Det sekulära Syrien bekämpas av Väst som favoriserar intoleranta diktaturer i Mellanöstern.

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel. Den tillför litet ny kunskap om Syrien, åtminstone för mig.

Artikeln av Thierry Meyssan har publicerats på Voltairenet under den mer beskedliga titeln ”Syrian society and secularism”. Fast författaren brukar vara allt annat än beskedlig. Voltaire.net. Liksom många andra artiklar här har den översatts av Björn Nilsson, som driver den intressanta bloggen ”Björnbrum” Björnbrum.

Det syriska samhället och det sekulära.

”Före kriget var det syriska samhället organiserat på ett sekulärt sätt för att möjliggöra samlevnad mellan de många religiösa grupper som det består av. Många syrier har lidit av de grymheter som begåtts av jihadisterna (som européerna idag klandrar Syrien för). Många av offren vände sig till Gud. Religiöst utövande har ökat från cirka 20% till 80%. Den kristna gemenskapen som är trogen mot Rom har mestadels emigrerat, medan de ortodoxa kristna har stannat kvar. Sunni-muslimer är nu ännu större majoritet. Paradoxalt sett definierar några av deras imamer, som glömmer Daeshs [IS] retorik och ignorerar landets motstånd, idag de sekulära som sina fiender.

Den sunnitiske generalen Hassan Turkmani hade tänkt sig att försvara Syrien genom att lita till dess invånare [1]. Enligt honom var det möjligt att ta hand om varandra och att involvera varje samhälle, med sina egna speciella kulturella relationer, i försvaret av landet.

Detta var bara en teori, men vi har kunnat verifiera att den var korrekt. Syrien har överlevt överfall av den mest massiva koalitionen i mänsklig historia, precis som under man under den romerska eran överlevde de puniska krigen.

«Carthago delenda est» (”För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras”) [2]), sa Cato den äldre. «Bashar måste gå!» ekade Hillary Clinton.

De som fortfarande hoppas att förstöra Syrien har nu förstått att de först måste krossa dess religiösa mosaik. Så de baktalar minoriteterna och uppmuntra vissa delar av majoritetsgemenskapen att påtvinga andra sin kult.

Det råkar vara så att Syrien har en lång historia av samarbete mellan religioner. Under det 3:e århundradet gjorde drottning Septimia Zenobia, uppror mot det romerska rikets västerländska tyranni, tog över ledningen av araberna i Arabien, Egypten och hela Levanten, och gjorde Palmyra till sin huvudstad [3]. Hon var angelägen om utvecklingen av konsten, men också om skyddet för alla religiösa samfund.

I Frankrike, under 1500-talet, upplevde vi de fruktansvärda religionskrigen mellan två grenar av kristendomen – katolicismen och protestantismen. Denna situation slutade när filosofen Montaigne lyckades föreställa sig interpersonella relationer, vilket gjorde att alla kunde leva i fred.

Det syriska projektet, beskrivet av Hassan Turkmani, går ännu längre. Det handlar inte bara om att tolerera att andra, som tror på samma Gud, väljer att fira Honom på ett annat sätt. Det handlar om att be med dem. Så varje dag vördades huvudet av Johannes Döparen i Umayyad-moskén av judar, kristna och muslimer [4]. Det är den enda moskén där muslimer har bett tillsammans med en påve – Jean-Paul II – runt sina gemensamma reliker.

I Europa, efter de två världskrigens lidande, predikade prästerna i de olika religionerna att vi skulle frukta Gud här på jorden, och att vi skulle belönas i Det som är bortom. [5]. Religiösa metoder har utvecklats, men mänsklighetens hjärtan har försvagats. Faktum är att Gud inte skickade sina profeter för att hota oss. Trettio år senare avvisade den unga generationen, som ville frigöra sig från dessa restriktioner, plötsligt själva idén om religion.

Sekularism [6], som är ett tankesätt som är avsedd att tillåta oss att leva ihop med respekt för våra skillnader, blev ett vapen mot dessa skillnader.

Låt oss inte begå samma misstag.

Religionens roll är inte att införa diktatur för ett sätt att leva, vilket är vad Daesh försökte, eller inte att terrorisera våra samveten, som européerna hade försökt i det förflutna.

