Australiens – och Sveriges – försvarsstrategi: Vägran att anpassa sig till förändrad geopolitisk verklighet

Denna artikel av den australiensiska juristen och geopolitikern James O’Neill har publicerats i New Eastern Outlook (NEO) 11/1 2019, (på dagen 35 år efter den dag då jag träffade min fru men det har inte med saken att göra). NEO: Australia’s Strategic Bubble: Denial in the Face of Changing Geopolitical Realities
Den har översatts av tandläkare Martin Gelin i Australien, som har låtis oss i ta del av James O’Neills högklassiga artiklar.

James O’Neills analys av Australiens stora felbedömning har stor relevans för Sverige. Vi (Regering och partiledare i oppositionen) gör samma allvarliga felbedömning – och ökar risken för krig i/från Sverige.

Australiens försvarsstrategi: Vägran att anpassa sig till förändrad geopolitisk verklighet

Nyval i Australien kommer sannolikt att hållas mellan mars och maj 2019. Om man kan lita på de senaste två årens opinionsmätningar, kommer Labourpartiet (största oppositionspartiet) förmodligen att vinna. En ny regering borde ge goda möjligheter till en nystart i Australiens utrikes- och försvarspolitik. Det är dock osannolikt att det kommer att hända.
Nästa premiärminister blir troligen nuvarande oppositionsledaren Bill Shorten, (förutsatt att den nuvarande interim-premiärministern, Scott Morrison, överlever i sin roll fram till valet, vilket inte alls är säkert). Shorten har inte antytt i uttalanden eller politiska dokument att en framtida Labourregering kommer att avvika från senaste decenniers politik. (Vålnaden från 1972 års USA/Storbritannien-kupp kastar en lång skugga).

Övers. anm.; “Den glömda kuppen, USA och England samarbetade för att avsätta Australiens folkvalde premiärminister Gough Whitlam år 1975 “.

Man ser lätt flera anledningar till varför den nuvarande politiken inte är väl anpassad. Inte heller ligger det i Australiens nationella intresse att hålla fast vid gångna tiders politik.
Den väsentliga basen för Australiens försvarspolitik och dess utrikespolitiska konsekvenser framgår i Försvarets ’White Paper’ från 2016. Dokumentet är anmärkningsvärt genom dess bedrägliga tankegångar och falska historiska narrativ, samt oförmågan att förutse radikala förändringar inom det geopolitiska och strategiska ramverket, trots att dessa förändringar klart kunde urskiljas i god tid innan försvarsdokumentets publikation.

Under rubriken ”Strategisk Outlook” står det till exempel: “Stöd en ”Regelbaserad Global Ordning som i sin tur stöder våra intressen” (s. 19). Vidare sägs det: “Förenta staterna kommer att förbli den ledande globala militärmakten under de kommande två decennierna”(s 43). Australiens allians med Förenta staterna ”grundar sig på gemensamma värderingar och kommer att fortsätta att vara central för vår försvarspolitik” (s. 46).
ANZUS-fördraget (mellan Australien, Nya Zealand och USA), utgör den formella basen för Australiens försvarsutformning (sida 123). Fördraget ”ålägger varje land att agera för att möta den gemensamma faran” (s123).

Ta den sista punkten först; vad fördraget verkligen säger (artikel 3) är att ”parterna skall samråda närhelst en nations territoriella integritet, politiska oberoende eller säkerhet hotas i Stillahavsområdet”.

Andra bestämmelser i ANZUS-fördraget föreskriver att alla åtgärder som parterna vidtar/vidtagit skall vidarebefordras till FN: s säkerhetsråd. Parterna åtar sig (artikel 1) att lösa internationella tvister på fredligt sätt i enlighet med FN-stadgan.

