Barbari eller civilisation

 

Bild i ursprungsartikeln. Ser ut vara från V……

Artikeln har föreslagits av Catarina och översatts av Rolf.

Med och av Michael Hudson Fredag, 26 Juli, 2024. https://michael-hudson.com/2024/07/barbarism-or-civilization/

Luca Placidi:

Välkomna, allihopa. Det är ett stort nöje och en ära att ha med oss idag professor Michael Hudson. För dem som fortfarande inte känner honom är Michael professor i ekonomi vid University of Missouri-Kansas City, och han är forskare vid Levi Economics Institute vid Bard College.

För att bara nämna några verk som publicerats med hjälp av teknologi vill vi påminna om Superimperialism, the Economic Strategy of the American Empire. Dess tredje upplaga kom ut 2021. Sedan har vi ”… And Forgive Them Their Debts”, som publicerades 2018. Den senaste är The Collapse of Antiquity, som utkommer 2023.

Michael är också en före detta Wall Street-analytiker, en politisk konsult och är värd för Geopolitical Economy Hour tillsammans med Radhika Desai, som sänds på Ben Nortons YouTube-kanal, Geopolitical Economy Report. Professor, välkommen och tack igen för att du är med oss idag.

Michael Hudson:

Tack för att du bjöd in mig. Jag är glad över att kunna tala till en italiensk publik.

Luca Placidi:

Det är mycket bra. Tack så mycket för det. För att inleda vårt samtal, skulle du hålla med om att Ukrainakriget och ännu mer det senaste NATO-toppmötet med dess slutdeklaration visar oss att vi nu är tillbaka i ett multipolärt krig, där det globala Syd står mot västvärlden?

Michael Hudson:

Ja, det är mer än bara en geografisk uppdelning. Vi befinner oss i själva verket i en civilisatorisk splittring, och det går mycket djupare. Vad som står på spel är vilken typ av ekonomi världen kommer att ha?

Kommer det att bli en finansialiserad, nyliberal postindustriell ekonomi, vilket är vad USA och Europa förespråkar? Eller kommer det att bli den typ av ekonomi som läroböckerna talar om, där ekonomier producerar jordbruks- och industrivaror för att föda sig själva och få alla att blomstra? Jag skulle nästan vilja använda Rosa Luxemburgs fras ”barbari eller socialism”, eftersom västvärlden inte längre har möjlighet att utöva verklig ekonomisk kontroll över handel och produktion. Den har bara militär styrka, terroristvåld och korruption för att upprätthålla sin kontroll.

NATO-västvärlden utövar finansiell kontroll genom att ha belastat det Globala syd och även många asiatiska länder med skuld i dollar under de senaste 70 åren.

Skulden i dollar håller dem i en finansiell neokolonialism, ett internationellt skuldslaveri. Dessutom är den yttersta makt som USA och Europa har, för att upprätthålla sin unipolära kontroll och hindra andra länder från att gå sin egen väg och driva sina egna intressen, att bomba dem och och mobilisera terrorism.

NATO-väst har förlorat sin grundläggande kontroll över industrin och jordbruket eftersom man har lagt ut sin industri på entreprenad till Kina och andra asiatiska ekonomier, och dess sanktioner mot Ryssland och andra länder har tvingat dessa länder att bli självförsörjande i stället för att förlita sig på väst för allt fler av sina grundläggande behov. Så dessa länder är nu i stånd att använda sin arbetskraft, sin industri och sitt jordbruk för att göra sig själva välmående och återta kontrollen över sina ekonomier, inte för att göra amerikanska och europeiska investerare rika. De vill ta kontroll över sina ekonomier på ett sätt som höjer deras löner och levnadsstandard.

Det kan inte ske om de följer en privatiseringspolitik, Världsbankens råd och IMF:s instruktioner om att sälja ut sin mark och sina råvaror, privatisera och sälja ut sin offentliga infrastruktur, sina kommunikationer, elsystem och vattenrättigheter till utlänningar, samtidigt som de gör sig av med statliga regleringar och sociala stödprogram. Västvärldens krav är att låta den privata sektorn sköta allt utan statlig ”inblandning”. Det finns inget sätt för en ekonomi att växa och bli välmående utan att vara en blandekonomi med en stark offentlig infrastruktur som tillhandahåller grundläggande behov till icke-monopolpriser.

Det finns många naturliga områden där staten kan agera mer effektivt än den privata sektorn. De kan tillhandahålla grundläggande tjänster som annars skulle monopoliseras för att ta ut ockerpriser för att utvinna rovgiriga monopolhyror för sina ägare.

Om en regering inte tillhandahåller utbildning blir resultatet som i USA, där den genomsnittliga kostnaden för en collegeutbildning är $ 40.000 eller $ 50.000 per år. Om man inte har någon offentlig sjukvård kommer man att ha en mycket dyr privatiserad sjukvård som inte är tillgänglig för alla.

I USA absorberar sjukvården 18 procent av BNP, mer än i något annat land. Den typen av monopolkostnader lämnar inte mycket utrymme för den totala ekonomin att vara konkurrenskraftig med blandade offentliga/privata ekonomier.

