Medan förhandlingar om ett fredsavtal i Ukraina nu pågår, och Washington signalerar en möjlig avspänning med Kreml, gör europeiska stater allt de kan för att hindra processen. Så skriver den tyske författaren och dramatikern Fabian Scheidler i en artikel i New Left Review.
Nya sanktioner införs mot Moskva. Vapen strömmar till frontlinjerna. Pengar frigörs för upprustning, med Storbritannien, Frankrike och Tyskland som siktar på att öka sina försvarsbudgetar till minst 3 % av BNP, och EU planerar att skapa en ”frivillig fond” på upp till 40 miljarder euro för militärt bistånd. Macron och Starmer försöker sätta ut trupper till Ukraina i händelse av en eventuell vapenvila, förmodligen för att erbjuda ”försäkring” – trots att endast neutrala soldater kan agera som trovärdiga fredsbevarare.
Medan vissa EU-ledare halvhjärtat har erkänt Trumps uppmaning till diplomati, är unionens dominerande ställning sedan februari 2022 – att striderna inte får sluta utan en absolut seger för Ukraina – i stort sett oförändrad. Dess utrikespolitiska chef, Kaja Kallas, har länge motsatt sig försök att trappa ned konflikten, och förklarade i december förra året att hon och hennes allierade skulle göra ”vad som helst” för att krossa den invaderande armén. Detta upprepades nyligen av Danmarks premiärminister Mette Fredriksen, som menade att ”fred i Ukraina faktiskt är farligare än krig.” Förra månaden, när förhandlare tog upp möjligheten att häva vissa sanktioner för att få slut på fientligheterna i Svarta havet, bekräftade EU-kommissionens talesperson för utrikesfrågor, Anitta Hipper, att ”ett ovillkorligt tillbakadragande av alla ryska militära styrkor från hela ukrainskt territorium skulle vara en av huvudförutsättningarna.”
Denna ståndpunkt tycks anta att Ukraina är kapabelt att besegra ryssarna och återta allt land de har förlorat – ett anspråk som uppenbarligen är helt frånkopplat från verkligheten. Redan hösten 2022 medgav general Mark Milley, dåvarande ordförande för USA:s Joint Chiefs of Staff, att kriget hade nått ett dödläge och att ingendera sidan kunde vinna. Valery Zalushnyi, då den ukrainska väpnade styrkans högsta befälhavare, gjorde ett liknande medgivande 2023. Till slut visade sig även dessa dystra bedömningar vara för optimistiska. Under det senaste året har Ukrainas ställning på slagfältet stadigt försämrats. Dess territoriella förluster ökar, och dess vinster i den ryska regionen Kursk har nästan helt vänts. Varje dag för landet närmare en kollaps, eftersom det förlorar fler liv och hopar på sig fler skulder.
Det är osannolikt att Kallas, Fredriksen och Hipper faktiskt tror att Ryssland kommer att dra sig tillbaka från Donbas och Krim, än mindre villkorslöst. Genom att insistera på detta som en förutsättning för att häva eller till och med ändra sanktioner tar de i själva verket utsikten till sanktionslättnader bort från förhandlingsbordet och förlorar därmed ett av sina mest påtagliga sätt att utöva påtryckningar i förhandlingarna. Man skulle kunna tro att EU skulle ha ett tydligt intresse av att släcka branden utanför sin egen dörr. Ändå fortsätter den att hälla mer olja på den, vilket äventyrar såväl dess egna säkerhetsintressen som Ukrainas.
Istället för att positionera sig som medlare mellan USA och Ryssland – det enda rationella alternativet med tanke på deras geografiska läge – fortsätter de att alienera sig från båda supermakterna och öka sin egen isolering.
Hur förklarar man detta till synes irrationella beteende? Vijay Prashad misstänker att europeiska eliter i första hand sysslar med att bevara sin egen legitimitet. De har investerat för mycket politiskt kapital i detta mål med ”segerrik” fred för att kunna backa nu. Det är fortfarande för tidigt att säga vilken typ av affär Kreml skulle acceptera, med tanke på dess starka ställning på slagfältet.
