Att möta förändrade geopolitiska realiteter

Tips om denna artikeln av James O’Neill kommer från Martin Gelin i Australien. Den har publicerat på online-tidskriften New Eastern Outlook 4 december, och vänligen översatts av Karl Lötberg. New Eastern Outlook: Confronting Changing Geopolitical Realities.

Att möta förändrade geopolitiska realiteter

I de australiska medierna har man under de senaste veckorna fört ett informationskrig mot Kina.

En aktuell illustration av detta är publiciteten runt en kinesisk avhoppare. Han presenterades i medierna som en före detta högre tjänsteman i Kinas spionagentur, som genomfört ett antal aktiviteter i Östasien på Kinas vägnar.

Att han bara var 26 år när han lämnade denna information till de australiska myndigheterna hos vilka han sökte asyl – och att hans aktiviteter förmodligen inträffade åratal tidigare när han var knappt 22 år – borde ha väckt larmklockor i de australiska medierna.

Medierna blev så upphetsade över hans påstådda avslöjanden av kinesiska säkerhetsmissdåd att de förlorade sin vanliga förmåga till skeptisk granskning. Det gick tydligen inte upp för medierna att de borde ställa några enkla frågor. Till exempel: hur är det möjligt eller troligt att ett så stort ansvar skulle tilldelas en mycket ung man utan uppenbar relevant historia eller talanger?

Den kinesiska regeringen stämplade honom som bedragare och helt okänd av säkerhetstjänsterna. Det mest häpnadsväckande avslöjandet var dock att den här unga mannen – långt ifrån att vara en kinesisk James Bond – i själva verket var en vanlig tjuv. Vid tiden för några av hans påstådda spionageuppdrag för Kinas räkning befann han sig i fängelse och avtjänade en dom för ohederlighet.

Där kunde berättelsen ha slutat – om det inte vore för att den mer korrekt kan ses som en del av en långvarig anti-Kina-kampanj, genomförd av australiska medier och utvalda politiker. Två av de sistnämnda, framstående högerinriktade medlemmar i det styrande partiet, vägrades nyligen visum för inresa till Kina på grund av deras uppenbart anti-kinesiska aktiviteter och uttalanden.

Att en sådan kampanj mot Kina över huvud taget genomförs är vid första anblicken mycket överraskande. Kina är Australiens största destination för exporterade varor – nästan tre gånger värdet av exporten till Japan, Australiens näst största handelspartner.

Som jämförelse: värdet av Australiens handel med USA är ynkliga 5 procent av den totala exporten. Kina är inte bara Australiens största handelspartner – med mycket stor marginal; det är också den största källan till utländska studenter och den största källan till utländska turister. Båda dessa sektorer är oerhört viktiga för den australiska ekonomin.

Varför skulle då Australien delta i en förtalskampanj riktad mot det land som – med betydande marginal – är dess största källa för inkomster och välstånd?

Svaret på det problemet kan sökas i den moderna australiska historien. Innan Singapore föll i japanska arméns händer i slutet av 1941 betraktade Australien britterna, sina kolonialherrar, som den stora garanten för landets säkerhet.

Singapores snabba fall påverkade i grunden Australiens strategiska tänkande. Lojaliteten fördes snabbt över till amerikanerna – och där har den förblivit sedan dess. Det kan ha varit ett pragmatiskt val 1941, och i några decennier omedelbart efter andra världskrigets slut.

Världen har emellertid förändrats radikalt under de senaste två decennierna, och främst bland dessa förändringar är Kinas återhämtning till sin historiska roll som inte bara den dominerande regionala makten, utan också som en djupgående faktor i ett större geopolitiskt landskap.

Den australiska reaktionen på dessa grundläggande förändringar kan kanske bäst karakteriseras som ambivalent. Det är uppenbart att landet har gynnats massivt av Kinas ekonomiska uppgång. Någon motsvarande anpassning av Australiens strategiska eller försvarsmässiga tänkande har dock inte gjorts. Ambivalensen och/eller förnekandet av förändrade realiteter har visat sig på ett antal olika sätt.

Ett exempel är den mentala inställningen. Även om asiatiska länder utgör åtta av Australiens tio största handelspartner, och landet geografiskt ligger vid Asiens södra gräns, är dess mentalitet och kulturella impulser fortfarande obevekligt europeiska och nordamerikanska. Den förändrade karaktären av dess invandringsmönster, där Asien nu är den största källan till nya migranter, kan hjälpa till att förändra detta.

Ett andra exempel är Australiens motvilja mot att på ett betydande sätt engagera sig i den enorma och djupgående geopolitiska och geoekonomiska utveckling som pågår i regionen, där det Kina-ledda ”Belt and Road Initiative” (BRI, den Nya Sidenvägen ö.a.) är det viktigaste, men långt ifrån det enda exemplet.

I stället för att se ”Belt and Road Initiative” som en möjlighet, är misstänksamhet en mer rättvisande term för att beskriva den australiska politiska reaktionen. I detta avseende skiljer de sig från ett ökande antal grannar i Stillahavsområdet, inklusive Nya Zeeland, som var den första icke-asiatiska nationen som anslöt sig till ”Belt and Road Initiative”.

Mer än 150 nationer och organisationer har nu undertecknat samförståndsavtal (Memorandum of Understanding) med Kina, så Australiens motvillighet och ambivalens ses alltmer som inte bara udda, utan kontraproduktiv.

I stället har Australien främjat vad som bara kan beskrivas som ett udda alternativ, en fyra-nations-grupp bestående av landet självt plus USA, Japan och Indien.

Förenta staterna kommer sannolikt aldrig att ansluta sig till ”Belt and Road Initiative” av många orsaker, inte minst dess självuppfattning – bedräglig som den är – som den dominerande exceptionella nationen i världen. Japans medlemskap i kvartetten är en illustration av japansk pragmatism. Landet är helt medvetet om den geografiska verkligheten och betydelsen av en stor nordamerikansk militär närvaro; den senare är snarare ett hinder än en hjälp för dess framtid.

Indien är ett annat komplicerat fall. Landet har (liksom Pakistan) anslutit sig till Shanghai Cooperation Organization, potentiellt den mest betydande geopolitiska grupperingen i den större regionen – men har vägrat att gå med i ”Belt and Road Initiative”, främst på grund av landets ambivalenta förhållande till Kina. Geopolitiska och ekonomiska verkligheter kommer gradvis att erodera motviljan.

Sammantaget gör det denna fyrkant av nationer till en definitivt udda grupp, vars motsättningar – enligt min mening – långt överträffar deras gemensamma intressen.

Vad denna utveckling pekar på i Australiens fall är en framtid av osäkerhet och ambivalens. Landet kommer att behöva bestämma – och snarare förr än senare – var dess verkliga intressen ligger. För närvarande råder en överväldigande benägenhet att hålla fast vid allians med USA, även om det blir allt svårare att uppfatta verkliga fördelar, i motsats till föreställda sådana.

Enligt min uppfattning kommer geografin, handeln och de förändrade migrationsmönstren att tvinga fram en övertygade logik, som Australien inte förmår att stå emot. Att översätta den verkligheten till geopolitisk och ekonomisk handling kommer emellertid inte att vara lätt, och många laddade månader väntar.