Att förvänta sig att USA frivilligt lämnar Irak är önsketänkande

Denna artikel ”Att förvänta sig att USA frivilligt lämnar Irak är önsketänkande” av den geopolitiske analytikern James O’Neill publicerades 14/1 i New Eastern Outlook

Sedan dess har bland annat enligt uppgifter:
* USA klargjort att man inte tänker dra tillbaka trupper från Irak.
* USA transporterat ISIS-ledare inom landet.
* Neokonservativa i USA ångrar inte insatserna i Irak och vill nu ha krig mot Iran.
* Pentagon tagigt in anbud för matkontrakt för närvaro av tusentals USA-soldater i Irak.

Att förvänta sig att USA frivilligt lämnar Irak är önsketänkande

1990 befann sig Irak, då under ledning av president Saddam Hussein, i tvist med sin granne Kuwait. Irakierna anklagade Kuwait för att borra efter olja på ett sådant sätt att de gjorde slut på Iraks oljereserver. Irakierna blev mycket upprörda över vad de uppfattade som stöld av deras resurser och beslutade att vidta åtgärder. Saddam Hussein tog emellertid först reda på hur USA ställde sig till hans planer, och den dåvarande USA: s ambassadören i Irak informerade honom om att USA förhöll sig neutralt när det gäller tvisten. Saddam Hussein uppfattade det som att han fick klartecken och invaderade Kuwait.

USA: s svar blev själva antitesen till vad Saddam Hussein hade förletts att tro. En massiv militärstyrka samlades raskt ihop, och Irak jagades snabbt bort från Kuwait. Vid det tillfället lät inte USA: s president George HW Bush ockupera Irak. Istället användes kraftiga sanktioner. Dessa sanktioner resulterade i att minst en halv miljon irakier dödades, inklusive kvinnor och barn.

När USA:s dåvarande utrikesminister, Madeleine Albright, tillfrågades om de civila offren för de allierades blockad av Irak, förklarade hon i ett ökänt uttalande att ” det var det värt,”

Ett decennium senare invaderade USA och dess allierade Irak, och de uppgav som orsak det uppenbart falska påståendet att Saddam Hussein hade ”massförstörelsevapen” som utgjorde ett dödligt hot mot väst och allt det stod för. Nära tjugo år senare är USA fortfarande kvar i Irak, tillsammans med sina allierade från den ursprungliga kriminella invasionen och ockupationen.

Denna korta historia är värd att komma ihåg när man utvärderar den senaste utvecklingen i Irak. USA: s nuvarande president, Donald Trump, har som vanligt publicerat växlande signaler om Förenta staternas avsikter i regionen. Vissa rapporter har föreslagit att Trump vill dra tillbaka USA: s trupper från landet. Dessa rapporter bör hälsas med en stor dos skepsis.

Det finns praktiskt taget inget historiskt prejudikat som visar att USA frivilligt drar sig tillbaka från något land som de har ockuperat. Den klassiska illustrationen av ett påtvingat tillbakadragande härstammar från Vietnam 1975, men det skedde först efter ett flera decennier långt krig som dödade miljontals vietnameser och lämnade kvar biologiska tidsbomber åt det vietnamesiska folket som ännu 45 år senare orsakar elände och sjukdomar.

Skepticismen mot amerikanska avsikter att dra sig ur Irak (och faktiskt Syrien – en annan olaglig ockupation enligt internationell lagstiftning) har förstärkts av den senaste utvecklingen. Den irakiska regeringen vågade till slut enhälligt fatta en resolution i parlamentet om att alla utländska trupper skulle dra sig ur landet.

Enligt internationell lagstiftning har en suverän stat rätt att ställa ett sådant krav. Den australiensiska regeringen som hävdar att den är närvarande för att ”träna” irakiska trupper (samma förevändning som används i Afghanistan) har inte brytt sig om att acceptera Iraks rätt att avvisa dem. Det faktum att all australisk militärpersonal är i Irak på diplomatiska pass, ignoreras noggrant av de australiensiska medierna, det säger mer om Iraks inställning till deras närvaro än den föregivna australiska ynnesten att utbilda trupper. Det skulle i alla fall vara fåfängt att tro att Australien agerar oberoende. När det gäller det här, som i nästan all dess utrikespolitik, agerar de helt enkelt som amerikanerna önskar.