Viktigast av allt är, att om man låter pengar och krediter privatiseras av bankerna i stället för att göra som Kina och behålla pengar för en allmännyttig verksamhet, så låter man bankerna bestämma var ekonomins krediter ska fördelas. Det gör dem till ekonomins centralplanerare. Deras preferens är att tillhandahålla krediter, inte för att finansiera industriella investeringar och tillväxt, utan för att finansiera skuldsättning för att blåsa upp priserna på fastigheter, aktier och obligationer, och för att plundrare ska kunna ta över företag och tömma dem och lämna skuldtyngda skal i stället. som Thames Water i Storbritannien, Sears Roebuck i USA. Det är vad som har hänt sedan 1980-talet under Thatcherismen och Reaganomics.

Så splittringen mellan västvärlden och resten av världen, den globala majoriteten, handlar egentligen om vilken typ av ekonomi de flesta i världen kommer att ha. Det är därför USA kämpar så våldsamt för att behålla sin unipolära kontroll. USA kämpar mot den globala majoriteten i dag på samma sätt som man kämpade mot Sovjetunionen efter 1917.

USA vill inte att ett konkurrerande ekonomiskt system ska utvecklas. Så vad vi ser är en splittring med den globala majoriteten som försöker bestämma hur man ska utforma en ekonomi som kommer att hjälpa deras medlemsländer att växa? Det är den globala fraktur som uppstår, och det är ett civilisatoriskt brott.

Hur ska länderna i den globala södern kunna växa om de förblir skyldiga att betala alla de dollariserade utlandsskulder som de har dragit på sig? Dessa skulder är ett arv efter att de tvingats följa Internationella valutafondens destruktiva råd om att införa åtstramningar och privatisera och sälja ut sina tillgångar i det offentliga för att få fram de dollar som krävs för att betala sina utländska fordringsägare.

Den västerländska modellen är alltså i grund och botten en form av finansiell kolonialism. Dess regeringsfientliga filosofi har ödelagt såväl västvärldens som gäldenärsländernas ekonomier.

Resten av världen har därmed en lektion i vad man bör undvika om man inte vill sluta som USA, Storbritannien efter Thatcher/Blair eller Tyskland efter sanktionerna mot Ryssland 2022. Jag har diskuterat detta i The Destiny of Civilization: Finance Capitalism, Industrial Capitalism or Socialism (2022). Dagens civilisatoriska brytning är inte bara mot Ryssland och Kina.

Man kan spåra brytningen tillbaka till Bandungkonferensen för alliansfria nationer 1955, för sjuttio år sedan. (se här, ö.a.)

År 1955 insåg det som kallades tredje världen eller alliansfria nationer att de blev fattigare och fattigare av reglerna för världsekonomin som amerikanska diplomater och geopolitiska strateger institutionaliserade med Internationella valutafonden, Världsbanken och dollarstandarden. Detta internationella handels- och valutasystem var exploaterande, först och främst mot USA:s potentiella rivaler i Storbritannien och andra europeiska länder, och mot de tidigare koloniala systemen i dessa länder, som USA försökte tillägna sig och exploatera för egen vinning.

Ordningen efter andra världskriget har varit en ny typ av imperialism. Det är i grunden en finansiell imperialism, inte en kolonial imperialism av europeiskt snitt som genomdrivs genom en militär ockupation. Finansiell kontroll har visat sig vara mindre kostsam och därmed mer effektiv för den nyliberala formen av internationell exploatering. Alliansfria offerländer kunde inte bryta sig loss 1954 eller senare eftersom Kuba, Indonesien och de andra alliansfria nationerna inte var tillräckligt stora för att ”klara sig själva”. Om de hade försökt göra det på egen hand hade det slutat med att de hade sett ut som Venezuela har gjort de senaste åren, eller som Kuba såg ut efter sin revolution. Om USA och Europa hade infört sådana sanktioner skulle de länder som motsatte sig detta system ha tvingats kapitulera inför väst för att undvika ekonomiska störningar. Men sanktioner var inte ens nödvändiga vid den tiden under den ”fria marknadens” imperialism i amerikansk stil.

USA hade möjlighet att behandla länder som motsatte sig denna exploatering som utstötta. USA:s hot var att säga till länder som agerade för att skydda sina ekonomier, och i synnerhet sina offentliga företag, att västvärlden skulle isolera dem om de försökte göra det på egen hand. Deras ekonomier var faktiskt för små, även på regional nivå, för att överleva på egen hand. De kände att de behövde stöd från USA och dess IMF och Världsbank.

Vad som har förändrats är den anmärkningsvärda tillväxten i det socialistiska Kina sedan 1990-talet och det post-neoliberala Ryssland sedan slutet av 1990-talet under president Putin. I dag har de eurasiska länderna för första gången tillräckligt med ekonomisk självförsörjning utanför USA och Europa för att kunna klara sig på egen hand. De behöver inte längre vara beroende av NATO i väst, som håller på att förlora sin förmåga att kontrollera dem ekonomiskt.

I själva verket är det Nato-väst som har blivit beroende av Kina, Ryssland och resten av Eurasien, tillsammans med det globala Syd om dess folk kan motstå sina egna klientoligarkier för att kasta av sig sina finansiella bojor och anslutning till den  amerikanska ”regelbaserade ordningen”.

