Allt är ”högerextremt” – utom de ukrainska nynazisterna

Ny artikel av av den irländske journalisten Ciarán O’Regan  på Thomas Fazis blogg – med träffsäker titel. https://www.thomasfazi.com/p/everything-is-far-right-except-ukrainian?utm_source=post-email-title&publication_id=560592&post_id=149386352&utm_campaign=email-post-title&isFreemail=true&r=103ae5&triedRedirect=true&utm_medium=email

Den europeiska eliten reagerar med panik över hotet från ”extremhögern”, men det finns ett land vars ”extremhöger” vi aldrig hör talas om längre: Ukraina

Irlands premiärminister (Taoiseach) Simon Harris och det etablissemang som han är galjonsfigur för verkar aldrig tröttna på att varna den irländska allmänheten för ”extremhögern”. Som jag nyligen skrev för Gript för att illustrera är dock den fara som den inhemska ”extremhögern” utgör för det irländska samhället relativt liten i jämförelse med vad som objektivt sett är mycket mer angelägna problem.

Detta illustreras tydligt av omfattande uppgifter om invandrares brott och jihad från hela Västeuropa, inklusive våldtäktsgäng och våld från icke-inhemska personer i England, islamisk terrorism i Frankrike, gängvåld i Sverige och våldtäkter och knivhuggningar i Tyskland. Ayaan Hirsi Ali har just publicerat en kortfattad översikt över viktiga uppgifter om denna mycket dystra situation. Och, vilket är viktigt för irländska läsare som oroar sig för en hänsynslös invandringspolitik, Ayaans arbete speglar den nyktra bild som Peter Ryan målar upp: ”How Soaring Crime Changed Immigration Policy in Denmark and Sweden”.

Även om det är något grovt estetiskt kommer jag, när det är möjligt, att presentera ”extremhöger” inom citationstecken i hela denna essä – vad ska man annars göra med en oansvarigt använd term som enligt etablerad användning uppenbarligen inkluderar alla från den nästan mördade Robert Fico från Slovakiens socialdemokratiska Smer-parti till massmördare som Anders Breivik? Har inte pojken ropat ”Varg!” så ofta att begreppet håller på att tömmas på all innebörd?

Trots vad vissa kommentatorer på nätet antydde, antydde jag dock inte i den ovannämnda artikeln att en irländsk ”extremhöger”, beroende på hur justitieminister Helen McEntee så småningom definierar den, inte existerar. Jag antydde bara att med tanke på den evidensbaserade hierarkin av problem är den andel av uppmärksamheten som ägnas åt det som rimligen kan beskrivas som Irlands inhemska ”extremhöger”, för att uttrycka det rakt på sak, snedvriden.

Vi ser denna trend i hela Europa, där spöket av en ”högerextrem” populistisk revolt har fått avnationaliserade eliter att drabbas av panik. Detta illustrerades nyligen av hysterin kring AfD:s framgångar i östra Tyskland. Något liknande hände i Frankrike med Le Pens framgångar, och i mindre utsträckning i Portugal med Chega, Spanien med Vox, Sverige med Sverigedemokraterna, Italien med Meloni och så vidare.

Men ett europeiskt land vars ”extremhöger” vi aldrig riktigt hör talas om längre är Ukraina. Detta är märkligt eftersom Ukraina har extremt kraftfulla och officiellt militariserade organisationer som stolt förkunnar några av de mest klassiska ”högerextrema” åsikterna: etnosupremacism och totalitär statstro. Och medan bevisen tyder på att Irlands genuina ”extremhöger” är relativt liten och oorganiserad, är Ukrainas dito seriösa operatörer.

