Är ”kinesisk aggression” bara Kinas svar på USA:s aggression?

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel som är beklagligtvis lika aktuell idag.

Denna artikel 18/12 2021 av Caitline Johnstone Kinesisk aggression” är bara Kinas svar på USA:s aggression har upphittats och vänligen översatts av Rolf Nilsson. Instämmer Du?

________________________________________________________________________

Är ”kinesisk aggression” bara Kinas svar på USA:s aggression?

Det är en särskilt dum dag för anti-Kina propaganda. Biden-administrationen har infört handelsrestriktioner för 34 kinesiska institutioner på grund av det ogrundade påståendet att de utvecklar ”hjärnkontrollvapen”, ett påstående som massmedia har varit bara alltför glada över att okritiskt vidarebefordra till allmänheten. Mellan det och den löjliga rapporteringen om ryska strålpistoler från Havannasyndromet, är det som att de bokstavligen försöker få alla att bära foliehattar.

Sedan har vi Tucker Carlson-gästen som precis berättade för Carlsons stora publik att den amerikanska militären måste vara full av ”Typ A-män som vill sitta på en tron ​​av kinesiska dödskallar.” Det är mycket oroande hur mycket massmedia på sistone har pratat om krig med Kina, som om det vore en självklarhet, nästan som om de arbetar för att normalisera den skrämmande idén.

Det finns också den här nya artikeln för The Hill, med den roliga titeln ”’De ’allierade’ Kina och Ryssland slår sig samman mot Amerika”, om hur det fattiga amerikanska imperiet mobbas av elaka gamla Xis och Putins allt mer sammansvetsade samarbete. Den är författad av Gordon Chang, som i decennier felaktigt har förutspått Kinas förestående kollaps, och den är helt klart absurd, eftersom alliansen mellan Moskva och Peking i verkligheten inte är något annat än den naturliga konsekvensen av att två nationer inser behovet av att arbeta tillsammans mot en världsomspännande maktstruktur, som försöker mobba dem till underkastelse.

USA:s militärbudget har återigen ökat, trots att USA avslutade ett krig i år, och trots att de inte står inför några verkliga hot från någon nation mot sina lättförsvarade stränder. Ökningen har till stor del motiverats av behovet av att ”motverka Kina” och inkluderar miljarder i finansiering för det pågående bygget av långdistans-missilsystem på den första ökedjan nära det kinesiska fastlandet, uttryckligen i syfte att hota Kina. Man behöver bara föreställa sig vad som skulle hända om Kina började bygga en kedja av långdistansmissil-system utanför en amerikansk kustlinje, för att förstå vem av dessa två makter som är den faktiska angriparen.

Fox guest: ”We don’t need a military that’s woman-friendly, we don’t need a military that’s gay-friendly,” we need ”Type A men who want to sit on a throne of Chinese skulls” pic.twitter.com/JztfZKpYyr

— Brendan Karet (@bad_takes) December 18, 2021

I verkligheten har oro som sprids på sociala medier från den västerländska politiska/medieklassen om saker som Kina gör, både internationellt och inhemskt, ganska konsekvent handlat om åtgärder som Kina har vidtagit som svar på aggressioner från USA och dess allierade. Sådant spridande av oro  framställs i allmänhet som motstånd mot påstådda kränkningar av de mänskliga rättigheterna och behovet av att skydda Kinas grannar från ”kinesisk aggression”, men i verkligheten görs det för att underlätta agendan att med alla nödvändiga medel göra Kina svagare och mindre.

Den faktiska källan till spänningar mellan USA och Kina har faktiskt aldrig handlat om ”mänskliga rättigheter” eller att ”skydda” någon; det är bara det narrativa hölje som är fäst överst på den faktiska agendan. Den faktiska källan till dessa spänningar är alltid det faktum att det ligger i det amerikanska imperiets intresse att göra Kina mindre och svagare och det ligger i Kinas intresse att vara stort och starkt. USA beslöt sig efter Sovjetunionens fall att förhindra uppkomsten av någon annan rivaliserande supermakt, och alla klagomål vi ser sändas ut om påstådda kinesiska övergrepp är egentligen bara motiveringar för aggressioner, inriktade på att underminera, omstörta, hota, utmanövrera och Balkanisera (dela upp i mindre delar, ö.a.) Kina för att göra det svagare och mindre.

I stort sett allt som Kina kritiseras för av imperialistisk media, är faktiskt ett svar på västerländska aggressioner, oavsett om man pratar om Xinjiang, Hongkong, Taiwan, territoriella dispyter om gränser eller havsområden, eller inhemsk auktoritarism. USA är konsekvent angriparen, och Kina reagerar konsekvent defensivt på dessa aggressioner.