De amerikanska reaktionerna på den irakiska uppmaningen har också varit lärorik. Enligt flera rapporter i irakiska medier, som ignoreras av deras västliga motsvarigheter, har USA: s svar på de irakiska kraven att amerikanska styrkor ska lämna landet varit mycket belysande. Till en början ignorerades det helt enkelt. Sedan höll Trump ett offentligt tal om hur många miljarder dollar USA hade investerat i Irak.

Om de amerikanska trupperna skulle lämna landet, ville USA ha monetär kompensation för deras ”investering” i Irak.

Av de medier i väst som rapporterade om detta krav fanns inte ett enda som påpekade den verkliga orsaken till USA: s engagemang i Irak, än mindre anmärktes att om någon kompensation skulle betalas, så skulle det vara USA:s skyldighet att göra det, för deras brutalitet och olagliga ockupation.

Irakiernas akilleshäl, när det gäller denna uppenbara utpressning är att de har miljarder dollar i USA. Som den senaste tidens erfarenhet med Venezuela visar, har USA har inget som helst dåligt samvete om det konfiskerar finansiella tillgångar för länder som det befinner sig i konflikt med.

De senaste hoten mot Iraks finansiella resurser kommer förhoppningsvis att påskynda den dag när fler länder inser USA:s uppenbara trakasserier och olagliga sätt att handla, och se till att placerar sina finansiella tillgångar någon annanstans.

Ytterligare avslöjanden om USA: s svar på Iraks påstående om dess suveränitet har nu kommit fram.
Ett är att Förenta staterna kräver att 50% av oljeproduktionen i Irak kontrolleras av USA, som också naturligtvis kommer att behålla inkomsterna från samma olja. Trump skryter med att USA är självförsörjande på olja, så oljeförsäljning kommer antagligen att ske till tredje land, utan att Irak får några fördelar av det.

En andra avslöjande är att den irakiska regeringen tänkte sälja sin olja till Kina som dessutom skulle investera i Iraks vidareutveckling. De västerländska medierna har inte ägnat detta någon publicitet, och ännu mindre uppmärksamhet har ägnats åt Trumps svar som rapporterats av irakierna. Enligt deras premiärminister Adil Abdul-Mahdi krävde Trump att irakierna inte skulle fullfölja överenskommelserna med kineserna.

Enligt vad irakierna uppger skulle dessutom deras vägran att lyda Trump innebära att den irakiska premiärministern dödades. Det är ingen överdrift att jämföra det amerikanska svaret med ökänd maffia-taktik ”att erbjuda en person ett förslag som de inte kan säga nej till”, dvs. ”lyd eller vi kommer att döda dig”.

Att dessa rapporter från den irakiska regeringen inte publiceras i de västerländska medierna är inget att förvåna sig över. Att det så kallade ”ledarskapet i den fria världen” beter sig som vanliga kriminella gangsters är inte överraskande. Likafullt , är det en verklighet som medierna i väst har försökt dölja för sin läsare.
Varför någon enda nation i väst, inklusive Australien, vill ha något att göra med sådana gangstermetoder är oförklarligt såvida inte , (a) de godkände sådana handlingar; eller (b) deras ledare fruktade att varje meningsskiljaktighet från deras sida skulle göra dem till nästa mål, på exakt samma sätt som Trump enligt uppgift hotat att mörda den irakiska premiärministern. Inget av alternativen är styrkt men det är svårt att förklara beteendet hos många västliga nationer, deras påstådda anslutning till ”rättsstaten” till trots, och andra tunt förklädda ursäkter för djävulskt agerande.

I skrivande stund har i huvudsak ett dödläge uppnåtts. Den irakiska premiärministern är fortfarande vid liv även om av USA beväpnade, finansierade och understödda provokatörer sätter igång demonstrationer mot den irakiska regeringen.

Irakierna har vägrat, vilket de bör få beröm för, att böja sig för USA: s krav och har bibehållit sina avtalsmässiga åtaganden med kineserna. En intressant och potentiellt betydande utveckling i detta sammanhang är kinesernas ökande engagemang i regionens länder.

Om USA verkligen var ett land som godkänner de regler som internationell ordning baserar sig på, skulle det packa sina väskor och ge sig av, och uppfylla den irakiska suveräna regeringens önskemålen, vars land de ockuperar och vars resurser de stjäl…..

Som ovan nämnts har historien emellertid visat att USA aldrig frivilligt har lämnat något land, särskilt inte ett land så rikt på värdefulla resurser som Irak. Denna historia är långt ifrån avslutad.