Det som är så ironiskt är att den amerikanska diplomatin i sig sporrar deras utbrytning. Man kunde ha förväntat sig att Kina, det globala syd och Indien, Latinamerika och Afrika skulle ha tagit ledningen i att bryta sig loss när de insåg hur de utnyttjas. Ändå är det USA och Nato som har drivit dem att bryta sig loss genom att införa handels- och finansiella sanktioner som har tvingat dem att göra det på egen hand.

Ända sedan USA:s krig i Ukraina för att bryta loss Tyskland och Europa från deras handels- och investeringsrelationer med Ryssland och Kina inleddes 2022, har USA mobiliserat sina europeiska och andra engelskspråkiga klientländer för att införa ekonomiska sanktioner som har ödelagt ekonomier som lyder under denna politik.

Bakslaget till följd av den tyska avindustrialiseringen och USA:s åsidosättande av Frankrike som vapenleverantör (t.ex. genom ubåtsförsäljning till AUKUS och genom att försöka ersätta Frankrike i sina tidigare afrikanska besittningar) driver bort andra länder. USA och Europa har isolerat sig från den globala majoriteten och ersatt sin välmående handel och sina investeringar med Ryssland och Kina med ett ekonomiskt beroende av USA för olja och andra dyrare importvaror.

Det som är så fantastiskt är hur självdestruktivt USA:s diplomati har varit för sitt eget globala imperium. Den amerikanska diplomatins fokus på att låsa fast sin kontroll över Europa, Australien, Japan och Sydkorea ,genom att tvinga dem att ansluta sig till dess antiryska och antikinesiska sanktioner, har tvingat dessa utpekade amerikanska fiender att ersätta handelsberoendet av väst med sitt eget ömsesidiga självberoende.

De inser att de aldrig mer kan förlita sig på import från USA och europeiska satelliter. Det borde ha varit uppenbart för USA:s strateger. När ett land är blockerat från att importera sin mat, vad ska det då göra? Det kommer att odla sin egen mat. När USA införde sanktioner mot Ryssland för att blockera den europeiska exporten av livsmedel till landet, till exempel, drevs Ryssland att producera sitt eget smör, grödor och andra livsmedel i stället för att importera dem från Baltikum och andra tidigare leverantörer.

När USA:s tjänstemän krävde att dess allierade skulle sluta exportera datachips till Kina, agerade Kina snabbt för att utveckla sin egen inhemska försörjning.

Andra länder kan inte vara beroende av USA eller Europa för sin livsmedelsförsörjning, eftersom de kan bli avskurna igen. Så de måste bli självförsörjande.

De kan inte heller vara beroende av västvärlden när det gäller industri eller teknik, eftersom västvärlden kan försöka störa deras ekonomi genom att avbryta deras leveranskedjor för att tvinga dem att följa en Nato-vänlig politik. När det gäller Europa är det beroende av USA, nu när det har låtit sig isoleras från Eurasien och det globala syd.

Den globala fraktur som uppstår i dagens värld är inte reversibel. Och allt sker så snabbt. När en marknad väl har gått förlorad för länder som kan frigöra sig själva och tillgodose sina egna grundläggande behov, kan den marknaden inte återställas.

Om USA och NATO-Europa slutar exportera livsmedel och industriprodukter till sanktionsländerna kommer de att tillverka dessa produkter själva. Så när man sanktionerar ett land är det som om man har gett dem tullskydd för att främja deras egen produktion. Det är argumentet ”infant industry” som gjorde det möjligt för USA att stiga till industriell makt i slutet av 1800-talet.

Logiken beskrevs tydligt av amerikanska strateger. (Jag sammanfattar denna strategi i America’s Protective Takeoff: 1815-1914: The Neglected American School of Political Economy (2010). Det behöver knappast sägas att den amerikanska nyliberala retoriken har försökt att radera denna historia för att ”dra upp stegen” så att dess logik inte ska användas av andra länder för att efterlikna USA:s ekonomiska framgångar – samma statliga sponsring av industrin som gjorde Tyskland, Frankrike och andra länder så framgångsrika sedan 1800-talet.

Latinamerika och Afrika ser att det är dags att frigöra sin ekonomi från ”frihandelsimperialismen”. Istället för att använda sin jordbruksmark till att exportera plantagegrödor till Norr, kommer de att använda sin mark till att börja föda sig själva med sin egen spannmål, sitt eget ris och andra livsmedelsgrödor så att de inte längre behöver vara beroende av amerikansk och europeisk jordbruksexport.

USA:s politik att mobba länder genom att införa handelssanktioner har så att säga skurit halsen av USA:s egen ekonomi. Det är nästan humoristiskt att se hur den frihandelsimperialism och det dollarberoende som tidigare generationer av amerikansk diplomati så hårt försökte påtvinga resten av världen monteras ned.

Mötena i år mellan BRICS+-länderna under rysk ledning i år och av Kina nästa år handlar om hur man ska planera en väg för att bli oberoende av beroendet av väst. Det är vad USA:s diplomati i sig har drivit dem att göra.