Efter att fördraget undertecknats år 1951 och trädde i kraft år 1952, deltog Australien i den av USA ledda koalitionen som anföll norra Vietnam (1962-72), Afghanistan (2001 och fortfarande), Irak (2003 och fortfarande), Irak och Syrien (2015 och fortfarande).
Inget av de anfallna länderna utgjorde något hot mot fördragsnationernas ”territoriella integritet, politiska oberoende eller nationella säkerhet”. Inte heller ligger något av de attackerade länderna inom eller nära Stillahavsområdet.
ANZUS-fördragets utformning, i all korthet, beskrivs osakligt och borde inte användas (förutsatt att man fortsätter i samma anda) som ett “olivblad” av respektfullhet, bakom vilket USAs blatanta geopolitiska och imperialistiska ambitioner fullföljs. Alla ovannämnda krig stred och strider uppenbarligen mot internationell rätt och FN:s stadga, men diskuterades trots detta aldrig öppet i Australien. Nämnda krig följde inte heller fördragskravet på tvistlösning med hjälp av fredliga ansträngningar.
Det andra elementet under rubriken ‘Strategic Outlook’ är påståendet att Australiens allians med USA är ”baserat på gemensamma värderingar”. Politikerna repeterar ofta denna fras, i en eller annan form. Hur definieras de påstådda gemensamma värderingarna?

Består USA:s historia enbart av krig? De har befunnit sig i krig under 222 av 239 år sedan självständigheten år 1776. Enbart under perioden efter andra världskriget har USA angripit, underminerat eller störtat regeringarna i över 70 länder och dödat mellan 30 och 40 miljoner människor.

”Delade värderingar”, är det ett abonnemang som Australien frivilligt vill förnya? Att hävda att USA:s närvaro i Indo-Stillahavsområdet (och globalt) under de senaste 70 åren skulle ha befordrat fred och stabilitet, vore att ta Orwellianskt språkmissbruk mot nya höjder.
En illusion av stora mått är dock att hävda att Förenta staterna kommer att förbli den ledande militära makten under de nästkommande två decennierna. Säkert, så länge som Förenta staterna fortsätter sin mångåriga angreppspolitik mot i stort sett försvarslösa länder, kan de förvisso fortsätta att utöva sin militära makt med förödande konsekvenser. Irak tjänar som en grafisk illustration i detta hänseende.

En radikalt annorlunda bild uppstår om USA står inför nationer med stor försvarskapacitet . De två viktigaste motståndarna till det amerikanska imperiet i detta sammanhang, är de två länderna som i USAs nationella försvarsstrategi (december 2017) betecknades som ”farliga revisionistiska makter”, det vill säga Kina och Ryssland.
Betraktar man Kina och Rysslands militära potens, avtecknar sig tydligt farliga illusioner i australisk (och amerikansk) utrikes och militära politik.
Kineserna har till exempel utvecklat missilsystemet Dong Feng (East Wind). Det finns minst 15 variationer på denna modell. Två missilsystem bör noteras p.g.a deras speciella relevans gällande Australien.

DF-21D är ett ballistiskt missilsystem mot krigsfartyg, hastighet Mach 10 (1200 mil/tim) med en räckvidd som förväntas nå 8000 km fram till 2020. Det tvingar automatiskt stridsflygplan från USAs hangarfartyg att flyga mycket längre sträckor än de normalt kan flyga. DF41 är en interkontinental ballistisk missil med ett användningsområde upp mot 12 000 km. Träffsäkerheten ligger inom 150 meter, och kan nå USA (och nästan alla hörn i världen) på mindre än 15 minuter från start. Den har en topphastighet på Mach 25 och kan förses med upp till 10 kärnvapenstridsspetsar med olika mål. Hela Australien ligger givetvis väl inom räckhåll.

Australiska politiska kommentatorer har nästan helt ignorerat Kinas avancerade militära kapacitet. De föredrar istället att fokusera (vanligtvis med liten insikt) på frågor som Kinas påstådda ”aggression” i Sydkinesiska havet. Det nylanserade strategiska tänkandet, grundar sig på kinesisk försvarspolitik, som exempelvis framgår i en ny uppsats av professor Zhang Wenmu, vid Kinas center för strategiska studier i Peking, Taipinyan Xuebao, augusti 2017.

