Hur är mediebevakningen om Afghanistan?

Korta Anmärkningar Om Afghanistan och Media

En av förutsättningarna för att skapa ett välfungerande indoktrineringssystem är att systemet skall nå ett särskilt och mycket enkelt mål. Detta mål går ut på att avleda uppmärksamhet från väsentliga frågor och problem, makt och terror, dess rötter och dess lögnaktiga former. Augustikrisen i Afghanistan är en utmärkt händelse som låter en studera om detta system fungerar. Det må mycket väl vara så att den amerikanska staten besegrades i Afghanistan, men den erfor knappast en skråma på hemmaplan eller bland intellektuella kretsar överlag.[1]

DN:s ledarredaktion har satt fingret på pulsen och representerat vad som är den dominerande uppfattningen. De konstaterade att Afghanistankriget var “ett nödvändigt krig” med goda avsikter. Att ockupera landet (i tjugo år) var också en nödvändighet, eftersom “USA skulle stanna och  försöka bygga en livskraftig demokrati”. Redaktionen föregriper kritiker: “Det är enkelt att peka finger nu, säga att de aldrig borde ha åkt dit. Det var inte en relevant hållning för 20 år sedan, med ruinerna av World Trade Center som fond.”[2] “Med goda avsikter”, instämmer Adam Cwejman, invaderade Väst för “att straffa Talibanerna och ersätta deras regim med något ‘annat’”.[3]

Ur dessa få påståenden väller en del problem fram. Låt oss först utföra ett litet experiment. Borde Nicaragua ha invaderat USA, bombarderat landet och tillintetgjort hela samhället och åsamkat skador som belöpte sig till ett värde av 1 500% av USA:s BNP? Detta hade trots allt varit “ett nödvändigt krig” då USA utförde varje form av terror och aggression tänkbart. Faktum är att det är av just dessa skäl Internationella Domstolen 1986 fördömde USA för “olaglig användning av våld” då landet angrepp Nicaragua (och övriga Latinamerika) med terrorgrupper i den hitlerianska kategorin som dödade uppemot 30 000 människor (varpå den amerikanska Kongressen svarade med att öka understöd för dödsskvadronerna och ett trotsande av flera FN-resolutioner mot terrorkampanjen).[4] Notera också att Nicaragua är ett litet exempel: det finns många fler och brutalare. Nå, skulle någon ens få för sig att därmed förorda en två-decennier-lång ockupation av Amerika? Givetvis inte: dessa frågor hanteras diplomatiskt. Men fort man diskuterar de som designerats som “officiella fiender”, och den terror de utsätts för, däremot, kan det inte komma på tal om ett “nödvändigt krig”.[5]

Låt oss fortsätta med att att vända oss till fakta och inse några elementära saker. Går vi tillbaka till 2001, finner vi en intressant situation. Ungefär en månad efter 11 september föreslog mullah Omar och hans regering ett erbjudande till USA: ni behöver inte invadera oss eller spilla ytterligare blod, och vi överlämnar er bin Laden. Men under några villkor: sluta bombardera oss, och lägg fram bevis för bin Ladens skyldighet.[6] Detta var helt rimligt. Innan bombardemangen började, 7 oktober samma år, beräknade FN att miljoner afghaner knappast överlevde via internationella biståndsprogram. Detta kunde man inte acceptera, och pressen informerade 16 september att Washington “krävde [av Pakistan] elimineringen av lastbilskonvojer som försåg med mycket av maten och andra förnödenheter till Afghanistans civilbefolkning.” Vidare, under de kommande veckorna, ledde hotet av “militära angrepp [av USA och Storbritannien] till försvinnandet av internationella humanitära arbetare, vilket omintetgjorde biståndsprogram”. World Food Program fick, när bombardemangen inleddes, dra tillbaka all sin verksamhet. De insåg precis vad som skedde, och FN förklarade ärligt att “vi står inför en humanitär kris av episka proportioner i Afghanistan med 7.5 miljoner som är utan mat och riskerar svält.” [7]