Luca Placidi:

Som du sa, professorn, verkar det som om TINA-paradigmet (There Is Noa Alternative till kapitalismen, se här, ö.a.) har förstörts eftersom vi nu har alternativ. Det verkar som om den europeiska politiska klassen är hopplöst undergiven USA:s agenda. Detta är verkligen oroande, åtminstone för oss i Europa, eftersom kriget i Ukraina har förstört den europeiska ekonomin.

Tänk bara på, som du har beskrivit, hur sanktionerna har drabbat industriproduktionen, särskilt i Tyskland och Italien. Ändå har detta inte varit tillräckligt för att Europa ska ändra kurs och dra sig ur denna konflikt.

Michael Hudson:

Jag tror att man kan kalla kriget i Ukraina sedan 2022 för ett amerikanskt krig mot Europa, eftersom den stora förloraren har varit Tyskland, Italien, Frankrike och resten av Europa. USA har sett skriften på väggen och beslutat att om det ska bli en kamp mellan Nordamerika tillsammans med NATO mot resten av världen, är det bäst att börja med att stärka sin kontroll över Europa som en lönsam marknad och gäldenär istället för att Europa vänder sig till Asien och går förlorat för USA.

I grund och botten erkänner de amerikanska strategerna att de vet att USA inte längre kan producera ett verkligt industriellt överskott. Dess nyliberala handelspolitik har outsourcat dess industri till Asien.

Den enda nya marknad som USA kan säkra om den globala majoriteten bryter sig loss är den europeiska. Detta förklarar varför Förenta staterna såg till att Nord Stream-ledningen sprängdes och övertygade Europa om att frivilligt begå ekonomisk självförstörelse genom att inte köpa rysk gas, olja och råvaror till låga priser. Även om detta har drivit Ryssland och Kina tillsammans med sina asiatiska grannar, har förlorarna varit européerna.

Den tyska industrin har flyttat ut ur landet till USA och andra ställen för att få tillgång till billigare energi. Den har i stor utsträckning emigrerat till USA, vilket gör landet till förmånstagare. Om du är ett tyskt industriföretag, vad ska du annars göra om dess ekonomi krymper.

Om man tittar på arbetsproduktiviteten under de senaste hundra åren så går den parallellt med energianvändningen per arbetare.

Energi är verkligen nyckeln. Det är därför som ett centralt mål för amerikansk utrikespolitik sedan 1945 har varit att kontrollera andra länder på två sätt, med början med olja. USA, tillsammans med Storbritannien och Holland, har kontrollerat världshandeln med olja så att de kan stänga av elektriciteten, släcka lamporna i länder som försöker bryta sig loss och agera i sitt eget intresse.

Tillsammans med oljan är den andra taktiken som Amerika har använt att kontrollera spannmål och livsmedel. Låta självständiga länder svälta i mörkret. Men även här har sanktionerna främst varit till för att få Europa att lida.

Kom ihåg att Amerika har kämpat mot Europeiska ekonomiska gemenskapen ända sedan den skapades 1958. Från början kämpade Amerika mot den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP). Men för EEG var det viktigaste målet med integrationen att skydda sina jordbrukare och göra för det europeiska jordbruket vad Amerika hade gjort för sitt jordbruk.

Prisstöd till jordbruket möjliggjorde kapitalinvesteringar för att höja produktiviteten i jordbruket. Europa rationaliserade sitt jordbruk och ökade sina kapitalinvesteringar för att göra det mer produktivt. Resultatet blev att Europa inte bara har ersatt sitt beroende av amerikansk livsmedelsexport, utan har blivit en stor jordbruksexportör. Men nu lider den utvidgade Europeiska unionen på grund av sanktionerna, inte bara mot import av rysk gas för att tillverka gödningsmedel. Och genom att stödja Ukraina låter Europa landet dumpa sin billiga spannmål i Polen och andra länder. Bönder har redan iscensatt upplopp för att protestera mot att deras jordbruksmarknader bjuds under av ukrainarna – med amerikanska investerare som försöker köpa upp denna mark. Detta skulle kunna leda till att det europeiska jordbrukets oberoende minskar och att det återigen blir beroende av Förenta staterna eller av länder som kontrolleras av amerikanska investerare.

Effekten av detta tredje kalla kriget har hittills varit att driva Europa tillbaka in i den amerikanska omloppsbanan. Förenta staterna insisterar på att det inte finns något alternativ till denna nyliberala geopolitik. I västerländska läroböcker indoktrineras studenterna att tro att nyliberalism är det bästa sättet att driva en ekonomi effektivt – genom att inte ha en regering som skyddar självtillit och levnadsstandard, inte reglerar mot rovgiriga monopol och finansiellt vinstintresse. Målet är att låta kapitalismen utvecklas till monopolkapitalism, som egentligen är finanskapitalism, eftersom monopol organiseras av finanssektorn som ”trusternas moder”.

Även om Förenta staterna har sagt att det inte finns något alternativ, så finns det uppenbarligen det. Men om länder inte följer ett alternativ kommer de till slut att se ut som Tyskland. Faktum är att det som har hänt Europa till följd av kriget i Ukraina och USA:s sanktioner är en läxa för andra länder som visar vad de inte vill ska hända dem.

