Ordföranden i riksdagens utrikesutskott, Kenneth G Forslund (S) ställde sig bakom ett uttalande till stöd för försök från Litauen med knappt 3 miljoner invånare att upprätta näst intill fulla diplomatiska förbindelser med Taiwan. Göteborgsposten. Litauens och Sveriges positioner är mycket anmärkningsvärda. År 1972 ersatte Folkrepubliken Kina Taiwan som Kinas representant i FN och under 1970-talet erkände USA att Taiwan är en del av Kina. Detta är också EU:s ståndpunkt.
Kinas Sverigeambassadör Gui Congyou reagerade med ett brev till Forslund och skrev enligt Göteborgsposten.
”På området internationella relationer är normen att Taiwan är en del av Kina. USA och vissa andra länder ber alltid andra länder följa normer i internationella relationer, men de bryter ofta själva mot dem. Er medverkan i det aktuella uttalandet bryter mot principen om ett Kina.”
Förutom Forslund gav 13 parlamentariker från USA, Ukraina, Storbritannien, Nederländerna, Frankrike, Tyskland, Irland, Tjeckien, de baltiska länderna samt EU-parlamentet sitt stöd till Litauen. De har ledande poster i respektive utrikesutskott och ingår i en större grupp som har återkommande möten i utrikesfrågor.
Undertecknarna skriver att de fördömer Kinas politiska, diplomatiska och ekonomiska påtryckningar på Litauen och att det utgör en ovälkommen inblandning i ett EU- och Natolands interna angelägenheter.
Brevet från Kinas ambassadör ser utrikesminister Ann Linde som upprörande och ”oacceptabelt”. Men Kinas ambassadör skriver exakt vad som gäller efter vad jag kan bedöma. Och svenska politiker borde veta det.
Det är säkert ovanligt att utländska ambassadörer skriver klagobrev men i till svenska politiker med klagomål, men i sakfrågan hadr den kinesiska ambassadören rätt. Visst kunde han i stället göra ett offentligt uttalande.
Kina har mycket länge haft stort inflytande på Taiwan som blev kinesiskt under senare del av 1600-talet, dvs ungefär lika länge som Skåne och Blekinge varit en del av Sverige.
Och det finns i så fall avsevärt större skäl att fråga sig varför öarna Hawaii och Puerto Rico ska vara en del av USA. Dessa har erövrats i krig långt senare än Taiwan blev kinesiskt, och de ligger långt bort från USA, särskilt Hawaii förstås.
Den naturliga följdfrågan är nu hur det kan komma sig att Litauen plötsligt vill provocera Folkrepubliken Kina med ett utspel som närmar sig ett erkännande av ”Republiken Taiwan” – och uppmanar EU:s medlemsländer att göra detsamma – alltså bryta med den ordning som gällt sedan 1972.
Min bedömning är att Taiwan-frågan är en del av USA:s angrepps-, förtals- och demoniseringskampanj mot Kina, vilket behandlats i flera artiklar här.
Är lilla Litauen USA:s torped, och Sverige USA:s underdåniga vasall även i Taiwan-frågan?
Jag fortsätter nu med en rapport från Reuters som förklarar ett och annat, samt med reaktioner från Kina.
Andrius Sytas i Vilnius rapporterade på Reuters 22/8 att USA:s utrikesminister Blinken stödjer Litauens planer på att tillåta separata politiska kontor för Taiwan, vilket inget annat land gjort tidigare. Kontor för Taipei Taiwans största stad finns i en del länder.
Kina hade strax innan, 10/8 krävt att Litauen skulle kalla hem sin ambassadör i Peking och sade att det skulle återkalla Kinas sändebud till Vilnius, i ett gräl över att den baltiska staten tänkte tillåta Taiwan, som Kina hävdar är en del av Kina, att öppna en de facto-ambassad där under eget namn. Läs mer här.
Blinken och Litauens utrikesminister Gabrielius Landsbergis var överens om att ”Kinas ensidiga aggressiva handlingar och politiska påtryckningar på Litauen” var totalt oacceptabla, enligt ett uttalande.
