I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan” återpubliceras denna artikel som är aktuell i högsta grad
Den här artikeln av Roger Annis, en socialist i Kanada har upphittats och översatts av Catarina. Vi har redan publicerat en positiv recension av Ulf Karlström: Ulf Karlström om Fossil Capital: Varför infördes ångmaskinen i England under den industriella revolutionen?. Denna artikel ger kompletterande synpunkter.
_____________________________________________________________________
Den svenske författaren Andreas Malms bok Fossil Capital: The Rise of Steam Power and the Roots of Global Warming (Verso Books) från 2016 har fått mycket beröm från vänsterorienterade ekologer. John Bellamy Foster kallar den ett ”mästerverk”. Mike Davis menar att boken visar att ”den globala uppvärmningen är en logisk följd av kapitalismen … det är inte tekniken eller ens industrialism i sig som har drivit på den globala uppvärmningen.” Naomi Klein kallar det ”den definitiva djupa historien om hur vårt ekonomiska system skapade klimatkrisen”.
I en recension publicerad i Climate and Capitalism i juli 2016 förklarar den brittiska författaren Luke Neal: ”Framför allt visar boken hur kapitalackumulation och det globala klimatet befinner sig i ett djupt och oskiljaktigt förhållande, och i synnerhet att arbetarklassens historia också handlar om miljön .” [1]
I början av den industriella revolutionen i sjuttonhundratalets Storbritannien hade den framväxande kapitalistklassen olika alternativ för hur man skulle driva sin expanderande industriproduktion. I småskalig jordbruks- och hantverksproduktion använde man redan dragdjur, vatten- och vindkraft . Det fanns stora möjligheter att använda vattenkraft och gravitation, ytterligare förstärkt av teknik, för att driva den expanderande, kapitalistiska industriella revolutionen.
Men en ny källa stack ut och blev vinnare efter en uppfinning som gjordes i slutet av 1700-talet: den ångdrivna motorn. Fossil Capital förklarar, för att använda Luke Neals ord, att ångmaskinen segrade eftersom den möjliggjorde en ”konsolidering av makten över arbetsprocessen”.
”Ångkraft”, skriver Neal, ”hade också den viktigaste fördelen,. den gjorde det enklare vid upphandlingen av arbetskraft, dvs inte av energi , ”på grund av dess förmåga att kunna placeras i stadsmiljön och därigenom ”befria oss”, som JR McCull sa, och hänvisade till sin klass, ”från nödvändigheten av att bygga fabriker vid vattenfall. Den har gjort det möjligt att placera kvarnar mitt ibland en befolkning som är van att arbeta med industriell tillverkning.”
”I slutändan gjorde övergången till ångkraft det möjligt för kapitalet att styra över arbetskraften, man kunde flytta ångmaskinen till miljöer med en hög överskottsbefolkning, vilket gjorde det möjligt att leta upp den mest lönsamma arbetskraften, att sänka lönerna och att genomdriva en accelererad och regelbunden industriproduktion.”
Malm förlägger därmed den fossilbränsledrivna kapitalismens ursprung och uppkomst till klasskampen mellan arbetare och kapitalist.
Nyckeln till ångmaskinens tidiga triumf var användningen av kol för drift av maskinen. Kol fanns rikligt, eller var relativt lätt tillgängligt, i Storbritannien och i andra länder som var snara att inleda industrialiseringen. Årtionden senare fortsatte ett annat fossilt bränsle – oljan – liksom elektrifiering att öka maskinkraften inom industri- och jordbruksproduktion.
Kapitalismen är ett system med förenklad produktion för försäljning och utbyte på en marknad. Under produktions- och försäljningscykeln försöker kapitalisten åstadkomma ett monetärt överskott genom att sätta i arbete den arbetskraft som hen har köpt för att omvandla, och tillföra värde till råvaruinsatser.
Kapitalisten konkurrerar om marknadsandelar med sina samtida. Denna konkurrens formar takten och omfattningen av den kapitalistiska produktionen. Men kapitalisten står också inför en annan form av ”konkurrens”, och den har ännu större betydelse. Det är kapitalisternas kamp mot sin betalda arbetskraft om andelen av mervärdet* som skapas i produktionen.