Men detta, och Talibanernas erbjudande, spelade ingen roll, eftersom man trots allt stod inför ett “nödvändigt krig” som tydligen krävde att man tog en hel befolkning gisslan och utsatte en denna för svält för det en liten grupp terrorister gjort. Det fanns däremot de som insåg vilken dårskap dessa “goda avsikter” innebar. Därför valde ettusen ledare från Afghanistan att oktober 2001, i ett möte i Peshawar, att fördöma Västs tillvägagångssätt i att göra sig av med Talibanerna. De “uppmanade USA att sluta med […] bombardemang av oskyldiga människor”. Det enda man åstadkom med detta, fortsatte de, var att “slå åsnan snarare än ryttaren.” De fick gehör när den högt ansedde oppositionsledaren Abdul Haq bad om att Väst skulle “undvika blodsutgjutelse” och omedelbart sätta stoppa för ett “bedrövligt misstag” – flygbombningar. Snarare borde man destabilisera dem inifrån, “att skapa en revolt inom Talibanerna”. I sitt försök att åstadkomma detta – utan att få stöd från Väst – uttryckte han följande innan han blev mördad. USA försöker visa sina muskler, åstadkomma en vinst och skrämma allihopa i världen. De bryr sig inte om afghanernas lidande eller hur många människor vi kommer att förlora. Och vi gillar inte detta. För afghanerna tvingas nu lida för dessa arabiska fanatiker, men vi alla vet vem som tog hit dessa araber till Afghanistan under 1980-talet, beväpnade dem och gav dem en bas. Det var amerikanerna och CIA. Och dessa amerikaner som gjorde detta fick allihopa medaljer och goda karriärer. medan afghanerna led alla dessa år från araberna och deras allierade. Nu, när Amerika angrips [11 september], straffar de afghanerna, istället för amerikanerna som orsakade det hela.[8]

Inte desto mindre, när det är frågan om ett “nödvändigt krig” tappar dessa detaljer all värde. Det som följde, och det som spelade roll i slutändan, var ett par bistra saker. Det första är att ett genomkorrupt regimsystem fick fortleva i tjugo år.[9] Landet är numera ruinerat i varje hänseende. Trots detta är pressen fullt upptagna med farhågor kring “migrationsvågor” och det “hot” det utgör mot de länder som orsakade vågorna, kvinnors rättigheter – vilket inte oroade någon under de tjugo år då ungefär 70% av folket levde i ultrakonservativa landsbygder där kvinnors rättigheter var mer eller mindre obefintliga till att börja med – och annat.[10]

Till exempel är det väldigt tyst om de afghaner nu som fått uppleva resultatet av Västs försök till att skapa “livskraftig demokrati” i Afghanistan. I de tekniska skrifterna kan man läsa: Denna [afghanska] befolkning lever i en farlig ekonomi. Produktionen per person, precis över $2 000 per person, är en av de lägsta i världen, 213:e av 228 länder. Över hälften av befolkningen lever under den (mycket låga) nationella fattigdomsgränsen. Elva miljoner afghaner har “osäker tillgång till mat”, vilket innebär att de inte vet var deras nästa måltid skall komma från. Handelsskulden, ungefär $6 miljarder, utgör 30% av BNP.; dess finansiering är fullständigt beroende av bistånd, vilket kommer sjunka skarpt beroende på kvalitén hos Talibanstyret. Arbetslösheten ligger på strax över 20%; ungefär hälften av Talibanerna är bönder, och cirka 60% är beroende direkt eller indirekt av agrikultur för deras magra uppehälle. De rurala människorna är tilltagande hotade av torka. Torkan har grasserat stora delar av landet vid ett flertal gånger de senaste åren (e.g., 2007, 2018, 2021) och så vidare.[11]

Det är en del klagomål över Talibanernas delvisa finansiering genom narkotika. Men dessa råkar ha missat något som länge har skrämt till och med amerikanska toppgeneraler: att Afghanistan under västerländsk ockupation stod för 82% av världens opiumproduktion. Mulla Omar hade juli 2000 förbjudit all produktion, vilket gav tydlig effekt. Interna amerikanska dokument noterade däremot att “så fort USA:s militär invaderade och gjorde av med Talibanerna 2001, började afghanska bönder så sina opiumfrön återigen.” Trots oerhörda summor investerade i att försöka stävja produktionen, producerade afghanska bönder opium 2018 “på fyra gånger så mycket land än de gjorde 2002”, påpekar dokumenten.[12] Med dessa fakta i åtanke, blir förre ställföreträdande säkerhetsrådgivare för Irak och Afghanistan, General Douglas Lutes kommentarer inte lika chockerande;

