Försvara konstitutionen”. Tidigare paroller som ”Ner med den byråkratiska regeringen”, ”Ner med den korrupta regeringen”, ”Ner med diktaturstyret” ersattes nu med ”Bekämpa byråkrati”, ”Bekämpa korruption” och ”Bekämpa privilegier”.

Demonstrationen den 27 april samlade över 30 000 deltagare; därefter började antalet minska. Den 4 maj deltog färre än 20 000. I det läget höll Zhao Ziyang ett tal som uppfattades som en uppmuntran till fortsatta demonstrationer och skapade förvirring och osäkerhet inom partiet. En ny våg av demonstrationer tog fart och situationen förvärrades snabbt.

Rapporten framhåller:
”Allt sedan oredans första början erkände partiet och regeringen fullständigt studenternas patriotism och deras engagemang för landet och folket. Deras krav att främja demokrati, främja reformer, straffa profitörer i officiell ställning och bekämpa korruption förklarades vara identiska med partiets och regeringens strävan. Dessa uttryckte också förhoppningen att problemen skulle lösas genom normala demokratiska och juridiska procedurer. Men sådana goda strävanden vann inte aktivt stöd.”

Myndigheterna hade inbjudit till dialog med studenterna den 15 maj. Efter att man enats om vilka 20 personer som skulle representera studenterna, ställde dessa kravet att antalet skulle ökas till 200. Samtidigt gick de ut med anklagelser om regeringens brist på uppriktighet och utfärdade en sedan länge förberedd deklaration om hungerstrejk. Den 13 maj inledde över 3000 personer en sju dagars fasta och en lång ockupation av torget Tienanmen. Tidpunkten valdes för att sätta press på landets ledning i samband med den sovjetiske ledaren Gorbatjovs statsbesök.

Kinesiska Röda Korset mobiliserade över 100 ambulanser och flera hundra sjukvårdare till beredskap på plats dygnet runt och 52 sjukhus kontaktades för att ställa 2000 sjukvårdsplatser till förfogande om det skulle behövas för de fastande studenternas säkerhet. Myndigheterna såg också till att de hungerstrejkande hade nödvändig utrustning, som filtar, halmhattar till skydd mot solen, bajamajor, vatten, salttabletter och socker.

Ingen av demonstranterna dog under de sju dagar då hungerstrejken pågick, men det var nu uppenbart att situationen inte kunde lösas genom tolerans och samtal. Antalet inblandade ökade från tiotusentals till flera hundra tusen förutom de 200 000 studenter som kom från olika delar av landet. Demonstrationer genomfördes också i flera andra större städer runt om i Kina. Rapporten talar om ”en allvarlig störning vars like aldrig förekommit sedan Folkrepubliken Kinas grundande.”

Vid sitt möte med Gorbatjov den 16 maj gjorde Zhao Ziyang uttalanden som utpekade Deng Xiaoping som ansvarig. Dagen därpå utfärdade en grupp oppositionella den så kallade 17 maj-deklarationen, som kallade Deng Xiaoping ”en kejsare, fast utan titel, en senil och enfaldig skröplig autokrat”.

I den situationen bedömde myndigheterna att huvudstadens polisstyrkor var otillräckliga för att upprätthålla ordningen och regeringen beslöt, i enlighet med konstitutionen, att utlysa undantagstillstånd i delar av Beijing. Zhao Ziyang vägrade delta i och leda ett möte med höga partifunktionärer den 19 maj.

Talare på Tienanmen uppmanade arbetare, studenter och butiksinnehavare att utlysa landsomfattande strejker och manade massorna att ”vidta omedelbara åtgärder för att utkämpa en strid på liv och död”.

Enligt rapporten ledde det nära samarbetet mellan oroligheternas organisatörer och intrigmakare och ”ett litet antal människor som hade tillgång till parti- och statshemligheter på högsta nivå” till att planerna på att utlysa undantagstillstånd och ta hjälp av PLA [Folkets befrielsearmé] för att återställa ordningen fick studenterna att ändra taktik. Hungerstrejken övergick till en sittdemonstration. Samtidigt vann de oppositionella tid för att organisera vägspärrar vid viktiga vägkorsningar ”för att hejda trupperna, vilseleda allmänna opinionen och göra folk förvirrade”.