Fabriksarbetare, jordbrukare (lantarbetare och småbrukare) och andra producenter av social rikedom är naturligtvis benägna att slå ihop sin sociala kraft och föra gemensamma kamper för att förbättra sin individuella och sociala status. Som svar använder kapitalisten alla medel som står till förfogande för att omintetgöra kampen för gemensamma förbättringar. [
Det uppstår ett övertygande incitament för kapitalister att skaffa sig så mycket kontroll över produktionsprocessen som möjligt. De hävdar rätten att anställa och avskeda; att flytta produktionen till områden i världen där arbetarklassens makt är lägre; att söka nya, billigare råvarukällor; etc. Den kapitalistiska dominansen stärks av maskinkraftens ökande makt över arbetskraften (som ekonomin och andra överväganden tillåter).
Malm skriver i bokens första kapitel: ”Naturvetare har hittills tolkat den globala uppvärmningen som ett fenomen i naturen; poängen är dock att spåra dess mänskliga ursprung. Endast på så sätt kan vi behålla åtminstone en hypotetisk möjlighet att ändra kurs.”
En annan ny bok som också publicerades 2016 och som också analyserar kapitalismens framväxt och uppstigningen av fossilbränsledriven industri och jordbruk är Ian Angus Facing the Anthropocene: Fossil Capitalism and the Crisis of the Earth System (Monthly Review Press).
I en intervju från 2016 som beskriver boken och dess ursprung, förklarar Angus hur centrala fossila bränslen blev för kapitalismens framväxt. ”Fossila bränslen är inte ett hölje som kan skalas bort från kapitalismen och lämna systemet intakt”, förklarade han. ”De är inbäddade i alla aspekter av systemet, i varje bransch, och det finns inga utsikter till att det förändras med mindre än en aldrig tidigare skådad global ekonomisk kollaps.
– Vi vet att om fossila bränslen fortsätter att förbrännas blir resultatet en katastrof för miljön. En liten minoritet av världens befolkning kan överleva och till och med blomstra, men de flesta kommer att uppleva en radikal försämring av sina livsvillkor. I bästa fall…
Men en utnött ekosocialistisk strategi
På bokomslaget till Fossil Capital kallar författaren och marxistiska teoretikern John Bellamy Foster, redaktör för Monthly Review, boken för ett ”politiskt-ekonomiskt-ekologiskt manifest”. Det är tyvärr en överdrift.
De tre sista kapitlen i boken behandlar den nuvarande globala uppvärmningskatastrofen som mänskligheten står inför. De avslöjar alla begränsningar i den ekosocialistiska doktrin som Malm följer.
Malm skriver ”Hur ska en övergång kunna genomföras?” I den mest omfattande studien hittills … föreslår de amerikanska forskarna Mark Z. Jacobson och Mark A. Delucchi att all ny energi kan komma från vind-, sol-, geotermiska, tidvatten-och vattenkraftinstallationer år 2030 … År 2050 skulle hela världsekonomin – tillverkning, transport, uppvärmning, allt – drivas med förnybar energi, sol och vind skulle förse med ungefär 90 procent.
Detta är ett viktigt erkännande: världen behöver inte fossila eller radioaktiva bränslen för att driva den mänskliga civilisationen och övervaka överlevnaden av de andra arterna som vi delar planeten med. Men det finns ett olösligt vetenskapligt dilemma med det ”förnybara” scenariot, sammanflätat med ett olösligt ekologiskt och socialt dilemma.
Det finns inget som heter ”förnybar” energi. Det finns ”mer destruktiv” och ”mindre destruktiv” energi, det är allt. Varje energiproduktion (produktion) kräver resurs- och energitillförsel. Sol- och vindinstallationer kräver enorma insatser för att byggas, underhållas och så småningom bytas ut (eller ”förnyas”, om man så vill). Dessa insatsvaror omfattar stål, annan metallproduktion (särskilt koppar), plast, kemikalier, cement och komplicerade datorsystem. Detsamma gäller de klimat- och djurlivsstörande överförings- och distributionsnät som krävs för att energiprodukten ska nå sin slutkonsument. Hela processen hanteras kontinuerligt och utvidgas (”förnyas”).
