Allvarlig konflikt mellan Indien och Kina?

13
BRICS möte 3 juni 2020. Bild: Pål Steigans bloggartikel.

DN skriver 20 juni under rubriken Skarpt gränsgräl mellan Kina och Indien att

”Hårda utspel och anklagande ordväxlingar utbyts mellan Kina och Indien i den eskalerade konflikten om gränsen i Himalayaområdet mellan de två stormakterna.”

”Den indiska regeringen anklagar Kina för att ha rest konstruktioner på den indiska sidan av gränsen kallad ”den faktiska kontrollinjen”. Kina har vägrat hörsamma indiska krav på att sluta bygga.

Kina å sin sida svarade i flera Twittermeddelanden att indiska styrkor gått över demarkationslinjen och angripit kinesisk militär som var där för att förhandla. Det kinesiske utrikesdepartementets talesperson Zhao Lijian anklagade de indiska styrkorna för ”provokation”.

Indiens premiärminister Narendra Modi försökte på fredagen förminska krisens omfattning mellan de två kärnvapenmakterna.

– Ingen har kränkt vår gräns, ingen (främmande makt) finns där nu och inga av våra utposter har erövrats, sade han.

Sammandrabbningen var den första med dödlig utgång mellan de två länderna sedan 1975.”

Kommentar:

Detta är en potentiellt (mycket) allvarlig konflikt mellan världens två folkrikaste stater, med omkring 1400 miljoner invånare vardera, dvs över 35 % av världens befolkning. Både är kärnvapenstater sedan länge, men båda är med i den ekonomiska BRICS och den militära samarbetsorganisationen SCO. Enligt osäkra uppgifter ska ett tjugotal indiska soldater ha dödats, medan ett fyrtiotal kinesiska soldater ska ha dödats eller skadats. Pål Steigan: Farlig konfrontasjon mellom atommaktene India og Kina.
Även Kina nedtonar betydelsen av konflikten. Detta är positivt. Kinas utriksminister Wang Yi talade med sin indiska kollega S. Jaishankar 17 juni. De blev eniga om att «deeskalera situationen».

Konflikten avser Line of Actual Control (LAC) («Den faktiska kontrollinjen»). År 1962 pågick ett krig under juni-november, vilket slutade i vapenvila. Se kartan

Vinnaren på fortsatt och ökad konflikt mellan Indien och Kina är USA.
”Kina har bildat BRI, Belt and Road Initiative, ”Nya Sidenvägen” där de flesta av världens länder deltar. USA har som motdrag bildat Quad-gruppen tillsammans med Australien, Indien och Japan som ett konkurrerande alternativ till BRI. Indien är även med i både BRICS, i den av Kina och Ryssland ledda militäralliansen Shanghai Cooperation Organisation (SCO) (Se avsnitt 10.5) och i Quad, men inte i BRI av maritimpolitiska skäl. Det spekuleras att Indien, och kanske Brasilien är med i BRICS som en slags spion eller trojansk häst till USA. (https://www.globalresearch.ca/china-should-keep-eye-indian-south-korean-security-cooperation/5691301).” (Utdrag ur kapitel 10.5 ”Partierna i USA är eniga om att hejda Kinas expansion.” i ”USA som världspolis”.

Jag hoppas kunna återkomma med en artikel om Modis balansering mellan Kina och USA.

Föregående artikelGreta Thunbergs utmärkta sommarprat. Hur klimatkrisen kan lösas?
Nästa artikelJulian Assanges mamma rapporterar från stödmanifestationen i Stockholm
Anders Romelsjö (red)
Anders Romelsjö är redaktören för Global Politics. Han drev tidigare under sex år bloggen Jinge.se som nu främst är ett arkiv med tusentals artiklar. Aktivist i den antiimperialistiska rörelsen på 1970-talet. Han har en bakgrund som läkare och professor med inriktning på forskning om alkohol, droger och folkhälsa.

13 KOMMENTARER

  1. Kina angrep Tibet på 50 talet, och vann. Kina angrep Indien på 60talet, och vann kriget den gången. Sen dess är Indien på sin vakt.

    • Från omkring 1720 har Tibet varit del av Kina ”I ett avtal mellan Kina och Storbritannien 1906 lovade Storbritannien att inte annektera tibetanskt territorium eller blanda sig i administrationen av Tibet. Därmed erkände Storbritannien också att det avtal som undertecknade i Lhasa 1904 inte gällde.[7] Följande år erkände Storbritannien Kinas överhöghet (ordagrant suzerain rights) i Tibet i ett avtal med Ryssland.[8]” (Wikipedia).

