Aggression som inte stör: När vargar blir lamm

Aggression som inte stör: När vargar blir lamm

 Medan så gott som hela intelligentian tillsammans med regeringscirklarna varnar om en förestående rysk invasion mot Ukraina, avsedd att stoppa den “demokratiska smittan” och att föra oss tillbaka till “Stalins och Peter den Stores” ordning, har det ukrainska toppstyret bönat om att Väst slutar med “krigspratet”, för att citera Ukrainas chef för Säkerhetstjänsten – vilket har upprepats ständigt av presidenten, försvarsministern, utrikesministern med flera. Eller för att citera Ukrainas vice utrikesminister: Väst har ägnat sig åt “informationsmässig och psykologisk krigföring. Syftet med sådant är att sprida panik och rädsla.”[1] Eller en detaljerad studie från en av Ukrainas ledande säkerhetanalytiska organisationer: “för tillfället finns det inte tillräckligt med ryska trupper vid den ukrainska gränsen, och inga tillräckligt utrustade trupper, som krävs för att utföra en militär offensiv mot Ukraina”, vilket vid det här laget är en ständigt upprepad fras från Ukrainas underrättelseexperter, trots att kommentarerna är mer eller mindre omöjliga att hitta seriöst diskuterade i Väst.[2]

De mer troliga skälen till den tillverkade krisen (driven av Väst) kan vi hitta hos den finansiella eliten – de har råd att vara ärliga, då deras läsekrets oftast delar de “rätta värdena”.[3] Den ledande vapenindustrins verkställande direktörer har i interna möten och dokument nyligen förklarat att de tillverkade kriserna – som förstås måste lindas in i humanitär retorik – kan ge historiska vinster, “och det är tydligt för var dag som går”. Desto bättre är det ifall vi kan utmåla en officiell fiende som vi måste värja oss mot, “särskilt Ryssland idag”. En annan chef uppmärksammade entusiastiskt att han “kan skönja” enorma “möjligheter till internationell försäljning” av krigsmateriel. Återigen: det spelar ingen roll om Djävulen befinner sig i Asien, uppstudsiga nationer i Latinamerika eller i Östeuropa, då företagschefen “helt och hållet förväntar att vi kommer att tjäna på det”.[4] I ett uttalande från flera ledande representanter för näringslivet, publicerat i Dagens Industri, hittar vi mer eller mindre samma sak. “Vi förväntar oss att näringslivets perspektiv” i bland annat upprustningsfrågan som väckts genom imponerande propaganda, “fullt ut beaktas”. De kräver att “näringslivet behöver involveras på en helt annan nivå än idag” – “en väl förankrad representativitet”.[5] Det ger åtminstone en god indikation kring vad som motiverar staternas ageranden.

Medan den ärligheten har varit svår att hitta, har så gott som all intellektuell kultur, media, etablerad akademi och så vidare haft sina förklaringar till varför Väst axlat sitt mission civilisatrice. Enligt den officiella versionen beror det på vårt engagemang för rättvisa, internationell rätt och en seriös intolerans för aggression. Vi reagerar helt enkelt på att Ryssland förbehåller sig rätten att “trampa på små länder”, “den starkes rätt”. Om vi inte gör något åt saken, kan vi möjligen stå inför “en helt annan nivå” av “aggression”, varnar Anders Lindberg.[6] Väst försöker desperat övertyga Fienden att komma över till den demokratiska sidan. Försöket är däremot förutbestämt att misslyckas, då statsfiendens läggning – till skillnad från vår – inte bygger “på liberala värderingar om människors fri- och rättigheter” och nationell suveränitet, för att citera Jan Höglund.[7] I de respekterade analyserna om diplomatin i världen, kan vi läsa att “björnen” kommer “från den uppochnedvända världen”, med “blottade klor” mot Väst, “hjorten”.[8] Vi måste vara försiktiga när Ryssland försöker kuva Väst under sin järnhäl; vi befinner oss just nu på “en gammal spelplan som ryssarna med sin imperietradition känner väl”, påpekar ledande säkerhetsrådgivaren Katarina Engberg.[9]

Och så fortsätter uttalandena mer eller mindre utan undantag, på ungefär samma nivå.