Produktionen och distributionsnäten är naturligtvis mindre skadliga och betungande om tillverkningen hålls i liten skala.
Klimatforskaren Alexander Dunlap förklarar bra i en viktig ny uppsats dilemmat med att ympa in ”förnybara energier” i befintliga mönster av enorm, ekologiförstörande produktion och konsumtion av energi. Hans uppsats publiceras på Verso Books blogg den 10 maj 2018 och har titeln, End the ’Green’ delusions: Industrial-scale renewable energy is fossil fuel+
Stoppa de “Gröna” vanföreställningarna: Förnybar energi i industriell skala innebär fossilt bränsle
Han är post-doktorand forskare vid institutionen för social- och kulturantropologi vid Vrije Universiteit Amsterdam.
Malm informerar sina läsare om att den expansiva dynamiken som finns inbyggd i kapitalismen inte känner några mänskliga eller ekologiska gränser. Men han tar inte hänsyn till det i sitt scenario när förnybar energi ska ersätta fossila bränslen och kärnkraft. Denna ovilja att granska liberala och frihetliga miljöaktivisters påståenden är ett vanligt fel hos ekosocialistiska författare.
Ekosocialism är en utopisk doktrin som saknar en helhetssyn på den tredubbla kris som mänskligheten står inför – global uppvärmning, ja, men också ökande krig och militarism och ökande sociala ojämlikheter. Ekosocialismen saknar en grundlig granskning av ett framtida, ekologiskt samhälle. Den saknar en politisk strategi, förankrad i klasskampens verklighet, för att ersätta kapitalistisk förstörelse och oordning med en planerad, social ekonomi. Jag har beskrivit dessa brister i ett stort antal tidigare artiklar (se som exempel mina artiklar från januari 2018, oktober 2016 och september 2016).
Malm avslutar sin bok i en pessimistisk ton. Han menar i sin avslutande mening att endast ett ”mirakel” kan rädda mänskligheten. Det är en tunn tråd att hänga mänsklighetens öde på. Om vi i stället tittar på beståndsdelar, i den visserligen herkuliska uppgiften, att bromsa den globala uppvärmningen och mildra dess konsekvenser, tar en mer optimistisk syn form.
Här är en skiss på några av de större uppgifterna:
* Människor måste bygga den bredaste politiska och sociala koalitionen i historien för att bromsa ångvälten som kommer med stigande, klimatuppvärmande utsläpp, och så småningom stoppa den helt och hållet. Breda ekologiska koalitioner måste vinna politisk makt och påbörja processen att begränsa den dödliga driften i kapitalismens expansionistiska värdelag. [2]
* En ekologisk regering kommer att föra över resurser (sociala investeringar) från produktion och distribution, av socialt onödiga och destruktiva ”saker”, till tillhandahållandet av allt som är viktigt för mänsklig utveckling – hälsovård, utbildning, vetenskap och kultur. Fritiden kan förbättras avsevärt.
* Som en del av detta kommer enorma resurser att krävas i de inledande stadierna av samhällsomställningen för att hjälpa de människor och länder som lever i fattigdom eller som kommer att påverkas av stigande havsnivåer, förändrade nederbördsmönster och andra klimatförändringar. [3]
* Livsmedelsproduktionen kommer i största möjliga utsträckning att ske lokalt, medan arbetet inom livsmedelsproduktionen kommer att genomgå en förändring från dess nuvarande, degraderade och alienerade status till ett vördat yrke.
* Städer kommer att byggas om efter sociala principer, eliminera bilens dominans, och bostadsprojekt att byggas med offentlig finansiering, och under stark samhällskontroll, med hjälp av bästa arkitektur- och miljövetenskap.
Men vad händer med jobben och de människor vars yrken kommer att upphöra i den massiva samhällsomställning som klimatvetenskapen kräver? Precis. Man kommer inte att kunna tänka sig mer givande och tillfredsställande jobb, än de som kommer att leda oss ut ur den värld av militarism och krig, global uppvärmning och ökande sociala ojämlikheter, den som kapitalismen har i beredskap för oss om vi inte agerar beslutsamt.
Referenser:
[1] Climate and Capitalism är en ekosocialistisk tidskrift online redigerad av författaren Ian Angus och ansluten till Monthly Review.