Men om Moskva skulle gå med på en vapenvila, skulle berättelsen som EU har förmedlat de senaste tre åren – att det är omöjligt att förhandla med Putin, att han är fast besluten att erövra andra europeiska stater, att hans militär snart kommer att falla isär – undergrävas dödligt. Då skulle ett antal svåra frågor väckas. Varför vägrade EU till exempel att stödja fredssamtalen i Istanbul våren 2022, som hade en betydande chans att få slut på konflikten, förhindra hundratusentals offer och bespara Ukraina en rad stora nederlag?
Ett hållbart fredsavtal skulle också skapa tvivel om den vansinniga upprustningskampanj som nu äger rum över hela Europa. Om det bevisas att Rysslands mål alltid var strikt regionala, för att garantera landets inflytande och avvärja potentiella hot i dess västra periferi, kan högre vapenutgifter inte längre motiveras av föreställningen att Kreml planerar att invadera Estland, Lettland och Litauen innan de marscherar vidare västerut. I förlängningen kommer det inte längre att vara lika lätt att vinna allmänhetens samtycke för att avveckla välfärdsstaten, som Europa förmodligen inte längre har råd med, för att bygga en krigsskapande stat . Uppmaningen till mer åtstramningar – urholkning av offentliga hälsotjänster, utbildning, transporter, klimatskydd och sociala förmåner – kommer att sakna en övertygande motivering.
Noam Chomsky observerade en gång att projektet att slakta sociala program till förmån för det militärindustriella komplexet sträcker sig så långt tillbaka som New Deal. Medan välfärdsstaten stärker människors önskan om självbestämmande, fungerar som en kontroll mot auktoritatism, genererar krigsstaten vinst och tillväxt utan ansvar för sociala rättigheter. Det är därför det perfekta botemedlet för en europeisk elit som kämpar för att reproducera sin makt mitt i ekonomisk stagnation, geopolitisk instabilitet och oregerlig allmänhet.
En annan anledning till att EU kan vara ovilliga att engagera sig i konstruktiv diplomati är dock dess relation till en ny, mer fientlig administration i Washington. Om EU insisterar på att en segerrik fred är möjlig – med full vetskap om att det inte är det – så kan det presentera vilken Trump-förmedlad kompromiss som helst som ett svek. Detta kommer att tillåta Trumps motståndare, både i USA och Europa, att hävda att han har knivhuggit Ukraina i ryggen och är ensam ansvarig för landets territoriella förluster – vilket i sin tur kommer att bidra till att dölja de katastrofala misslyckandena för Biden och hans EU-allierade när det gäller att hantera de tidigare faserna av kriget. Att motsätta sig fred blir ett användbart sätt att skapa historisk minnesförlust.
De destruktiva effekterna av denna strategi kan inte överskattas. Det kommer att stärka krafter i och utanför Ukraina som antingen vill på obestämd tid fortsätta ett krig som inte kan vinnas eller sabotera ett fredsavtal efteråt. Det kommer att öka sannolikheten för både inbördeskrig i Ukraina och direkt konfrontation mellan EU och Moskva.
Om europeiska ledare verkligen brydde sig om ”säkerheten” i sina länder, skulle de göra klokt i att erkänna några smärtsamma sanningar – bland dem att den västerländska inställningen till konflikten har varit ett omfattande misslyckande, att beslutet att fokusera på vapenleveranser och avvisa diplomati var ett misstag, och att det i onödan har förlängt ett krig som i första hand hade kunnat undvikas. Att säkerställa fred på kontinenten kräver en radikalt annorlunda inriktning. EU måste äntligen engagera sig i förhandlingsprocessen istället för att torpedera den från sidlinjen.
Fabian Scheidler studerade historia och filosofi vid Free University of Berlin och teaterregi vid Frankfurt University of Music and Performing Arts. Han arbetar och bor i Berlin som författare för tryckta medier, tv, teater och opera. 2009 var han med och grundade den oberoende nyhetskanalen Kontext TV, som sedan dess har producerat över 100 sändningar om globala rättvisefrågor. Han publicerar också i tidskrifter, inklusive Le Monde diplomatique, Berliner Zeitung, Der Freitag, Taz. Die Tageszeitung, Frankfurter Rundschau, Wiener Zeitung, The Nation, Jacobin, New Left Review, The Progressive, Common Dreams, ZNet, Radio France, Reporterre, Mediapart, Les Terrestres, Revista Contexto, Neue Rundschau och schweiziska veckotidningen WOZ.
