En artikel på https://strategic-culture.su/news/2024/09/16/closing-hatches-before-rains-founder-the-western-vessel/
av Alastair Crooke den 16 september
Kriget är förlorat, och kampen för att hålla igång det ”påtvingade låtsasspelet” bryter igenom, så att alla kan se att det är en falsk verklighet.
Israel går in i nästa fas av sitt krig mot Palestina genom att slutföra sitt övertagande av Gazaremsan – från den norra gränsen till Netzarimkorridoren. Det är troligt att de avser att detta område sedan gradvis ska göras tillgängligt för judisk bosättning och annektering till Israel.
I en artikel med titeln ”Annektering, fördrivning och israeliska bosättningar: Netanyahu förbereder sig för nästa fas i Gazakriget” skriver Haaretz redaktör Aluf Benn att om övertagandet genomförs kommer ’de palestinska invånare som finns kvar i norra Gaza att fördrivas, som generalmajor Giora Eiland föreslår, under hot om svält och under täckmantel av att ’skydda deras liv””. Netanyahu och hans anhängare kommer att se detta drag, menar Benn, som en livstids prestation: Att utöka Israels territorium för första gången, efter 50 år av israeliska tillbakadraganden. Detta kommer att vara den israeliska högerns ”sionistiska svar” på den 7 oktober.
Detta extraordinära skifte genomfördes – inte bara genom militära operationer – utan genom ett pennstreck: utnämningen av överste Elad Goren till chef för den humanitära och civila insatsen i Gaza, vilket i praktiken gör honom till ”Gazas guvernör” för flera år framöver.
Elad Goren
Mindre uppmärksammat i de västerländska mainstreammedierna är den bistra verkligheten att Ben Gvir, under de tjugo månader som den nuvarande israeliska regeringen har suttit vid makten, har beväpnat ett 10 000 man starkt medborgargarde av bosättare som har terroriserat palestinier på Västbanken. Polisen i de ockuperade områdena lyder redan under Ben Gvirs auktoritet.
Vad som saknas i denna uppskattning är att medan Ben Gvir har samlat ihop ”Staten Judéens nya armé”, har finansminister Smotrich, som leder administrationen av territorierna, revolutionerat situationen för judiska bosättare och palestinier på Västbanken. Makten på Västbanken har överlämnats till en sluten, messiansk högerrörelse som bara lyder under en enda man: Smotrich (Västbankens guvernör i allt utom namnet).
Smotrich
I vad Nahum Barnea beskriver som en smygande kniptångsmanöver från Smotrichs sida har den ena armen av makt legat i hans auktoritet som finansminister; den andra armen består av den makt som delegerats till honom i hans egenskap av andreminister i försvarsdepartementet. Smotrichs och den israeliska regeringens mål – som fastställdes i Smotrichs ”Avgörande Plan” 2017 – har inte förändrats: att framkalla den palestinska myndighetens kollaps, att förhindra upprättandet av en palestinsk stat och att ge de sju miljoner palestinier som bor mellan Jordanfloden och Medelhavet ett val: att dö i strid, att emigrera till ett annat land eller att för evigt leva som vasaller i en större israelisk stat.
Tvivla inte på att ”den Avgörande Planen” för palestinierna är på god väg – terrorisera västbanksborna för att få dem att lämna sin mark, förstöra den sociala infrastrukturen på Västbanken (liksom i Gaza) och genom en hård ekonomisk press på det palestinska samhället – liksom i Gaza.
Netanyahus fördunklande av Gazas troliga framtid behöver inte förklaras närmare. Palestinierna i norra Gaza kommer att gå samma öde till mötes som armenierna i Nagorno-Karabach: De fördrevs över en natt från regionen för ett år sedan, i ett snabbt drag av azerbajdzjanerna. Världen såg detta och ”gick helt enkelt vidare” – enligt den israeliska historieuppfattningen. Netanyahu föredrog att hålla fast vid en ”liten lögn” om Gazas framtid, snarare än att säga den stora sanningen högt.