[2] Från boken Che Guevara: Economic and Politics in the Transition to Socialism från 1987, av den kubanske ekonomen Carlos Tablada (sidan 124):
Vad Marx kallade värdelagen är helt enkelt den teoretiska förklaringen till hur en jämvikt upprättas i det kapitalistiska samhället mellan olika ekonomiska krafter: mängden varor som produceras, i vilken utsträckning de byts ut, hur arbetskraften fördelas mellan olika sektorer av ekonomin, och fördelningen av resurser mellan dessa sektorer. Förstått på detta sätt blir syftet med Marx värdeteori tydligt. Konceptet gör det möjligt för oss att förstå det kapitalistiska systemets strukturer, liksom dess inre funktion, som – som framgår av hela kapitalets första kapitel – annars är dolda för våra ögon.
Bokförfattaren citerar sedan Che Guevara. Che tjänstgjorde som Kubas industriminister, finansminister och president för nationalbanken innan han, som blev uppmärksammat i hela världen, sa upp sig och lämnade Kuba 1965 för att främja den globala kampen mot imperialismen och för socialismen:
“Enligt vår uppfattning är kommunismen ett medvetandefenomen och inte enbart ett produktionsfenomen. Vi kan inte komma fram till kommunismen genom en enkel mekanisk ansamling av mängder varor, som görs tillgängliga för folket. Genom att göra det skulle vi säkert komma fram till någon märklig form av socialism. Men vad Marx definierade som kommunism – det som i allmänhet eftersträvas som kommunism – kan inte uppnås om [människor] inte är medvetna. Det vill säga om [de] inte har ett nytt medvetande om samhället.
[3] Bara landet Bangladesh har till exempel en befolkning på cirka 167 miljoner. En stor del av dess landområde som odlar mat kommer att översvämmas av stigande hav under de kommande decennierna. De stora floder som vattnar dess jordbruk kommer att minska, när glaciärerna i Himalayabergen smälter, samtidigt som saltvatteninträngning redan skadar dess underjordiska färskvattenförsörjning. Se: Hemlösa bangladeshier flyr för stigande vatten, av Kieran Cooke, Climate News Network, 13 juni 2018.
Relaterat
Ulf Karlström om Fossil Capital: Varför infördes ångmaskinen i England under den industriella revolutionen?
Andreas Malm om pandemin, klimatkampen och kapitalismen.
Vad innebär ekosocialism för klimatet?
Kan man vara på väg mot en ekologisk leninism?
Undantag har blivit normen – Klimat,. kapitalism och katastrof
Kapitalismen kommer inte att rädda klimatet. Om vi inte inser det är vi illa ute.
”Klimatkrisen” består av att ”väst”, definierat som USA med USA drabanten och USA kontrollerade Europa, blankt vägrar att acceptera vad naturen håller på att göra, och vad naturen så många gånger tidigare gjort. Man försöker istället reglera naturen. Det går inte. Man måste anpassa sig för att överleva.
Helt rätt vad artikeln förtäljer, problemet idag är att väst vägrar att överge ångmaskinen som drivs av olja och fossila bränslen. Den sitter till exempel i nästan alla fordon i väst. Kina har hunnit mycket lång med att överge ångmaskinen, oljan och fossilberoendet redan. Elmotorn och att generera elektricitet från andra källor har kommit mycket långt på vägen.
USA och Europa byggde hela sitt samhälle baserat på oljan, och har svårt, kanske omöjligt, att förändra. Kina byggde på kolet, men kolberoendet har minskat från 80% till omkring 30%, om vi inkluderar all privat generering, vilken måste estimeras. Kina har inte den stenhårda övervakning länder som Sverige har.
Bara i min egen blygsamma bostad har jag mer än halverat energibehovet, och mina utgifter, mätt i energi, är mindre än 10% av vad Sverige behöver, enligt uppgifter i media.
I väst sitter kapitalismen och fossila bränslen så väl ihop svetsade att det knappast är möjligt att skilja dem åt. Kina minskar dramatiskt sitt beroende av fossilt, och det kommer att accelerera, men det går ju som bekant dåligt i väst, dessutom med enorma kostnader. Det beror till del på att väst försöker undvika Kinas mycket avancerade och mycket utvecklade teknologi.
