Är Kina ett imperium?

Denna artikel är skriven av Karl Wang, pensionerad, tidigare ingenjör inom IT&T Karl Wang är bosatt i Kina. Den tillför ny information på denna blogg, och ger en annan bedömning än en del andra artiklar som publicerats.

Är Kina ett imperium?

Innehåll Contents

Vad är ett imperium
Exempel på imperier
Hur kom det sig att det blev så i Kina
Dagens Kina
Internationellt
Kina idag

Vad är ett imperium?

Det första vi måste göra är att definiera vad ett ”imperium” är. Hur definierar man ett imperium. Där kan vi använda oss av juridikens system med rekvisit eller kriteria. Som exempel. Vad är ett fordon. Lagen säger att varje anordning på hjul, band eller medar är ett fordon, om åtminstone ett av dessa rekvisit är uppfyllt, då är det ett fordon. Ett flygplan uppfyller inget rekvisit och är alltså inte ett fordon.

Så vad är ett imperium. Definitionen är kristallklar. Ett imperium skall uppfylla alla dessa rekvisit 1. en stat, 2. centralstyrd, 3. omfattar flera folk och områden, 4. folken eller områdena garanteras ingen representation i centralstyret. All fyra rekvisiten måste vara uppfyllda.

Omedelbart upptäcker vi att även vi måste definiera även något annat, nämligen en federation. En federation är 1. en stat, 2. har decentraliserat styre med central samordning, 3. omfattar flera folk och områden, 4. alla områden och folk garanteras representation i centralstyret. Igen, all fyra rekvisiten måste vara uppfyllda.

Som exempel, Tyskland, Schweiz, och USA är inte några imperium inrikes. Alla områden är garanterade representation i centralstyret.

Här får vi ytterligare en variabel, nämligen inrikes och globalt. Tyskland och Schweiz styr inga områden eller folk utanför sitt eget territorium. USA däremot är välkänt för att ha trupper stationerade på många, över 1,000, andra länders territorium, med ”rådgivare” och militärer som under sanktioner, hot och påtryckningar styr andra folk och stater, och deras politik. USA arbetar även regelbundet med militära invasioner eller krigsaktioner, många via proxy, med att styra andra folk och länder. USA uppfyller alla kriteria för ett imperium. Inga av dessa folk eller områden tillåts representation i USA’s centralstyre.

Exempel på historiska imperier

Det första imperiet anses vara det Assyriska riket som etablerades för omkring 4,000 år sedan runt östra Medelhavet vid floden Tigris i Mesopotamien. Idag heter området Irak. Det Assyriska riket upplöstes 612 f.Kr. Även det historiska Egypten var ett imperium liksom de europeiska kolonialväldena som grundades med början på 1500 talet var imperier, det brittiska det mest kända. Andra var det Tibetanska imperiet som fanns mellan 600 talet till 800 talet, vilket kom att omfatta större delen av nuvarande Kina. Ett annat det mongoliska riket som skapades av Djingis Khan år 1206 och som omfattade nästan hela Asien och stora delar av Östeuropa.

Det romerska riket är nog det mest kända, 27 f.Kr. till 476 e.Kr, och ordet ”imperium” är just romerskt latin om betyder befäl, kontroll, dominans, suveränitet, högsta makt, auktoritet, påverkan, helt eller delvis. Imperium är ett substantiv medan medan imperialism och imperialistisk betyder en grupp eller en person som arbetar med att etablera eller vidmakthålla ett imperium.

Hur kom det sig att det blev som det blev i Kina

Så hur är det med Kina. För att förstå dagens händelser måste vi förstå gårdagens. Först måste vi backa bandet sådär 25,000 år. Då bildades mängder med små kungadömen i det område vi dag kallar Kina. Man stred med varandra, erövrade varandra, men mycket lite är känt om denna perioden. För omkring 6,000 år sedan utvecklades jordbrukskulturer och ett skriftspråk. För omkring 5,000 år började det Kina formas vi känner idag, enligt sägnen av den Gule Kejsaren. Man är inte helt säker på om det var en enda person, flera personer, en dynasti, eller någon slags rörelse, men vid den tiden började skriftspråket formas så det finns dokument bevarade. Kina var då inte en stat, utan snarare en kulturell samhörighet mellan många folk vars gemensamma territorium definierades av naturliga gränser, precis som idag.

Den första dynastin anses vara Xiadynastin 2070–1600 f.Kr, vilken följdes av Shangdynastin 1600–1046 f.Kr och i tur av Zhoudynastin 1046–256 f.Kr. Snart är vi framme vid perioden De Stridande Staterna 403–221 f.Kr. En del av dessa var imperier, andra stridande kungadömen. Det var då, 221 f.Kr, som krigsherren Qin i tur erövrade alla andra stater i området och bildade staten Kina, det blev Qindynastin 221 f.Kr.–206 f.Kr. Det blev inte något imperium, utan med hårdhänta medel avskaffade han helt enkelt staterna och integrerade dom, införde ett gemensamt administrativt system, standardiserade mått, mynt och vikter, och staten Kina hade formats.