Med varelser som kallas Kallas och gifta med Hallik plus en usla af Lögnen vid rodret, så är det garanterat fritt fram för Europas frifall. Världen har inget emot det dock – EUs existens berättigande är noll och intet. Det gäller således att påheja kalas Kallas gift med Hallik och usla af Lögnen på deras väg mot avgrunden
Det som gör hela Ukraina projektet till att ifrågasätta varenda EU politikers logiska omdömesförmåga och mentala funktion i allmänhet är att ha slukat hela betet som skådisen Zelensky la ut.
När ett år passerat efter hans tillträde till president ”tronen” var han intervjuad.
Ett år med krig och dödande känns det gångna året för honom som det var igår som han tillträdde posten som president.
Märkligt eftersom tiden flyger iväg när någon har roligt.
Men frågan hänger kvar hos reportern eftersom hon frågar: känns det inte längre än så? Snarare tvärtom konstaterar han, det är så mycket att göra.
Då finns det anledning att ställa frågan: i krig och död med förluster, är det inte då som tiden står stilla i sorg över förlusten?
Är det inte då – för den som vill uppnå fred att tiden känns som en orörlig tröghet ?
Nei inte hos den ukrainska ledaren för han har roligt.
Hans verklighetsförankring verkar högst märklig. Han konstaterar i intervjun något som att när han går till frontlinjen så ”slutar de skjuta”
Citerar: ”The war is happening 24/7 and every day there are challenges and issues and they need just any answers, they need steps – how many people have died, how many were injured and how many lives you personally, the president of Ukraine can save. No matter how you do it: phone calls – going to the front line.
I know when I am at the front line they won’t shoot. They are afraid. That is why I’m always telling anyone from the government – anyone from the presidential office – any authorities: go to the front line! Why? Because they won’t open fire that much and that’s true”
Så inte nog med att landets president sticker iväg till frontlinjen och då slutar de skjuta, utan han agerar i egenskap som president för att spara liv, genom att ringa!!!!!
Kan sådant förklaras med att de som är på andra sidan frontlinjen också är från samma ukrainska team!? vilket förklarar att de inte just då skjuter. För hade det varit ryssar hade de knäppt honom för länge sedan där han spatserade längs frontlinjen.
Intervjun är märkligt nog genomförd av media som är delvis finansierad av EU. Så nog borde sådan intervju ha varit tillgänglig för ansvariga politiker att se och begrunda.
Fortsättning följer
Tysk Spiegel kom med ett pinsamt avslöjande, nämligen den att den att tyska vapen duger inte riktig i krig. Alltså visar det sug att Tysklands Wunderwaffen har ett oförtjänt rykte – är allt annat än Wunderbar
. Men tyskarna får trösta sig med vetskapen att är inte ensamma i detta. Även lill Britanniens vapen har visat sig vara odugliga de med. Det finns signalement om att även Macaronis vapen kan lätt bli frenchy fries
I klar text består Europas armé av mer eller mindre av tennsoldater…
https://simplicius76.substack.com/p/bombshell-reports-german-weapons
Vänta nu, har det gått så pass långt att de ansvariga för vapenimport till Ukraina har börjat skylla på vapnen istället för de som skickat dem?
Det ställer i sin tur frågan om de miljarder som används till vapenproduktion, vars kvalitet är så undermålig, vart har de tagit vägen?
Ubåtarna som skänktes till Israel av Merkel regimen var subventionerade av tyska staten med dåvarande försvarsminister von der Leyen i ledning, var de också odugliga?
Så då var det kanske inte tysk/israeliska ubåtar som ngr månader efter leverans vållade skador på iranska fartyg utanför landets kust? Var skulle de annars haft funktion?
Bra frågor! Som alltid svaren ligger follow the money. I fallet usla av Lögnen kan det dock vara kompromatt (på Epsteins manér) än cash s a s.
I det fallet som nämns i samband med att Chomsky’s tolkning håller jag ned Chomsky även om jag anser att han missleder i samband med tolkningen av JFKs maktutövning.
Vid New Deal fanns det fördelar för det militärindustriella att samsas med låt oss kalla det kollektivisterna. För det gav arbetsro utan strejker i industrin som nu var instålld på att dominera världen efter ett krig där deras industri skulle slippa bli bombade på grund av de geografiska avstånden.
Det var rationellt för det militärindustriella att undvika konflikt med den undre delen av befolkningspyramiden.