Vi basunerade att vårt mål [i Afghanistan] var att etablera en ‘frodande marknadsekonomi’. Jag trodde att vi skulle ha specificerat med en fordrande narkotikaekonomi – detta är den enda delen av marknaden som fungerar.[13]

Utöver detta har angreppet – det så kallade “kriget mot terrorism” i stort – inneburit att Talibanerna och islamister har vuxit från att vara koncentrerade grupper till att bli globala rörelser. Notera att detta inte är mina ord: jag parafraserar amerikanska säkerhetsanalyser. Så exempelvis varnade representanten Barbara Lee 2001 om att en invasion av Afghanistan knappast skulle hjälpa med någonting – vilket en stor rapport bekräftade 2009. Nämligen att “det enda meningsfulla sättet att hindra [talibanernas] framfart är genom att dra tillbaka trupper [från Afghanistan].” Det var uppenbart att “närvaron av främmande trupper är det väsentligaste elementet som driver återkomsten och utvecklingen av Talibanerna.”[14] Vidare har denna uppfattning förståtts bland stadsplanerarna. Matthew Hoh, som jobbade i amerikanska Utrikesdepartementet, noterade att lögnerna om ockupationen innebar att “alla krig i den muslimska världen tilläts fortsätta.” Han observerade i ett brev till President Obama “att majoriteten av insurgenterna inte stred för den vita flaggan av Talibanerna, men snarare mot närvaron av främmande soldater och skatter pådyvlade av en icke-representativ regering i Kabul.” Han upprepade det självklara: “USA:s militära närvaro i Afghanistan bidrar påfallande till legitimiteten och strategin av” insurgenterna. Vid den här tiden började interna kritiker ur Obamaadministrationen bli seriöst oroliga. November 2009 varnade USA:s ambassadör till Afghanistan, Karl Eikenberry, i hemliga meddelanden att inte behandla kriget som ett “strikt militärt kontrainsurgent-försök”. Fortsatte man med detta skulle Afghanistan hamna i “laglöshet och kaos.” Han fördömde resultaten av ockupationen bittert, och upprepades (i många fall hårdare) av andra ledande funktionärer.[15] Likaså finns det knappast någon seriös diskussion just nu om Talibanerna och hotet om att de föser al-Qaida med “en seriös bas för operationer” – en argumentation som direkt faller på ansiktet vid kritisk granskning.[16]

Jag tror inte det är helt opassande att kort återgå till frågan om kvinnornas situation i Afghanistan med några korta kommentarer. Det är mycket riktigt att viktiga framsteg har gjorts de senaste tjugo åren – dock med en hel del brister återstående. Oavsett vad Talibanregimen väljer att implementera, kommer dessa framgångar förmodligen vara blott en skugga av vad de var innan. Och är man är seriös måste man beskriva nuvarande situation på följande vis: Västs ockupation har lett till ett historiskt starkt Talibanerna som nu har full kontroll. Med andra ord är vi tillbaka på ruta ett – med en hel del obehagliga följder för det afghanska folket. Notera att jag mer eller mindre upprepar vad ledande kvinnorörelser oroade sig över skulle hända till följd av kriget, 2001.

Afghanistans “äldsta politiska och humanitära organisation”, RAWA (Revolutionary Association of the Women of Afghanistan) – vars ledare lönnmördades av afghanska kollaboratörer med ryssarna, 1987 – upprepade i liknande ordalag oppositionsmannen Abdul Haq när de, en vecka efter afghanistanbombarderingen inleddes, förklarade att “Talibanerna bör kullkastas genom ett uppror av den Afghanska nationen”.“Goda avsikter” eller inte, hade “Amerika, genom att forma en internationell koalition […] inlett en enorm aggression mot vårt land”. De var övertygade om att “vad vi har vittnat om” inte kunde göra annat än att ge vid handen att “denna invasion” skulle “gjuta blodet av otaliga kvinnor, män, barn, unga och gamla av vårt land.”[17]

Här är en liten uppgift: försök hitta en fras av detta i den massiva kommentationen i svensk press. Det är otroligt svårt, och i de flesta fall tror jag man inte kan göra det. Däremot har indoktrineringssystemet inte haft det svårt att knota om det “riktar sig nästan uteslutande mot hur tillbakadragandet gått till”, exempelvis.[18] Eller ta till exempel Professor Jan Hallenberg från Utrikespolitiska Institutet.

