Alliansfrihet

Ingress: Nätverket Folk och Fred arrangerade 9-10 januari en alternativ konferens till Folk och Försvars konferens. Den sändes simultant och föredragen kommer att presenteras på Youtube, och dessutom kommer de flesta av de drygt 20 föredragen att presenteras bland annat här. Bilderna har jag valt.

Min tanke var att presentera föredragen i kronologisk ordning. Men nu publicerade jag i hastigheten Lars-Gunnar Liljestrands artikel om ”Alliansfrihet” på morgonen 10/1, men tog ned den då detta inte var planerat egentligen. Beklagar eventuella problem för Dig läsare. Men nu kommer den – frågan om ”Alliansfrihet” är i högsta grad aktuellt. Lars-Gunnar Liljestrand är en av de flitigaste skribenterna i och medutgivare av den utmärkta siten Alliansfriheten.se

_______________________________________________________

Alliansfrihet

Säkerhetsläget i Europa är sämre än någonsin efter 1945, och situationen börjar likna den som rådde under kalla kriget. Ryssland och USA befinner sig nära en kollisionskurs i Ukraina och på Nordkalotten.

För vår del är läget särskilt oroande då det i Arktis och omgivande regioner pågår en upprustning från båda sidor och båda sidor genomför aggressiva militärövningar i området.

Vikten av fortsatt svensk alliansfrihet har inte på något sätt minskat.

Svenska regeringen genomför dessvärre en politik som går i en annan riktning.

Sverige deltar i Nato-övningar, främst i vårt närområde men även så långt borta som i Svarta havs-området.

Utan att det sägs rakt ut är övningarna riktade mot Ryssland.

Amerikanska specialförband samövar med svenska i vår skärgård.

Sveriges har under de senaste 7–8 åren ingått allt närmare försvarssamarbeten med Nato och USA.

– Sverige har statusen Enhanced Opportunity Partner med Nato och Sverige har tecknat ett värdlandsavtal med Nato.

– År 2018 undertecknades den trilaterala avsiktsförklaringen mellan Finland, Sverige och USA om fördjupat försvarssamarbete.

– Även försvarsamarbetsavtal har slutits med Storbritannien och vi deltar i franskledda Takubastyrkan i Mali.

– Anmärkningsvärt är också att Sverige ingått avtal den 14 december med Ukraina om försvarssamarbete.

Alliansfriheten består

Även om dessa försvarssamarbeten allvarligt minskar trovärdigheten för alliansfriheten har Sverige inte ingått några avtal som förpliktar oss att militärt stödja en annan stat vid kris eller krig. Det gäller även försvarssamarbetet med Finland.

I alla lägen är det den svenska regeringen och den svenska riksdagen som beslutar om ifall Sverige skall delta militärt.

Det är kärnan i den militära alliansfriheten och den måste försvaras både utåt mot omvärlden och inåt mot de debattörer, från både höger och vänster, som hävdar att det inte finns någon alliansfrihet idag och att Sverige inte heller var alliansfritt under efterkrigstiden. Det är en farlig defaitistisk linje som förvrider verkligheten.

Ingen har kunnat påvisa att svenska regeringar ingått vare sig öppna eller hemliga avtal med främmande makt som förpliktat oss att militärt stödja en annan stat.

Ibland hänvisas till EU:s artikel 42:7, ”EU:s gemensamma försvarsklausul”, av debattörer som vill leda i bevis att vi inte är alliansfria. Den artikeln innebär dock inte att Sverige skulle vara bundet att ställa upp militärt till stöd för en annan EU-medlemsstat. Artikeln säger att om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge medlemsstaten ”stöd och bistånd med alla till buds stående medel” i enlighet med FN-stadgans artikel 51. Sedan kommer det viktiga tillägget: att stödet ska vara förenligt med varje lands särskilda säkerhets- och försvarspolitik. Här har Sverige sin alliansfrihet att hänvisa till och artikel 42.7 säger inte heller att stödet måste vara militärt.

Vi avgör själva i vilken form och omfattning vi skall ge stöd.

Artikeln har tillämpats en gång, 2015, då Frankrike begärde stöd i kampen mot IS i Irak och Syrien i efterdyningar till attentaten i Paris. Sverige valde då att bistå med en av Frankrike efterfrågad viss ammunition.

Det mest långtgående försvarssamarbetet är med Finland. Inom detta kan Sveriges regering, utan riksdagsbeslut, själv besluta om militärt stöd för att möta kränkningar på finskt territorium.

Beslut om att bistå Finland militärt för att möta ett väpnat angrepp mot Finland skall dock fortfarande godkännas av riksdagen.