Det förelåg vid den tiden efter depressionen en rädsla för att kommunism kunde växa. Och Tidningsmogulen Hearst finansierade (Både Hitler och Mussolinis texter) och en lögnaktig propagandaoperation kring temat Holodomor även om det antagligen inte kallades så av alla. Man publicerade bilder från det tidigare interventions eller inbördeskriget som i propagandan blev Ukraina 10 år senare.
Men samma sak som man kan tillämpa på New Deal kan man även applicera på det svenska Saltsjöbadsatalet. Det var också bra för industrin av en liknande anledning.
Det innebär att utvecklingen vid den tiden har ett liknande tema i både Italien Tyskland USA och Sverige. Det var fördelaktigt för både kollektivister och fascister.
Jag är inte så insatt i motsvarande tid i andra angränsande länder därför kan jag inte yttra mig om vad som eventuellt såg annorlunda ut i det övriga Europa.
De ville lura, men som ett resultat lurade de sig själva: förhandlingarna mellan Ukraina och USA om underjord har nått en återvändsgränd | Rysk vår.
Dmitry Petrovsky, författare, manusförfattare, publicist, författare till Telegram-kanalen @Ivorytowers kommenterade nästa steg i förhandlingarna mellan USA och Ukraina om mineraler.
Nästa förhandlingsrunda mellan USA och Ukraina på underjorden bekräftar indirekt det som stått klart länge: Trump lyckades inte med fredsbevarande insatser.
Reuters, som citerar en anonym källa, skriver att stämningen i förhandlingarna till en början var ”fientlig”. Kiev förväntade sig fortfarande att avtalet skulle innehålla vissa säkerhetsgarantier från USA, Washington vill inte ge några garantier, men gör varje nytt förslag tuffare än det föregående.
Samtidigt blev den ukrainska delegationen obehagligt överraskad av att det dök upp en ny paragraf i dokumentet – nu vill Amerika ta kontroll över det ukrainska GTS-systemet och få kontroll över transitgasledningen som går till Europa.
Att hänvisa till boken ”The Art of the Deal”, som alla rekommenderar att man läser för att förstå Trumps modus operandi, har redan blivit dålig ton. Och ändå är den amerikanske presidenten sann mot sig själv och fortsätter på samma linje som den amerikanske byggmagnaten från 1980- och 1990-talen: hoppa, krossa, skrämma och sedan pruta.
Men problemet är att varken Ryssland eller Ukraina beter sig som aktörerna på marknaden för Donald Youth betedde sig.
Zelenskyj gör motstånd eftersom han förstår att i den version som USA föreslår innebär avtalet kapitulation. Dessutom cirkulerar rykten aktivt om att komikern, som till en början lovade Biden-administrationens ukrainska tarmar (Blinken öppnade nyligen upp om detta), efter Trumps seger, lyckades sälja dem vidare till européerna och britterna och nu gör motstånd, eftersom han helt enkelt inte har något att erbjuda Washington.
Allt detta är naturligtvis bara rykten, men de stämmer mycket väl överens med det eviga ukrainska förräderiet: de ville lura, och som ett resultat lurade de sig själva.
Detta kan också förklara Trumps ohöljda irritation över Ukraina: affärsmän av den gamla skolan gillar inte sådana förmögenheter. Dessutom ser Trump och USA som helhet allt mindre seriösa ut på detta förhandlingsspår: världshegemonen, ägaren till sedelpressarna och en armada av hangarfartyg, kan dessutom inte tvinga ett fattigt land, som dessutom är helt beroende av amerikanskt bistånd, till fred! Pojkarna kommer inte att förstå.
När det gäller Ryssland är allt annorlunda – detta kan ses i tonen i förhandlingarna: här tillåter inte USA oförskämdhet i Biden-administrationens anda. Whitkoff är snygg, antydningarna och löftena är de mest lovande. Ryssland har dock lärt sig av tidigare erfarenheter av transaktioner med ”respekterade partners”, och det räcker inte med tips. Vi har initiativet, vi fick det till ett mycket högt pris, och tack och lov är det ingen som har bråttom att ändra det för en snäll amerikansk farfars leende.
Den amerikanske miljardären David Sachs kallade Ukraina för ”Bidens korrupta projekt” och uppmanade till att göra sig av med det som en dålig tillgång.