Tillbakadragandet “väcker frågor om USA är en pålitlig aktör”. “Vad ska Taiwan och Japan tänka när kineserna ökar sitt tryck”?[19] Låt oss för tillfället helt frånse frågan om Taiwan. Det är helt uppenbart vad som (och varför) insinueras: hotet om att Afghanistan finlandiseras när “Kina flyttar fram sina positioner i området”. Helt klart kan inte Kina diplomatiska initiativ utgöra steget till att förvandla Afghanistan till “en lydstat”. Det är trots allt vad FN:s generalsekreterare, Antonio Guterres, uppger sig villig att göra.[20] Likaså Englands Försvarsminister Ben Wallace, som klargjorde att “vilken regering det än må bli [i Afghanistan], förutsatt att den anpassar sig efter internationella normer, kommer Storbritanniens regering förhandla med den”. Faktum är att Talibanernas egen talesman uppgav att man nu sökte normalisera relationerna med länder, “inklusive de som ‘invaderade’” landet – med andra ord: USA.[21] Situationen blir extra lustig när man läser internationell press som förklarar att Kinas utrikesminister är fullt “redo” att samarbeta med USA om Afghanistan för att nå en “mjuk landning av afghanistanproblemet, förhindra ett nytt inbördeskrig eller humanitär katastrof” etc.[22]

Vad skall man säga om ekonomiska samarbeten? En del av dessa slöts innan Talibanerna tog makten. Det är endast nu, när läget är stabilt, som de implementeras. En analytiker måste också fråga sig: varför skulle Afghanistan inte acceptera dessa erbjudanden? Även om vi ponerar att detta kommer skada afghanerna framöver, skulle det vara underligt att anta att de detta till trots skulle avböja.

Särskilt när landet är ruinerat, bankrutt och har fått tidigare investeringar som inneburit att: mindre än 2% av USA:s spendering på Afghanistan, egentligen förmodligen långt mindre än 2%, nådde den afghanska befolkningen i form av infrastruktur- eller fattigdomsprogram. USA hade kunnat investera i ren vatten och sanitet, utbildning, kliniker, digital uppkoppling, agrikulturell utrustning och utveckling, näringsprogram, och många andra program […] Istället, har de lämnat bakom sig ett land med en förväntad befolkningsllivläng på 63 år, mödradödlighet av 648 per 100 000 förlossningar, och barnmissväxt [till följd av undernäring och sjukdom] av 38%.[23]

En slutsats verkar alltså vid det här laget vara befogad att dra: självkritiken i frågan om Afghanistan har knappast varit särskilt kritisk från agendasättande press, frånsett när det har gällt att kritisera marginella “misstag” och liknande. Eller? Inte alls. Problemet med Väst och den intellektuella klassen, klagar en av den liberala kretsens ledare Johan Hakelius, är den “reflekterande kultur[en], där självförtroendet och osäkerheten ständigt brottas.” Vi saknar “en känsla av självklarhet och ett totalt ointresse av självkritik.”[24] Ifall afghanerna eller någon annan inte har begripit det ännu, så råkar det vara fallet att “USA behövs som världspolis och hemskheterna i Afghanistan är bara det senaste exemplet”. De som riktar “kritik mot den så kallade amerikanska imperialismen” inser inte att detta är garanten för att “stoppa etniska utrensningar, folkmord och andra folkrättsbrott.”[25] Hursomhelst, har vi inte någon meningsfull skuld för att Afghanistan har blivit ett nivellerat “ingenmansland”? Kanske. Men i “grunden beror misslyckandet med att förstå Afghanistan på en ännu djupare brist på västerländsk självinsikt”. “Den västerländska villfarelsen”, eller “universalismens felslut”, baseras “på uppfattningen att” afghanerna kunnat “bli västerlänningar”. Med andra ord är det afghanernas fel att de inte är “samhälleligt eller sociologiskt” utvecklade nog, eller inte fattar hur gott vårt “idealistik[a] demokrati- och statsbygge” har varit. Vi borde ha insett att de inte var redo för våra ädla försök i att skapa en “livskraftig demokrati”.[26]

Dessa observationer går bortom möjligheten till kommentar.

