Rätt ge Nobelpris till Peter Handke? – ”Är han en obehaglig sanningssägare? Dödade Natos: bombningar fler än massakern i Srebenica?

Etablerade media och debattörer fortsätter att ifrågasätter om det är rätt att de Peter Handke Nobelpriset i litteratur.

Björn Wiman, kulturchef på DN anslog snabbt en ton ”Att stora konstnärer kan vara stora idioter i politiskt hänseende är ingen nyhet – och heller inget som bör hindra att man läser eller spelar dem. Tvärtom. Men måste man för den skull belöna dem med Nobelpriset – ett pris som enligt statuterna ska belöna dem som ”gjort mänskligheten den största nytta”?

Vidare ” Handke har förnekat folkmordet i Srebrenica och hållit ett uppmärksammat tal på den misstänkte krigsförbrytaren Slobodan Milosevics begravning 2006.”

”Skandalöst!” skriver Kosovos ambassadör i USA, Vlora Citaku, på Twitter. ”Nobelkommittén beslutar att tilldela Peter Handke – en man som glorifierade Milosevic, även känd som ’Slaktaren på Balkan’, och stödde hans folkmordsregim – årets litteraturpris

Den kroatiska författaren Alida Bremer skräder minsann inte på orden. Hon skriver i DN Kultur 2/12 ”Den raffinerade slughet som Peter Handke ger prov på när han uttalar sig om krigen på Balkan ingår i samma verktygslåda som den politiska extremhögern använder sig av i dagens debatt.” Tyvärr lyckas hon inte belägga det. Vidare ”Jugoslavienkrigen hör till historiens bäst utforskade kapitel: på ena sidan står internationella reportrar och korrespondenter, jurister och forskare, på den andra några konspirationsteoretiker och Peter Handke. Handkes försvarare upprepar i kör att han 2006, först i Libération och sedan i Süddeutsche Zeitung, beskrev Srebrenica som ”det värsta ’brott mot mänskligheten’ som begåtts i Europa sedan kriget”. Men Handke, som studerat juridik, undvek samtidigt skickligt ordet ”genocid”, folkmord, som beteckning på det som hände i Srebrenica.” ”Varför är ni så blinda inför Peter Handkes lögner om Srebrenica?”

Jag vill svara ””Varför är Alida Bremer, DN:s kulturchef om huvuddelen av kulturetablissemanget så blinda inför Peter Handkes ifrågasättande om Srebrenica och kriget i Jugoslavlen?”. Och gör det litet längre ned i artikeln.

I själva verket kommenterade jag Alida Bremers artikel under ”Ifrågasätt” på DN 4/12.

Jag skrev ”Det pågick 4 krig i Jugoslavien under 1990-talet, med markant inblandning av stormakterna från Väst. Omkring 100 000 människor bedöms ha dött. Uppgifterna om antalet dödade i just Srebenica är osäker.

Den officiella rapporten om massakern i Srebenica år 2004 har stora brister. Siffran 8000 döda har aldrig styrkts av några oberoende källor. Man har slagit ihop slå ihop två olika ”saknade”-register – med överlappningar, inte heller oberoende granskade. I registren finns de som överlevt kriget. Omfattningen av överlevnad och dubbelregistrering är okänd.”

Vissa bedömare menar att en mer trolig siffra på totala antalet döda är 2 000 och att den inkluderar offer från båda sidorna i striderna! (i mars år 2015 med cirka 6 300 ”namn”) utanför Srebrenica markerar ett hoprafs av döda från olika platser och år, bortom all kontroll! Och inte alltid med nationaliteten känd!
* Folkmord, även kallat genocid, är avsiktliga och systematiska handlingar i syfte att helt eller delvis förinta en etnisk, religiös eller nationell grupp. (FN enligt Wikipedia). Rätt att just kalla de 2000-8000 döda i Srebenica av 100 000 döda för folkmord?
Politiska intressen bakom?
Hur dog de övriga? Bl.a. i Natos folkrättsvidriga bombningar av Belgrad.
När ska detta prövas i domstol?

Invasionen i det främst av serber bebodda Krajina av Alida Bremers hemland Kroatien med 100 000 man medförde systematisk bränder av serbiska byar.

Var inte det en etnisk rensning?

En kritisk granskning av hela Jugoslavienkriget behövs.”