Journalisten Aris Roussinos ger i en intervju med Freddie Sayers från UnHerd i mars 2022 en fascinerande inledande översikt över detta landskap. Roussinos beskriver åsikterna hos Andriy Biletsky, grundaren av en ”nynazistisk grupp” som kallas Patriots of Ukraine: ”Han säger att Ukrainas uppdrag är att leda den vita rasen i kampen mot de semitledda Untermenschen [undermänniskorna] i världen”. I en CNN-rapport från början av 2022 berättas att ”Andriy Biletsky, som nu är ledare för Nationella kåren, Azov-rörelsens politiska gren, 2010 ska ha sagt att hans mål var att ’leda världens vita raser i ett sista korståg’”. Biletsky är också grundare och ledare för 3rd Separate Assault brigade, efterföljaren till Azov, vilket framgår av deras välgörenhetsstiftelse Support Azov. Azov/3rd Assault har av Center for European Policy Analysis (CEPA) beskrivits som ”den ukrainska elitbrigaden som alla vill gå med i”.

Bild

Källa: Arnaud Bertrands Twitter/X (för hela klippet, gå till 2:04:57 av denna sändning från den 15 augusti 2024).

I en fransk TV-show som nyligen visades upp, och som beskrivs ovan, blir experterna överraskade när en nazisthjälm dyker upp på bilder från Ukrainas senaste anfall mot Kursk. En expert föreslår en koppling till Azov. Azov-brigaden har beskrivits som ”nynazistisk” av Guardian 2018. Sedan dess har en videorapport från 2021 av TIME, som vid det här laget har fått över två miljoner visningar, beskrivit Azov som ”en högerextrem grupp som i allt högre grad har kopplats till våld runt om i världen”. En essä av TIME som publicerades strax före videon beskriver Azov-rörelsen som en ”ukrainsk militant grupp som har tränat och inspirerat vit makt-anhängare från hela världen”.

Men de har också utbildat många ukrainare och har börjat med dem i unga år. I en kort video från 2017 av NBC News om ett Azov-sommarläger, ”Ukraine’s Hyper-Nationalist Military Summer Camp for Kids”, ser vi en ung pojke stå vid en eld och utropa: ”Vad är vår slogan? Vi är Ukrainas barn! Låt Moskva ligga i ruiner, vi bryr oss inte ett skit! Vi kommer att erövra hela världen! Död, död åt moskoviterna!”. The Guardian gav också en viss inblick i dessa läger med en längre dokumentär från 2017: ”Skapar Azovbataljonen verkligen en modern Hitlerjugend-organisation”, står det i deras YouTube-beskrivning, ’eller försöker de förbereda unga ukrainare för den tuffa verklighet som väntar dem?’. Enligt TIME-essän har Azov ”ett eget politiskt parti, två förlag, sommarläger för barn och ett medborgargarde som kallas National Militia och som patrullerar gatorna i ukrainska städer tillsammans med  polisen. […] Det huvudsakliga rekryteringscentret för Azov … ligger i centrala Kiev, en fyravånings tegelbyggnad som lånats ut av Ukrainas försvarsministerium”.

I sin bok från 2023, The Tragedy of Ukraine, beskriver professor Nicolai Petro från University of Rhode Island hur ”Ukrainas patrioter” på 1990-talet bröt sig loss från moderpartiet SNPU för att bli Svobodas militära gren och senare Azovbataljonen”1. Några sidor tidigare beskriver professor Petro hur det ’osmakligt klingande SNPU’ – Social National Party of Ukraine – döptes om till Svoboda. Läsaren kan förlåtas om han tycker att hans beskrivning av deras ideologi fortfarande är ganska nazistisk (vilket, som vi kanske kommer ihåg, är nedsättande slang för det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet):

Svobodas politiska program var i själva verket en uppdaterad version av Sziborskys bok ”Natiocracy” från 1935, där han efterlyste ”ukrainsk andlig totalitarism”. För Svoboda måste den nya ukrainska nationens första uppgift vara ”en radikal rensning” som säkerställer dess andliga enhet. […] Alla politiska partier, föreningar och avvikande ideologiska grupper ska förbjudas och den fulla politiska makten ska tillfalla ”den ukrainska nationen”. Den verkställande, lagstiftande och dömande makten ska samlas i en enda person – statschefen – som ska ansvara för nationens ”blod och egendom”. (2