      Det är inte klartlagd att Kina angrep Indien i kriget 1962, som slutade i vapenvila.

      • Tibet har aldrig önskat vara en del av Kina och förklarade sig självständigt 1912. Kinas folkrättsvidriga angrepp på Tibet måste fördömmas av alla som tycker folkrätten och staters självbestämmande är viktigt. För utom för den kommunistiska diktaturen i Kina och dennes springpojkar är det väl belagt a Kina började kriget med Indien 1962.

        • Inte alls. En kolonialherre skulle nog instämma. Till och med Wikipedia skriver ”Från år 1720 blev Tibet beroende av Qing-dynastin och lydde administrativt under vicekungen i Sichuan. Qing-myndigheten representerades av tre kejserliga, för tre år utsedda fullmäktiga ståthållare (amban) som ledde de utländska och militära ärendena, men ledningen av civila och religiösa frågor överläts åt den tibetanska regeringen.[5]

          Under Qing-dynastin var Tibet länge stängt för utlänningar, som regelmässigt utvisades ur landet. Bland de som lyckades ta sig in i landet var den katolske missionären Évariste Régis Huc som vistades där 1846 tillsammans med en missionärskollega.

          1903–1904 invaderades Tibet av en brittisk expedition ledd av Francis Younghusband med 3000 soldater och 7000 bärare, sherpas som nådde Lhasa efter hårda strider. Från brittisk sida hävdades det att ett av motiven bakom expeditionen var att förekomma Ryssland som påstods vilja annektera Tibet. När expeditionen nådde Lhasa hade den trettonde Dalai lama redan flytt till Mongoliet. Den brittiska expeditionen tvingades till återtåg i september 1904 inför den annalkande vintern. Qing-hovet i Peking vägrade emellertid att acceptera ett för britterna mycket förmånligt avtal, det skulle ge britterna rätt till kontroll över telekommunikationer och mineralrättigheter osv, som britterna med vapenhot tvingat fram i Lhasa.[6]

          Under det tidiga 1900-talet fanns det utländska rådgivare i Tibet utsedda av den brittiska regeringen som såg till att Tibet gynnande brittiska intressen. Under vissa perioder innan 1913 kan man enligt vissa källor betrakta Tibet som ett brittiskt protektorat. Efter en kortvarig brittisk militär expedition i Tibet ingicks dock avtal mellan Qing, Storbritannien och Ryssland om att Tibet tillhörde Kina.”

        • ”Kinas folkrättsvidriga angrepp på Tibet” befriade tibetanerna från slaveriet. Fy Kina säger västs eliter och en och annan lakej. Tack för det säger tibetanerna.

    • En rätt fräck historieförfalskning. Tibet var inget självständigt land 1950 utan kinesiskt territorium. Indien bar ansvaret för kriget 1962. Kineserna slog tillbaka anfallet, gick in på indiskt territorium innan man blåste ett ensidigt eld-upphör och drog sig tillbaka till sin sida. Åtgärden isolerade de indiska ledarna som fram till dess hade haft en viss sympati hos andra länder.

      • Tibet förklarade sig självständigt 1912 och är därför att betraktas som ett eget land 1950 när Kina invaderade. Kina startade kriget 1962 det är väl styrkt. Bara för dig att använda google så hittar du hur många källor som helst som säger samma sak.

        • ”In 1904, a British expedition to Tibet, spurred in part by a fear that Russia was extending its power into Tibet as part of The Great Game, invaded the country, hoping that negotiations with the 13th Dalai Lama would be more effective than with Chinese representatives.[45] When the British-led invasion reached Tibet on December 12, 1903, an armed confrontation with the ethnic Tibetans resulted in the Massacre of Chumik Shenko, which resulted in 600 fatalities amongst the Tibetan forces, compared to only 12 on the British side.[46][47] Afterwards, in 1904 Francis Younghusband imposed a treaty known as the Treaty of Lhasa, which was subsequently repudiated and was succeeded by a 1906 treaty[48] signed between Britain and China.

          In 1910, the Qing government sent a military expedition of its own under Zhao Erfeng to establish direct Manchu-Chinese rule and, in an imperial edict, deposed the Dalai Lama, who fled to British India. Zhao Erfeng defeated the Tibetan military conclusively and expelled the Dalai Lama’s forces from the province. His actions were unpopular, and there was much animosity against him for his mistreatment of civilians and disregard for local culture.