Vi kan helt och hållet hoppa över retoriken, och vartenda påstående från de flesta inom intelligentian. Det råkar nämligen finnas ett enkelt test vi kan utföra för att ta reda på huruvida oron för “aggression” verkligen är genuin. Det är redan klart att de fall man oroar sig över inte kan besvaras med annat än skratt och hån av en ärlig person, då den faktiska aggressionen vi utövar ständigt, och att vi företar just precis varje handling som skulle leda till krig, aldrig nämns. Likaså det faktum att landet som utsägs stå inför överhängande hot, Ukraina, ropar om att invasionspåståendena från Väst är blott “krigsprat” och tillverkad “rädsla”. Då detta står i kontrast till den officiella dogmen kan det förstås inte nämnas.[10]

Om man däremot lyckas ta sig förbi indoktrineringsfiltret, och återvända till den verkliga världen, inser man fort att en hel rad verklig aggression utförs; då denna utförs av vad statsläran anser vara “fel” personer (våra gunstlingar), måste man förstås utföra ett studiumprojekt för att ens få reda på faktan. På motsvarande vis skulle ingen förnuftig människa förvänta sig att kommissarieklasserna i exempelvis Belarus, Kina eller Iran klagar över sina egen staters brott. Det enda som får förekomma i deras tidningar är bittra indignationer över Fiendens, Västs, brott – hur USA med dess “marionetter” försöker “dominera världen”, störta det “internationella regelverket” etc.

     Nå, det första fallet av verklig aggression som inte väckt några reaktioner alls är den utförd av Israel. Historia råkar här ha satt upp ett perfekt kontrollerat experiment för den nyfikne: när det egentligen inte funnits någon risk för aggression har en massiv publikation skrivits om situationen – slå bara upp vilken tidning som helst.

När det däremot utförts enorm verklig aggression, har det gått förbi obemärkt. Igen: slå upp vilken tidning som helst.

Så till exempel har det gått förbi helt obemärkt att den israeliska armén “förbereder sig för en eventuell attack mot Iran”, medan Premiärminister Naftali Bennett förklarade att “Israel genomgår sin största beväpning på åratal”. Israeliska källor ger oss ett hum: “Bennets regering ökade försvarsbudgeten för 2022 med nästan $19.2 miljarder”, av vilket en stor del öronmärktes till “en militär attack mot Iran”, som The Times of Israel noterade. I det här fallet handlar det givetvis om en aggressiv stat som kontinuerligt angripit Iran, och därför är Bennetts hot inte endast ord, utan snarare en fortsättning av en lång rad aggressiva handlingar – och en situation där Bennett förklarat att internationella överenskommelser är helt ointressanta. Han påpekade för parlamentet:

Apropå Viennaförhandlingarna, kärnvapenförhandlingarna [med Iran] är vi sannerligen oroade. Det är viktigt för mig att säga och att tydliggöra på ett sådant sätt att det inte kan misstolkas: Israel är inte del av avtalen, Israel är inte bundet av vad som är skrivet på fördragen ifall de skrivs under, och Israel kommer förbehålla sig rätten till full frihet av handlingsplaner [med andra ord angrepp] i vilken plats som helst, under vilken tid som helst, utan begränsningar.