En BBC-rapport från januari 2014 visar hur tusentals människor, ledda av ”det högerextrema ukrainska partiet Svoboda”, marscherar genom Kiev för att hedra minnet av Stepan Bandera. Även om Bandera enligt BBC är en ganska kontroversiell person är han mainstream i Ukraina, till den grad att en tidigare president tilldelade honom en stor hederstitel. I ett akademiskt dokument från 2015 skriver professor Ivan Katchanovski vid University of Ottawa:

Simon Wiesenthal-centret, en ledande judisk organisation med säte i USA, uttryckte sin ”djupaste avsky för den utmärkelse som nyligen tilldelats Stepan Bandera, som samarbetade med nazisterna i början av andra världskriget och vars anhängare var kopplade till morden på tusentals judar och andra”. […] Europaparlamentet uttalade i sin resolution av den 25 februari 2010 om situationen i Ukraina att det ”djupt beklagar beslutet av Ukrainas avgående president Viktor Jusjtjenko att postumt tilldela Stepan Bandera, en ledare för Organisationen för ukrainska nationalister (OUN) som samarbetade med Nazityskland, titeln ’Ukrainas nationalhjälte’; hoppas i detta avseende att det nya ukrainska ledarskapet kommer att ompröva sådana beslut och upprätthålla sitt engagemang för europeiska värden”. […] Tyska, sovjetiska, OUN-B och amerikanska källor gav bevis för samarbete mellan Bandera och Nazityskland, främst under de två första åren av andra världskriget.

Och även om den valtekniskt sett är mycket liten, beskrev Roussinos i sin intervju hur Ukrainas ”extremhöger” på ett avgörande sätt skiljer sig från andra ”extremhöger”-grupper i Europa: de har beväpnats och fått stöd av den ukrainska staten. De har också fått officiellt stöd av USA sedan juni 2024, då USA ”upphävde sitt långvariga förbud mot vapenleveranser och utbildning till Ukrainas Azovbrigad”.(Jag säger ”officiellt” eftersom det finns skäl att tro, inklusive bevis i intervjun med Roussinos, att NATO hade levererat vapen till Azov i minst två år innan förbudet upphävdes).

Bild

Källa: Aaron Matés Twitter/X.

I maj 2024 välkomnades representanter från Azov – utan tvekan en brigad med många modiga och skickliga kämpar – i London av Boris Johnson, den tidigare premiärministern, som ”hjältar”. På bilden ovan ser vi Boris hålla Azov-flaggan som Roussinos beskriver som samma Wolfsangel-runa som nazisternas SS Das Reich Division.

Bild

Källa: Wikipedia.

 Roussinos gör en jämförelse med väststödda jihadister i Syrien och menar att grupper som Azov, ”eftersom de är så ideologiskt engagerade, är mycket bra krigare. […] De är extremt användbara för den ukrainska staten, men de utgör också ett potentiellt framtida hot”. ”Och jag tror att det, precis som med jihadistproblemet i Syrien”, fortsätter Roussinos, ’finns en tendens att i ett tidigt skede underskatta det potentiella hot som de utgör eftersom människor i väst tror att det ger användbar ammunition till fienderna till det bredare projektet’.

En indikation på detta ”potentiella hot” kan vara den roll som olika ”högerextrema” grupper spelade för att blockera Minsk 1 och Minsk 2, som undertecknades 2014 respektive 2015. I en omfattande essä beskriver journalisten Aaron Maté hur Zelenskyy hotades av en mäktig ”högerextrem” ledare strax efter att han valts på ett löfte om att få till stånd en fredlig lösning på det inbördeskrig som hade inletts 2014:

I sitt installationstal lovade Zelenskyj att han ”inte var rädd för att förlora min egen popularitet, mina tittarsiffror” och till och med ”min egen position – så länge som freden kommer”. […] Men Ukrainas mäktiga ultranationalister hade andra planer. Dmytro Yarosh, medgrundare av Högra sektorn och befälhavare för Ukrainas frivilligarmé, svarade: ”Nej, han [Zelensky] skulle förlora sitt liv. Han kommer att hänga i något träd på Khreshchatyk [huvudgatan i Kiev] – om han förråder Ukraina” genom att sluta fred med de ryskstödda rebellerna.