Det är emellertid ett farligt steg att regeringen själv skall kunna besluta om stöd till Finland vid kränkning. En kränkning kan utvecklas till en allvarligare konflikt och då kan Sverige dras med utan att riksdagen har tagit beslutet.

Men det finns ingen automatik i avtalet som förpliktar Sverige att agera militärt för Finland.

Alliansfrihet kräver starkt nationellt försvar.

Alliansfrihet bygger på att både omvärlden och svenska folket tror på försvaret.

Målsättningen skall vara att hela landet försvaras, och då krävs ett territorialförsvar som är något annat än det så kallade tröskelförsvar vi har idag som bygger på flyg, missiler, ubåtar och korvetter.

Det är mera ett insatsförsvar som skall kunna verka även utanför landets gränser men som består av få marktrupper som inte räcker för att försvara hela landet. Vi behöver återställa den allmänna värnplikten för att som Finland klara att försvara hela landet.

På flera sätt har försvaret inriktats mot att vi skall stödja oss på hjälp utifrån snarare än att vi skall ha ett uthålligt territorialförsvar.

En kärna i den svenska politiken måste vara att bevara största möjliga utrymme för  eget avgörande i kritiska lägen. Att vidast möjliga självbestämmanderätt säkras och bevaras är av avgörande betydelse för den svenska alliansfriheten. Statsledningarna har under de senaste decennierna snarast minskat utrymmet utan att vinna några tydliga fördelar. Men detta är ingen lätt   sak för en småstat som vår, inbäddad som den är i en mängd av internationella relationer och band, mer eller mindre riktiga och felaktiga vägvalsbeslut samt brist på egen värnkraft och det självförtroende som saknas i och med det.

Man måste dock vara klar över att vårt land i ytterst kritiska lägen kan ha att söka allierade och bör vara helt öppen för det. Vilka alternativ som då står till buds och vilket som bör väljas kan inte besvaras idag.

Försvarsberedningens förslag innebär att vi skall rusta oss inte bara för ett avhållande försvar utan också för att ta steg mot ett avskräckande försvar vilket betyder förmåga att genomföra attacker mot annat lands territorium.  JAS skall utrustas med vapen för långräckviddig bekämpningsförmåga mot markmål som enligt regeringen ”ger oss möjlighet att med avsevärd räckvidd nå in på fientligt territorium”.

Två nya regementen sätts upp i Falun och Sollefteå med uppgiften att vid kris och krig inte bara försvara Sverige utan också kunna säkra transport av USA- och Nato-trupper på svenskt territorium.

Dessa förberedelser kan göra att Ryssland ser Sverige som ett förstahandsmål för att förekomma att USA och Nato använder svenskt territorium vid en stormaktskonflikt.

USA och Nato har ett intresse av svenskt territorium inte bara för att hjälpa oss om vi blir angripna utan även för deras egna syften att vid en konflikt med Ryssland skaffa sig ett gynnsamt utgångsläge för robotar och fjärrverkande vapen att sättas in mot ryska baser eller till stöd för de baltiska staterna.

Sådana förberedelser riskerar att göra svenskt territorium till en tummelplats för stormakterna.

Sverige som buffertstat

Under kalla kriget byggde den svenska säkerhetspolitiken på alliansfrihet i fred syftande till neutralitet vid krig i vårt närområde. Politiken var trovärdig då vi hade ett territorialförsvar med allmän värnplikt.

Båda stormakterna kunde då acceptera den svenska linjen, eftersom vårt territorium tjänade som en buffert mellan blocken och bidrog till att minska spänningen i vår region.

Linjen har sammanfattats enligt följande:

”En trovärdig neutralitetspolitik innebar att Sovjetunionen och dess allierade i Warszawapakten, vid en storkonflikt mellan öst och väst i Europa, kunde vara övertygade om att de inte skulle angripas av Sverige och att angrepp från Natosidan inte skulle utgå från svenskt territorium. Enligt den svenska doktrinen skulle neutralitetspolitiken därmed undanröja motiv för ett sovjetiskt angrepp mot Sverige.”

Vårt territorium fick inte betraktas som ett militärstrategiskt vakuum och om neutralitetspolitiken skulle vara trovärdig, ”måste försvaret ha en sådan styrka att det inte var omedelbart beroende av yttre stöd i händelse av ett angrepp”. (Svensk utrikes- och säkerhetspolitik. SOU 2002:108)

Sverige skulle vara en buffertstat med alliansfrihet som politik och med ett starkt nationellt försvar. Det innebär inte att rollen som buffertstat skall vara beroende av försäkringar från eller förpliktelser gentemot stormakter eller underordnas stormakters  försök att skapa intressesfärer. Vi avgör själva vad vi lägger in i vår strävan att vara en buffertstat.

Anförande vid webbseminarium arrangerat av Folk och Fred 9 december.