Sociologen och Balkankännaren Kjell Magnusson:

Och det är långtifrån bara jag som ifrågasätt kritiken av Peter Handkes uttalanden och lämplighet som Nobelpristagare. Sociologen och Balkankännaren Kjell Magnusson har läst vad författaren skrivit om Serbien och Balkankrigen och skriver själv bland annat detta:

* ”Det är svårt att finna stöd i Peter Handkes skrifter för det som läggs honom till last. Kritiken säger mer om vårt kulturklimat än om författaren själv.”

* Milošević nämns i ett Spiegelcitat om Dayton, men Handke visar inga sympatier för serbisk nationalism och förnekar inte massakern i Srebrenica. Däremot anser han att serberna inte ensamma bär ansvar för kriget och han upprörs av språkliga manipulationer. ”En del av mig kunde inte ta parti, än mindre fördöma.”

* Handke tar avstånd från varje idé om ett civiliserat Mellaneuropa som står över ett primitivt Balkan och ser inget behov av en slovensk eller kroatisk statsbildning.

* Under Jugoslaviens upplösning agerade Tyskland i strid med europeiska överenskommelser och erkände Slovenien och Kroatien innan en uppgörelse nåtts. Inte mindre tveksam var den tyska underrättelsetjänstens produktion av falska nyheter under kriget 1999. Det framkommer bland annat i den tyske generalen Heinz Loquais bok Der Kosovo-Konflikt – Wege in einen vermeidbaren Krieg.

* Det är svårt att finna stöd i Handkes skrifter för det som läggs honom till last. Respons: Kritiken mot Handke är dåligt underbyggd.

Det finns nu skäl att diskutera Milosevic, Srebenica och kriget i Jugoslavien under 1990-talet.

Milosevic frikänd.

Björn Wiman och andra beskriver Milosevic som misstänkt krigsförbrytare. Men han är frikänd sedan 13 år.
Den tidigare jugoslaviska och senare serbiska presidenten Slobodan Milosevic ställdes år 2001 inför den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag anklagad för brott mot mänskligheten och folkmord. Han dog 2006 efter fem år i fängelse utan att åtalet hade varit föremål för rättegång.

* I ett separat ärende om resor uttalade Internationella domstolen 2007 att att det inte fanns några bevis som förbinder Serbien och Milosevic till folkmord som utförs av de bosniska serberna.

* Den 24 mars 2016, drygt tio år efter Milosevics död, i en ny dom i ett mål som i första hand riktades mot serbiska ledare Radovan Karadzic frikänner domstolen enhälligt Milosevic. Detta nämns på sidan 1303 i domen på 2590 sidor.
Den internationella krigsförbrytartribunalen i Haag har därmed återigen befriat Milosevic för anklagelser om krigsförbrytelser. I en fotnot (15.357) på sidan 2090 uttalar domstolen enhälligt ”Bevisen i rättegången visar inte att Slobodan Milosevic, Jovica Stanisic, Franko Simatovic, Željko Ražnatović eller Vojislav Seselj deltog i förverkligandet av den gemensamma kriminella mål” för att upprätta en etniskt homogen bosnisk-serbisk enhet genom brott som anges i åtalet. ”

I västerländska medier presenteras alltså Slobodan Milosevic som folkmördare och krigsförbrytare efter ett olagligt krig som startats av Nato. Milosevic erkände inte tribunalens legitimitet och förde själv sin talan. Han dog innan hans fall kom till domstolen, men nu har tribunalen alltså avvisat de anklagelser som Milosevic begått krigsförbrytelser. Radovan Karadzic får livstid, Milosevic frikänd för andra gången – men när ska Nato & Co ställas inför rätta?

Vad hände vid massakerna i Srebenica?

Olika uppgifter finns om antalet. DN skriver ”Vid ingången till gravplatsen står en minnesplatta med 8 372 namn över saknade personer. Runt 6 200 har identifierats med hjälp av dna från offrens släktingar och begravts i gemensamma ceremonier den 11 juli varje år, på minnesdagen av folkmordet.”