Det nyliberala programmet har brutit samman i väst, precis som det för länge sedan har brutit samman i det globala syd. Dess centrala mål är att privatisera den offentliga sektorn. Men under århundraden finansierades den europeiska kapitalismens uppsving av industrikapitalister som själva strävade efter att sänka produktionskostnaderna så att de kunde konkurrera med andra länder genom statliga subventioner av materiell kapitalbildning.

Hur kan ekonomier sänka sina produktionskostnader? Till att börja med, om företagen är tvungna att betala löner som är tillräckligt höga för att deras anställda ska kunna betala för sin egen sjukvård och försäkring, för sin egen utbildning och för sina egna skuldbelagda boendekostnader, kommer det höga priset för att betala en lön som går att leva på att äta upp industrins vinster. För att undvika detta lät de europeiska länderna, liksom USA, sina regeringar tillhandahålla billiga grundläggande behov så att arbetsgivarna inte skulle behöva täcka dessa kostnader.

Industrikapitalismens grundläggande strategi var att staten skulle tillhandahålla utbildning, hälsovård och grundläggande infrastruktur som annars skulle ha monopoliserats av privata aktörer. Staten utbildade och tränade arbetarna och bidrog till att höja deras produktivitet genom att skydda och subventionera kapitalinvesteringar. Staten tillhandahöll vatten och el till subventionerade priser så att arbetarna inte skulle behöva använda sin lön till att köpa dyr energi, dyra transporter och liknande grundläggande behov.

Resultatet blev att arbetskraftens break-even-kostnader sänktes, så att europeiska och amerikanska industrialister kunde underbjuda andra länder.

Nyliberalismen gjorde slut på denna till synes självklara ekonomiska strategi. Margaret Thatcher och Ronald Reagan startade ett klasskrig mellan den brittiska och amerikanska finanssektorn och arbetarna genom att privatisera deras offentliga tjänster. Istället för att Englands regering skulle tillhandahålla rent vatten, som alla behöver för att leva, sålde den ut vinstdrivna rättigheter till finanschefer som höjde priserna för att få ut monopolpriser. För att göra saken värre lånade Thames Water och andra privatiserade företag från bankerna och använde pengarna till att betala utdelning till aktieägarna och köpa egna aktier för att höja priserna och göra kapitalvinster.

Dessa rentieravgifter tar nu en stor del av den europeiska löntagarens budget. Det gör att arbetsgivarna betalar högre löner. Man kan säga samma sak om telefontjänster och andra grundläggande infrastrukturtjänster som nu är privatiserade och finansierade.

Privatisering av tidigare subventionerade telefon- och kommunikationstjänster gör att arbetstagarna får betala mycket mer. Resultatet är en lönepress, men också en vinstpress på grund av de höga levnadskostnaderna och att göra affärer i en rentierekonomi (se t.ex. här, ö.a.).

Så sedan 1980 har hela den europeiska modellen – i själva verket hela industrikapitalismens modell – vänts upp och ned. I stället för att industrikapitalismen försöker sänka produktionskostnaderna och minimera det som Marx kallade de falska kostnaderna, produktionens faux frais, har de priser som tas ut av privatiserade infrastrukturmonopol stigit kraftigt. Arbetstagarnas levnadsstandard i hela Europa har pressats ned samtidigt som deras löner har behövt höjas för att de ska ha råd att betala för privatiserade tjänster som tidigare var subventionerade offentliga tjänster. Att följa den nyliberala modellen har gjort Europa icke-konkurrenskraftigt, precis som det har avindustrialiserat den amerikanska ekonomin.

Lärdomen för Kina har varit att socialismen måste återupprätta 1800-talets industriella etik, som nästan alla ekonomiska observatörer trodde skulle leda till socialism av ett eller annat slag. Kinas levnadsstandard har ökat kraftigt ( se t.ex. här, ö.a.), men lönerna är ändå lägre än i de nyliberala ekonomierna tack vare att socialismen tillhandahåller billiga transporter, offentlig sjukvård och så vidare enligt beskrivningen ovan.

Viktigast av allt är att det socialistiska Kina skapar sina egna pengar och kontrollerar sitt kreditsystem. I stället för att Bank of China lånar ut pengar till finansiella rovdjur för att köpa företag och skuldsätta dem och driva upp deras aktiekurser innan de lämnar dem som konkursmässiga skal som Thames Water i England, spenderar regeringen pengar direkt i ekonomin.

Man har visserligen överinvesterat i bostäder och fastigheter, men man har också investerat i modernisering av höghastighetståg, modernisering av kommunikationssystem, modernisering av städer och framför allt i det elektroniska internetsystem som används för penningbetalningar. Kina har frigjort sig från skuldberoendet av västvärlden – och i samma veva gjort västvärlden beroende av sig självt.

Detta kunde bara ha skett genom statliga investeringar och regleringar enligt en långsiktig plan. Den västerländska finansiella modellen lever på kort sikt. Om du ska fördela krediter och resurser för att skapa förmögenheter genom att leva på kort sikt genom att ta så mycket du kan så snabbt du kan, kommer du inte att kunna göra de kapitalinvesteringar som krävs för att utveckla långsiktig tillväxt. Det är därför de amerikanska IT-företagen inte har kunnat hålla jämna steg med sina kinesiska motsvarigheter. De finansialiserade ”marknadskrafterna” tvingar dem att använda sina intäkter till återköp av aktier och att betala ut utdelningar. Så är fallet med amerikansk teknologi över hela linjen.