Statens roll är inte att vara skiljedomare i teologiska tvister, och ännu mindre att välja mellan religioner. Som i väst har de politiska partierna åldrats dåligt i arabvärlden, men så snart de skapades syftade det syriska socialistpartiet (SSNP) [7] och Baathpartiet [8] till att grunda en sekulär stat.
Med andra ord en stat som garanterar, lika för alla, friheten att fira sin egen tro utan rädsla. Det är Syrien.

[1] General Hassan Turkmani (1935-2012) var stabschef, sedan försvarsminister. Han styrde det nationella säkerhetsrådet, som förstördes av den enorma NATO-attacken den 18 juli 2012 i Damaskus. Han utarbetade planerna för försvaret av Syrien.

[2] Kartago (ligger idag i Tunisien) var en koloni från Tyros (idag i Libanon). Efter förstörelsen av Kartago och folkmordet på alla dess invånare tog Hannibal tillflykt i Damaskus. Rom följde honom dit och hotade att förstöra också denna stad. Till sist gav Hannibal upp, och ett icke-spridningsfördrag undertecknades. Syrien hade inte längre rätt att hämta elefanter som krigsvapen, och romerska inspektörer fick besöka landet för att verifiera att fördraget var respekterat.

[3] Palmyra var en välmående huvudstad, belägen på Silkesvägen som anslöt den kinesiska huvudstaden i Xi’an med Medelhavshamnarna i Tyros och Antiokia. Förstörelsen och Daeshs ceremoniella avrättningar i den antika teatern Palmyra var med en hänvisning till detta prestigefyllda förflutna.

[4] I de flesta muslimska kulturer är moskén reserverade för de troende i denna religion.

Detta var aldrig fallet i Syrien, där centra för alla religions kulturer är öppna för alla.

[5] Tron på att de Goda kommer att tas emot av jungfrur i paradiset är baserat på Koranen. Men det är ett missförstånd. Den var inte skriven på modern arabiska, men på ett äldre språk som innehöll många arameiska uttryck.

[6] Fransk sekularism är en regeringsmetod som gradvis infördes av kungarna i Frankrike, som krävde att bli helgade av den katolska kyrkan, men vägrade att låta kyrkan blanda sig i deras regeringar. Under 1600-talet återförenade Henrik IV protestanter och katoliker under sin katolska myndighet (som Ludvig XIV ifrågasatte). Generalförsamlingen 1789 försökte skapa en katolsk kyrka som skulle vara mindre beroende av Rom.

Men Påve Pius VI:s hemliga ”brev” begärde att biskoparna skulle återkalla deklarationen om de mänskliga rättigheterna och medborgarna för vilka de röstade. Detta följdes av nya grymheter, inklusive kriget i Vendée. Det var först efter att kungarnas gudomliga rätt hade störtats som det blev möjligt att proklamera separationen av kyrka och stat under 1900-talet, i enlighet med detta politiska projekt. Idag används sekularismen såväl av motståndarna till religion som av islams motståndare.

[7] Det syriska socialistpartiet (SSNP) grundades 1932 av fem personer, inklusive Christian Antoun Saade och fadern till före detta vicepresidenten, prins Issa el-Ayoubi, för att återskapare Syrien som delats av europeisk kolonisering. Detta mycket progressiva parti började genast kämpa för jämställdhet mellan könen. Under sin kamp mot det franska imperiet föll partiet under brittiska inflytande.

Israelisk propaganda hävdade att SSNP var en extremhögerorganisation, vilket är helt fel. Idag har många intellektuella från Cypern, Irak, Jordanien, Kuwait, Libanon, Palestina och Syrien tillbringat en tid med SSNP, men stannade inte. Partiet självt har delats upp i flera politiska formationer.

[8] Det arabiska socialistiska Ba’athpartiet grundades 1947, lett av den kristne Michel Aflak. Det skiljer sig från SSNP genom att inte bara vilja återskapa Storsyrien, utan också att förena alla arabiska kulturer. Varje arabiskt land har sin egen Baath-parti, lierat med det syriska Ba’ath. Det irakiska Baath grep sitt oberoende med Saddam Hussein. På 1980-talet avvisade det irakiska Ba’ath sekularismen, stödde det muslimska brödraskapet och predikade en ”återvändande till tron”. Denna rörelse förorenade andra Baath-partier, några av vars ledare började ostentativt bära skägg och beslöja sina kvinnor.