I den politiska agitationen stegrades fördömandena av Deng Xiaoping ”och andra proletära revolutionärer av den gamla generationen” samtidigt som Zhao Ziyang hyllades. Organisatörerna talade om att mobilisera 200 000 människor för att ockupera torget Tienanmen och organisera en generalstrejk i hela staden den 20 maj. Zhao Ziyang sjukskrev sig i tre dagar och rykten spreds att en ny regering skulle bildas om tre dagar.

Klockan 10 på förmiddagen den 20 maj infördes undantagstillstånd i delar av staden. Från kvällen innan och de närmaste två dagarna var alla större vägkorsningar blockerade av de oppositionella. Över 220 bussar hade kapats och användes som vägspärrar. Demonstrationer med tusentals deltagare genomfördes i staden. Trupperna, polisen och många civila hjälptes åt att få igång transporter, produktion och andra funktioner.

En del av organisatörernas taktik var att fortsätta att vara kvar på torget Tienanmen, som de ville göra till ”studentrörelsens och hela nationens centrum” och bilda en ”enhetsfront mot regeringen”. De hade planer på att skapa incidenter med blodsutgjutelse på torget och trodde att regeringen skulle ta till våld om ockupationen av torget fortsatte, för ”blod kan väcka folk och splittra regeringen”.

De hade stark ekonomisk uppbackning från ”reaktionära krafter både hemma och utomlands” för att hålla igång situationen på torget och de skaffade avancerad telekommunikationsutrustning till en kostnad motsvarande 100 000 yuan per dag. Från personer i USA, Storbritannien och Hongkong erbjöds de nästan en miljon USA-dollar och flera miljoner Hongkongdollar. Också på Taiwan samlades stora belopp in för stöd åt ”den demokratiska rörelsen på fastlandet”.
Demonstranterna reste en staty, som först kallades Frihetsgudinnan, men döptes om till Demokratigudinnan, som markering av den politiska målsättningen att införa demokrati och frihet av amerikansk modell.

En av de pådrivande grupperingarna sammanställde sex villkor för att utrymma torget: ”Att dra tillbaka trupperna, upphäva undantagstillståndet, avsätta Li Peng, uppmana Deng Xiaoping och Yang Shangkun att dra sig tillbaka och låta Zhao Ziyang återfå sin post.”
Upprorsmakarna organiserade även antisocialistiska terrororganisationer fientliga mot kommunistpartiet, med namn som Våga-dö-kåren, Flygande-tiger-laget och Volontärarmén.

Oroligheterna övergick så småningom till ett kontrarevolutionärt uppror. Tidigt på morgonen den 3 juni, då trupper var på väg till sina positioner enligt plan, uppmanade agitatorer folk att stoppa militärtransporter och andra motorfordon, bygga vägspärrar, slå soldater och plundra lastbilar på materiel. Däck skars sönder. Militärfordon vältes. Soldater stenades eller blev slagna. En militär lastbil med vapen och ammunition kapades. Poliser och vakter vid offentliga byggnader angreps och flera skadades.

I högtalare på Tienanmen uppmanade en organisation folket att gripa till vapen och störta regeringen. Där instruerades också om hur man tillverkar molotovcocktails och hur man förstör och bränner militärfordon.
I det läget beslutade partiets centralkommitté, regeringen och centrala militärkommissionen att beordra trupper i stadens utkanter att gå in och ”framtvinga undantagstillstånd och kväsa det kontrarevolutionära upproret”.

Militären hade order att vara mycket återhållsamma och göra sitt bästa för att undvika konflikter. Upprorsmakarna svarade med att slå soldater, lägga beslag på militär utrustning och bränna militärfordon. Några sköt fram trådbussar till vägkorsningar och satte eld på dem för att stoppa trafiken. Brandbilar som kom till platsen slogs sönder och sattes också i brand.