Vad hoppas Zelensky på i det här fallet? Tydligen på ett europeiskt underbarn, som en annan ”stor befälhavare” hoppades, som slutade sina dagar i en bunker i Berlin. Men att nämna honom, liksom en bok om en affär, är dålig stil, tyvärr.
Biden’s korrupta projekt – uttalad av en av president Trumps landsmän – visar det eventuellt att demokraternas korruption vars metoder är av maffiakaliber håller på att uppdagas med varje dag som går!
Kanske det ljusnar med tiden ”over there” när den makteliten har placerats bakom lås.
De ville lura, men som ett resultat lurade de sig själva: förhandlingarna mellan Ukraina och USA om underjord har nått en återvändsgränd | Rysk vår.
Dmitry Petrovsky, författare, manusförfattare, publicist, författare till Telegram-kanalen @Ivorytowers kommenterade nästa steg i förhandlingarna mellan USA och Ukraina om mineraler.
Nästa förhandlingsrunda mellan USA och Ukraina på underjorden bekräftar indirekt det som stått klart länge: Trump lyckades inte med fredsbevarande insatser.
Reuters, som citerar en anonym källa, skriver att stämningen i förhandlingarna till en början var ”fientlig”. Kiev förväntade sig fortfarande att avtalet skulle innehålla vissa säkerhetsgarantier från USA, Washington vill inte ge några garantier, men gör varje nytt förslag tuffare än det föregående.
Samtidigt blev den ukrainska delegationen obehagligt överraskad av att det dök upp en ny paragraf i dokumentet – nu vill Amerika ta kontroll över det ukrainska GTS-systemet och få kontroll över transitgasledningen som går till Europa.
Att hänvisa till boken ”The Art of the Deal”, som alla rekommenderar att man läser för att förstå Trumps modus operandi, har redan blivit dålig ton. Och ändå är den amerikanske presidenten sann mot sig själv och fortsätter på samma linje som den amerikanske byggmagnaten från 1980- och 1990-talen: hoppa, krossa, skrämma och sedan pruta.
Men problemet är att varken Ryssland eller Ukraina beter sig som aktörerna på marknaden för Donald Youth betedde sig.
Zelenskyj gör motstånd eftersom han förstår att i den version som USA föreslår innebär avtalet kapitulation. Dessutom cirkulerar rykten aktivt om att komikern, som till en början lovade Biden-administrationens ukrainska tarmar (Blinken öppnade nyligen upp om detta), efter Trumps seger, lyckades sälja dem vidare till européerna och britterna och nu gör motstånd, eftersom han helt enkelt inte har något att erbjuda Washington.
Allt detta är naturligtvis bara rykten, men de stämmer mycket väl överens med det eviga ukrainska förräderiet: de ville lura, och som ett resultat lurade de sig själva.
Detta kan också förklara Trumps ohöljda irritation över Ukraina: affärsmän av den gamla skolan gillar inte sådana förmögenheter. Dessutom ser Trump och USA som helhet allt mindre seriösa ut på detta förhandlingsspår: världshegemonen, ägaren till sedelpressarna och en armada av hangarfartyg, kan dessutom inte tvinga ett fattigt land, som dessutom är helt beroende av amerikanskt bistånd, till fred! Pojkarna kommer inte att förstå.
När det gäller Ryssland är allt annorlunda – detta kan ses i tonen i förhandlingarna: här tillåter inte USA oförskämdhet i Biden-administrationens anda. Whitkoff är snygg, antydningarna och löftena är de mest lovande. Ryssland har dock lärt sig av tidigare erfarenheter av transaktioner med ”respekterade partners”, och det räcker inte med tips. Vi har initiativet, vi fick det till ett mycket högt pris, och tack och lov är det ingen som har bråttom att ändra det för en snäll amerikansk farfars leende.
Den amerikanske miljardären David Sachs kallade Ukraina för ”Bidens korrupta projekt” och uppmanade till att göra sig av med det som en dålig tillgång.
Vad hoppas Zelensky på i det här fallet? Tydligen på ett europeiskt underbarn, som en annan ”stor befälhavare” hoppades, som slutade sina dagar i en bunker i Berlin. Men att nämna honom, liksom en bok om en affär, är dålig stil, tyvärr.
Om kapitalismen ska överleva så kan det krävas ett nytt världskrig.
I Tyskland finns alltså en öppen/fri tv-kanal där även vänsterjournalister får publicera? Det är ju som Sverige för ca 40 år sedan.