Jan Hagberg som är mycket kunnig i ämnet skriver ””Cirka 8 000 pojkar och män dödades av bosnienserbiska styrkor i området runt staden”, sägs det. Att siffran aldrig styrkts av några oberoende källor, nämns inte. Siffran har framkommit genom att antalsmässigt slå ihop två olika ”saknade”-register – med överlappningar, inte heller oberoende granskade. Man vet med säkerhet att i registren finns de som överlevt kriget. Omfattningen av överlevnad och dubbelregistrering är dock offentligt okänd.

Det antalet inkluderar offer från båda sidorna i striderna! Det ska tillfogas att även denna lägre siffra av somliga anses överdriven!
Alla gravstenar i dagens Potocari (i mars år 2015 med cirka 6 300 ”namn”) utanför Srebrenica markerar ett hopsamling av döda från olika platser och år, bortom all kontroll! Och inte alltid med nationaliteten kän

I ingressen till artikeln talas om det största folkmordet i Europa sedan andra världskriget. Det är enbart uttryck för en propagandistisk användning av begreppet folkmord, utan täckning i det som är FN:s folkmordskonvention. Med folkmord tänktes utrotning ske i industriell skala av minst 85 till 90 procent av en stor befolkning. Hur man än vrider och vänder på det, var antalet döda i Srebrenica som andel av Bosniens muslimer mindre än en halv procent, troligare en promille.” (Slut Jan Hagberg) Inte alls bara Srebrenica!

II ”Massakern i Srebrenica var en iscensatt tragedi för att ge det serbiska folket kollektiv skuld” sa Milorad Dodik, president i Serbiska republiken i Bosnien och Hercegovina, vid en specialsession i parlamentet. En majoritet av parlamentsledamöterna röstade för att tillsätta en ny kommission om Srebrenicamassakern och återkalla en tidigare utredning från 2004,
Rapporten från 2004 slog fast att 8 400 bosniiska män och pojkar blev avrättade i Srebrenica av serbiska styrkor i juli 1995. Den antogs av samma parlament som nu röstat för att återkalla den.

President Dodik kallade rapporten för ”irrelevant”, ”osann”, ”partisk” och hävdade att många av namnen på listan över offer fortfarande är i livet. Han kräver en ny kommission tillsätts som ”objektivt och opartiskt” ska utreda händelserna i Srebrenica för att ”stärka tilliten och toleransen mellan folken i Bosnien och Hercegovina”. SvT 15/8 2018: Bosnienserbisk nationalistledare: Rapport om Srebrenica ”osann” och ”partisk. Inte alls bara Srebrenica!

I Jugoslavien-kriget dog ungefär 100 000 människor. Vad ska man kalla de övriga 90 000 dödsfallen om man talar om folkmord i Srebenica?

Kriget i Jugoslavien och Västs/Natos skuld.

Det finns paralleller med Krimfrågan. I båda fallen handlar det om befolkningsgrupper som ville ha självständighet eller annan nationstillhörighet. I Jugoslavien-fallet ledde detta till krig med kanske uppemot 100 000 dödade och brutala insatser av NATO, tillkomsten av Kosovo, medan ingen dog å Krim.

USA:s och Västs intervention i forna Jugoslavien var väl ett betydligt värre brott mot folkrätten än den fredliga och defensiva återinförlivningen av Krim efter massivt omringning av Ryssland av Nato, stick i stäv med löften. Finns det inte olika grader av brott, inklusive brott mot folkrätten?

Det finns många tveksamheter i beskrivningen av kriget i Jugoslavien. Detta har i bloggen beskrivits bl.a. här http://jinge.se/mediekritik/inte-bara-srebenica.htm
Föredrag av Christer Lundgren, Lars-Gunnar Liljestrand och Jan Hagberg har varit viktiga underlag.

De fyra krigen för att spränga Jugoslavien pågick under nästan hela 1990-talet, ett av dem pågick det i Bosnien-Hercegovina (BiH) från 1992 till 1995. Ett för allmänheten dolt faktum är att krigen förbereddes externt redan under 1980-talet, till och med några år dessförinnan, dels av den västtyska säkerhetstjänsten BND å ena sidan, dels av IMF och Världsbanken å andra sidan, innan USA helt öppet framstod som en direkt part i konflikten – för att skapa sina egna marionetter, först i Sarajevo och några år senare i Pristina. I vars närhet USA nu har en av sina största militärbaser, på tidigare neutral mark!