Noter

[1] För korta – men mycket värdefulla – anmärkningar rörande amerikansk och brittisk media och Afghanistan specifikt, se FAIR, Shupak, “Gregory, As Kabul is Retaken, Papers Look Back in Erasure”, 19 augusti, 2021. Apropå vinst och förlust, och för vem, skall jag endast hänvisa till Jon Schwarz’ text i The Intercept (16 augusti, 2021). Jag skall försöka hålla mig till huvudsakligen svenska kommentarer och reaktioner från pressen.

[2] DN, “Ett Sorgligt Slut på ett Nödvändigt Krig”, 16 augusti, 2021.

[3] GP, Cwejman, Adam, “Nederlaget i Väst Vittnar om Västerlandets Dumhet”, 17 augusti, 2021.

[4] Pressen var djupt indignerad över att ett “hostilt forum [ICJ]” vågat höja rösten mot terroristisk aggression. Från juristernas håll förklarade man att Förenta staterna måste förbehålla “friheten att försvara frihet” – en lustig tolkning av “frihet” som hade fått Orwell att fundera länge. För närmare detalj om FN-resolutionerna, bakgrund och kommentarer, se Chomsky, Noam, Turning The Tide, Pluto Press (2015), s.360-361 et pass.

[5] Jag noterar i förbigående: För en intressant analys av medias uppmärksamhet av Nicaragua (återigen, ett förhållandevis marginellt fall av ett land som utsätts för terror men som inte företagit ett “nödvändigt krig” i gengäld) pre-Somoza och post-Somoza, se dessutom Chomskys Teaching Nicaragua a Lesson, ur What Uncle Sam Really Wants, Odonian Press (1992):

De tio åren som föregick kullkastandet av diktatorn Anastasio Somoza 1979, ägnade alla amerikanska TV-kanaler exakt en timme åt Nicaragua, och det ägnades helt och hållet åt jordbävningen i Managua 1972. Från 1960 till 1978, hade New York Times tre ledare om Nicaragua. Det är inte fallet att inget skedde i landet – det är bara det att vad som skedde där var ointressant. Nicaragua var helt oväsentligt, så länge Somozas tyranniska styre inte var äventyrat. När hans styre äventyrades, av Sandinisterna under sent 1970-tal, försökte USA skapa vad som kallades “Somocismo [Somoza-ism] utan Somoza” – nämligen, hela det korrupta systemet, men utan någon vid toppen. Det fungerade inte, så president Carter försökte kvarhålla Somozas nationalgarde som en bas för amerikansk makt.

Liknande, men möjligtvis inte lika påtaglig, har intressetrenden varit angående Afghanistan. För mer om ointresse över afghansk misär och armod innan Talibanernas övertagande, se Responsible Statecraft, Davis, Ian, “NATO Foreign Ministers Hold Emergency Meeting on Afghanistan”, 22 augusti, 2021. Se dessutom New Left Review, Ali, Tariq, “Debacle in Afghanistan”, 16 augusti, 2021.

[6] The Guardian, “Bush Rejects Taliban Offer to Hand bin Laden Over”, 14 oktober, 2001. Se dessutom NYT, “A Nation Challenged: The Mullahs; Taliban Envoy Talks of a Deal Over bin Laden”, 16 oktober, 2001. Jag skall inte beröra pressens kommentarer om “goda avsikter” att bygga en “vibrant demokrati”, vilket inte ens var avsikten med kriget. Det kom först veckor efter invasionen. Om Sveriges egentliga krigsmål, se Liljestrand, Lars-Gunnar, Sverige i Krig Igen: Vägen In i Afghanistankriget, Föreningen Afghanistansolidaritet (2012), s.41-42ff. Professor Gunnar Åselius från Försvarshögskolan förklarade 24 oktober 2010:

Även om det är värdefullt och viktigt att man kan bidra till ett bättre liv för människorna så är det inte ett syfte man är beredd att offra svenska liv för i Sverige. Det som för Sverige är viktigt är att styrkan skapar ett sorts inflytande för Sverige. Det skapar en bild av Sverige som en del av en västlig allians […] Dem här soldaterna är i Afghanistan för Sveriges skull, inte så mycket för Afghanistans skull. Att det är så vet alla här i huset (Försvarshögskolan).

Detta förklarade Åselius ungefär en månad innan Aftonbladet publicerade hemliga dokument som visade att Urban Ahlin och Mona Sahlin “bett den amerikanska ambassaden om PR-hjälp för att vinna opinionen för Sveriges insats i Afghanistan” i syfte att närma samarbetet med amerikanerna och Väst generellt.