Med Netanyahus uttalande förra veckan på amerikanska Fox News ”att ingen överenskommelse om frisläppande av gisslan från Gaza är på gång eller ens nära att slutföras”. Och genom att tillägga att de positiva vibbarna (som främst kom från Washington) var ”falska berättelser”, inledde Netanyahu effektivt nästa fas i Israels krig: Militära åtgärder i norra Israel, i syfte att skapa förutsättningar för att de fördrivna invånarna ska kunna återvända.
Dessa tre israeliska komponenter (norra Gaza, Västbanken och Libanon) går in i varandra. Faktum är att de är sammanlänkade:
I avsaknad av ett ”diplomatiskt avtal” enligt vilket Hizbollah skulle avlägsnas från gränsområdet (och inte återvända) har Israel, av logiska skäl, bara två alternativ: ett eldupphör i Gaza som skulle kunna lugna landets norra gräns, eller en avsiktlig upptrappning i norr, med alla dess förgreningar.
Tanken att Hizbollah skulle kunna ”lockas” bort från Libanons gräns var alltid en ”chimär”. Utsikterna för en uppgörelse om Gaza, säger medlarna nu, är ”nästan noll”, så Israels uppmärksamhet har riktats norrut.
General Gantz, ordförande för oppositionspartiet National Unity – i Washington för toppmötet Middle East America Dialogue (MEAD) – och en kritiker av Netanyahus regering, verkade ändå försonad med det oundvikliga: ”Historien om Hamas är gamla nyheter”, sade han. ”Historien om Iran och dess ombud runt om i området och vad de försöker göra är den verkliga frågan … Det militära fokuset bör flyttas från Gaza till Libanon”, och tillade att ’vi är sena med detta’. ”Tiden för [åtgärder i] norr har kommit”.
Den amerikanske generalen Kurilla, som för befälet över de amerikanska styrkorna i regionen, anlände i helgen till Israel – hans andra besök på en vecka – för att slutföra ”samordningen med IDF i väntan på eventuella vedergällningsattacker från Iran och Hizbollah”.
Även om Washington har åtagit sig att stödja Israel i alla konflikter med Iran eller Hizbollah är man ändå orolig. Högt uppsatta amerikanska tjänstemän har de senaste dagarna uttryckt farhågor om att ett fullskaligt krig mot Hizbollah kommer att leda till enorma skador på den israeliska hemmafronten, särskilt om Iran och andra från Motståndsalliansen deltar.
Irans förvärv av avancerad rysk försvarsmateriel har allvarligt komplicerat bilden för USA: Det kan visa sig vara en game-changer när det paras ihop med Irans lager av avancerade attackrobotar. Det moderna kriget har genomgått en revolution. Västvärldens luftherravälde har satts på prov.
USA är (oklokt nog) fast beslutet att engagera sig i alla konflikter som sträcker sig till Libanon och Iran – och detta i sig skulle sannolikt hota Kamala Harris valmöjligheter, eftersom ilskan stiger bland muslimska väljare i viktiga amerikanska swing states.
Det finns också mer än en antydan till misstanke i Washington om att Netanyahu skulle njuta av att både skada Biden-Harris och ge valet till Trump.
Netanyahus ”stora seger”-plan för att rensa Storisrael från palestinier utvecklas, men att krossa Hizbullah återstår. Är alla dessa ”segrar” på långt när genomförbara? Nej. De riskerar snarare att leda till Israels kollaps (vilket auktoritativa kommentatorer som generalmajor Brick har klargjort). Det är dock möjligt att Netanyahu kommer att försöka genomföra det. Den kahanistiska andan (om kahanism, se här, ö.a.) lever vidare och är idag mainstream i Israel.
Detta perspektiv kastar en mörk skugga av en enorm svart svan som cirklar över Mellanöstern under månaderna fram till valet i USA. (kan syfta på uttrycket a black swan som betyder att något händer som man trodde inte kunde hända, som var omöjligt, ö.a.)
