Denna artikel har jag fått av Birgitta Lardell. Hon har arbetat i vårdyrken som sjuksköterska, barnmorska, socionom och barn-och familjeterapeut på BUP.
Jag tror bestämt att fler än jag kommer att ”må bra” av att lära litet om det. Efter artikeln nämner jag en annan artikel som publicerats här, och som diskuterar en helt annan aspekt på Artificiell intelligens.
Inledning av Birgitta Lardell
AIQ – Hur artificiell intelligens fungerar är titeln på en bok som Nick Polson, professor i ekonometri och statistik vid Chicago Booth School of Business och James Scott, biträdande professor i statistik vid University of Texas i Austin, Daidalos, 2018.
Men hur fungerar artificiell intelligens egentligen? Är man påverkad av science – fiction berättelser eller filmer kan man lätt börja tänka att AI handlar om robotar med magiska förmågor. Ingen människa har idag den minsta aning om hur man bygger en robot med generell intelligens, som en människa eller en Terminator. Bär du på sådan tankar är det dags att tänka om. Och denna bok hjälper dig gott med denna tankeomställning. Du som vet ganska mycket om AI kommer också lära dig mer vid läsningen av boken. Är du som jag och hoppar över matematiska framställningar och ekvationer och håller dig till enbart text får också stor behållning av boken.
Polson och Scott vill begripliggöra och avmystifiera AI och berätta en annan historia än den som brukar berättas. AIQ är förstås en bok om teknologi – men i lika hög grad en bok om idéer och människorna och problemen bakom idéerna. För även om AI är något nytt i vår historia bygger det på framsteg inom matematik och statistik under tidigare århundraden.
Boken är pedagogiskt upplagd: Polson och Scott vill att läsaren ska förstå vad AI är, varifrån det kom, hur det fungerar och varför det betyder något i ditt liv. Det är också en spännande läsning, med författarnas ord; ”Så följ med oss genom bokens sju kapitel och låt oss presentera dig för sju fascinerande historiska personer, var och en med en viktig lärdom att förmedla om varför smarta maskiner behöver smarta människor och vice versa.” (s 22)
Ur boken ”AIQ – Hur artificiell intelligens fungerar”
Endast några axplock – i total avsaknad av den spännande historiebeskrivningarna.
Polson och Scott menar att AI-matematiken är förvånansvärt enkel, vilket de vill åskådliggöra med att börja med frågan; Vad betyder ”AI” egentligen? Och fortsätter; ”När du hör ordet AI, tänk inte på en robot, tänk på en algoritm. En algoritm är en uppsättning steg-för-steg – instruktioner, så tydliga att till och med något så fantasibefriat som en dator klarar av att följa den. …. I sig själv är en algoritm inte smartare än en borrmaskin; den är bara väldigt bra på en specifik sak, som att sortera en serie siffror eller söka igenom nätet efter bilder på söta djur.
Men om du kopplar ihop massor av logaritmer på ett listigt sätt kan du skapa AI: en domänspecifik illusion av intelligent beteende”. (s 12)
”Algoritmerna som används inom AI har två utmärkande egenskaper. För det första arbetar de i regel med sannolikheter snarare än med visshet. En AI-algoritm skulle till exempel inte säga rakt ut att en kreditkortstransaktion var bedräglig. Istället säger den att sannolikheten för bedrägeri är 92 procent – eller vad den nu tror, baserat på tillgänglig data. Den andra egenskapen handlar om hur dessa algoritmer ”vet” vilka instruktioner de ska följa. I traditionella algoritmer, av den typ, som ligger bakom webbsidor eller ordbehandlingsprogram, är dessa instruktioner fastslagna i förväg av en programmerare. Inom AI är det algoritmen själv som hämtar sina instruktioner direkt från ”träningsdatan”. Ingen talar om för en AI-algoritm hur den ska avgöra om en korttransaktion är bedräglig eller inte. Istället får algoritmen studera mängder av exempel på varje kategori (bedräglig, inte bedräglig) och själva upptäcka mönstren som skiljer den ena från den andra. Inom AI är programmerarens uppgift inte att tala om för algoritmen vad den ska göra, utan att tala om för algoritmen hur den själv ska lära sig vad den ska göra, med utgångspunkt i data och sannolikhetsregler. (s 13)
”Tidigare var den viktigaste algoritmen i vår digitala tillvaro en sökfunktion, för de flesta av oss Google. Men framtidens nyckelalgoritmer arbetar med förslag snarare än sökningar.
