”Ansiktsövervakning” – bra eller dåligt i Sverige och Kina? Demokratiskt?

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som verkar vara aktuell i högsta grad…

Denna artikel med titeln ”Landet som blev funktionsnedsatt” har skrivits av Karl Wang i Kina.

Landet som blev funktionsnedsatt

Det är faktiskt roande, och än mer ledsamt, att hela tiden läsa om hur ofta efterblivet Sverige har blivit i jämförelse med Kina och en del andra länder när det gäller teknologi och dess tillämpning. Mycket beror det nog på den massiva råttbo av alla lagar och regler som svenska entreprenörer hela tiden måste slåss mot och passa in sig i när det gäller Sverige. Funktionsnedsatt är tyvärr vad Sverige har blivit när det gäller teknologi.

Artikel: Isabella Löwengrips gamla startupfabrik backar om ansiktsigenkänning: ”Är bara i startgroparna” här

Det är väl ingen tvekan om att vi skall applådera och stödja nya initiativ och entreprenörskap, men varför måste dom så ofta ligga flera år efter verkligheten och misslyckanden på andra håll i världen.

Här har man tänkt sig att installera ansiktsigenkänning i vanliga butiker. När en kund återkommer skall systemet känna igen kunden, hälsa honom välkommen med namn, och ge bättre ”upplevelser”. Samtidigt samlar butiken informationen om kunden precis som Google eller Facebook med förhoppning att öka kundens spenderande och utgifter.

Problemet med det är att Kina redan har provat detta, och inte bara tekniskt blev det en rejäl flopp, kunderna började undvika affärer med ett sådant system för man ville inte bli igenkända och registrerare. Speciellt inte i databaser där man inte hade någon kontroll över sina egna uppgifter.

Isabella Löwengrip lämnar tydligen bolaget. Datainspektionen har vaknat och ville ha svar.

När jag går till Nordic Tech House. fungerade inte ens sajten först på grund av klantig programmering. Om ett företag inte klarar att sätta upp en enkel och lättanvänd webbsida, hur skall någon då tro att dom kan göra något mer avancerat. För en gammal ingenjör känns sidan som ”skräp”. Ointressant, tråkig, virrig, seg, tung och svåranvänd. Visst är den innovativ, kanske till och med spännande, men anledningen till att besöka en webbsajt är inte att få spännande upplevelser, det är att hitta information. En lekstuga och show-off för kodarna är den förstås, men vänta, finns det kunder också. Som en affärsman lär ha sagt, att göra affärer vore underbart, om det inte vore för alla dessa besvärliga kunder.

Det här tidsåldern med ansiktsigenkänning har man har man redan lagt bakom sig i Kina. Det fungerade inte. Teknologin är omogen, fungerar dåligt och experiment har blivit rena farsen.

Ansiktsigenkänningstekniken fungerade mycket dåligt. Tänk er att en person går in i en butik, och blir hälsad av en dator: ”Hej Pelle, trevligt att se dig. Det var en hel vecka sedan.” medan verkligheten är att personen heter Olle, är på uselt humör, och aldrig varit i butiken förut. Plats för skratt. Ansiktsigenkänning är redan dumpad i historien i Kina. Sverige har inte börjat än.

I Kina använder man WeChat. Varje affär kan lägga upp vad man kallar ”Miniprograms”. Det är en slags appar som affären lagrar och kontrollerar. WeChat bara visar vägen dit. Man klickar på en ikon, och får en lista på alla affärer i närheten som har Miniprograms och och hur många meter borta dom är. Klickar man på en kan man få en prislista, bilder på produkter, specialerbjudanden, och kanske en karta över ett större galleria eller varuhus som visar var butiker och produkter finns, och hjälp att hitta med navigering. Man kan skanna produkterna för att få mer upplysning om ursprung och innehåll, och förslag på användning. Man kan även prenumerera på erbjudanden, kanske få tips och recept, eller göra en video förfrågan till butiken. Man kan även betala med systemet i kassan. Precis som med webbshoppar vet systemet när kunden är aktiv, och när dom är i butiken, men all personlig information är hela tiden under kontroll av kunden.

Man kan till och med handla hemifrån, precis som på en webb shop, betala på avstånd, och få varorna hemskickade.

Vad man alltså lyckats göra är att omvandla en vanlig fysisk butik till en ”webbsajt” eller ”webbutik” och man får ännu bättre information om kunderna än bara en webbsajt eller webbutik. Dessutom kan kunden vara anonym, för det är inte nödvändigt att göra några personliga uppgifter tillgängliga. Kundens verkliga ID är ju helt ointressant för affären. Allt, och alla detaljer, är under kontroll av kunden, som när som helst kan radera all information, stänga av alla kontakter med butiken eller reklam från den.

Så här kan det gå till. Jag är ute och går, sätter mig i en park, och klickar på en icon i mobiltelefonen. Upp kommer en lista på alla butiker i området och hur långt borta dom är. Klickar jag på ”location” ikonen får jag en karta hur jag skall hitta fram till dom, och jag kan även få röstinstruktioner hur jag kan hitta dit medan jag går.

Högst upp på listan den här gången är ett konditori 112 meter borta. Kul kanske att köpa en kaka till eftermiddagskaffet. Jag klickar på ikonen, och får en lista på kategorier av produkter, och några specialerbjudanden. Så klickar jag på nästa meny, och får ett produktsortiment. Honey Peach bakelserna ser ju goda ut, så jag beställer två, betalar och och bifogar ett meddelande att jag kommer och hämtar dom omkring 10 minuter.

Väl framme vid butiken håller jag bara upp beställningen, får den förpackade varan, och går hem.

Språket är inget problem, det går att klicka på ”translate”, och systemet kan översätta till otaliga språk. Är kunden kinesisk turist i Stockholm använder dom bara sitt eget språk. Systemet fungerar lika bra i Sverige.

Att sätta upp sådana här Miniprogram kommer att bli stora affärer, för den som är tidigt ute. Helt klart kommer den uppkopplade fysiska butiken att få ett rejält övertag mot den renodlade webbutiken eller vanlig affär med ett sådant här system. Man behåller det personliga förtroendet och den fysiska kontakten med kunderna, något som webbutiken inte klarar, man får veta mycket mer om dom, och det finns inga personuppgiftsproblem, eftersom kunden totalt är i kontroll. En person som heter Erik kanske använder pseudonymen ”Vargen” och även om butiken har omfattande information om ”Vargen” går det inte att koppla ihop det med vem den fysiska personen verkligen är. Han är lika anonym som en kontantkund, men det har ju ingen betydelse för affärsdrivaren.

Tråkigt att Sverige halkar så långt efter.