Då militärbefäl – alltifrån underbefäl till generaler – försökte övertala upprorsmakarna att släppa igenom dem, blev de misshandlade eller kidnappades. Några soldater brändes till döds, andra blev ihjälslagna. Vid vägkorsningen Shuangjiang omringades över 70 trupptransportfordon och maskingevär stals från 20 av dem.

Rapportens redogörelse är detaljerad:
”Mobbarna mördade också soldater på olika bestialiska sätt. I gryningen den 4 juni slog en del mobbar soldater med flaskor och tegelstenar i vägkorsningen Dongdan. I Fuxingmen omringades ett militärfordon och 12 soldater släpades ut ur fordonet. De visiterades och blev allvarligt slagna. Många av dem blev illa skadade. I Liubukou omringades fyra soldater och spöades upp, och några blev ihjälslagna. I Guangqumen-området blev tre soldater allvarligt slagna. En räddades av förbipasserande och de andra två är ännu saknade. På Xixingsheng-gatan i Xichengdistriktet blev mer än 20 beväpnade poliser slagna av mobbar; några skadades allvarligt och var de andra nu befinner sig är okänt. I Huguosi stoppades ett militärfordon och soldater på det spöades upp och kvarhölls som gisslan. Kulsprutepistoler stals. En lastbil full med tegelstenar körde från Dong Jaominxiang till Tiananmen-torget, och folk på lastbilen ropade: Om ni verkligen är kineser, angrip soldaterna!”

”Under de flera dagar upproret pågick förstördes mer än 1280 militärfordon, polisbilar och linjebussar förstördes, brändes eller skadades på annat sätt. Av fordonen var över 1000 militärfordon, fler än 60 var trupptransportfordon och omkring 30 var polisbilar. Över 120 linjebussar förstördes liksom mer än 70 motorfordon av annat slag. Under samma period stals vapen och ammunition. Mer än 6000 undantagstillståndssoldater, väpnade poliser och säkerhetsofficerare skadades och dödssiffran uppgick till flera dussin.”
Rapporten understryker:
”PLA [Folkets befrielsearmé] är en armé ledd av Kinas kommunistiska parti och tjänar folket helhjärtat. De är obarmhärtiga mot fienden men goda mot folket… PLA älskar folket och vill ogärna skada civila av misstag.”

”Under motattacken dödades några upprorsmän. Eftersom det fanns många åskådare blev några påkörda av fordon, trampade på eller träffade av förlupna kulor. Några sårades eller dödades av skurkar som hade lagt beslag på vapen.

Enligt den information vi hittills samlat in, sårades över 3000 civila och över 200, inklusive 36 högskolestudenter, dog under upploppet.”

PLA kom till Tienanmen klockan halv två på morgonen och började i högtalare uppmana demonstranterna att utrymma torget. Studenterna valde, efter en tids överläggningar, att lämna torget på ett ordnat sätt. Flera tusen studenter ställde upp sig hand i hand i flera led och marscherade iväg med fanor och banderoller. Ett litet antal studenter tvingades iväg av undantagstillståndssoldater. Klockan halv sex var torget utrymt.

Voice of America och andra ryktesspridare rapporterade om ett ”blodbad på Tienanmen” och ”tusentals människor massakrerade”, men ingen människa dog under utrymningen av torget, inte heller någon av de studenter som tvingades bort.

Rapporten noterar att flera länder uttryckt förståelse och stöd för de kinesiska myndigheternas agerande.
”Emellertid finns det några länder, huvudsakligen USA och några västeuropeiska länder, som har förvanskat fakta, spridit kränkande rykten och till och med uttryckt så kallade fördömanden och infört sanktioner mot vårt land för att dra igång en antikinesisk våg och hänsynslöst blanda sig i vårt lands interna angelägenheter. Vi beklagar detta djupt. Vår regering och vårt folk har aldrig gett efter för påtryckningar utifrån och gör det inte heller nu eller någonsin.”