Sökningen är snäv och sluten; man måste veta vad man letar efter och begränsas av sin egen kunskap och erfarenhet. Förslagen är däremot rika och öppna; de bygger på miljarder andra människors samlade kunskap och erfarenhet.
”Budskapet att AI kan lösa problem praktiskt taget överallt sprider sig snabbt. ”Läkare använder AI för att diagnosticera och behandla cancer, Elbolag använder AI för att höja effektiviteten i sin energiproduktion. Investerare använder det för att hantera finansiella risker. Oljebolag använder det för att förbättra säkerheten på sina oljeplattformar. Ordningsmakten använder det för att jaga terrorister. Naturvetare använder det för att göra nya upptäckter inom astronomi, fysik och neurovetenskap. Företag, forskare och amatörer runt om i världen använder AI på tusentals olika sätt, från att upptäcka gasläckor, utvinna järn, förutse sjukdomsutbrott och rädda honungsbin från utrotning, till att kvantifiera den ojämlika könsfördelningen i Hollywoodfilmer. Och detta är bara början.”(s 11)
Men alla är inte entusiastiska över dessa teknologier. I själva verket är det många som är oroliga – för jobben, de personliga integriteten eller förmögenhetskoncentration och marknadsdominans. Amazon, Google, Facebook och Apple är jättelika företag med oerhörd makt.
Polson och Scott anlägger ett praktiskt perspektiv på AI-teknikens framväxt: den är här idag och vi kommer att få se mer av den imorgon, vare sig vi vill det eller inte. Dessa teknologier kommer att medföra enorma nyttor, men de kommer också, ofrånkomligen, att spegla civilisationens sämre sidor. (s 21)
”Moderna AI-system, som självkörande bilar eller digitala hjälpredor, är ganska nya på banan. Men de flesta av de stora idéerna inom AI är i själva verket gamla – i många fall hundratals år gamla – och våra förfäder har använt dem för att lösa problem i generationer. Google invigde sin första självkörande bil 2009. Men en av de viktigaste principerna för hur dessa bilar fungerade upptäcktes av en presbyteriansk präst redan på 1750-talet.
Eller ta taligenkänning, ett av de senaste årens stora AI-genombrott. Digitala hjälpredor som Alexa och Google Home är anmärkningsvärt flytande i sin språkanvändning, och de kommer bra bli bättre. Men de första personen som lyckade få en dator att förstå engelska var en konteramiral i den amerikanska flottan, och det gjorde hon för nästan 70 år sedan.
Detta är bara två exempel på idéer som människor har grunnat över länge.
Den stora gåtan är inte varför AI kommer nu utan varför den inte kom för länge sen.
Tre teknologiska krafter har fört dessa idéer in i en ny era.
Den första möjliggörande faktorn handlar om datorernas hastighet, den andra faktorn är den explosiva tillväxten i mängden tillgänglig data och den tredje är molntjänster. Molntjänster är närmast osynlig för konsumenter men har haft en enorm demokratiserande effekt på AI-tekniken. För de flesta entusiaster och mindre företag skulle kostnaderna vara oöverkomliga om de själva behövde köpa in all utrustning och expertis som krävs för att bygga ett AI-system av sin data. Med molntjänster från aktörer som Microsoft Azure, IBM och Amazon Web Services har omvandlat denna fast kostnad till en rörlig kostnad och radikalt förändrat den ekonomiska kalkylen för storskalig lagring och analys av data. Idag kan vem som helst som vill dra nytta av sin data göra det billigt, genom att hyra någon annans infrastruktur.
När man slår ihop dessa fyra trender – snabbare chip, kolossala datamängder, molntjänster och framför allt bra idéer – får man en super explosion i både efterfrågan och kapaciteten att använda AI för att lösa verkliga problem.
Relaterat
Jaag har tidigare publicerat en annan artikel med helt annat fokus.
“Robotar skall bygga robotar i Kina” – Vad händer då med profitkvoten?
Den avslutas ”Ändrad teknik ändrar hur samhället måste organiseras, och hur människorna tänker sig att organiseringen kan ske, och därmed kan en ny fas i den industriella revolutionen – med robotar, datorer och artificiell intelligens – utgöra ett större hot mot ”kapitalistfararna” i Kinas ledning än bara fallande vinstkvoter.”