I ett separat uttalande sa det amerikanska utrikesdepartementet att utrikesminister Blinken ”underströk en stenhård amerikansk solidaritet med vår Nato-allierade och EU-partner Litauen, inför Folkrepubliken Kinas tvingande uppträdande”. Reuters
Jag återger nu huvuddelen av en artikel i Global Times European Parliament clamors for tougher line on China av Yang Sheng och Fan Anqi
Europeiska politiker vill ha en tuffare linje mot Kina.
Vissa ledamöter av Europaparlamentet använder Taiwanfrågan för att provocera Kinas suveränitet och uppmanar EU att minska sitt beroende av Kina och att visa en hårdare och mer enad inställning till Peking. Dessa aktiviteter skadar de ömsesidigt fördelaktiga relationerna mellan Kina och EU. .
Vissa kinesiska experter menar att Kina för att hantera dessa ansvarslösa handlingar bör anstränga sig för att låta EU veta att den som får mer nytta av de bilaterala relationerna inte borde vara provocerande.
Efter friktionerna om Kinas Xinjiang-relaterade angelägenheter i mars, orsakade av EU: s grundlösa anklagelser om Xinjiang-relaterade angelägenheter och sanktioner mot kinesiska tjänstemän och enheter, har Europas anti-Kina styrkor, pro-amerikanska politiker och opportunister nyligen hittat ett nytt mål – Taiwanfrågan – att ytterligare provocera Kina och skada Kina -EU -förbindelserna.
Litauen är ett typiskt exempel bland EU -medlemmar.
Reinhard Butikofer, en tysk ledamot av Europaparlamentet som har sanktionerats av Kina på grund av tidigare friktioner mellan Kina och EU om Xinjiang, har varnat europeiska ledare för risken för Kinas ”dela och erövra” strategi, enligt Daily Express.
Butikofer har hävdat att ”Tyskland och Frankrike bör avstå från att” egoistiskt ”försöka styra förbindelserna mellan EU och Kina.” Han varnade för att EU: s medlemsländer borde gå med på en enad ståndpunkt i frågan om Kina och sade att EU på senare tid kollektivt har gått framåt på ett antal fronter för att bemöta Peking, rapporterade Daily Express.
”Bütikofers anmärkningar återspeglar vissa röster i EU om att det borde finnas en enad front mot Kinas inflytande, men EU bör förstå att en enad front inte nödvändigtvis betyder konfrontation”, säger Cui Hongjian, chef för Institutionen för Europastudier vid China Institute för internationella studier, till Global Times
Denna typ av tänkande i Europa orsakas av flera faktorer, sa Cui. ”Först var det Kinas hårda bemötande av EU-sanktioner mot Xinjiang-relaterade angelägenheter, och sedan de eskalerande spänningarna mellan Kina och Litauen i Taiwanfrågan. Litauen söker stöd från EU. Därför har några antikinespolitiker tagit möjligheten att ytterligare hypa teorin om ”Kinahot”. ”
Experter noterade att framtida relationer mellan Kina och Europa kommer att bli mer komplexa och turbulenta, eftersom fler konflikter som har funnits under lång tid kan komma fram, ett resultat av den förändrade attityden från EU som blir hårdare och mindre vänlig mot Kina.
Vem är bråkmakaren?
Litauens utrikesminister Gabrielius Landsbergis uppmanade nyligen andra EU -medlemmar att minska sitt beroende av Kina eftersom hans land står inför den bittra konsekvensen av att provocera Kina på Taiwanfrågan ensam bland de 27 EU -medlemsländerna. Han sade att den fransk-tyska ledningen av förbindelserna mellan EU och Kina bör ersättas med ett ”enat format” mot Kina.
Men i själva verket är Litauen den som avbröt enheten genom att skapa problem för andra EU-medlemmar, eftersom ingen annan någonsin har provocerat mot principen om ett Kina som Litauen gjorde.