Även kriget i Ukraina innehåller frön till en oväntad och obehaglig överraskning.
President Putin antydde i veckan, vid Vladivostok Eastern Economic Forum, att även Ukrainakriget befinner sig vid en vändpunkt – på samma nivå som Mellanöstern: Ryssland har vänt på steken mot USA genom sitt svar på inringningen av Kursk i Ryssland.
De ryska styrkorna tog fasta på dumheten i Ukrainas utplacering av sina spetsbrigader och värdefulla västliga pansar i en skogsklädd, lättbefolkad, instängd bur – och slog sig ner för en lugn ”kalkonjakt”.
Moskva avvisade betet att dra ned på de ryska reserverna vid Donbasfronten för att sätta in dem i Kursk. Och Putin klargjorde, med stillsamt självförtroende, i Vladivostok att Zelenskij ”inte åstadkom någonting med Kursk-offensiven. De ryska styrkorna har stabiliserat situationen i Kursk och börjat driva bort fienden från gränsområdena, medan Donbassoffensiven har gjort imponerande territoriella vinster”.
För tydlighetens skull sade Putin att fienden lider mycket stora förluster, både vad gäller manskap och utrustning. Denna situation, underströk han, skulle kunna leda till att fronten kollapsar i de mest kritiska områdena och resultera i en fullständig förlust av stridsförmågan hos hela dess väpnade styrkor.
Putin må insistera på att han som alltid är öppen för dialog, men hans ord i slutet av den meningen var skarpa – en kollaps, ”vilket är vad vi har strävat efter” (med hänvisning till den fullständiga förlusten av ukrainsk stridsförmåga). Detta är sju nyckelord.
Om man extrapolerar så innebär den fullständiga kollapsen av stridsförmågan nästan med säkerhet att den politiska arkitektur som är unikt beroende av dessa militära förmågor – och inte av någon politisk legitimitet – kommer att raseras.
Vad Moskva inte kan förutse är hur, eller i vilken form, denna upplösning kan komma att ske.
De politiska strukturerna i Kiev kommer sannolikt att fortsätta sin zombieexistens, om än berövad sitt existensberättigande så länge Bidenadministrationen klarar av det – för att rädda ansiktet fram till valet.
President Putin må ”prata vitt och brett” om medling, men Moskva förstår mycket väl att maktstrukturen i Kiev hämtades från en pool av rasistiska anti-slaver, just för att blockera varje överenskommelse med Moskva. Medling kommer med all säkerhet att avvisas – det var Washingtons syfte med att ge Stefan Banderista-blocket makt redan från början.
En upplösning av de politiska strukturerna i Kiev gör dock förmodligen alla ”blivande medlare” onödiga.
Uppriktigt sagt skulle en ny (renad) regering i Kiev sannolikt dra slutsatsen att den inte har något annat alternativ än att kapitulera på slagfältet, erbjuda formell neutralitet och begränsningar av framtida militarisering. Och Moskva är fullt kapabelt att diskutera ”det” med ukrainarna, utan ”hjälp” utifrån.
Naturligtvis kommer det att höras röster om att USA inte kommer att kunna acceptera en fullständig kollaps av Ukrainas militära kapacitet – inför valet i november är det helt sant (retoriskt). Det är därför Putin håller ”medlingsnarrativet” vid liv.
Det är BRICS-toppmötet (i Ryssland i slutet av oktober) som måste hanteras. Väst kommer att driva på medlingen in i det sista, för att hålla den befintliga russofobiska Kievregimen vid liv så länge som möjligt – och för att hålla idén om en frusen konflikt i förgrunden hos vissa BRICS-deltagare. Förslaget om en frusen konflikt är dock en fälla för att lägga grunden för en framtida plattform för påtryckningar på Ryssland.