Kinas företag som investerar i informations- och internetteknik plöjer tillbaka sina vinster i återinvesteringar i mer forskning och utveckling. Sådan innovation har skiftat från väst till öst, vilket har återupptäckt logiken i den industriella kapitalismen som utvecklats av 1800-talets klassiska politiska ekonomer.

Förvisso försöker Kina och andra BRICS+-länder uppfinna hjulet på nytt. De vet att den västerländska modellen inte fungerar.

Frågan är vad som är det bästa alternativet till nyliberaliserade, privatiserade och finansiella ekonomier?

Det är fantastiskt för mig att det har diskuterats så lite om klassisk ekonomi i väst. Värde-, pris- och hyresteorin för Adam Smith, John Stuart Mill och deras samtida kom till sin spets med Marx. Det har gjort att nästan de enda som pratar om industrikapitalismens ekonomiska reformer har varit marxister. Universiteten i Amerika lär inte längre ut historien om ekonomiskt tänkande – eller ekonomisk historia, för den delen. Det är som om det bara finns en sorts ekonomi – den regeringsfientliga privatiserade ”fria marknad” som har tagit över sedan 1980-talet.

Eleverna får lära sig att det bara finns ett sätt att driva en ekonomi: det nyliberala sättet för fri företagsamhet. Så när asiatiska och afrikanska länder skickar sina studenter till USA eller England för att studera, lär de sig inte om hur industrikapitalismen tog fart genom att höja lönerna och levnadsstandarden för att göra arbetskraften mer produktiv. Istället lär man sig klasskrigets ekonomi – utifrån arbetsgivarens kortsiktiga perspektiv.

Nyliberal handelsteori är det mest uppenbara exemplet på att dagens skräpekonomi tilldelas Nobelpris som om det på något sätt kan legitimera det. Resultatet är Internationella valutafondens åtstramningsplan som maskeras som ”stabiliseringsplaner”. När väl ett land som Argentina eller Chile har en utlandsskuld, inriktas det mot att skaffa pengar för att betala denna utlandsskuld genom att införa arbetarfientlig politik, upplösa fackföreningar, sänka lönenivåerna samtidigt som man beskattar arbete (”konsumenter”) mer, eftersom utarmad arbetskraft kommer att göra dem tillräckligt konkurrenskraftiga för att tjäna tillräckligt med exportinkomster för att betala de utländska fordringsägarna.

När en politik som denna har visat sig vara destruktiv under det senaste århundradet, men trots det fortfarande påtvingas, är det uppenbart att detta inte är ett oskyldigt misstag. Du kan kalla det ett mycket lyckosamt misstag. Man har lyckats hindra det globala södern från att ta sig ur skulden och från att utveckla sin egen självförsörjning med mat och andra grundläggande behov. Det har lyckats skapa inhemska klientoligarkier vars intressen är att bli agenter för denna västra Nato-centrerade modell istället för att försöka utveckla sina egna ekonomier.

Det är för att undvika detta öde som dagens geopolitiska utbrytning av den globala majoriteten i Asien, Afrika och Latinamerika går ut på att ersätta den finanskapitalistiska modellen. Deras drag att återuppfinna hjulet följer logiken i det ursprungliga industriella kapitalistiska startskedet som höll på att utvecklas till socialism. Om du ser tillbaka på det sena 1800-talets flöde av klassisk politisk ekonomi, inte bara av Marx utan av politiska partier över hela det politiska spektrumet, kan vi se att det skulle bli socialism av ett eller annat slag.

Vilken typ av socialism kommer det att bli? Det fanns kristen socialism, libertär socialism, marxistisk socialism och andra typer av socialism. Denna klassiska litteratur och politiska debatt var rik, men den tog slut med första världskriget. Det var en katastrofal vändpunkt i den västerländska civilisationen.

Rentierklasserna, godsägarna, monopolisterna och bankirerna hade slagit tillbaka mot de industriella reformer som ägde rum i de mest avancerade industriekonomierna i Europa och USA. De rika eliterna var livrädda för att stödet för dessa reformer skulle leda till en revolution, sådan som skapade Sovjetryssland i Europa. Västvärlden var ännu mer livrädd för vad som verkade hända i Tyskland, vilket såg ut att bli socialistiskt.

Rentierintressena, särskilt de rikaste klasserna, fruktade att detta hotade att sätta stopp för fen rik finansoligarki av en procent, kanske till och med fem procent av befolkningen. Under det senaste århundradet har den byggt upp sin finansiella rikedom genom att tvinga resten av ekonomin i skuld. Resultatet har blivit ett socialt missnöje när västerländska befolkningar i USA och Europa har kommit att tro att det inte finns något alternativ.

Bristen på ett alternativ har berikat ’The One Percent’. Den amerikanska ekonomin har polariserats, och det har även Europas ekonomier. Europas rikedom, inklusive Italien, har sugits upp till toppen, till det finansiella skiktet som har tagit kontroll över ekonomisk planering och offentlig politik som om deras privatiserade egenintresse är mer produktivt och effektivt än ett alternativ som skulle höja arbetskraftens levnadsstandard och självförsörjning.