Lär dem några lektioner
”Kinas användning av handel som vapen i diplomatiska tvister” är en annan anklagelse som europeiska medier och politiker mot Kina.
Dessa röster från Europa ”pekar tydligt på fel person”, eftersom det var USA: s tidigare president Donald Trump som först ”beväpnade handeln genom att införa tullar på Europa”, konstaterade Cui.
Dessutom är det EU som har förespråkat en skarpare linje för affärer och investeringar med Kina, vilket framgår av en rad åtgärder.
För att hantera dessa felaktiga anklagelser bör Kina direkt och tydligt avslöja fakta och omvärdera bilaterala ekonomiska förbindelser genom att stärka lagstiftningen för att mer strikt se över EU: s investeringar och affärsverksamhet i Kina som EU har gjort mot Kina, noterade Cui.
Förbindelserna mellan Kina och EU påverkas också av relationerna mellan Kina och USA, sade professor Wang Yiwei och noterade att under andra halvåret i år kommer Kina, USA och EU att behöva ha viktiga diskussioner om klimatfrågor. USA behöver de andra två för att hjälpa USA att rensa upp röran i Afghanistan. Nuvarande spänningar kommer sannolikt att minska, så länge de berörda parterna förblir pragmatiska.
Vi skådar med detta tema in i framtiden, Europas ekonomiska framtid, Euroasiens politiska framtid. Många förledda, förvirrade och nyttiga idioter i det politiska Europa kommer att springa Washingtons ärenden innan de kommer att inse detta. Vi måste fråga oss rationellt: varför?
De amerikanska Förenta staterna är avgjort i svår geopolitisk kris, där dessa före detta supermaktspositioner förmodligen inte går att rädda, därför att de globala anspråk man har knappast i vår moderna multipolära värld av idag går att förena att från en nordamerikansk kontinent i ett hörn av världen genom att härja och härska över den Euroasiatiska världshuvudkontinenten är möjlig, fast bara i den amerikanska tankevärlden.
Häromåret kom det fram att den gamle förvirrade neokonservative höken, och senast känd som Donald Trumps avskedade säkerhetsrådgivare, den snabbt kaxige John Bolton (mannen med de runda glasögonen och valrossmustachen) länge ruvat på idén att sänka den europeiska valutan Euron, för att rädda den amerikanska dollarn som kraftigt försvagats genom åren just gentemot Euron, som också råkar vara landet Litauens valuta. Så beter sig den käre vännen och allierade i sin egen huvudstad mot de europeiska ”vännerna”, eller vasallerna som Zbigniew Brzezinski klart och tydligt med egna ord skrev i sina sista böcker. Europeiska stater var het enkelt just det: vasaller – en slags ”omvänd” europeisk kolonialism.
Europeiska politiker kan i stort inte ta hand om och värna sin egen kontinent: så går det för de europeiska politiska etablissemang som låter sin egen säkerhets- och utrikespolitik styras från en annan kontinent, från vålds- och krigshuvudstaden Washington, uppkallad efter den ganske taskige slavägaren George Washington.
Att välja ut splittrande teman och uppfinna nya politiska kriser i den euroasiatiska miljön kommer att vara Washingtons kommande handlingsmönster. I över 50 år har i stort sett hela världen, förutom några djupt kristna latinamerikanska länder, diverse småstater i världen samt Vatikanstaten (det rör sig idag om cirka 15), varit eniga om att ”Ett-Kina-politiken” varit den fullt logiska och förhärskande och den gäller även i hela Förenta nationernas organisation, inklusive Säkerhetsrådet – om detta råder faktiskt ingen endaste tvekan. Ön Taiwan har tvärtom behandlats ganska världsunikt -kanske lite alltför världsunikt- för att just inte vara en självständig stat: man har egna stolar i många representativa sammanhang, liksom i den olympiska rörelsen.