          ”Post-Qing period.
          After the Xinhai Revolution (1911–12) toppled the Qing dynasty and the last Qing troops were escorted out of Tibet, the new Republic of China apologized for the actions of the Qing and offered to restore the Dalai Lama’s title.[49] The Dalai Lama refused any Chinese title and declared himself ruler of an independent Tibet.[50] ”

          Det var alltså Dalai Lama som flydde till stormakten Storbritannien och utropade självständigt Tibet därifrån….

          Ska stater generellt förväntas godkänna utbrytning av en region? (USA:s inbördeskrig)

        • Vilket makalöst trams. Så om Skåne skulle förklara sig självständigt så är det att betrakta som ett självständigt land från det datum.

          Tibet är inte erkänt som självständigt land av någon mig veterligt. USA, för att nu ta ett exempel, erkände Tibet som kinesiskt territorium så sent som 1944.

          Man ska alltså ”googla” för att skaffa sig kunskap. Man blir banne mig ordlös.

  2. Så om England och Ryssland erkänner att Tibet är en del av Kina så är det så? Var det någon som frågade tibetanerna? Samma stormakter plus några till bestämde att halva Palestina skulle tillhöra Israel, ingen frågade palestinierna. Sedan beslöt USA att nästan hela Palestina tillhör Israel. 1884 i Berlinkonferensen så bestämde alla länder som räknades vilka områden som tillhörde vem i Afrika. 1938 bestämde Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien att Sudet tillhörde Tyskland, frågade någon tjeckerna? Så har kolonialismen alltid fungerat när det gäller nationers självbestämmande.

  3. Det må vara hur som helst vad gäller olika stormakters strider på främmande mark, återstår faktum att när det begav sig var Tibet en vidrig feodal teokrati, livegenskap rådde i Ryssland och i Kina, och kastsystemet gällde i Indien.
    Indien var då en brittisk koloni.
    1950 hade kineserna till slut befriat sig från feodalismen och från merparten av den utländska ockupationen medan kastsystemet råder än idag i Indien, som dessutom lyder under ett fascist parti på federal nivå.

    Utan att ens anamma Maos ideologi räcker det med att vara anhängare av den franska revolutionens principer för att applådera avskaffandet av feodalismen, i Tibet som på andra ställen.
    Är man liberal på riktigt blir man glad när livegenskap avskaffas någonstans, skit samma av vem.

    Är man därtill ”progressist/framstegsvän” kan man bara tacka de dårar som byggde en järnväg till Lhasa; jag skriver ”dårar” ty den linjen är en mycket kostsam teknisk utmaning, ett underverk. Den kan inte annat än att gagna Tibets ekonomi.

    Annars är den anglosaxiska imperialismen fortfarande huvudproblemet i regionen. Kinas och Ryssland/Sovejtunionens landsförbindelse med Arabiska havet och Bengaliska viken har saboterats (med undantag för WWII, av militära skäl) och saboteras fortfarande till varje pris; det må kosta hur många lokala liv som helst.
    Sett med världspolitiska ögon är daliten N. Modi inte bara en klassförrädare utan också en landsförrädare när han allierar sig med Imperiet mot Kina. Fascister brukar vara landsförrädare trots hysterisk nationalistisk propaganda, så det är som det brukar vara.
    Misskötseln av covid-katastrofen riskerar annars att leda fascistregeringen till att använda chauvinistisk blaj för att avleda den kritiska opinionen. Krigstillstånd råder redan i Kashmir, spänningen är stor vid den nepaliska gränsen och i nordöstra Indien, och konflikten med Kina hotar att heta till. Farligt läge, alltså.

    Ser man utvecklingsmesigt på saken borde man bygga vägar och järnvägar kors och tvärs genom Himalaya för att främja regionen (Afghanistan, Bhutan, Kazakstan, Kina, Kirgisistan, Indien, Nepal, Pakistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Uzbekistan). Glöm inte att forntida hungersnöd oftast berodde på att det saknades infrastruktur och logistisk kapacitet för att kunna frakta nog med mat snabbt nog för att kunna göra skillnad.

  4. Guy Coste om jag förstår dig rätt här: ”Tibet en vidrig feodal teokrati, livegenskap rådde i Ryssland och i Kina, och kastsystemet gällde i Indien” så hade det varit bäst om någon främmande stormakt invaderat Tibet, Kina och Ryssland och gjort sig av med teokrati och feodalism? För mig låter det som samma svepskäl som imperialism och kolonialism alltid använt för att legitimera sina invasioner. Jag tror mer på att varje folks befrielse måste vara dess eget verk. Solidaritet ja, men med respekt för varje folks suveränitet.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here