Intressant nog beskriver professor Petro hur Yarosh ”påstår sig personligen ha lett det första anfallet mot rebellerna i Donbass den 20 april 2014. Även om det slogs tillbaka”, anser Yarosh ’att det var en framgång eftersom det torpederade fredsprocessen i Genève’3. Professor Petro fortsätter:

I början av konflikten i Donbass vägrade den ukrainska militären att skjuta mot lokalbefolkningen. Vid denna kritiska tidpunkt ingrep Högra sektorn för att se till att konflikten inte skulle sluta med en förhandlingslösning som gav regionen större autonomi. Enligt den ukrainska militärens chefsåklagare Anatoly Matios deltog dessa frivilligbataljoner också rutinmässigt i bestraffningsexpeditioner mot lokalbefolkningen. Även om vissa av dessa individer senare åtalades och deras enheter upplöstes, återintegrerades de flesta i den reguljära militären, inrikesministeriet eller polisen. (4

I en essä för Harper’s Magazine i januari 2021, ”The Armies of the Right: Inside Ukraine’s extremist militias”, beskriver Roussinos mötet med Olena Semeniaka, ”den 31-åriga internationella sekreteraren för Azov och gruppens diplomatiska representant för andra radikala höger- och fascistgrupper över hela kontinenten”. Ett fotografi av Semeniaka från 2014 där hon ”gör nazisthälsning och håller i Hitlerjugends flagga” var tydligen ett vanligt inslag i den ryska propagandan. Roussinos citerar från deras möte:

”Vi har vissa revolutionära tendenser, vi är redo för olika scenarier”, sa hon. Azov-krigarna spelade en central roll i Maidan-revolutionen, påminde hon mig om, och gruppen skulle vara redo att återuppliva den revolutionen om landets president, Volodymyr Zelensky, blev ”en marionett för Kreml”. ”Vi är också redo att försvara vår integritet på gatorna”, tillade hon. ”I detta avseende kan det nationella revolutionsscenariot upprepas”.

I en intervju med journalisten och författaren Robert Wright beskriver professor Katchanovski hur Zelenskyj inte kunde kontrollera Azov-krigarna som inte ville ha fred utan istället ville fortsätta strida mot separatisterna i östra Ukraina. Han bekräftade också Matés redogörelse för det offentliga hotet mot den nyvalde Zelenskyj 2019, men tillade att det inte förekom några brottsutredningar eller rättsliga problem efteråt för Yarosh trots att han hotade att hänga Ukrainas nya president i centrala Kiev. Professor Katchanovski fortsätter sedan med att noggrant påpeka att ”extremhögern” är en liten kraft i val i termer av offentligt stöd, men att de har ett stort inflytande på grund av sin vilja och förmåga att använda våld:

Extremhögern stöds inte av många ukrainare. Det är en marginell politisk kraft med tanke på allmänhetens stöd [eller] deras närvaro i parlamentet eller regeringen, men de har ett mycket starkt inflytande över ukrainsk politik och kan blockera beslut av Zelensky.

En illustration av denna förmåga att blockera presidentens beslut kan mycket väl vara fallet med Serhiy Sivokho, en vän till Zelenskyy som i oktober 2019 anställdes som rådgivare till sekreteraren för Ukrainas nationella säkerhets- och försvarsråd (NSDC) för att ansvara för humanitär politik. Professor Petro citerar Sivokho i sina uppmaningar i början av 2020 till de stridande parterna att ”rätta till misstag, förlåta och be om förlåtelse”. Sivokho sökte en början till fred: ”Mer fruktansvärt än coronaviruset är hatets virus. […] Vad mitt team gör är att försöka få människor att förstå varandra” (5.