[7] Z Magazine, Chomsky, Noam, “The War in Afghanistan”, 2 februari, 2001.

[8] Ibidem. Vidare förklarade Abdul Haq, när han intervjuades av Anatol Lieven, att “militära insatser under nuvarande omständigheter endast försvårar saker – isynnerhet om detta krig fortsätter under lång tid och om många civila dör”. “Det bästa”, fortsatte Haq, “hade varit om USA sökte få fram en förenad politisk lösning som innefattar all afghanska grupper”. Om inte, “kommer det att ge upphov till djup konflikt mellan olika grupper, understödda av olika länder och negativt påverka hela regionen.” Citerad ur AlterNet, Prashad, Vijay, Chomsky, Noam, “Chomsky and Prashad: The Reality Behind the US ‘Withdrawal’ from Afghanistan”, 7 maj, 2021.

[9] Jag skall inte diskutera detta utförligt. För detaljer, se The Washington Post, Whitlock, Craig, “Afghanistan Papers”, samt Whitlock, Craig, Afghanistan Papers: A Secret History of the War, (kommande). Se dessutom not 5, Tariq Ali,  för ett axplock av relevant information, samt Responsible Statecraft, Lieven, Anatol, “The Generals Lied and the Fantasy Died”, 16 augusti, 2021.

[10] För att inte nämna de decennier Väst har hållit kvinnofientliga Saudiarabien, Gulfstaterna etc. under armarna, vilket knappast väckt reaktioner. Jag skall inte diskutera Kina-Ryssland-kopplingen, varom en hel del förvirring råder, i större detalj. För mer om kvinnor i Afghanistan efter 2001, se exempelvis Jesper Hours kommentarer i GP (21 augusti, 2021). Angående de röster som använder denna punkt som skäl för att fortsätta ockupationen, kan en liten tanke vara passande.

Apparatjikerna i Moskva ställde under 1980-talet, under Sovjets angrepp på Afghanistan, frågan: “Vad händer med kvinnorna i Kabul om vi lämnar landet?” Det var en förståndig fråga; kvinnors rättigheter erfor en god tid under sovjetockupationen och exempelvis kvinnoutbildning sköt trots allt i höjden. Och detta debatterades livligt på den tiden. Men ingen skulle, såklart, få för sig att detta är skäl nog för att upprätthålla en brutal ockupation baserad på militär aggression. Om man däremot anser detta, måste man tillstå att många andra länder – inklusive en stor del av Västs politiska gunstlingar – är goda kandidater till ockupationsmål.

För mer härom, se Workers Vanguard (ICL), #998, “Afghanistan: Women Under Imperialist Occupation”, 16 mars, 2012. Så exempelvis hade: afghanska kvinnor gjort tidigare ohörda framsteg under sovjetiskt inflytande. Medan 1964-konstitutionen hade deklarerat kvinnor och män jämställda, återstod jämställdheten praktiskt taget endast på papper frånsett ett fåtal kvinnor i samhällets övre skikt i innerstadsmiljön. Ett fåtal kvinnor hade gjort sig av med burka och förskaffat sig utbildning och arbete utanför hemmet, men även i Kabul, det urbana navet, hade hälften av alla kvinnor på sig full täcke intill sent 1970-tal. Genom hela landet, var 98% av kvinnorna helt illitterata. Under 1980-tal, i kontrast, fanns det stora möjligheter för kvinnor att undgå åtminstone strikt purdah (könssegregering). Tusentals [kvinnor] blev universitetsstudenter, arbetare, professionella och vänsteraktivister […] Sent 1980-tal, utgjorde kvinnor 40% av landets doktorer […] 60% av Kabuluniversitetets instruktörer var kvinnor. Familjedomstolar, i vissa fall ledda av kvinnor, hade ersatt mullornas shariadomstolar. Antalet arbetande kvinnor hade femtiofaldigats […] de utgjorde 70% av lärararbetskraften.

Betraktade någon seriös person detta som ett giltigt argument för att fortsätta sovjetisk militärockupation? För ytterligare diskussion om detta, se Chomsky, Noam, Towards a New Cold War: Essays on the Current Crisis and How We Got There, Pantheon Books (1982), s.10-13ff.