Vi har tidigare fått många smakprov på denna hållning. Och vi får ytterligare: nyligen beskrev israelisk media en simulerad “massiv attack” med stridsflygplan mot Iran, utförd tillsammans med “USA:s Luftvapen”. Men Iran är inte de enda. I den internationella pressen kan vi läsa att Knesset diskuterat attackplaner mot antingen Gaza eller Libanon, “och att militären förbereder sig för båda två.” Palestinierna har fått en släng av sleven. De får stå ut med “pogromer […] utförda av staten [Israel]”, för att citera den israeliska organisationen Yesh Din, vilket beskrivs tydligare av ledande B’Tselem:

Bosättarvåldet mot palestinier är ett enormt, informellt verktyg i [israeliska] statens händer för att ta över mer och mer mark i Västbanken. Staten stöttar och underlättar helt och hållet dessa våldshandlingar, och dess agenter deltar direkt i våldet. Därmed är bosättarvåldet en form av statens politik, stöttad och organiserad av officiella myndigheter med deras aktiva deltagande.

Det förklarar varför de, liksom Amnesty International, officiellt fördömt Israels “apartheid”. Medan detta sker, kan vi läsa att palestinierna inte borde ägna sig åt dagdrömmerier om en fredsförhandling, då ingen “politisk [freds-]förhandling” kommer ske, som Bennett förklarade ärligt. Det upprepades av Utrikesminister Yair Lapid – som är planerad att nästa år är ta över ledarrollen – då han deklarerade att han “har uteslutit några förhandlingar överhuvudtaget med palestinierna”, som Mellanösternpressen formulerade det – allt medan flera av Europas främsta länder i ett gemensamt uttalande fördömde den massiva våg av nya bosättningar som accepterades av Israel förra månaden, då “dessa bosättningar är i tydlig strid med internationell lag”, medan man i samma veva ger fullt stöd till landet, militärt och diplomatiskt.

Både hökar och duvor på hemmaplan har försvarat vår normalisering med Israel sedan hösten förra året. Exempelvis betraktade Erik Helmerson från DN Sveriges närmande till Israel (samtidigt som rapporterna om landets imponerande brutalisering och aggression strömmade in) som “en lättnad” då “känslor i fortsättningen inte styr den svenska Mellanösternpolitik[en]”. På den “andra sidan” har vi bland andra Gunnar Hökmark som varnar om att Iran, “hotar” den “demokratiska staten Israel” – inte tvärtom förstås, då Hökmark inte har tid över till den verkliga världen.[11]

I andra fall gäller det inte endast att en nation utsätts för, eller hotas att utsättas för, aggression: ta exempelvis Latinamerika. Nyligen förklarade Biden öppet, i sina egna ord, att föreställningen om Latinamerika som “Amerikas bakgård” är missvisande och föråldrad. “Det är inte Amerikas bakgård. Allting söder om den mexikanska gränsen är Amerikas fram-gård (front yard)”.[12]

 Det är rätt intressant: dessa uttalanden är omöjliga att hitta i svensk press – och i västerländsk press överhuvudtaget; det tas helt enkelt för givet att Väst har rätt att kontrollera och tortera en hel kontinent, liksom man alltid gjort. Anta att Putin förklarade att Europa inte var dess “bakgård” den hade full rätt till. Europa är snarare hans “fram-gård”; det hade förstås varit startskottet till Tredje världskriget.

 I Latinamerika har USA:s hållning haft en tydlig effekt. Ta exempelvis de senaste tjugo åren. I en detaljerad studie, utförd av Stansfield Smith som är en ledande expert i frågan, kan vi läsa att USA tillsammans med Väst utfört “27 USA-stödda kupper och försökta kupper inom de första 21 åren” sedan år 2000. Däremot kan antalet “vara ofullständig”, då den inte räknar flera tekniska ränker som Västs marionetter deltagit i, såsom Lenin Moreno i Ecuador. “Under 2022”, fortsätter Smith, “kan vi förvänta att USA fortsätter med sina kuppförsök mot Kuba, Nicaragua, Venezuela, Bolivia, Peru” med flera. Det är, kort sagt, vad man förväntar sig av en nation som förklarar hela området vara dess “fram-gård”. Metod? Smith utvecklar:

Under det 21:a århundradet har USA, tillsammans med företagseliter, traditionella oligarkier, militären och massmedia, kontinuerligt försökt utföra kupper mot latinamerikanska regeringar vilka satt folkets behov före det amerikanska näringslivets behov. Amerikanskt organiserade kupper i Latinamerika är knappast en företeelse som hör till 1900-talet. Inte desto mindre har amerikanska ledare vänt sig till en ny kuppstrategi, som är beroende av ‘soft coups’ [ej uppenbara kupper: rentav invasioner o.s.v.], vilket är en tydlig förändring från de ökänt brutala kuppmetoderna som användes i Chile, Argentina, Uruguay och andra länder under 1970-talet. En av de viktigaste aspekterna för USA i dessa nya sorters kupper är att de måste ha en laglig och demokratisk facade till största möjliga mån. Den amerikanska supermakten inser att det för ‘soft coups’ är avgörande att mobilisera [till synes] populära krafter i regeringskritiska protester och marscheringar […dessa…] färgrevolutioner är tungt finansierade av amerikanska och europeiska NGO:s, såsom USAID, NED, National Democratic institute, International Republican Institute, Open Society Foundations, Ford Foundation med flera […] Amerikanska statskupper har under detta århundradet utgått från tre mekanismer, som alla tre har varit mycket framgångsfulla. Först och främst den ekonomiska krigföringen mot ett land genom sanktioner och belägringar, vilket orsakar missnöje bland befolkningen i landet mot styret. För det andra: massmedia sprider desinformation (ofta kring ‘mänskliga rättigheter’, ‘demokrati’, ‘frihet’ eller ‘korruption’) för att sporra massrörelser mot de ledare som sätter det inhemska intresset framför USA:s finansiella intressen. Detta är synnerligen beroende av CIA:s sociala mediers operationer att flöda ett land med desinformation. För det tredje: man använder juridisk krigföring, genom skendemokratiska metoder för att sätta stopp för de som försvarar sin nations suveränitet […vi har sett…] valkupper i länder såsom Haiti, Honduras och Brasilien, i vilka USA konstruerar kupper genom att stjäla valen [genom sina valda kandidater].[13]

I vanlig ordning finns det en rik och detaljerad teknisk dokumentation kring detta, om än mycket svår att hitta här hemma – det åker rakt ned i Memory Hole. Men det finns en till metod, som har tillämpats precis samtidigt som vi anklagat Ryssland för “aggression”. I latinamerikansk press från januari kan vi läsa att den bolivianska staten “beslagtog vapenleveranser som skickats av USA till den separatistiska regionen Santa Cruz.”

Denna plats är “navet för fascistiska oppositionsgäng som ledde” den västerländska “kuppen november 2019, som avsatte den demokratiskt valde Evo Morales”, då han började bli alltför självständig och hota Västs tillgångar till landets mineraltillgångar och utgjorde ett föredöme för de övriga länderna i regionen.[14] Denna nazistiska front har en lång och makaber lista av meriter som samlades efter kuppen, inklusive återkommande illegala förlängningar av sitt illegala ämbete. Under kuppen “dödades 35 ursprungsbolivianer”, 800 sårades “allvarligt” och över ett tusen fängslades samt hundratals flyende. “Jakten på folkliga ledare, journalister och legitima tjänstemän” fortsatte efteråt.[15] I en rapport om kuppen 2019 skriven av Interdisciplinary Group of Independent Experts, på nästan 500 sidor, fastslås att “den USA-stödda kuppen” innefattade “systematisk tortyr och summariska avrättningar”. Inget mindre än “folkmord” och “massakrer” – i deras ord.[16]

      Det är dessa krafter man nu stöttar med militärt stöd, i syfte att skapa en separation, kanske till och med regimskifte. Eller för att omformulera det i termer som angår den verkliga världen: Nämligen göra mot Bolivia precis det vi anklagar Ryssland för att göra med Ukrainska separatister. Det är riktig aggression, och endast genom elementär logik bör ramaskri höras på varje ledarsida om fallet Bolivia, då det är åtminstone identiskt till fallet Ryssland-Ukraina – och sker samtidigt aggressionsanklagelsen riktas mot Fienden. Då fel personer utför aggressionen och terrorn, däremot, har intelligentian lämnat ämnet utan att ens nämna det – något som är fullständigt standard. Faktum är att vi hyllar angriparen. Några dagar efter rapporterna om den amerikanska aggression mot Bolivia kom ut, prisade Bo Rothstein, en av de mest ansedda svenska statsvetarna, USA för att vara “den liberala demokratins ankare och grundläggande garanti i världen”.[17] Den där hade till och med Orwell fått klura på.