Endast en dumskalle kan tro att USA och dess allierade faktiskt bryr sig om muslimer i Xinjiang, efter att de precis tillbringat de senaste två decennierna med att slakta muslimer i miljoner i sina angreppskrig efter 11 september. Propagandaberättelserna fokuserar på mänskliga rättigheter, men den verkliga anledningen är att Xinjiang är en mycket geostrategiskt värdefull region, som USA-imperialismen skulle tjäna på att skära bort från Kina, och Peking skulle tjäna på att behålla. Ta det här utdraget från en SBS-artikel från 2017 om Kinas Belt and Road Initiative (BRI) för att illustrera (min betoning):

”Ett exempel på ett betydelsefullt BRI-projekt som har flera syften är skapandet av en landväg från Xinjiang, längst västerut i  Kina, genom Pakistan till dess djupvattenhamn i Gwadar vid Arabiska havet. 54 miljarder USD investerade i infrastruktur planeras för denna sträcka, trots att en del av rutten passerar genom av Indien och Pakistan  omtvistat territorium.

Denna rutt ger Kina tillträde för sina varor landvägen till Arabiska havet, kommer att stimulera investeringar i Xinjiang och öppnar upp en ny rutt till Kina för energiimport från Mellanöstern – en rutt som inte är sårbar för USA:s flottstridskrafter vilket dess farleder via östkusten är.”

This map says more than any article you’ll ever see in corporate media about why Western imperialist countries (that have spent decades killing Muslims) suddenly pretend to care about Uyghurs in Xinjiang, China.

They want to break China up and stop its Belt and Road Initiative. pic.twitter.com/mhWSsrtSIu

— Ben Norton (@BenjaminNorton) July 25, 2020

När uiguriska separatistgrupper började att utföra terrordåd, med målet att driva den kinesiska regeringen ut ur Xinjiang och skapa sin egen stat, hade Peking i huvudsak tre val:

1. Att engagera sig i en kampanj av amerikansk modell, av militärt massmord mot dessa grupper, tills de besegrades.
2. Att tillåta ett våldsamt uppror av vad som oundvikligen skulle handla om väststödda jihadister, som de just hade sett i Libyen och Syrien, skära bort en geostrategiskt avgörande del av Kina, för att utnyttjas av USA och dess allierade, eller
3. Att hitta något alternativ till 1 och 2.

Peking gick vidare med alternativ nummer tre, och den möjlighet man fann var den aggressiva avradikaliserings-kampanj, som man i slutändan beslöt att  genomföra, och omskolningsanläggningarna som det har kritiserats så mycket för. Detta drag skulle säkerligen ha inneburit många av de övergrepp man kan förvänta sig av en polisaktion i stor skala och en dramatisk upptrappning av auktoritär politik, men påståenden om att det utgjorde ”folkmord” har på ett övertygande sätt avfärdats av oberoende forskargrupper och av medlemmar av allmänheten, genom att använda allmänt tillgänglig information, medan de mest allvarliga anklagelserna om övergrepp har visat sig vara föremål för manipulation och fulla av stora hål.

Man kan kritisera Peking för hur man hanterade sitt dilemma i Xinjiang så mycket man vill, men det var helt klart oändligt mindre drakoniskt än USA:s strategi att döda miljoner och tvinga tiotals miljoner på flykt i sitt barbariska ”krig mot terrorismen”. Och till skillnad från ”kriget mot terrorismen” fungerade faktiskt Pekings tillvägagångssätt, vilket till och med västerländska medier har tvingats att motvilligt medge, när nu turismen ökar i Xinjiang.

I would like to think that maybe in the future people will be slightly more skeptical about sensationalist claims about human rights in official enemy countries but that’s probably being optimistic https://t.co/nkdVI3rOsw

— Rob (@robrousseau) October 12, 2021

Väst har under mycket, mycket lång tid förstått att det måste hålla Kina svagt och litet för att behålla sin överhöghet. Det är därför så många berättelser kretsar kring att ”befria” (balkanisera) delar av Kina från Peking. Här är ett Winston Churchill-citat från över ett sekel sedan:

”Jag tror att vi måste ta kotroll över kineserna och styra dem. Jag tror att, efterhand som civiliserade nationer blir mäktigare, kommer de att bli mer hänsynslösa, och den tiden kommer när världen otåligt kommer att bära existensen av stora barbariska nationer, som när som helst kan beväpna sig och hota civiliserade nationer. Jag tror på den ultimata uppdelningen av Kina – jag menar den ultimata. Jag hoppas att vi slipper göra det i våra dagar. Den ariska rasen kommer att segra.”

Det här mönstret, att arbeta för att göra Kina svagare och mindre, är detsamma som med Hongkong, där USA aktivt arbetade för att underlätta balkaniseringen av det området, innan Peking stängde ner dess interventionistiska operationer. Det är samma sak med Taiwan, som har fungerat som en amerikansk proxy i decennier, som tidigare har hyst amerikanska kärnvapen, för närvarande är värd för amerikanska trupper, är föremål för en häpnadsväckande virulent västerländsk propagandakampanj och spelar en viktig roll i USA:s geostrategiska intressen.