Gemensamma förbättringar har varit nyckeln till framstegen i Kina, och Kina har en ledning som hänsynslöst slagit ner på storkapitalisten, läs USAs, försök att centralisera och att bruka alla medel att omintetgöra kampen för gemensamma förbättringar. Vad få vet är att USA kapitalismen gjorde allvarliga försök för 20 år sedan att kapa hela Kinas fordonsindustri för all framtid. Jag var själv med, jag arbetade med att utveckla elbilar då. Nyliga exempel är att USA kapitalismen försökt kapa Kinas vaccin industri, spelindustrin, telekommunikation som Huawei eller Weixin-WeChat, och Jack Ma IPOn är välkänd.
Ett exempel är detta.
—How rural villages attract younger generations back home
http://en.people.cn/n3/2019/0801/c90000-9602534.html
Malm skriver ”Hur ska en övergång kunna genomföras?” Lär från Kina för där är övergången redan lång framskriden. Det finns ingen möjlighet att all ny energi kan komma från vind-, sol-, geotermiska, tidvatten-och vattenkraftinstallationer år 2030. Lösningen är tydligt istället att energin kommer från kärnkraft, torium, och fusion, men mycket viktigare är förbrukningen och effektiviseringar. Trots det fortsätter väst som exempel att producera miljömonster i form av 2.8 ton SUVar, med 50 mils räckvidd i 200 km/tim. Fel väg att gå.
Sedan skall vi inte glömma att kapitalismen är fast befäst och rotad i USAs kultur och samhällssystem och vad WEF representerar. Just WEF är ju tydliga med att man vill fortsätta på banan att bruka alla medel för att omintetgöra kampen för gemensamma förbättringar. En global autokratisk centralregim skall skapas och teknologin utnyttjas att övervaka och kontrollera envar i världen.
Skissen ”på några av de större uppgifterna” är just att bevara, utveckla och sprida den globala kapitalismen som befästs med en global centralregering. I USA kan vi förmoda. Klimatuppvärmningen är propaganda slogan för att sälja den.
Något om förbättringar, i Kina och Ryssland.
Ryska absoluta rekord för spannmål orsakar avund
https://expert.ru/2023/01/18/rossiyskiy-absolyutniy-rekord-po-zernu-vyzyvayet-zavist/
18 januari 2023, 11:21
Det som skördades 2022 kommer att vara mer än tillräckligt för den inhemska marknaden, och för reserver.
Rysslands president Vladimir Putin sa nyligen att omfattningen av spannmålsexporten från Ryssland måste kontrolleras, vilket säkerställer stabila reserver på den inhemska marknaden.
”Vi kan inte tillåta att allt förs ut ur landet. Trots alla logistiska restriktioner på både frakt och försäkring kommer detta ändå att gå i flygning. Och det kommer redan. Därför behöver vi definitivt reserver”, betonade statschefen vid ett möte med regeringen.
Dessa uttalanden gjordes i samband med nyheten om en skörd utan motstycke som odlats och skördats av ryska spannmålsodlare 2022. Enligt Rosstat mottogs 153,8 miljoner ton spannmål i nettovikt, inklusive 104,4 miljoner ton vete. Enligt experter är detta en rekordsiffra, inte bara för det moderna Ryssland, utan också för den sovjetiska perioden, då ett genomsnitt på cirka 120 ton spannmål producerades per år.
När det gäller vete, enligt Denis Ternovsky, doktor i nationalekonomi, ledande forskare vid Center for Agricultural Policy vid IPEI RANEPA, nåddes det tidigare maximivärdet 2017. Då samlade de in 86 miljoner ton. Den nuvarande skörden höjde ribban med så mycket som 20 %.
”Det bör noteras att spannmålsproduktionen i vårt land växer stadigt på grund av användningen av modern jordbruksteknik och högpresterande utsäde, såväl som användningen av gödningsmedel. Naturligtvis påverkade väderförhållandena också, vilket gjorde det möjligt att odla sådana volymer utan förluster på grund av regn eller torka”, säger Artem Deev, chef för den analytiska avdelningen på AMarkets.