Och så fortsätter fallen av aggression i den verkliga världen som går obemärkta, såsom Saudikoalitionens angrepp mot Jemen och USA:s unilaterala blockad mot Kuba. Dessa har inneburit massiv förstörelse och terror, med inga tydliga slut, till skillnad från den nuvarande Ukrainakrisen, där “en ärlig utvärdering av situationen visar att sannolikheten att man finner en diplomatisk lösning för fred är påtagligt större än hotet av ökad spänning”, för att citera Mykhailo Podolyak, Zelenskijs personliga rådgivare.[18] Däremot – eftersom dessa är opassande ämnen för intellektuella som tjänar etablerad makt – kan inga kommentarer hittas, i fullt förväntad ordning.

Referenser

[1] Antiwar, 31 januari 2022.

[2] Från Centre for Defence Strategies in Kyiv, citerad ur Counterpunch, Cockburn, 1 februari 2022. För fler kommentarer från Ukraina, i vilket man påpekar det självklarar om det egentligen obefintliga invasionshotet, se min text i Global Politics, 26 januari 2022. Se dessutom min text i Synapze, 31 januari 2022.

[3] För detaljer om vem som utför aggression mot vem, se e.g. Olluri, Global Politics december 2021 till januari 2022. För endast ett av de senaste exemplen, se Stars and Stripes’ studie från 28 januari 2022 (Alison Bath). I den kan vi läsa att amerikanska attackfartyg i Svarta havet mer än dubblerade från 2020 (82 dagars närvaro) till 2021 (182 dagar).

[4] Responsible Statecraft, 28 januari 2022. Det första citatet är från James Taiclet, VD för Lockheed Martin. Det andra från Greg Hayes, VD för Raytheon.

[5] DI, 5 februari 2022.

[6] Aftonbladet, 2 februari 2022.

[7] GP, 4 februari 2022.

[8] Expressen, 4 februari 2022.

[9] Fokus, 2022/5, s. 15.

[10] Se Olluri i fotnot 3.

[11] Fullständig källförtäckning i Olluri, 26 januari 2022. Om simulerat bombardemang mot Iran, se The Times of Israel, 2 februari 2022.

[12] Multipolarista, 20 januari 2022.

[13] Resumen, 6 januari 2022. Allt detta beskrivs i detalj av e.g. Ben Norton i The Grayzone, eller i min text i Global Politics, 5 december 2021.

[14] Multipolarista, 15 januari 2022. För bakgrund, se Global Politics, 13 november 2019.

[15] Global Politics, 18 oktober 2021.

[16] Center for Economic and Policy Research, 27 augusti 2021. Se dessutom Strategic Culture, 23 augusti 2021.

[17] SvD, 28 januari 2022.

[18] Antiwar, 7 februari 2022. Detta har upprepats av andra Ukrainska analytiker. Maksim Buzhansky, fullmäktig i Zelenskijs parti, utvecklar varför vi har denna tillgjorda kris till att börja med:

En rad konflikter, från Ukraina till Belarus, och krigsvarningarna är överdrivna, nyhetsflödet låter som maskingevär, skräller som pansarvagnar och väser som stövlarna på jägarsoldater [..] All denna spänning kommer senare att plötsligt försvinna och tjuta som en ballong, och det kommer ske en överenskommelse vid förhandlingsbordet…

…för att sedan gå vidare till nästa kris som kan användas som en förevändning för ytterligare militära utgifter och vinster. Se min text i Synapze, op. cit.