[11] Responsible Statecraft, Richard, Stevens och Simon, Steven, “Alarms Over Afghanistan as a ‘Future Threat’ are Irrational”. Professor Richards och Simon fortsätter i texten med detaljer. Efter en genomgång av Världsbankens varningar, och klimatrapporter, får vi reda på att Afghanistan är “det åttonde mest sårbara landet i världen” gällande klimatkriser.

[12] Whitlock, Craig, “Afghanistan Papers, Part 6: Overwhelmed by Opium”. För fler detaljer, se not 9, Craig Whitlock.

[13] Se not 9, Anatol Lieven samt Craig Whitlock.

[14] Antiwar, McGovern, Ray, “Hold the Generals Accountable This Time”, 14 augusti, 2021. För fler kommentarer, se Antiwar, Benjamin, Medea, Davies, Nicolas J. S., ”Will Americans Who Were Right on Afghanistan Still Be Ignored?”, 21 augusti, 2021.

[15] The Dissenter, Gosztola, Kevin, “The Afghanistan War and The Dissenters We Should’ve Listened To”, 16 augusti, 2021.

[16] Exempelvis påpekar Professor Daniel Byman i Foreign Affairs (18 augusti, 2021) att “Afghanistans återgång till dess pre-9/11-roll som en fristad för jihadistisk terrorism är osannolik”. Vanda Felbab-Brown, forskare i internationell terror och brott vid Brookings Institute, noterar i Foreign Affairs (17 augusti, 2021) att Talibanerna: förmodligen inte lär tillåta internationella terrorattentat emanera från afghanskt territorium Inte skulle endast USA kräva det, men dessutom Kina, Iran, och Ryssland. Talibanerna kommer dessutom ha starka incitament att ta strid med Islamiska staten […] i Afghanistan.

Vad skulle förändra detta? Svaret är enkelt: starta och försörj ett inbördeskrig mot Talibanerna. Paul Pillar, långtidsexpert hos Amerikas underrättelseverksamhet och numera forskare, förklarar (Responsible Statecraft, 19 augusti, 2021) att när:

Talibanerna tidigare var vid makten, från 1996 till 2001, styrde de aldrig hela Afghanistan – endast ungefär tre fjärdedelar. Inbördeskriget fortsatte för fullt. Talibanernas principiella opposition var Norra Alliansen, en koalition vars styrka var koncentrerad i icke-Pashtunska etniska grupper i norra Afghanistan […] Under denna period, var Talibanernas främsta prioritet att kämpa i inbördeskriget och att expandera deras styre till de portioner av landet de inte kontrollerade än. Med detta ändamål, välkomnade de Al-Qaidas-stridarnas hjälp, vilket gruppen vid den tidpunkten var stark nog att bistå med. Kriget i Afghanistan detta året [2021] har varit mycket annorlunda […] Talibanernas maktövertagande i Kabul kulminerade i en nationell kampanj i vilket de redan hade tagit kontroll över städer och provinser i landet, inklusive de norra. De åstadkom sin vinst utan hjälp från Al-Qaida på slagfälten, och ådrog sig inga politiska skulder till några sådana grupper under processen. Såtillvida Talibanernas vinst blir total […] kommer de sakna behov för, och intresset av, understöd av exempelvis Al-Qaida såsom de krävde två årtionden sedan.

Men, varnar Pillar:

Den enda utvecklingen som kan förmå Talibanernas funderingar kring Al-Qaida att återgå till något likt 1996-2001-perioden hade varit ett nytt inbördeskrig, i vilket oppositionsgrupperna motstånd mot Talibanerna liknar motståndet då [1996-2001]. Således, bör USA och andra utomstående makter avstå från att försörja sådant väpnat motstånd […] Att avstå från det handlar inte om att tro på vad Talibanerna säger under deras nuvarande charmoffensiv om hur de har förändrats. Inte handlar det heller om att vara undfallande gentemot Talibanerna i hoppet om att de ska gengälda undfallenheten. Snarare, handlar det om att tillstå att förhållandena verkligen har förändrats och ett självintresse i att undvika att återskapa tidigare omständigheter i vilket ett hemskt terrorattentat ägde rum.

Det är därför oroväckande att läsa internationella artiklar därför detta “återskapande” propageras för. Se Washington Post, Massoud, Ahmad, “The Mujahideen Resistance To The Taliban Begins Now. But We Need Help.”, 18 augusti, 2021. För vidare diskussion, se Foreign Affairs, Hazelton, Jacqueline L., “The Hearts-and-Minds Myth: How America Gets Counterinsurgency Wrong”, 15 juli, 2021.