Självklart är de nya smidda politiska planerna -det vill säga att förhindra en euroasiatisk integration- från Washington genom att utnyttja lilla Litauen, av alla länder, att påbörja ännu en ny politisk problematik i Euroasien väl genomtänkta, och säkert väl förberedda. Det kunde lika gärna handla om de fyra små öar i södra ögruppen Kurilerna norr om Japan som detta land vägrat ge upp sina anspråk på sedan man besegrades av Sovjetunionen i andra världskrigets sista slag i augusti och september 1945, då Sovjetunionen intog de japanska ockuperade territorierna Manchuko (Manchuriet som återbördades till Kina), Port-Artur, södra delen av den ryska ön Sachalin (som ockuperats av Japan sedan kriget mot Tsarryssland 1905) liksom hela ögruppen Kurilerna. Sovjetunionen och liksom dagens Ryska federation har märkligt nog varit beredda att gå japanerna till mötes och helt enkelt ”ge bort” två eller fyra av dessa öar mot den för alla länder självklara säkerhetsgarantin att dessa öar får inte användas av yttre främmande makt för militära installationer, det vill säga amerikanska: det har japanerna inte kunnat gå med på, och öarna har förblivit ryska.
Detta är det nya i den amerikanska framtidspolitiken: man ska ge upp den politik man själva initierat på 1970-talet med ”Ett-kina-politiken” och låta ön Taiwan/Taipei/Formosa vara ett helt nytt spelkort i det egna nya Kalla krig mot Kina som de amerikanska Förenta staterna så väl behöver och vill ha för att överleva geopolitiskt. Kan man inte hitta nya trassliga områden i Asien, och för den delen Europa, så ruttnar den amerikanska stormakten bort. Man kan inte vara en världsmakt genom att enbart projicera sin egen härskarpolitik över till exempel Mexico eller Kanada, det är ju helt värdelöst då Euroasien går vidare med sitt.
Här kommer då de nyttiga idioterna i Europa in: de som inte förstått de amerikanska krigsförbrytelserna mellan Syrien, Irak, Afghanistan och de härskande krigarklasserna i Washington. Det är svårt egentligen att förstå varför just klassiska västeuropeiska politiker egentligen skulle ha att vinna på att spela ut detta amerikanska förslag. Det är avgjort de västeuropeiska företagen och den europeiska ekonomin som lider mest av de allsköns införda ekonomiska sanktioner som införts de senaste åren mot bl.a. Ryska federationen och Folkrepubliken Kina. Amerikanerna står som vanligt för den aggressiva politiken, liksom våldet och dödandet, och européerna som får stå för de ekonomiska kostnaderna och invandringsvågen av att amerikanerna slår och har slagit sönder och samman södra Asien och Mellanöstern.
Världens två största och mäktigaste ekonomier är idag Europeiska unionen och Folkrepubliken Kina. Mellan dessa två går nu världens mäktigaste genom historien ekonomiska axel, amerikanerna är redan uträknade i denna politisk-ekonomiska ekvation.
Vi måste fråga oss: varför ska Europa -igen- såga av den egna grenen vi sitter på, förstöra de ekonomiska framgångsrika relationerna i Euroasien för att rädda en sönderfallande före detta supermakts intressen? Varför vill dessa europeiska politiker skada den egna europeiska ekonomin för att skydda det krigshetsande Washington vars politiska etablissemang och djupa stat gärna hjälper till med att förbereda att sänka till exempel den europeiska valutan Euron? Varför vill vissa europeiska politiska etablissemang gå de amerikanska ärendena till mötes, och som verkar direkt och indirekt mot Europas fred och välmående? För det djupt katolska Litauen, och dess konservativa nationalister, kan det inte röra sig om ön Taiwans på sätt och vis imponerande asiatiska tolerans mot till exempel HBTQ-rättigheter – det skulle snarast få de djupt katolskt litauiska konservativa nationalisterna att snarast ta avstånd från Taiwan.
Den frågan är inte bara retorisk, utan faktisk. Varför vill dessa europeiska politiker skada det egna Europa?
[…] Är Litauen USA:s torped i Taiwan-frågan, och Sverige med EU underdåniga vasaller? Xinjiang och mycket mer: Lita inte på mainstream-medier under stark påverkan av […]