Finanseliter över hela världen är en kosmopolitisk klass. Det är inte bara rika italienare utan rika Europeer, rika amerikaner som dränerar pengar från sina egna industrisektorer, jordbruket och den kommersiella sektorn. Denna statslösa internationella klass har sin rörelselag i sin strävan att tvinga hela den globala ekonomin att skuldsätta sig för att använda sin skuldhävstång för att överta, framför allt den offentliga sektorns tillgångar, genom att skuldsätta regeringar.

Med stöd av IMF, Världsbanker och amerikanska domstolar tvingar internationella obligationsinnehavare (inklusive inhemska oligarkier som håller sina förmögenheter utanför sina egna länder) gäldenärsregeringar att sälja av offentlig infrastruktur. När det gäller företagsskulder utmäter borgenärerna företag och delar upp dem i delar.

Detta beteende har avindustrialiserat USA och Storbritannien. Men medan ekonomierna i USA och Europa har blivit fattigare och fattigare, har den rikaste procenten blivit rikare och rikare. Det är därför USA och Europa inte har anslutit sig till den globala majoriteten utan försöker kämpa mot dess demonstration att det finns ett bättre alternativ för civilisationen.

Natovästs styrande eliter har överspelat sin hand. Genom att behandla resten av världen som en fiende för att stå emot USA-sponsrad kontroll, har denna diplomati drivit andra länder tillsammans för att skapa ett alternativ. Det alternativet innebär att skapa alternativa institutioner till Internationella valutafonden i en BRICS-centralbank för att hantera mellanstatliga betalningsbalansrelationer.

Det involverar en ny Bank for Economic Acceleration som ett alternativ till Världsbanken, en bank för att finansiera sin egen ekonomiska utveckling genom att skapa sitt eget kreditsystem för att den globala majoriteten ska öka sina infrastruktur, jordbruks- och industriinvesteringar. Det kräver också en ny internationell domstol för att förhindra oljebolag och gruvbolag från att förorena länder och motstå att debiteras för att betala för saneringskostnaderna som de har orsakat i sin strävan efter snabba vinster från naturresurser.

I slutändan måste den globala majoriteten skapa ett alternativ till själva FN. Alla dessa institutioner – FN, IMF och Världsbanken – är föremål för amerikansk vetorätt. USA har länge meddelat att en central grundsats i dess utrikespolitik är att de inte kommer att ansluta sig till någon institution som den inte kan kontrollera genom att lägga in sitt veto om de gör något som inte gynnar USA.

Under de senaste dagarna har president Putin föreslagit skapandet av ett BRICS-parlament. Syftet är att skapa en stor grupp länder som ska utforma en ny uppsättning regler för hur en internationell ekonomi ska fungera. President Putin sa också att FN har ett bra regelverk, men USA har i praktiken lagt sitt veto mot dess tillämpning. Det faktum att FN inte har en armé har gjort det maktlöst att motstå USA:s, ukrainska och israeliska kränkningar av grundläggande internationell lag.

Denna framväxande alternativa BRICS-grupp kommer säkerligen att lämna FN för att verka vid sidan av, men det ”riktiga” reformerade FN kommer att bestå av gruppen med den globala majoriteten och dess egna uppsättning institutioner, som fungerar som en enhet där USA inte har vetorätt. Det kommer att förändra dynamiken i hur de flesta av världens ekonomier fungerar.

Allt detta är ett område som ekonomer inte pratar om. Akademisk ekonomi har blivit tunnelseende, med förenklade idéer om statliga utgifter, inflation, pengar och krediter, allt utan ett koncept om ekonomisk ränteintäkt som oförtjänt inkomst som ska minimeras snarare än läggas till grunden för finansiella förmögenheter.

Den västerländska dynamiken i ”välståndsskapande” har varit att höja fastighetspriserna på kredit. Medelklassen får höra att den blir rikare i takt med att bostadspriserna stiger, men effekten är att förhindra nya löntagare från att ansluta sig till medelklassen om de inte ärver sina bostäder från sina föräldrar. Den ekonomiska disciplinen talar inte längre om hur ett land faktiskt kan skapa rikedom för sig själv. Så vad den globala majoriteten behöver är verkligen en ny ekonomi,

Luca Placidi:

Tack, professor. Det finns ett annat ämne som är mycket viktigt och som vi ser just nu. Det är vad som händer i Palestina, mellan Palestina och Israel och kriget som de kallar ”mot Hamas” medan de försöker driva ut eller utplåna hela den palestinska befolkningen.

Michael Hudson:

När politiker från USA till Tyskland och andra europeiska länder pratar om det ukrainska kriget eller vad som händer med palestinierna just nu, finns det en enhetlighet som är en bipartisk linje. Trump säger vad Biden säger, och så gör även Robert F. Kennedy, Jr. Det är att stödja Israel intill slutet, och även Ukraina.

Ändå har hela världen blivit chockad av folkmordet som israelerna bedriver, inte bara i Gaza utan också på Västbanken. Deras brutalitet, bombningarna av sjukhusen, morden på reportrar och journalister så att världen inte kan se vad som händer, har katalyserat världens moraliska upprördhet så att den ställer upp sin identitet mot den av Väst/NATO.

