Vänsterns blinda fläck – invandringen och arbetarklassen?

Den här artikeln har Catarina översatt. Den är skriven av Georg Chabert och har tidigare publicerats av Aftenposten i Norge Aftenpostenäven publicerats av Pål Steigan. Venstresidens blindsone.

Det finns olika skäl till invandring. Artikeln diskuterar inte detta närmare och inte särskilt svenska förhållanden, men mycket är allmängiltigt. Arbetskraftsinvandringen historiskt.”På 1950- och 60-talen var arbetskraftsinvandringen till Sverige hög. Sedan 1970-talet har Sverige nästan uteslutande tagit emot flyktingar och anhöriga, men i och med arbetskraftsinvandringsreformen år 2008 är det lättare för icke-europeiska medborgare att invandra till Sverige för att arbeta.”

Georg Chabert är professor vid institutet för historiska studier vid NTNU i Norge.

Länge kallades arbetarna ” de farliga klasserna” [1] och behandlades också som det. Émile Zola, känd för sin kamp i Dreyfus-fallet, kallade arbetarna som krävde rättigheter för banditer, och efter myndigheternas massakrer i Paris 1871 förklarade han: ”Banditerna vill få denna stora stad att stinka med sina lik- till och med i sin föruttnelseprocess vill dessa eländiga skada oss . ” [2]

Efter 1945 tvingades Europa av fruktan för Sovjetunionen och rädsla för vänstern att bygga ett omfattande socialt säkerhetsnät och förbättra arbetarnas levnadsvillkor. Detta varade i 30 år. Mot slutet av 1960-talet förstod emellertid de härskande klasserna hur man på sikt skulle kunna montera ned de kostsamma välfärdsstaterna.

President Pompidou öppnade för invandring, inte för att det saknades arbetskraft i Frankrike, utan för att kunna pressa ned lönerna, vilket han erkände 1973. [3] Några få år senare ledde ökad arbetslöshet till minskad invandring. Det var då en moralisk motivering för massinvandring uppfanns; Giscard d’Estaing införde familjeåterförening 1976. [4] Det hjälper föga att han 42 år senare beskrev åtgärden som sitt största misstag under sin tid som Frankrikes president. [5]

Det franska kommunistpartiet förstod snabbt vad som skulle hända. Arbetsgivarna skulle kunna dra nytta av en foglig och billig arbetskraft utan klassmedvetenhet. Massinvandring var uppenbarligen ett sätt att sänka de franska arbetarnas löner och dessutom splittra arbetarrörelsen. Möjligheten till effektiva strejker skulle upphöra. 1981 krävde partiets generalsekreterare ”ett stopp för både laglig och olaglig invandring”. [6]

Myndigheternas blandning av moral och politik visade sig emellertid vara ett mästerligt grepp, för vänsterns tendens att ta över universalismen i kristendomen, gjorde den försvarslös. Det franska kommunistpartiet omvände sig pliktskyldigast, och dess tidigare så trofasta väljare lämnade det sjunkande skeppet.

Idag är tron på en försonad mänsklighet västs nya credo. Argument som talar emot det, är som för alla trosbekännelser irrelevanta, till exempel de erfarenheter som gjorts i Sverige, Frankrike, Tyskland, USA, eller för den sakens skull i Oslo. Dagens politiska debatt om invandring är begränsad till frågor om ”värderingar”, att ifrågasätta dem är förbjudet. ”Tolerans” är det heligaste värdet. De som motsätter sig dagens värderingar frånerkänns allt förnuft och all rationalitet. När man inte längre kan föra fram sina avvikande åsikter, återstår refusering, hat och i slutändan våld.

Myndigheterna behöver inte agera så brådstörtat som 1871. De vet att Bertolt Brechts berömda ”Lösung” – ”Eftersom folket röstar mot regeringen måste folket bytas ut” – faktiskt kan genomföras och det på bara några decennier. Tillströmningen av asylsökande och invandrare, som man själv har orsakat genom bombningarna i Mellanöstern och Nordafrika, drar i dag uppmärksamheten från den lagliga invandringen, som i Frankrikes fall motsvarar en årlig befolkningsökning som motsvarar befolkningen i en stad som Bergen. [7]