Den stora risken somliga varnar för (läs ex.vis Nic Bostroms ’Superintelligens’) är ju att AI så att säga sliter sig loss och blir en kraft som agerar på egen hand efter egna preferenser. En underavdelning till detta verkar vara om en enskild makt lyckas utveckla superintelligensen och därmed få ett absolut övertag mot alla andra. Alltså måste algoritmmakarna övervakas så de inte hittar på något hyss som möjligen enligt sin egen logik kan besluta sig för att hela eller delar av mänskligheten inte behövs längre.
Det verkar som om kvantdatorn, efter många års försök, nu börjar bli ett fungerande verktyg. Den kanske kan användas för globala planeringssystem av det här klotets knappa resurser, supersnabb och försedd med underlag för att fatta beslut. Kampen kommer då antagligen att stå om vilka beslutsunderlag som datorerna skall förses med. Beslut till fördel för 1% eller för 99% av Jordens människor?
Östasiaterna har kommit långt på AI-fronten, så besluten som tas där kommer att få global betydelse.
Har människor själ och hjärta? Tveksamt. Medvetet naivt låter de sig vilseledas av sekter och massmedier, undersöker ingenting och tror på saker som de vet är villfarelser, ex. olika hallucinationer av schizofrener eller epeleptiker, eller människor som de vet ljuger konstant och repetitivt med en agenda.
De röstar på partier som skapar överbefolkning, krig, massmord, signalpolitik, massmigration, ojämlikhet, rasism och förstör den ekologiska hållbarheten för planeten och framtidens generationer.
Skulle en robot kunna ha mer själ och hjärta? Mycket möjligt. Med hjälp av regler, morafilosofi och konsekvent handlande skulle kanske robotar kunna vara räddningen för vår ekologiska hållbarhet, vilket kanske är den ENDA räddningen för den här planeten.
“The world is a dangerous place to live, not because of the people who are evil, but because of the people who don’t do anything about it.”
/Albert Einstein https://en.wikiquote.org/wiki/Albert_Einstein
Robotar skulle kunna programmeras till att säga den evidenta sanningen, men även till att agera och göra det evident rätta och det goda, enligt regler och moralfilosofi, d.v.s. exakt det som de flesta människor misslyckas kapitalt med.
Det är en sak att kunna skilja mellan ont och gott kortsiktigt, typ. Tiggare. Ge pengar eller Migrant, ge asyl, men en helt annan sak att förstå vad som är det goda på lång sikt för hela mänskligheten och för naturen på lång sikt. En intelligent robot kan således vara mer god än någon som är väldigt korttänkt. En robot skulle kanske kunna förstå bakomliggande problem och lösa dem mer effektivt?
Skulle robotarna visa att de tänker kärleksfullt och också handlar kärleksfullt så är det beviset på kärlek. Kanske de blir våra moralfilosofiska och vetenskapliga lärare?
Kanske, men den första risken är att maskinerna tar över nästan alla jobb. Det ger sänkt profitkvot och massarbetslöshet och till slut så lite vinst i produktion att det blir ointressant. Det i sin tur ger ett ökat pengaflöde till finanssektorn och en ännu värre lekstuga med låtsaspengar bland överheten.
Sannolikt är detta ett teknikskifte av episka mått, som vänder uppochner på allt som vi vant oss vid. Den nya tekniken ger möjlighet till gratis produktion för alla att dela på eller totalt systemhaveri som riskerar att ta död på oss allihop.
Vanligt folk riskerar att kastas ner i armod och fattigdom och ställs inför valet mellan svält eller kamp. Hur det skall avlöpa med en överhet till tänderna beväpnad med vapen och övervakningsteknik är skrivet i stjärnorna.
Beskattning av profitkvot är den logiska följden av robotisering. Det kommer sannolikt bli extremt svårt att motivera företag att ”skapa” onödiga jobb som gör att de förlorar i konkurrenskraft, men beskattning kan de inte komma undan, särskilt inte om vi upprättar tullmurar mot de skatteparadis och låglöneländer som finns inom EU.
Detta innebär ett nytt slags EU, där lagar, löner och skatter harmoniseras till en enhetsstat, eller ett utträde. Det senare verkar enklast. Inget hindrar därefter att en ny och mer logiskt samarbete i en Europeeisk enhetsstat växer fram stegvis, med stater som ansluter sig till varandra frivilligt.