Attacken mot palestinier sker med amerikanska bomber, precis som fallet är med Ukrainas och Natos attack mot rysktalande territorier. Så det är inte bara Israel som attackerar Palestina. Detta är i första hand en amerikansk attack. Du kan se det som en logisk förlängning av USA:s attacker mot Irak, Libyen och Syrien.

Den gemensamma nämnaren är den amerikanska uppfattningen att Israel tjänar som ett amerikanskt landfast hangarfartyg för att kontrollera olja från Mellanöstern. Om USA kan behålla kontrollen över Mellanöstern och dess oljehandel, kommer det att behålla makten att stänga av energi  i andra länder genom att skära av dem från olja. Som jag förklarade tidigare har olja varit en nyckel till amerikansk makt under det senaste århundradet.

Det är den militära anledningen till att USA stöder Israel i att släppa amerikanska bomber på Gaza, medan det amerikanska spionnätverket för underrättelsetjänsten talar om för dem var de ska bomba. Amerikanska strateger har länge följt strategin att för att vinna måste man först bomba sjukhusen.

Tanken är inte bara att döda fiendens befolkning, utan att lemlästa dess medlemmar med anti-personella bomber för att lämna en bestående kostnad för att stödja kvinnor och män som blir krymplingar för livet. Och det viktigaste är att bomba barnen, så att de inte växer upp och utlöser vedergällning.

Idén att få andra palestinier att ta hand om handikappade barn som fått benen bortsprängda eller förlorat sina armar är så omänsklig, så mot civilisationens mest grundläggande princip, att den har fungerat som en katalysator för att andra länder har brutit sig loss.

Den 25 juli 2024 bjöds Israels president Netanyahu in till den amerikanska kongressen för att be om dess militära stöd för hans planerade attack mot Libanon och hans hopp om att dra in Amerika i en attack mot Iran. Han ställde frågan på ett sätt som jag tror att du och jag kan vara överens om: Efter att ha dödat eller sårat så många som 180 000 palestinier i Gaza och påskyndat bosättaremord och förstörelse av palestinier och deras egendom på Västbanken, förklarade han att, i ord påminnande om Rosa Luxemburg: ”Detta är inte en konflikt mellan civilisationer, det är en konflikt mellan barbari och civilisation, mellan de som förhärligar döden och de som helgar livet.”

Jag tror att det är just detta som står på spel. Netanyahu och hans neokonservativa anhängare i den amerikanska kongressen som bjöd in honom har verkligen kastat den militära handsken som hotar världen med ännu nytt amerikanskt och israeliskt våld mot de oljeproducerande länderna i Mellanöstern.

Dagens uppbyggnad till ett sådant krig hotar hela världen med ett nytt barbari.

Det fanns redan en sorts tendens för resten av världen, för Asien och den globala södern, att hoppas att de på något sätt kunde klara sig utan att göra det enorma intellektuella och moraliska avbrottet från väst. Känslan var att de på något sätt kunde överleva genom allt detta åtminstone på kort sikt, som om saker och ting på något sätt skulle kunna återgå till något sken av det normala istället för att fortsätta att polariseras.

Men vad som händer i Israel, den gemensamma israelisk-amerikanska attacken mot Palestina har chockat en stor del av världen till att inse att detta är vad USA kan göra mot dem, precis som det är vad USA/NATO-länderna gör genom att kämpa till den sista ukrainaren.

USA:s stöd för att utrota palestinierna bara för att använda Israel som ett vapen för att behålla USA:s kontroll över Mellanösternoljan är det som är så avskyvärt.

Vilket inte hindrar israelerna från att ta över Saudiarabien och dess olja, Emiraten, Kuwait, ungefär som Amerika gjorde i Chile och Argentina för att ta över deras mineraler och mark samtidigt som de mördade arbetarledare, jordreformatorer och ekonomiprofessorer som motsätter sig Chicagoskolans nyliberalism. De båda Israel- och Ukrainakrigen har skapat en känsla av brådska för andra länder att inse att de måste agera nu för att undvika ett liknande öde.

Andra länder kan inte bara förbli passiva, för det som händer med palestinierna kan hända dem alla. Det är så långt som amerikaner kommer att gå för att behålla sin globala kontroll. Det är därför de finansierar den israeliska attacken mot Palestina och den ukrainska attacken mot rysktalande. Amerikanerna tillhandahåller bomberna och andra vapen och subventionerar deras arméer. Det är detta som skapar den känsla av brådska som katalyserar världsmajoriteten att inse att de inte kan vänta, utan måste agera snabbare och mer beslutsamt för att göra ett riktigt avbrott.

Luca Placidi:

Professor, jag vet att du är extremt upptagen, så tack så mycket. Jag vill tacka dig igen, och jag hoppas få mer tid med dig för att gå djupare in på dessa ämnen. Tack.

Michael Hudson:

Tack. Jag hoppas att vi får en chans att få en uppföljning av allt detta.

 

Luca Placidi:

Det kommer vi, absolut. Tack så mycket.

 

Michael Hudson:

Tack igen för att jag fick medverka.

 

Bild av Martina Fliegerová från Pixabay