Kronan på verket är att alla krav från arbetarklassen om en rättvis omfördelning av förmögenheter nu kan avfärdas med hänvisning till de nya landsmännen som måste ”integreras” och därför prioriteras. De härskande klasserna behöver inga nya argument för att försvara det liberala samhället; vänsterhanden tar sig an den saken genom att främja invandringen. Det finns inte heller något behov att kalla arbetarna ”banditer” och ”eländiga”, som 1871. Det gäller ”deplorables” och ”white trash” i USA; ”Latte” och ”analfabeter” i det välutbildade Frankrike. [8]

I Aftenposten den 29 juli vill Jonas Gahr Støre skaffa sig fler väljare iförd en röd heltäckande baddräkt. Receptet? De vanliga halvhjärtade retrolöftena som ingen har för avsikt att uppfylla, och ” se till att hela landet får bredband ”. [9] Vänstern måste återigen lära sig att politik inte är moral och cirkus. Redan 1794 påpekade den franska revolutionären Robert Lindet: ”Jag vill att lagstiftaren ett ögonblick ska glömma universum och bara förhålla sig till vårt land. Utan denna typ av nationell själviskhet kommer vi att svika vår plikt. ”[10]

Den demokratiska kandidaten Tim Ryan sa samma sak den 30 juli i år: I stället för att prata om öppna gränser framhöll han, ”vi måste prata om arbetarklassens frågor; om människor som tar en dusch efter jobbet och som inte har fått en löneökning på 30 år. ”[11] Alternativet är fortsatta bortförklaringar till övermåttan rysk inblandning som orsak till Brexit, Donald Trump, Viktor Orban, Mateo Salvini och tutti quanti.

Referenser.

[1] Se klassikerna Louis Chevalier, Classes labourieuses et classes dangereuses -https://www.adlibris.com/en/bok/laboring-classes-and-dangerous-classes-in-paris-during-the-first-half- of-the-19-talet-9780691007830
[2] Émile Zola var inte den enda som uttalade sig på det sättet om folket i Paris. Faktum är att alla författare gjorde det, förutom Jules Vallès och Victor Hugo. Se Paul Lidsky, Les écrivains contre la Commune -https: //www.amazon.fr/écrivains-contre-Commune-Paul-LIDSKY/dp/2707164445

[3] https://blogelements.typepad.fr/blog/2013/01/limmigration-armée-de-réserve-du-capital.html Se även Jean-Claude Michéa, Notre ennemi la capital, 2017, s. 288. När det är brist på arbetskraft höjs antingen lönerna eller så hyrs utländsk arbetskraft in. Som regel är det andra alternativet de franska arbetsgivarnas privilegium.
[4] https://fresques.ina.fr/jalons/fiche-media/InaEdu01808/interview-de-paul-dijoud-sur-le-regroupement-familial-en-1976.html
[5] http://www.libertepolitique.com/Actualite/Coup-de-projecteur/Le-regroupement-familial-un-regret-de-l-ex-president-Giscard. Se även Eric Roussel, Valéry Giscard d’Estaing, 2018
[6] Georges Marchais, tal den 6 januari 1981. Se https://www.lemonde.fr/les-decodeurs/article/2015/04/20/le-fn-dit-il-la-meme-chose -que-les-kommunistiska-il-ya-trente-ans_4619300_4355770.html
[7] Siffrorna varierar i statistiken, men de ligger runt cirka 260 000 personer, exklusive de illegala migranterna. Se demograf Michèle Tribalat som baserar sig på offentlig statistik från INSEE: http://www.micheletribalat.fr/436796818
[8] Alla minns Hillary Clintons ”deplorable”; Frankrikes president Macron har också varit uppfinningsrik i sina beskrivningar av det franska folket, som han tudelade ”De som lyckas och de som inte är någonting.” <Http://www.lefigaro.fr/vox/politique/2017 /07/03/31001-20170703ARTFIG00167-les-gens-qui-reussissent-et-les-gens-qui-ne-sont-rien-ce-que-revele-la-petite-phrase-de-macron.php>

9] Förslagen går från ”gratis skolmat” för barnen, ”bättre mat” för äldre, ”seriositetskrav i arbetslivet” (sic), och som sagt bredband åt alla.
[10] Se hela citatet i George Chabert, L’idée européenne. Entreprenörskap och kultur: The Confrontation of Union, 2007, s. 101.
[11] https://twitter.com/cnnpolitics/status/1156386302050406404
Denna artikel av George Chabert har tidigare publicerats i Aftenposten.