Gemensamt språk underlättar och engelskan verkar vara ett logiskt val för Europa. T.o.m. för Norden är engelskan mest logisk, anser jag.
Beskattning av en sjunkande profitkvot lär minska intresset att driva produktion till noll med tiden och rent teoretiskt så ger ju helt automatiserad produktion ingen profit alls, även om företagen nog har lagt ner verksamheten långt innan dess, alternativt bildat världsomspännande karteller som kontrollerar priserna.
Hur som helst så är det närmast omöjligt att finna något utrymme för marknadsekonomi här.
Den här teknikskiftesprocessen, för det är en process kommer säkert att bjuda oss på massor av överraskningar och den kommer sannolikt att variera kraftigt mellan olika länder och regioner. Kanske kommer ett land som Kina, med en mäktig statsapparat att klara av den utan inbördeskrig mellan finansintressen och arbetslösa folkmassor. Kina har störst förutsättningar att bara konfiskera industrierna och driva dom vidare med gratis industrivaror till alla.
Här i väst riskerar vi blodiga konflikter med mycket osäker utgång, eller så lyckas gratisproduktionen finna sin väg även här. Antagligen beror utgången på hur kraftig folklig organisation som kan mobiliseras. Det är en av anledningarna till att jag tjatar så om att vi redan nu måste försöka bygga sådana organisationer. Det kommer att ta tid och tekniken väntar inte på oss.
Om ”vanligt folk” som väl bör bestå av mer än 90% av Jordens befolkning, inte kan fixa det här är det väl dags för mänskligheten att hoppa i sjön.
En notering angående teknik som gjordes i artikeln. När jag började arbeta 1971 fanns det datorstyrda telefonväxlar. Men de fick sina data via pappersremsor med hål (moderniserades några år senare när det kom band i kassetter i stället). Att styra maskiner med hålkort härstammar dock åtminstone från första åren av 1800-talet, när fransmannen Jacquard skapade en vävstol som styrdes av en sorts hålkort. Här finns en bild av underverket: https://sv.wikipedia.org/wiki/Jacquard . Sedan har ju hålremsor/hålkort styrt positiv, självspelande pianon, svarvar, telegraf, telexmaskiner, datamaskiner etc, samt alltså till och med telefonväxlar. Av det kan man väl lära sig att olika tekniker, äldre och nya, kan kombineras under lång tid. Samt tolka papper med hål i som en sorts väldigt enkel konstgjord intelligens. Marshall McLuhan skulle nog ha gjort det. Hans ”Media” kan vara en idéspruta när man diskuterar hur människor och teknik påverkar varandra. Han hade onda aningar om det, om vi inte förstår processen… .
Det var väl mikrodatorrevolutionen som till slut gjorde slut på hålremsor och hålkort som bärare av indata. – Vill man nämna en teknik som var känd redan under antiken, men inte kom till produktiv användning förrän tidigt på 1700-talet, så är ju ångmaskinen ett stort exempel. Det var billigare för romarna med slavar än ångmaskiner, det var inte förrän i England omkring år 1700 som samhällsförhållandena var sådana att ångdrift började bli ett alternativ (fast maskinerna ännu var mycket dåliga). – Det kan ju vara något att tänka på när man funderar på hur ändrat samhällssystem kan ändra utnyttjandet av de tekniska möjligheterna.
Ja utebliven vinst i produktion och permanent massarbetslöshet kräver ju ett ändrat samhällssystem. Det är sådana nya materiella förhållanden som tvingar fram systemförändring, men som alltid så går det inte att förutsäga hur den förändringen kommer att gå till eller om den kommer att lyckas.
Jag inser inte att ett robotsamhälle skulle eliminera någon profit. Oligarkin skapar monopol och ordnar underskott vilket säkrar stabil profit. Inget hindrar att robotar organiseras för det ändamålet.
Jag kan föreställa mig att ett samhälle som består av klonade robotar ändå skulle erhålla diversifierade roller och bli både konkurrenter och olika stånd i en hierarki.
En aspekt är att konkurrensen skulle frammana bättre algoritmer vilket är snudd på det som händer i vår gamla värld även om vi inte använder såna benämningar.
I själva verket kan det vara så att vi själva är robotar. Det biologiska livets grundbeståndsdelar ser ut som ett mycket finurligt uppbyggt ingenjörsprojekt.