Samma kommentatorer, men även politiker och militärstrateger, visar ännu mindre kunskap om Rysslands avancerade tekniska nivå gällande hypersoniska missiler. Återigen behöver endast två av deras system nämnas för att klargöra läget. Mer detaljerade analyser är naturligtvis tillgängliga. (Se till exempel www.thesaker.is 4 Augusti 2018)
Avangard är en ytterst manövrerbar ICBM som når Mach 27 maximal hastighet. Avangard oskadliggör helt USA: s försvarssystem (som i bästa fall utklassas av de ryska S400- och S500-antimissilsystemen). Den kan nå nästan var som helst i världen, från vilken riktning som helst , inom 20 minuter eller mindre. US Generalen Hyten erkände, som tidigare nämnt, att USA ”har inget att sätta emot”.

Ett annat vapen värt att notera är den s.k. Kinzhal (”Dolken”) beskriven av Andrei Martyanov (www.unzreview.com 5 mars 2018). Han tillägger helt korrekt att Kinzhal-vapnet ”totalt vänder upp och ner på våra invanda föreställningar, geopolitiskt, strategiskt, operativt, taktiskt och psykologiskt.”
Liksom den kinesiska DF-21D, utrustas Kinzhal med atomstridsspetsar, vilket återigen gör USAs Patriot system föråldrat. Dess kapacitet att eliminera havsburna krigsskepp, (avgörande för operationer av ubåtar), väcker en viktig fråga i australiskt sammanhang: Vad blir då vitsen med den planerade 50-miljarder dollar ubåtsflottan (som inte kan tas i bruk före 2030?)

De psykologiska elementen resulterande från Martyanovs anteckningar, blir betydelsefulla, eftersom följden av Ryssland och Kinas militära överlägsenhet förtydligar den amerikanska geopolitiska och militära underlägsenheten. Okunskap och/eller förnekande (som exemplifieras i australiska försvarets White Paper 2016) av omvända maktförållanden bildar ytterst farliga illusioner.
Den Schweiz-amerikanska psykiatern Elisabeth Kübler-Ross, identifierade fem stadier av sorg (förnekande, ilska, förhandling, depression och acceptans).
Hennes modell gällde terminal sjukdom, men den är också tillämplig i geopolitiskt sammanhang.

USA:s reaktion på president Putins tal den 1 mars 2018, där han demonstrerade en avgrundsliknande skillnad mellan Förenta staternas och ryska missilsystem, var ett förnekande. Ilska följde snabbt och sedan, på klassiskt amerikanskt sätt, kravet på mer pengar. De nyligen begärda medlen skulle adderas till de triljoner dollars som redan slösats bort av den otroligt korrupta militärindustrin, vars senaste skatte- och tekniska katastrofer inkluderar F35 stridsplanet (också köpt av Australien!)

En bipartisan Kongress-kommittee sade att ”lösningen” på USAs tekniska underläge i förhållande till Ryssland blir en årlig ökning av militärutgifterna med 3-5% ( självfallet på bekostnad av USAs försämrade infrastruktur, utbildning, hälso- och sjukvårdssystem).

Den andra planen var att demonstrera scenarier som Första anfalls-användningen av kärnvapen (Dinucci www.voltairenet.org 13 december 2018). Baserat på en grundläggande illusion att Förenta staterna skulle lyckas undvika en massiv och förödande vedergällning på hemmaplan – om man skulle vara så dum att man angrep antingen Ryssland eller Kina.

Australiens politiska och militära planerare verkar ha anslutit sig till Kübler-Ross´ “förnekandet av verkligheten” i ett nutida, radikalt förändrat geopolitiskt läge. Genom att upprepa gamla klichéer och lögner om alliansen med Förenta staterna, skulle försvarsproblemen helt enkelt försvinna.
En sådan bekväm lösning finns inte. Som Martyanov säger ”Världen kan inte längre tillåta en pretentiös självförstörelse eller ihålig mobbning och samtidigt inte förstå/vill veta att världens stabilitet och fred är hotad.”
Det är en verklighet som måste begrundas av en inkommande regering. Men baserat på tidigare erfarenheter ser läget inte särskilt hoppfullt ut.