Cheferna för USA:s och Storbritanniens underrättelsetjänster kan leka med tanken att slå till djupt inne i Ryssland med ATACMS, men att ta till åtgärder som (uppriktigt sagt) syftar till att terrorisera den ryska civilbefolkningen och undergräva Putins popularitet understryker snarare västvärldens strategiska misslyckande. Ännu en gång har västvärlden misslyckats med att ställa upp en trovärdig militär styrka för att störta ett mål, även om det är målat i fulla demoniska färger.
Kriget är förlorat, och kampen för att hålla det ”påtvingade låtsasspelet” igång bryter igenom, för att av alla ses som en falsk verklighet.
*
Alastair CROOKE
F.d. brittisk diplomat, grundare och chef för Beirut-baserade Conflicts Forum
Tack för intressant och annorlunda artikel från en förutvarande brittisk diplomat.
En anmärkning bör dock göras. Området Nagorno-Karabach (eller Nagornyj Karabach; som är det gamla ryska namnet, d.v.s. Bergiga Karabach); Karabağ är det azeriska, och på armeniska är det Artsach. Än mer komplicerat för detta område är att på andra sidan väster om hela Armenien ligger den azeriska EXKLAVEN Nachitjevan, som gränsar mot Turkiet, helt avskilt av just Armenien [det enklaste är att spana på en karta själv!]. Detta område Karabach har alltid sedan många decennier tillbaka, varit just azerbajdzjanskt (azeriskt). Inget land i världen, inte heller Armenien självt, har någonsin erkänt denna enklav som annat än azeriskt. Staten Azerbajdzjan kunde alltså helt lagligt inta sitt EGET territorium. De många armenier som bodde där avkrävdes -mig veterligen- inte vare sig ”utvisning” eller fördrivning, utan flydde helt enkelt i panik detta område när den av Turkiet förstärkta azeriska krigsmakten helt enkelt beslöt sig för att göra slut på denna faktiskt illegala armeniska ockupation. Staten Azerbajdzjan är en familjedynasti av familjen Alijev, vars fader grundade den fria republiken Azerbajdzjan, och var son Ilham nu är president i, liksom hans fru som är landets vice-president; och som inte, för att uttrycka sig fint, har staten Armeniens ”demokratiska och politiska strukturer”. Att jämföra denna enklav/säruppdelade område (Karabach) med Palestina är en mycket vacklande och haltande jämförelse: här talar vi om en invaderande israelisk och lika rasistisk-apartheidmakt som mot internationella lagar och domslut vill skapa ett större land, i motsättning till internationell lag. Här gäller, tydligen, inte den amerikanska ståndpunkten om en ”regelbaserad världsordning”.
Benämningen Stor-Israel är faktiskt aningen felnyanserad. Det brukar till skrivas det område de värsta israeliska extremisterna brukar avse med det område som sträcker sig från (och inklusive) egyptiska territorier, som Sinai, över hela Syrien, en del av södra Turkiet, och ända fram till iranska gränsen, inkluderat stora delar av Irak, Kuwait och till och med delar saudiskt(!) territorium utmed Röda havet. Den som sett denna israelisk-nationalistiska karta börjar då förstå med vilka extremister vi har att göra med: det är deras dröm om Stor-Israel. Azerbajdzjan hade å ena sidan på sin sida full internationell rätt att inta Karabag/Artsach – Israel, å andra sidan har knappast någon som helst mer rätt att inta någon enda centimeter än vad man har idag, som skall begränsas av pre-1967 års gränser. Det är lite märkligt att en gammal brittisk diplomat måste använda denna ganska felaktiga jämförelse. Även staten Ukraina har den fulla rätten på sin sida att inte ha grannlandets stående styrkor med trupp inne på sitt territorium. Såväl FN:s Generalförsmaling liksom Internationella Domstolen i Haag har klart beslutat om att de ryska invasions- och ockupationstrupperna måste helt dra bort sina styrkor från staten Ukrainas territorium enligt de gränser från december 1991 som ryska och ukrainska staten erkände varandras territorier. Detta faktum är solklart – allt annat är faktiskt precis lika illegalt som det Israel nu sysslar med i Nära Östern-regionen kring Levanten.