Sedan kom Handynastin, De Tre Kungadömena, som följdes av Jin, Nord och Sydliga dynastierna, Sui, Tang, De fem Dynastierna, Song, Yuan, Ming, och den sista dynastin Qing, vilken föll samman 1911, och 1912 ersattes av demokratin Republiken Kina.

Kina skiftade alltså hela tiden mellan att vara ett imperium, en federation, eller separata krigande kungadömen.

Som synes kan man som bäst kalla det dynamiskt. Områden och folk inkluderades i staten Kina, ibland genom erövringar, ibland frivilligt, ibland på andra sätt,. Tibet, till exempel, kom att bli del av Kina genom att Tibetanerna bildade ett imperium på 600 talet och erövrade större delen av nuvarande Kina. Xinjiang blev först en del av Kina för 2,100 år sedan då Han dynastins kejsaren Wudi erövrade det och kallade området Xiyu 西域, eller ”Västra regionerna”. Sedan erövrade Tibetanerna området och införlivade det i imperiet den tibetanska stormakten 790, och sedan Mongolerna och det blev en del av det mongoliska riket år 1206. Året 1949 blev området formellt del av Folkrepubliken Kina, och 1982 fick området självstyre, men inte självständighet.

Regimen Mao Zedong är väldigt svår att definiera. Den passar inte in på varken definitionen imperium eller federation. Den blev mer ett personstyre, men passar heller inte definitionen diktatur, därför att folken tvingades inte till någon underkastelse genom till exempel militära hot eller tvångsaktioner, utan frivilligt följde Mao Zedong. Det var en slags populiststat.

Mao var filosof och teoretiker, och nästan inget han företog sig som nationsledare fugerade. Många kallar honom den siste kejsaren som regerade med populism, det blev något av en religion med Mao som en avgud. Perioden mellan 1949 och 1978 var för det mesta en verklig katastrof för Kina. Mao hade sett hur religion, etnicitet, finans, ekonomi, och politik hade slitit sönder landet under demokratin Kina mellan 1912 och 1949, och hur journalister, författare, konstnärer och ekonomiska intressen hade eldat på sönderfallet, inte olika Sverige idag.

Hans teori var alltså att avskaffa allt som orsakat konflikterna, och bilda, inte som propagandan idag påstår, en enpartistat utan en inget-parti-stat. En helt ny modell av demokrati, där folken, massorna, skulle kunna påverka styret och där ingen enskild grupp eller person skulle kunna utöva makt allena. Alla Kinas många folk skulle integreras, Kina skulle bli ett rike, ett folk, med ett språk en kultur och en enda ledning som Mao uttryckte det. Allt gammalt skulle avskaffas. Mao var inte den första som försökte sig på den modellen, men liksom alla andra misslyckades det katastrofalt som vi vet. Sverige och EU arbetar på samma misslyckade modell idag.

Året 1972 drabbades Mao av en hjärnblödning, och utvecklade Alzheimers. Personer i hans omgivning utnyttjade den gamle demente mannen för egna målsättningar och vinningar. Mao dog 1976, och de fyras gäng, som dom kom att kallas, ställdes inför rätta. Några avrättades.

Året 1978 började DengXiaoping sin liberalisering av Kina och att öppna upp landet. Utan tvekan var Kina vid det tiden mycket av ett imperium. Att Xinjiang fick självstyre redan 1982 är mycket signifikativt. Den modellen har Kina fortsatt att utveckla. Ett annat område i sydvästra Kina på gränsen till Burma är även mer intressant. Där bor flera etniska grupper nära varandra och området är det mest fredliga genom hela Kinas historia, man har haft självstyre sedan 1300 talet, alltså även under kejsartiden, och har det än idag. Här finns inga främmande investeringar, inga flotta hotell med service i världsklass, men att besöka ger känslan att vara en välkommen och aktad gäst.

Referens

Dagens Kina

Kina har fortsatt med den utvecklingen att alltmer, steg för steg, att flytta ut makten och besluten till regionerna och så långt ner i samhället som möjligt. Tibet var tidigare styrt från Peking genom att administratörer från Peking stationerades att leda Tibet, medan den autokratiska och teokratiska ledningen isolerades och hade i praktiken inget att säga till om. Administratörerna, Ambans, tog endast instruktioner från Peking och ignorerade Tibets ledande klick. Idag är Tibet självstyrande. Samma sak gäller för alla regioner mer eller mindre. Och dessa förändringar började på allvar under HuJintao, Xi’s företrädare, och har fortsatt i allt snabbare takt under XiJinping.

Man flyttar inte ut alla beslut generellt och samtidigt, utan det är en gradvis steg för steg förändring. Vissa saker har man behållit kontroll över centralt, som universitetsutbildningen, men lägre utbildning drivs i lokal regi på lokalspråket där det är möjligt. Många språk är mycket lokala där få människor använder dom, och det är inte möjligt, varken språkligt eller ekonomiskt, att få fram all materiel på lokalspråket. Därför måste ibland undervisningen ske med material på andra språk än lokalspråket. Ofta helt enkelt därför att det inte finns lokala språkliga ord som kan användas.