[17] Se not 7.

[18] DI, Wallnor, Frida, “Afghanistan-Sortin Öppnar för Kraftmätning Med Kina”, 21 augusti, 2021. Jag lämnar däremot frågan om västerländsk skadestånd till ett förstört Afghanistan till Paul Jay och Phyllis Bennis i The Analysis (29 april, 2021). Jay anmärker att

Det var Jimmy Carter och sedan Reagan, som beväpnade de rurala och religiösa extremisterna för att strida mot urbana afghanska moderniserare och för att då dra Sovjetunionen in i ett krig. Detta ledde till att sovjeterna drog sig ur så småningom och sedan USA [som upphörde med sin finansiering av terrorgrupper], och det ledde till ett inbördeskrig vilket dödade miljontals afghaner. Ett land som var påväg till en mer utvecklad ekonomi och modern kultur förvandlades till ett ingenmansland.

Det var ur ruinerna av detta Amerika-sporrade inbördeskrig som Talibanerna uppstod under ledning av USA:s allierade Pakistan och Saudiarabien. Ja, USA bör nu lämna [Afghanistan] och ju tidigare desto bättre, men vi bör kräva mer än så. De måste finnas till markanta skadestånd betalade till det afghanska folket, administrerat av FN […] planen måste utgå från det afghanska folkets, vilka har varit offer för amerikansk policy, intressen. Det har funnits många planer för att transformera den afghanska ekonomi från huvudsakligen en narko-stat för att producera vallmo för farmaceutica. Inga av dessa reformer har intresserat USA. Kanske tjänar alltför många amerikaner från heroinexporten [från Afghanistan]. Afghanistan är rikt på mineraler, varför det har kallats Saudiarabien av litium […] och detta kan underlätta utvecklingen till en mer modern ekonomi, men återigen, USA har gjort litet om inte intet för att främja detta.

Den verkliga lösningen mot krig i Afghanistan är att stoppa den krossande fattigdomen, återuppbygga utbildning- och sjukvårdssystem och så vidare. Alla har vetat detta i åratal. Bush talade om en Marshall Plan för Afghanistan. Obama talade om en Civil Surge, men inget av detta skedde […] Det behövs en sorts internationell plan finansierad av USA och Saudiarabien, men inte administrerad av dessa.

Återigen: försök hitta en fras om denna typ av argumentation i den respektabla masspressen. Jag tror inte man kan göra det.

[19] SvD, Majlard, Jan, “Expert: Afghanistan Kan Bli Ett ‘Svart Hål’”, 17 augusti, 2021. Se också not 24.

[20] The Statesman, Khandelwal, Sakchi, “Gueterres Says He Is Ready To Speak To Taliban”, 21 augusti, 2021.

[21] Antiwar, DeCamp, Dave, “Taliban Says It’s Ready to Normalize Relations With ‘Invaders’”, 23 augusti, 2021.

[22] Antiwar, DeCamp, Dave, “China Says It’s ‘Willing’ To Work With The U.S. on Afghanistan”, 17 augusti, 2021. Att gemensamma säkerhetsprojekt mellan Kina och Afghanistan är (iallafall för tillfället) ett tecken på att Afghanerna håller på att bli “en lydstat” är inte lika förekommande. Inte är det heller ett särskilt övertygande argument, vilket Pentagon mer eller mindre tillstod 2018 och amerikanska Utrikesdepartementet fram till 2020.

[23] New Cold War, Sachs, Jeffrey D., “Blood In The Sand”, 17 augusti, 2021.

[24] Fokus, Hakelius, Johan, “Kina Har Nyckeln Till Att Dominera Världen”, 19 augusti, 2021. Han fortsätter: “Amerikanerna förlorade förstås sitt koloniala självförtroende […] i Vietnam.” Han kan testa sin hypotes genom att fråga en latinamerikan, palestinier, jemenit, indonesier, vietnames, filippin,  etc. ad infinitum. Cf. Fokus, Hakelius, Johan, “Vad Är Alternativet – Göra Afghanistan Till En Koloni?”, 16 augusti, 2021.

[25] DI, Reinfeldt, Gustaf, “Afghanistan Är Västs Stora Misslyckande”, 4 augusti, 2021.

[26] Se not 3.