Jugslavien och Ukraina.
Jugoslavien var inte ett homogent land utan en federation med stor självständighet för delrepublikerna och betydande inslag av marknadsekonomi. Där rådde olika krig under 1990-talet, egentligen fyra krig, vart och ett med sin särskilda bakgrund och historia. Från Sloveniens och Kroatiens ensidiga självständighetsförklaringar 1991, som följdes av Bosnien-Hercegovina 1992, och fram till Natos 79 dagar långa bombkrig mot Serbien – det vill säga mot Federala Republiken Jugoslavien – våren och sommaren 1999, vilket ledde till västmakternas annektering av Kosovo, som senare följdes av Kosovos ensidiga självständighetsförklaring i februari 2008. Där har nu USA en mycket stor militärbas Bond Steel, en del av den ökande inringningen av Ryssland.

Först ut gick Slovenien, som förklarade sig självständigt 25 juni 1991 utan några försök till förhandlingar. Lokala styrkor ur det slovenska Territorialförsvaret, som i flera månader olagligen hade beväpnats från utlandet, angrep jugoslaviska gränsposteringar. Under tio dagars skärmytslingar dödades 40 jugoslaviska soldater och ett dussin slovener. Överdrivna slovenska rapporter till omvärlden målade upp striderna som ”storserbiska” övergrepp och så rapporterade också internationella media. Slovenien var en delstat med tämligen homogen befolkning och utan egentliga gränsproblem

Kraven på utbrytning och självständighet skulle ha kunnat hanteras enkelt – om de hade förhandlats fram, och om de inte hade varit prejudicerande och i USA:s och EU:s intresse. USA sökte en förstärkt roll i Europa som kunde legitimera både den fortsatta amerikanska närvaron och NATO:s berättigande som militärallians efter Warszawapaktens upplösning. Tysklands och USA:s politik riktade sig mot Serbien och de krafter som försökte hålla ihop Jugoslavien.

Utbrytningen hängde nära samman med Kroatiens anspråk på självständighet, som var betydligt mer komplicerat. Kroatien var under andra världskriget en formellt självständig vasallstat till Hitlertyskland, med omstridd gräns till delrepublibken Serbien. Det stor klart att en kroatisk utbrytning skulle följas av Bosnien-Hercegovina, med sin etniska mosaik och att detta med all sannolikhet skulle bli både blodig och destruktiv.

I detta läge drev Tyskland på EU för ett snabbt erkännande av Sloveniens och Kroatiens självständighet – i strid med vedertagna folkrättsliga principer och utan förhandlingar om ekonomisk bodelning efter federationens upplösning, om olösta gränsfrågor, minoritetsrättigheter och förutsebara problem kring en separat bosnisk statsbildning.

Lord Carrington som var ordförande i den av EG initierade Fredskonferensen för Jugoslavien konstaterade att ett för tidigt erkännande av Kroatien som stat kunde vara gnistan som sätter eld på Bosnien-Hercegovina. Tyskland ignorerade dessa varningar och tvingade med sig övriga EG-stater till att erkänna Kroatien och Slovenien som stater. Lord Carrington förklarade ”Jag sade mycket tydligt att jag kände att tidpunkten var fel. Jag underströk att det tidiga erkännandet skulle torpedera fredskonferensen. Det fanns ingen möjlighet att fortsätta fredskonferensen efter detta. Det skulle inte vara någon mening alls med konferensen. Om de erkände Kroatien och Slovenien skulle de bli tvungna att fråga alla övriga delstater om de önskade oberoende. Och om man frågade bosnierna om de ville ha oberoende skulle de oundvikligen tvingas säga ja, och det skulle medföra ett inbördeskrig i Bosnien. Jag lägger fram detta för er så starkt jag bara kan.”

Det internationella erkännandet av Slovenien och Kroatien innebar att det som dittills varit en jugoslavisk inbördeskonflikt internationaliserades, och öppnade vägen för utländsk militär inblandning.EU drev sedan Bosnien-Hercegovina till utträde – och krig – genom att kalla till folkomröstning om oberoende – i strid mot delrepublikens konstitution. Västmakterna erkände sedan Bosnien-Hercegovina som en självständig stat, fastän det var mycket långt från att leva upp till de främsta traditionella kriterierna för ett sådant erkännande: en central regering med kontroll över sitt territorium och accepterad av invånarna.