Det är samma sak med militariseringen av Sydkinesiska havet. Xi Jinping hade erbjudit en ömsesidig demilitarisering av havet, och istället ökade Obama spänningarna med den fortfarande pågående ”pivot to Asia” som har sett en kontinuerlig uppbyggnad av USA:s och allierade militära aktiviteter i området. Som FN:s förre säkerhetsrådspresident, Kishore Mahbubani, förklarade i en intervju förra året:

”Jag citerar en före detta amerikansk ambassadör i Kina, Stapleton Roy, som sa till mig: ’Kishore, när Xi Jinping gjorde ett erbjudande om att demilitarisera Sydkinesiska havet, borde Amerika ha gripit det erbjudandet och gått med på att stoppa all vår militära verksamhet i Sydkinesiska havet. Det skulle ha tvingat bort kineserna.” Naturligtvis skulle amerikanerna också vara ute. Men Sydkinesiska havet är mycket viktigare för Kina än för Amerika. Om Amerika kliver ut, kliver den kinesiska militären ut. Och det skulle innebära en vinst för Amerika, eller hur? Istället svarade den amerikanska flottan med att skicka örlogsfartyg. Så Xi sa: ’Okej. Du avvisar mitt erbjudande. Så då får det bli så.’”

Det är samma sak även med den auktoritära inrikespolitiken, för vilken Kina ofta kritiseras av västvärlden. Vi fick i en nyligen publicerad Bloomberg-artikel  reda på att amerikanska spioner har svårt att genomföra operationer mot den kinesiska regeringen, eftersom dess strikta policy gör det omöjligt för dem att fungera.

”CIA-tjänstemän i Kina står inför skrämmande utmaningar från Kinas växande övervakningsstat, vilken har täckt kinesiska städer med övervakningskameror och använder sofistikerad mjukvara för ansiktsigenkänning för att spåra hot”, hävdar artikelförfattarna.

Bloomberg förklarar att Kinas anti-korruptionsåtgärder har gjort det mycket svårare att rekrytera CIA-agenter och skriver: ”Xis breda anti-korruptionskampanj, som har straffat mer än 1,5 miljoner tjänstemän, har också lett till en större granskning av kinesiska tjänstemäns inkomster, vilket gör att betalningar till potentiella underrättelsekällor är mycket mer problematiska, sa två tidigare tjänstemän.”

”Dessa ansträngningar beskrevs utförligt under 2017 av New York Times, som sa att så många som ett dussin amerikanska källor avrättats av Kina, medan andra fängslades, i vad som representerade en av de värsta förlusterna någonsin för amerikanska spionagenätverk”, vilket också noteras i artikeln.

Som John Pilger dokumenterade i sin framåtblickande film  ”The Coming War On China”, har USA omringat Kina med militärbaser och vapen och byggt en ”snara” runt denna nationen, vilken nu inkluderar de tidigare nämnda långdistansmissil-systemen, som för närvarande är under uppbyggnad genom den första ökedjan. Om någon främmande makt gjorde detta mot USA skulle det betraktas som en krigshandling och krig skulle förklaras omedelbart, men det kommer aldrig in i västerlänningars huvuden att Kina kan vara den som svarar defensivt mot en angripare.

Inget av detta betyder att Kina styrs av oskyldiga små flickscouter som aldrig gör något fel, det betyder bara att Kina uppenbarligen inte är angriparen i dessa konflikter, och att bilden vi presenteras för i det västerländska imperiets vansinniga kampanj för att manipulera allmänhetens tankar om Kina, inte är baserat i verkligheten. Propagandakampanjen är så genomgripande och kraftfull, att även människor som är medvetna om att de utsätts för propaganda, fortfarande ofta faller för dess lögner och förvrängningar, bara för att det kommer så mycket av det från så många olika håll.

Propagandakampanjen mot Kina kommer inte att försvinna; det kommer att bli mycket starkare, galnare och mer aggressivt. Med varje ny högljudd berättelse som kommer upp, undersök den med frågan ”Hur är detta inriktat på att göra Kina svagare och mindre?” i åtanke. Du kommer varje gång att hitta något där.

Det skulle inte behöva vara så här. Det finns ingen bra anledning till att nationer inte kan samarbeta med varandra för det gemensamma bästa, istället för att slösa bort all sin energi och alla sina resurser i denna vansinniga kamp för USA:s hegemoniska erövring. Ordet ”avspänning” kommer aldrig in i mainstream-diskursen, eftersom det inte tjänar de västimperialisters intressen som styr oss, men det tjänar alla andra, oändligt mycket mer än att ösa in förmögenheter i kalla krigets balansgång och att flirta med utsikterna till världskrig mellan kärnvapen-beväpnade nationer.

Avspänning är vad som behövs. Men för att det ska kunna bli verklighet måste USA-imperiet sluta med sin aggressiva politik, och det måste sluta ljuga.

Relaterat
Är Kina verkligen den ”gula faran”?
Är Kina är på väg att vinna teknikloppet med USA?
Världens största frihandelsområde bildat. Stor framgång för Kina
Nödvändig information till DN: USA, EU, FN menar att Taiwan är en del av Kina.