Som Denis Ternovsky noterar har den inhemska marknaden de senaste åren förbrukat cirka 80 ton spannmål per år i genomsnitt. Denna siffra kan användas som en uppskattning av kapaciteten på den inhemska marknaden. Samtidigt används en obetydlig del för livsmedelsändamål – cirka 13 miljoner ton spannmål skickades till produktion av mjöl 2021.
”En skörd av vilken rimlig storlek som helst kommer att räcka för att tillfredsställa inhemska behov. De senaste åren har storleken på skörden inte bildar överskott eller brist på hemmamarknaden, utan värdet av exporten. Följaktligen påverkas spannmålspriserna inte så mycket av storleken på skörden som av världsmarknadernas konjunktur och värdet av den flytande exporttullen”, hävdar experten.
”Dessutom är bidraget från kostnaden för spannmål till priset på bröd på butikshyllan inte så stort, till exempel för vetebröd är det 15-20%, beroende på sort”, tillägger Ternovsky.
Som Khadzhimurad Belkharoev, docent i det internationella ekonomiska säkerhetsprogrammet vid RUDN University Institute of World Economy and Business, konstaterar, kommer brödpriserna att bero på energi- och kemiska gödselmedelsmarknader, eftersom de innehåller de viktigaste kostnaderna för produktionen av spannmål – detta är den huvudsakliga kostnadsdelen. Och det är möjligt att priset på bröd kommer att stiga – inom gränserna för den årliga inflationen. Men ”ett kraftigt hopp i kostnaden på hemmamarknaden kommer inte att ske, eftersom staten håller brödmarknaden under särskild kontroll”, tillägger experten.
Spannmål, förresten, är nödvändigt inte bara för människor. Förra året sålde företag som ägnade sig åt djurhållning och fjäderfäuppfödning, enligt Artem Deev, 30 miljoner ton råvaror. Dessutom köps spannmål av företag för produktion av djurfoder.
Men det är i alla fall nödvändigt för livsmedelssäkerheten.
”Vid slutet av året kommer vi att ha ganska rekordstora överföringslager. Cirka 17 miljoner ton, då snittet för de senaste åren var 9,3 miljoner ton. Vilket i princip är en bra säkerhetskudde”, säger Ilya Bereznyuk, managing partner för Agro and Food Communications.
Export kommer fortfarande att vara
Allt som inte säljs på hemmamarknaden och inte lagras i reserv skickas givetvis till försäljning utanför landet. Och detta är kanske en av de mest intressanta aspekterna. När allt kommer omkring är Rysslands framgång som en världsleverantör av spannmål föremål för speciell avundsjuka från andra länder.
Som Khadzhimurad Belkharoev minns, köpte självförsörjande länder spannmål för framtida bruk under pandemin. Men enligt experten finns det inget kvar av dessa reserver. När allt kommer omkring konsumerar västländerna själva mycket och är alltid redo att tjäna extra pengar genom att sälja tidigare köpta resurser till högre priser. Det är sant att i ljuset av sanktionstrycket som började från väst, kostade ett sådant tillvägagångssätt mycket pengar för företagsamma, men ovänliga länder i Ryssland. På grund av antiryska sanktioner, enligt experten, har livsviktiga livsmedel och i synnerhet bröd stigit i pris.
”Förra året sålde vårt land 32,8 miljoner ton spannmål. Det rådde panik på världsmarknaden: på grund av antiryska restriktiva åtgärder som införts av länderna i den västerländska militär-politiska koalitionen, fanns det en fara för att blockera ryska hamnar, från vilka spannmål och kemiska gödselmedel transporteras för export till världen råvarumarknaden. I avsaknad av leveranser av dessa varor från Ryssland är det inte möjligt att ersätta en sådan volym”, betonar Belkharoev.
Västvärlden är väl medvetna om detta, och den nuvarande situationen behagar ingen. När allt kommer omkring är spannmål inte gas eller olja. Du kan inte ersätta den med alternativa källor, oavsett vad Washington sänder.