Å andra sidan erkändes inte den centrala delen av Jugoslavien, som helt klart var en stat, den del som inte velat upplösas och fortfarande kallade sig Jugoslavien. Federala Republiken Jugoslavien fick inte behålla den plats i Förenta Nationerna som tidigare innehafts av Socialistiska Federala Republiken Jugoslavien.

Då Bosnien-Hercegovina på grund av den EU-stödda folkomröstningen stod på randen till ett omfattande inbördeskrig, lyckades faktiskt EU förhandla fram en fredsuppgörelse, ”Lissabonöverenskommelsen”, en kompromiss som accepterades av alla parter.

Men uppmuntrad av USA drog den fundamentalistiske bosnienmuslimske ledaren Alia Izetbegovic tillbaka sitt stöd, vilket resulterade i fyra och ett halvt år av krig. I västra Bosnien genomfördes 1995 en stor bosnien-kroatisk offensiv mot serbiska områden, som avslutades med vapenvilan i oktober. Natos bombningar av bosnienserbiska ställningar blev avgörande och i det med av USA framförhandlade Daytonavtalet – som var mindre fördelaktigt för muslimerna än Lissabonöverenskommelsen, men som gav USA inflytande på EU:s bekostnad. I Izetbegovic och hans muslimska parti hade USA:s regering funnit sin egen aktör (eller schackpjäs) att stödja i den tysta rivaliteten mellan västmakterna. Om Tyskland hade sin egen aktör, Kroatien, så hade USA nu fått en själv.

I Bosnien-Hercegovina upprättade USA en antiserbisk allians mellan muslimer och kroater, som fick stöd av Natos flyg. Att bosnienserbiska styrkor dödade flera tusen bosnienmuslimer i Srebrenica 1995 är mest känt, men samtliga militära grupperingar begick grova övergrepp mot civilbefolkningarna i det inbördeskrig som rasade.

Parallellt med kriget i Bosnien genomfördes fördrivningen av serber från Kroatien. Invasionen i det huvudsakligen av serber bebodda Krajina var den största militära operationen efter andra världskriget. Kroatien angrep med 100 000 man och krossade allt militärt motstånd i en blixtoffensiv. Med systematik och uthållighet brände man serbiska byar i område efter område. Det var en etnisk rensning bedriven av en relativt välutrustad modern armé – med stöd av USA.

Även Sverige som då ej var medlem i EG anslöt sig till EG:s linje och regeringen Bildt med utrikesminister Margareta af Ugglas erkände Kroatien den 16 januari 1992. Därmed bröt regeringen mot den traditionella svenska politiken att endast erkänna stater som uppfyllde tre kriterier: en regim som har kontrollen över territoriet eller större delen därav (Kroatiens ledare Tudjman hade inte kontroll över det som sades vara den nya statens territorium),ett folk (serber i området var emot utbrytningen) och klara gränser för den nya staten (gränserna var inte definierade för Kroatien).

Serberna hade utsatts för etnisk rensning och fördrivits från vidsträckta områden i Bosnien och Kroatien. Den utvecklingen skulle sedan fortsätta i den serbiska provinsen Kosovo.Serbien värnade om det alliansfria och multietniska Jugoslavien, de motsatte sig etnisk rensning, däribland förföljelser i Kosovo av den serbiska minoriteten och andra minoriteter samt av albaner som motsatte sig UÇK, Kroatiens militanta, etniskt nationalistiska och separatistiska rörelserna. Striderna mellan UÇK och de federala styrkorna framställdes i propagandan som grova övergrepp mot den albanska civilbefolkningen.

En verklig konfliktlösning skulle ha krävt anpassningar från bägge sidor och åtgärder för att skydda serberna och andra minoriteter (och även albaner) som upplevde sig som hotade av den militanta och reaktionära albanska nationalismen. Det som öppnade vägen för våldet var vissa västmakters aktiva stöd åt UÇK – med kommunikationsutrustning, militär träning, finansiering och inte minst politiskt stöd.

Avgörande blev Natos krig mot Jugoslavien – ett öppet angreppskrig mot en självständig stat, klart i strid med FN-stadgans grundprincip om fredliga relationer länder emellan. Det blev sedan prejudicerande för kommande angreppskrig – mot Irak, Afghanistan, Libyen m.fl.Det var Nato som ”befriade”– eller erövrade – Kosovo, bland annat för att USA skulle kunna bygga en stor militärbas i detta tidigare alliansfria område och därigenom flytta fram sina militära positioner i Östeuropa.