Enligt professor Petro ville dock Azov inte veta av detta. Den ”yttersta högern” ville ha krig:

Till en början verkade Sivokhos optimism delas av president Zelenskyj. Under säkerhetskonferensen i München 2020, och senare samma år vid Forum on Unity i Mariupol, efterlyste Zelensky ”en massiv nationell dialog” där människor kunde diskutera Ukrainas framtid ansikte mot ansikte. I detta syfte tillkännagavs skapandet av en nationell plattform för försoning och enhet i Mariupol, och presenterades formellt för allmänheten den 12 mars 2020. Presentationen varade dock bara i tjugo minuter, eftersom ett gäng på omkring sjuttio ungdomar från den nationella kåren (Azov) stormade in i salen och skrek ”förrädare” och kastade Sivokho till marken. Två veckor senare fick han sparken från sin rådgivande tjänst på NSDC. (6

Vad finns det för hopp om fred i Ukraina om president Zelenskyj, med tanke på de yttre påtryckningarna från västmakterna att fortsätta den våldsamma konflikten – något som jag tidigare har skrivit om och som USA:s tidigare Nato-ambassadör Victoria Nuland i allt väsentligt har bekräftat – också utsätts för inre påtryckningar från okontrollerbara militära fraktioner som har oförsonligt oflexibla ideologiska åtaganden? Om denna totaliserande antiryska ideologi skriver professor Petro:

Den moderna ukrainska nationalismens sine qua non (oeftergivligt villkor, se här, ö.a.) är utpekandet av Ryssland som den eviga fienden. Den ukrainska staten kommer aldrig att vara säker förrän den ryska staten är förstörd. Ett krig mot Ryssland bör därför välkomnas eftersom det kommer att ”väcka nationens militaristiska anda”, något som också flera ukrainska regeringstjänstemän har påpekat. […] Det är därför inte förvånande att, i takt med att medlemmar av extremhögern har kommit in i statsapparaten, våld har blivit ett alltmer accepterat sätt att hantera sina motståndare, vare sig de är medlemmar av den politiska oppositionen, oppositionella medier eller den oppositionella ukrainska ortodoxa kyrkan (Moskvapatriarkatet). (7

När det gäller den sista punkten, förföljelsen av den ukrainska ortodoxa kyrkan, har Thomas Fazi nyligen skrivit en artikel i Compact där han redogör för Zelenskyys bannlysning av kyrkan. ”Med tanke på de ukrainska och amerikanska myndigheternas trubbiga användning av religion som vapen och den växande ultranationalistiska och antiryska stämningen i Ukraina”, skriver han, ’var det bara en tidsfråga innan staten skulle ge sig på en kyrka som anses ha nära band till Moskva’. Sådan religionsförföljelse är symptomatisk för en oroväckande totalitär situation:

I slutändan faller det på ett nytt statligt organ, State Service for Ethnopolicy and Freedom of Conscience, att avgöra om enskilda församlingar har kopplingar till Ryssland eller inte. Att förvänta sig opartiskhet skulle vara önsketänkande. Vi talar trots allt om ett land där man till och med kan hamna i fängelse för landsförräderi om man föreslår att Ukraina ska förhandla med Ryssland om en territoriell uppgörelse.

Anledningen till denna essä är att Irlands premiärminister var i Kiev den 4 september, som på bilden ovan, för att tillsammans med Zelenskyy formalisera ett nytt tioårsavtal: ”Irland förblir orubbligt i sitt åtagande att stödja Ukrainas oberoende, suveränitet och territoriella integritet inom dess internationellt erkända gränser från 1991, inklusive dess territorialhav”.

Med tanke på att en del av det mest pikanta innehållet i denna essä kommer från respekterade mainstream-organ, medan resten är lätt att verifiera, är de vanligt förekommande uttrycken ”rysk desinformation” eller ”konspirationsteori” ogiltiga. Irlands ”extremhöger”-fördömande Taoiseach (premiärminister, ö.a.) måste därför redan ha en mycket sofistikerad uppfattning om Ukrainas extremt inflytelserika och i vissa fall till och med statsstödda ”extremhöger”. Så vad handlar det om?

Noter:

1   Nicolai N. Petro, The Tragedy of Ukraine, Boston och Berlin: De Gruyter, 2023, s. 97.

2   Ibid, s. 93.

3   Ibid, s. 102-103.

4   Ibid, s. 111.

5   Ibid, s. 241.

6   bid, s. 241-242.

7   Ibid, s. 114-115.