”Det finns fortfarande en viss nervositet på världens spannmålsmarknad, eftersom den instabila situationen med leveranser från Ryssland består. Efterfrågan på spannmål kommer fortfarande att vara hög – länder är rädda för brist på spannmål och kommer som tidigare att köpa råvaror från Ryssland för framtiden, säger Artem Deev.
Enligt Ilya Bereznyuk är potentialen för export av spannmål från Ryssland under jordbruksåret 2022-2023 (den beräknas från juni förra året till juli i år) cirka 50-52 miljoner ton. Av dessa är det bara vete – cirka 39 – 44 miljoner ton.
Enligt Denis Ternovsky är exportpotentialen för ryska spannmålsproducenter ännu högre: ”En rekordskörd kommer att stimulera exporten. För att undvika överlager är det nödvändigt att exportera minst 50 miljoner ton vete och 60-65 miljoner ton spannmål i allmänhet. En bra veteskörd i Ryssland stödde världsmarknaden: enligt FAO:s uppskattningar kommer skörden för innevarande jordbruksår något, med 0,4 %, att överstiga nivån förra året. Bland de viktigaste producenterna av vete uppvisade Ryssland den största tillväxten. Skörden i Kanada ökade med mer än 50%, men detta är effekten av den låga basen för säsongen 2021/22: i år har skördarna i detta land nått sin genomsnittliga nivå.”
Naturligtvis, trots att världen fortfarande behöver rysk spannmål, är det osannolikt att allt kommer att gå smidigt. Västländer, som möss från ett skämt, kommer att äta kaktusen medan de gråter och spottar. Det vill säga att sätta en eker i hjulet genom restriktioner, skyddsplikter och andra svårigheter. Svårigheter förknippade med marknadsförhållanden är inte heller uteslutna.
”Spannmålspriserna på världsmarknaden har sjunkit flera månader i rad, FAO:s spannmålsprisindex i december låg 15 % under majhögsta. För ryska producenter kompliceras prisnedgången på världsmarknaden av förstärkningen av rubeln under andra halvan av 2022. De genomsnittliga vetepriserna i november 2022 var enligt Rosstat endast 7 % högre än i november 2018, trots att den totala inflationen under denna period var mer än 30 %. Samtidigt har priserna på resurser som används för spannmålsproduktion, såsom gödningsmedel, jordbruksmaskiner, växtskyddsmedel, ökat markant under de senaste två åren”, förtydligar Denis Ternovsky situationen.
Endast framåt
Det betyder dock inte att Ryssland behöver sakta ner. Tvärtom måste du vara redo att öka dem om det behövs.” Spannmålsmarknaden kommer aldrig att vara före krisen. Världens befolkning ökar för varje år, efterfrågan på bröd växer. Det finns praktiskt taget inga ytterligare resurser för produktion av bröd i världen, alla marker är uttömda och uppplogade. Bara Ryssland har den nödvändiga potentialen: vårt land har ännu inte använt sin landresurs”, är Khadzhimurad Belkharoev säker och noterar att Ryssland, om så önskas, kan samla in 300 miljoner ton spannmål.
Samla – kanske. Men trots allt är det viktigt inte bara att skaffa, utan också att konservera, bearbeta eller transportera dit produkten kommer att vara mest efterfrågad. Det är nödvändigt att arbeta hårdare för att skapa lämplig infrastruktur: att öka volymen av lagringsanläggningar, att utöka kapaciteten på järnvägen, att öka kapaciteten för att frakta spannmål i hamnar. Och det är bättre att börja göra det nu. Vad som än händer, som med importsubstitution, när åttaårsplanen måste göras upp inte ens om tre år.
Lösningen på klimatproblemet är att genom klok politik minska storleken på städer och se till att folket flyttar ut på landsbygd.
Kommer kräva stora insatser för att locka stadsfolk att flytta, men nödvändigt.
De stora städerna är de verkliga miljöbovarna.
Politiker vill inte ta i detta, för i städerna bor majoriteten och där finns väljarbasen.
Självförsörjande lokala samhällen, max 10.000 personer i varje.
Med lokalt självstyre. Framför för Lokalism. Ner med Globalism.