NATO tog ledningen i kriget 1995, då alliansen manövrerade bort FN. Det var resultatet av en bitter strid mellan FN:s dåvarande generalsekreterare Boutros Boutros-Ghali och USA-administrationen om befälet över styrkorna. Boutros-Ghali förlorade och tvingades avgå efter endast en mandatperiod genom USA:s veto mot honom i säkerhetsrådet 1996. Enligt Kofi Annan, som tillträdde som ny generalsekreterare, var en orsak att Boutros-Ghali gick emot ”USA:s ständiga intolerans mot varje ledare inom FN som agerade oberoende” och att han ”verkade obstruera den alltmera robusta position som USA intog beträffande det balkanska kriget” (Annan 2011).

Ordföranden i det norska stortingets kommitté för Nobels fredspris, Francis Sejersted, motiverade i Aftenposten han varför han undertecknat ett upprop mot det nya Nato. Han påpekade att han själv var gammal Natoanhängare, men framhöll:
”Den stora skillnaden är att medan det gamla Nato hade en väl definierad fiende och ett väl definierat hot, har det nya Nato ingendera… Ironin är att strategin utformades i efterhand, medan bomberna föll över Serbien. Den har därigenom fått prägel av att rationalisera utförda handlingar, ett slags försök att legitimera vad som redan gjorts. För framtiden är detta olyckligt.”

Fortfarande begränsar sig media till ”folkmordet i Srebrenica” som det mest förfärliga brottet i Europa sedan andra världskriget, medan man sällan hör talas om vem som bar ansvar för det fyra och ett halvt år långa kriget i Bosnien-Hercegovina, eller om fördrivningen av den serbiska befolkningen i Kroatien eller motsvarande övergrepp från andra akörer. Och i Internationella domsolen prövades sedan enbart Milosevics och andra
(bosnien-serbiska) ledare, inte också representanter för NATO, USA och EU-länder.

* Någon tillfällighet att USA har sin kanske största militärbas i Europa i Camp Bondsteel i Kosovo?

Om det som brukar benämnas ”världssamfundet”, d.v.s. USA/Nato och EU med närstående organisationer som IMF och Världsbanken, i stället beslutsamt hade insisterat på att den jugoslaviska krisen 1990 skulle lösas genom förhandlingar, hade med säkerhet alla de efterkommande krigen på Balkan förhindrats. Men fred och social rättvisa genom förhandlingar har inte funnits i den verktygslåda det styrande skiktet i väst tillhandahåller för att lösa konflikter. Tvärtom, det är bara att inse att vapenförsäljning och krig i stället ständigt tillhör lösningsarsenalen – till och med under förevändningen att försvara mänskliga rättigheter. Alltså det vi senare fått se i de flesta konflikthärdar världen över, i tiden från Sovjetunionens sammanbrott – och med ständig medial uppbackning!

Tillägg:

Folkmord, även kallat genocid, är avsiktliga och systematiska handlingar i syfte att helt eller delvis förinta en etnisk, religiös eller nationell grupp. Att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.
Brott mot mänskligheten är envar av följande gärningar när de begås som en del i ett vidsträckt eller systematiskt angrepp riktat mot civilbefolkning brott mot mänskligheten. Våldtäkt, påtvingat sexuellt slaveri, tvångssterilisering, påtvingad prostitution, påtvingat havandeskap med flera liknande brott.” (Wikipedia).

Att utreda och döma misstänkta krigsförbrytare är bra. Men likhet inför lagen tycks inte existera. Andra misstänkta krigsförbrytare i Väst eller stödda av Väst har inte åtalats.

Man nämner sällan USA:s och Västs avgörande fula roll för flera massakrer i uppdelningen av Jugoslavien. Och dominerande massmedia och etablerade domstolar har mycket stor tolerans mot andra massakrer och övergrepp: USA:s i Indokina (miljontals döda), Irak (kanske 1 miljon döda), Syrien (krig via ombud) och över 300 000 dödade, Libyen – NATO som utsträckte ett FN-mandat långt utöver mandat-texten) med tiotusentals dödade, ökad rekrytering till IS och hundratusentals flyktingar mot Europa.