Vissa saker har man tagit en stark och ofta hårdför kontroll över centralt, en är korruptionen, en annan är ekonomin, och en tredje att bekämpa terrorismen och separatismen. Ytterligare en är energin och transport som snabbtåg och flodtrafik. Så snart och så långt möjligt delegerar man ansvar och kontroll ner på lokal nivå, men fortsätter att övervaka aktiviteterna. Kina har dessutom ett ovanligt väl utvecklad och finslipad samordning genom rådgivning i landet. Lokala makthavare behöver alltså inte följa råden från Peking, men finner som oftast att det ger stora fördelar.

Politisk väljer man personer lokalt, inte partier, och genom ett system av elektorer i flera nivåer väljs Nationalkongressen, som på så sätt kommer att representera all områden, folk och intressen i landet. Nationalkongressen utser var femte år en president som hålls personligt ansvarig mot Kongressen, Det Ständiga Utskottet, vilken som fungerar ungefär som en ledningsgrupp i ett företag, och Politbyrån som kan liknas vid en företagsstyrelse. I alla dess organ gäller majoritetsstyre med röstning och det i varje sakfråga. Kohandel och politik saknas naturligtvis inte. Presidenten är även beroende samstämmighet med Ordföranden, den position Mao innehade, och Överbefälhavaren. Han har betydligt mindre svängrum för egna beslut än både den amerikanska presidenten eller en svensk statsminister.

Kina har alltså lyckats väl med att transformera sig från ett imperium till en federation, men det tog tid och är inte färdigt än.

Internationellt

Hur är det då internationellt. När Deng tog kontroll av utvecklingen 1978 kom han direkt under press att han skulle utveckla Kina som en stormakt likt USA eller Sovjet. Deng satte sig på tvären och vägrade blankt. Kina fick aldrig utvecklas till en stormakt. En stormakt betyder en hård centralstyrning, en stark krigsmakt, och olika nivåer av kontroll över andra folk och länder. Deng ville istället utveckla en modell av självstyre och distribuerad makt men med samarbete. En multipolär värld som man uttrycker det.

Den modellen har man redan genomfört inrikes, alltså stort självstyre för lokala områden och folk, och så lite inblandning som möjligt av en centralmakt. Den modellen har varit mycket framgångsrik och under den har Kina kunnat utvecklas till ett mycket fredligt och harmoniskt samhälle, där man till och med lyckats i stor utsträckning eliminera behovet av polis.

Kina har varit mycket tydlig i både ord och handling att man strävar efter en multipolärt världssamhälle, alltså motsatsen till globaliseringssträvandena av en slags militärdiktatur och alla former av imperialism. Däremot vill man utveckla handeln, och använda liknande aktioner och system för att lyfta andra länders folk ur fattigdom som man själva tillämpat inrikes, vilket har lyft 800 miljoner ur fattigdom på kort tid inom Kina. Dom strävanden går rätt emot globalisterna i den djupa staten både i USA och EU vars strävande är att inrätta en överstatlig centralmakt, alltså bilda ett världsomfattande imperium och i praktiken en världsomfattande militärdiktatur.

Globalisterna strävar efter dominans och centraliserad kontroll, Kina söker sätta exempel andra känner sig manade att följa.

Kina idag

Kina försöker alltså definitivt inte etablera ett världsimperium likt USA eller Globalisterna, eller historiskt som nazisterna eller sovjetkommunisterna eller Japans imperialister. Inte heller syftar man till någon världsfederation, utan vad man kallar en multipolär värld där alla har möjlighet att sköta sina egna affärer i sämja liksom innevånarna och grannarna i en by, men samtidigt samarbetar man för allas gemensamma välfärd. Man skall kunna umgås och handla fritt och utan inblandning i varandras angelägenheter, utan girighet och provokationer, lika lite som man i byn går in till grannen och börjar kritisera kvinnans utseende, klädsel matlagning eller barnens utbildning.

Det låter naturligtvis idealistiskt, men det är målsättningen, och det är värt att komma ihåg att Kina har faktiskt under de senaste 40 åren lyckats inrikes att genomföra modellen. Kina består av otaliga olika folk. Den fungerar, till skillnad mot ”demokratin” av den modell många västerländska länder vill behålla, med konflikter, motsättningar och en regering som totalt kan ignorera befolkningens vilja.

Kinas egenutvecklade samhällssystem har visat sig vida överlägset de traditionella demokratierna i väst, man har skapat ett fredligt och harmoniskt samhälle där en poliskår knappas längre behövs. Inrikes är Kina en federation, internationellt har man målsättningen att undvika både en federation och ett imperium utan ett multipolärt samarbete av oberoende stater.

Kina är alltså en federation.

Referenser

Är Kina imperialistiskt?
En onödig debattbok om Kina
Assyriska riket
Imperier
Mongolväldet