IDAG KL 16:35 POLITIK
”Kärnkraft” Putin vandrar runt på planeten: Ryssland bygger 9 kärnkraftverk utomlands.
https://www.mk.ru/politics/2024/01/23/atomnyy-putin-shagaet-po-planete-rossiya-stroit-za-rubezhom-9-aes.html?from=main_omk
Rysslands och Egyptens huvuden hällde betong i basen av det fjärde blocket av kärnkraftverket El DabaaVladimir Putin deltog praktiskt taget i ceremonin för betonggjutning vid kärnkraftverket El-Dabaa i Egypten. Sådana exotiska händelser håller redan på att bli en tradition: förra året övervakade Putin på distans utvecklingen av kärnkraftsprojekt i Turkiet och Bangladesh, och totalt bygger Ryssland nio kärnkraftverk utomlands. Pengar för de flesta av dem tas från National Welfare Fund (NWF), men Kreml tvivlar inte på att allt kommer att återlämnas hundra gånger.
Första gången Putin träffade Abdelfatah Sisi var 2014, då han fortfarande var i status som en militär ledare som åtagit sig att stävja den arabiska våren. Det var utan tvekan en kemi mellan de två överbefälhavarna, för sedan dess har de träffats minst en gång om året, och till och med tre gånger under 2019 – i april, juni och oktober.
Men allt förändrades med coronavirusets ankomst: Putin och Sisi hade bara ett personligt möte nyligen – förra sommaren vid toppmötet mellan Ryssland och Afrika i St. Petersburg. Och ledarna diskuterade växlingarna i den palestinsk-israeliska konflikten, där Egypten, på grund av sitt geografiska läge och historiska bakgrund, har en betydande roll att spela, per telefon. I november-december ringde presidenterna upprepade gånger till varandra i denna fråga.
Officiellt kallades ceremonin som de deltog i inte särskilt presentabel: gjutning av betong i grundplattan. Ledarna försökte dock göra allt som stod i deras makt för att säkerställa att medborgarna i båda länderna vederbörligen uppskattade ögonblickets betydelse. ”Genomförandet av detta viktigaste projekt kommer utan tvekan att ge ett betydande bidrag till utvecklingen av den egyptiska ekonomin och kommer att bidra till att stärka dess energibas”, sa Putin. Herr Sisi påminde i sin tur gång på gång Allah, den barmhärtige allsmäktige, tack vare vars nåd gjutning av betong och byggandet av kärnkraftverket i allmänhet kunde äga rum.
Stationen som Ryssland bygger i Egypten anses vara innovativ: den byggs med hjälp av den så kallade ”post-Fukushima-tekniken” med hjälp av tryckvattenreaktorer. Som Putin betonade kommer fyra kraftenheter årligen att kunna producera upp till 37 miljarder kWh energi, vilket kommer att ge 10 % av landets förbrukning.
Den samtidiga konstruktionen av alla kraftenheter (vanligtvis byggs de i sin tur, ibland med en skillnad på flera år) är ”höjdpunkten” i det egyptiska projektet. Detta kräver dock inblandning av en stor mängd resurser – både mänskliga och materiella. Det finns inga särskilda problem med den första i Egypten: 16 tusen människor arbetar redan på byggarbetsplatsen, och 2025 kommer deras antal att fördubblas. När det gäller pengar har Ryssland tidigare gett Egypten ett lån på 25 miljarder dollar från National Welfare Fund. Villkoren är förresten mer än attraktiva: räntan är 3%, skuldåterbetalning bör börja först 2029. Chefen för Rosatom, Alexei Likhachev, beskrev detaljerna i samarbetet med orden i det arabiska ordspråket ”Manjadda uajada”, som i sin översättning betydde ”den som söker kommer att finna.”
Det är inte första gången som byggnationen av kärnkraftverk utomlands finansieras av den nationella välfärdsfonden. Enligt liknande planer genomförs kärnkraftsprojekt i Bangladesh, Turkiet, Ungern och Vitryssland. För att förbli världsledande måste Ryssland erbjuda kunderna förmånligare villkor än andra aktörer. Sådana projekt fungerar dock, som Putin gärna säger, länge. Moderna kärnkraftverk är designade för att hålla i ungefär 100 år: under denna tid hoppas Ryssland få tillbaka sina investeringar många gånger om genom att sälja förbrukningsvaror och underhålla stationen.