Jag har nyligen återpublicerat två artiklar om Martin Kragh och vår syn på Ryssland. Pär Salander, senior professor, Umeå universitet och politisk debattör i Umeå har informerat mig om en debattartikel som han publicerade 4 april 2019 i Västerbotten-Kuriren, vid en tidpunkt då debatten var livlig i dessa frågor. Martin Kragh ett större problem än Linderborg.
Under ”Relaterat” finns mycket stoff från den viktiga debatten.
Martin Kragh ett större problem än Åsa Linderborg
Det är ett uppehåll i den offentliga debatten, men frågorna är lika viktiga idag. Och centrala frågor och kritik av Martin Kragh, och de forskare som stödde honom återstår. Läs Pär Salanders artikel!
Olof Kleberg (VK 21/3) är upprörd över Åsa Linderborgs skarpa kritik av Rysslandsforskaren Martin Kragh vid Centrum för Rysslandssstudier vid Uppsala universitet. I en artikel i Journal of Strategic Studies beskrev Kragh Aftonbladet Kultur som deltagare i Kremls desinformationskampanj mot väst.
Linderborg, med benäget stöd av forskare, menade att Kragh var ett demokratiskt problem då han under en täckmantel av (bedrövlig) vetenskap drev en politisk agenda.
För Kleberg är Linderborg det stora problemet – Kraghs ”överdrivna vinklingar” kan han överse med. För mig är det tvärt om.
Vetenskap handlar om att på ett stringent sätt beskriva och förstå ett fenomen utan att lägga ett ”tyckande raster” över det hela. Men det är precis det senare som Kragh gör. Via ett plockepinn av händelser skapar han Kremls aktiva påverkans- och desinformationskampanj:
Att till exempel nyhetskanalen Sputnik tidigare påtalat att svarta diskrimineras i USA och att Irakkriget 2003 var ett brott mot internationell lag, presenteras som uttryck för rysk påverkansoperation. Enligt Kragh då dessa påståenden gärna anammas av grupperingar i väst som därmed får en mer Kremlvänlig världsbild.
Att Sputniks påståenden i dessa fall knappast kan ifrågasättas tycks inte spela någon roll.
I ett stycke rubricerat ”Desinformation: fallet med U-båtarna” redovisas några resultatlösa U-båtsjakter i Östersjön. Skriverier kring dessa i svensk media har enligt Kragh ”exploaterats” av rysk media och diplomati då man satt jakterna i perspektivet av ”ubåtsmani” och ”russofobi”. Med beaktande av de utredningar som finns idag så kan väl de ordvalen knappast betraktas som orimliga. Likväl blir de uttryck för rysk påverkansoperation.
Den röda tråden i Kraghs artikel blir att information eller påståenden som på något sätt skulle kunna tjäna Kremls intressen, blir en del av påverkans- och desinformationsoperationerna. Därmed blir också fredsaktivister, vänstersympatisörer inklusive Aftonbladet Kultur med namngivna medarbetare, miljöaktivister och Nato-kritiker inkluderade. Kort och gott: Vi som efterfrågar nyanser kring synen på Ryssland, läget i Ukraina eller kritiserar EU/Natos politiska positioner, blir utpekade som ”pro-Kremlin”. Detta är både ovederhäftigt för att inte säga stötande.
Jag ifrågasätter inte att Ryssland, liksom USA och andra stormakter, ägnar sig åt politiska påverkansoperationer med inslag av desinformation. Det bör man forska om, men då måste man använda sig av strikt redovisad metodik med trovärdiga källor utan ”tyckande raster” (se till exempel Dov Levins forskning kring rysk och amerikansk inblandning i olika val).
När DN betecknade Hans Blix och andra som ”Putins svenska brigad” för att de försökt nyansera Ryssland-Nato diskussionen, så skrev Olov Kleberg att DN riskerade sin trovärdighet. Så sant.
Kragh upprepar nu DN:s debacle: EU/Nato-kritiker blir Kreml-förespråkare. Linderborg uppmärksammade detta. Hennes (möjligt) ”överdrivna vinklingar” kan jag överse med. Kleberg vill att Pressens Opinionsnämnd granskar hennes skriverier.
Själv efterfrågar jag hellre en kritisk granskning av den vetenskapliga integriteten vid Centrum för Rysslandsstudier. Inte minst sedan tio kollegor vid centret helhjärtat ställt sig bakom Kraghs alster.
Relaterat.
Mer hård kritik av Martin Kraghs “Rysslands-arbete”
Forskare som backar upp kritiserade Martin Kragh – vanhedrar de kanske seriös forskning?
Anmälan av Uppsala universitet och Utrikespolitiska Institutet för bristande kvalitét i forskning (Kraghs & Åsbergs artikel).
Misslyckade försök att “försvara” Martin Kraghs forskning – utan argument.
Cyberstölden, förtalskampanjen och Oksanen som tappar fattningen. Bemöter osaklig kritik av bland andra mig själv. 14/2
Oksanen: Cyberstölden, förtalskampanjen och kulturchefen som tappar fattningen. 12/2
Patrik Oksanen vågar inte debattera och sätter yttrandefriheten åt sidan. Oksanen vägrar mig replik. 22/2
Martin Kragh: ”Påverkansarbete och informationskrigföring”?
Martin Kragh svarar på kritik – men ej om kritik av dålig forskning. 24/3.
Martin Kragh är ett demokratiskt problem.
Expressen: Martin Kragh: ”Målet är att få mig att sluta forska”.
Desinformation av rysk desinformation av Martin Kragh, samordnare i Integrity Initiative.
Patrik Oksanen – en redaktör som tappat fattningen?
Aktivister för fred. Jan Wiklund summerar debatten fram till 1 mars
Tja, ingen man skulle köpa en bil av den här Martin Kragh.
Misstänkliggörandet av alla som försöker föra en saklig debatt om olika intressen i konflikten mellan Nato/USA och Ryssland är uttryck för en begynnande McCarthyism. Detta i en situation där Sveriges myndighet för psykologiskt försvar, MSB, har anslutits till Natos propagandacentral Nato Stratcom i Riga. Krigsminister Hultqvist har nyligen informerat om planerna på att inrätta en ny, speciell myndighet för psykologiskt försvar med uppgift att meddela allmänheten vilka åsikter som gäller. Den kommer förstås också att anslutas till Nato Stratcom i Riga. Frågan om vem som är det största problemet, Martin Kragh eller Åsa Linderborg, är fel ställd. Problemet är Martin Kragh och det hot mot yttrande- och tryckfrihet som han representerar.
Peter Hultqvist vill minska yttrandefriheten – får kritik av pressombudsmannen.
Bör Hultqvist avgå/avskedas? Den svenska regeringens farliga utrikes- och säkerhetspolitik.
Varför dessa konstiga frågor, Anders? Det är ju glasklart att Martin Kragh är problemet och lika glasklart att Peter Hultqvist är vårt lands i särklass största säkerhetsrisk och snarast borde skiljas från det stora säkerhetspolitiska inflytande som försvarsministerposten ger honom.