Att vifta på de ukrainska hundarna

Denna artikel av Declan Hayes har publicerats på
Att vifta på de ukrainska och irländska hundarna

Har dock strukit ett avslutande avsnitt om Irland.

Att vifta på de ukrainska och irländska hundarna

Hur ska vi, som förvägras trovärdiga, alternativa nyhetskällor, förväntas kunna skilja mellan rätt och fel, mellan sanning och propaganda.

Londonbon Robert Stuart har ägnat en hel del år åt att dokumentera sin blogg Fabrication in BBC Panorama’s Saving Syria’s Children, som beskriver den påstådda samverkan mellan BBC brittiska arméelement i en falsk flagg-attack med kemvapen i Syrien, som han påstår, för att få Storbritannien att ansluta sig till USA med att bomba Damaskus tillbaka till stenåldern.

Även om Stuarts webbplats är väl värd att utforska, är den viktig här, eftersom Stuarts kritiker, inklusive BBC, inte har kunnat hitta ens den minsta spricka i hans arbete. Fram tills dess att Stuarts arbete misskrediteras, måste ’the man on the Clapham omnibus’ (mannen på gatan, se här, ö.a.) behöva dra slutsatsen att BBC, de brittiska säkerhetstjänsterna, Muslimska brödraskapet och deras grupp av krisaktörer samarbetade för att driva in Storbritannien i ett krig mot Syrien och därför, per definition, var skyldiga till brott mot freden, just de brott som Hitlers höga medarbetare hängdes för i Nürnberg.

Frågan om krisaktörer, inte bara i Syrien utan också i Ukraina, är värd mer än en översiktlig blick. Detta beror på att, för att bara ta en aktuell upprördhet, Ryssland påstod att Ukrainas nazistiska bataljoner använde krisaktörer för att låtsas att offer från Rysslands attack mot Mariupols förlossningssjukhus, som, enligt Ryssland, av nazisterna förvandlades till en kritisk vapenpostering, inkluderade många gravida kvinnor och nyfödda barn.

Redaktören: Läs gärna Sjukhusbombningar av Mariupol.

Även om användningen av krisaktörer i Ukrainas frontlinjer låter osannolikt, tyder Stuarts arbete starkt på att sådana aktörer existerar. Och den här sidan, en av väldigt många, visar var och av vem de anställts och vilka olika yrkesgrupper de kan nätverka genom. Med tanke på CrisisCasts starka militära kopplingar, med tanke på Storbritanniens långa meritlista inom bedrägliga militära tekniker, med tanke på Storbritanniens militära sekretess och med tanke på expertisen hos Storbritanniens Brigade 77 och Israels Hasbara i sådana mörka konster, måste man, trots ”konspirationsteori” (sic) skepticism, förvänta sig sådana svansen-viftar-på-hunden-händelser, såväl som budgetar för att finansiera dem i en skala som vi inte ens kan föreställa oss.

Om ryssarna har fel och krisaktörer och meme-producenter inte används, skulle Clapham-busspendlaren betrakta ukrainska våldshandlingar som lika fruktansvärda som när irakiska soldater sliter ut spädbarn ur kuvöser eller faktiskt, när Kaiserns trupper spetsar belgiska spädbarn till döds på sina bajonetter i augusti 1914.

Men hur förväntas vi, som inte får trovärdiga, alternativa nyhetskällor, kunna skilja mellan rätt och fel, mellan sanning och propaganda.

Nåväl, ett sådant sätt är att först använda den belgiska historikern Anne Morellis 10-stegs fuskark, som perfekt destillerar fram de väsentliga propagandateknikerna i Falsehood in War-time, Containing an Assortment of Lies Circulated Throughout the Nations During the Great War, Arthur Ponsonbys tidlösa klassiker från 1928. Dessa steg är följande:

1. Vi vill inte ha krig. Nato vill inte ha krig, även om Natos vapentillverkare tjänar oerhört mycket på krig och även om Natos viktigare stater nästan oavbrutet har varit i krig i hundratals å
2. Enbart motparten är skyldig till krig. Ryssland befinner sig nu i skamvrån för att ha gjort mot Ukraina en bråkdel av vad Natos olika villiga koalitioner ”motvilligt” har gjort mot Jemen, Syrien, Irak och Libyen, kriminella krig som vi nu ska glömma, oavsett vad Hollywood än slänger ihop om dem.
3. Fienden är till sin natur ond och liknar djävulen. Daily Mail och dess irländska kopior har samma låga uppfattning om Rysslands president som de hade om ledarna i de andra länderna, som nyligen har hamnat i Natos håv Beelzebub personifierad.
4. Vi försvarar en ädel sak, inte våra egna intressen. De miljoner som mördades genom Natos ammunition kanske inte håller med, liksom Julian Assange, som utlämnas från ett Nato-land till ett annat, för att han vågade avslöja det mantrat.
5. Fienden begår grymheter med avsikt; våra misstag är ofrivilliga. Inte enligt de bevis som Wikileaks och andra tagit fram (men se punkt 10 nedan).
6. Fienden använder förbjudna vapen. Det finns överväldigande bevis för att utarmat uran användes i Serbien, Irak och Syrien och låt oss bara hoppa över de laboratorier för biologisk krigföring, som Ryssland upptäckte vid sin ukrainska grä
7. Vi lider små förluster, fiendens är enorma. Och så är det med Ukraina, där Ryssland har en överväldigande militär överlägsenhet men, enligt alla våra mediakonton, slaktas i Somme-liknande antal (slaget vid Somme i WW1 krävde stora offer, ö.a.) för att främja James Bond-skurkens mål för sin ledare. (se punkt tre ovan).
8. Erkända konstnärer och intellektuella stödjer vår sak. Hurra för Hollywood och de på Irland, som utstrålar dygd. Under tiden är Dostojevskij och Tjajkovskij förbjudna, förmodligen för att de varken var konstnärer eller intellektuella.
9. Vår sak är helig. Att åka utomlands för att slakta oskyldiga är lika hädiskt nu som det var när Storbritanniens irländska regementen slaktade boer i tiotusentals i 2:a boerkriget, vars heliga sak handlade om att plundra sydafrikanskt guld och inget annat.
10. Alla som tvivlar på vår propaganda är förrädare. Herman Göring uttryckte det bäst i Nürnberg. ”Men självklart vill inte folket ha krig”, sa han. ”Varför skulle någon stackare på en gård vilja riskera sitt liv i ett krig, när det bästa han kan få ut av det är att komma tillbaka till sin gård i ett stycke. Det vanliga folket vill naturligtvis inte ha krig; varken i Ryssland eller i England eller i Amerika, inte heller för den delen i Tyskland. Det förstå Men trots allt är det landets ledare som bestämmer politiken och det är alltid en enkel sak att dra med sig folket, oavsett om det är en demokrati eller en fascistisk diktatur eller ett parlament eller en kommunistisk diktatur. Folket kan alltid dras med efter ledarnas uppmaning. Det är lätt. Allt du behöver göra är att berätta för dem att de attackeras och fördöma pacifisterna för brist på patriotism och för att utsätta landet för fara. Det fungerar på samma sätt i vilket land som helst.”