En artikel av den socialistiske ekonomiprofessorn Michael Hudson https://michael-hudson.com/2024/07/the-need-for-a-new-political-vocabulary/

Det nyliberala krigshetsande Labourpartiets jordskredsseger över det nyliberala krigshetsande konservativa partiet i Storbritannien den 4 juli tvingar oss att undra vad pressen egentligen menar när de beskriver val. De hänvisar till politiska trender i Europa med termer som ”centrum-högerpartier” och ”centrum-vänsterpartier” – de traditionella partierna – som utmanas av nationalistiska ”nyfascister”.

Skillnaderna mellan de olika europeiska partierna i ”mitten” är marginella. De stöder alla nyliberala nedskärningar i välfärdsbudgetarna till förmån för upprustning, skatteåterhållsamhet och den avindustrialisering som följer i kölvattnet av USA:s och Natos politiska kurser. Ordet ”centrum” innebär att man avstår från att angripa ekonomisk nyliberalism. Mitten med bindestreck är på kant med USA och försvarar status quo (som det har varit sedan 2022).

USA:s ledare får styra europeisk politik genom Nato och EU-kommissionen, som är Europas motsvarighet till USA:s ”deep state”. Europas passivitet gör nu att de enskilda ländernas ekonomier blir krigsekonomier med tillhörande inflation, handelsberoende av USA och växande underskott i kölvattnet av sanktionerna mot Ryssland och Kina. Europeisk handel och europeiska investeringar har varit tvungna att flytta från Eurasien till USA.

Väljare i Frankrike, Tyskland och Italien protesterar mot att deras länder befinner sig i denna återvändsgränd. Alla mittpartier har successivt förlorat de senaste valen, och deras förlorande ledare har alla haft liknande pro-amerikanska, nyliberala positioner. Steve Keen beskriver det politiska spelet: ”Partiet vid makten kör ett nyliberalt lopp, förlorar i nästa val till sin rival som väl i position också kör ett nyliberalt lopp och sedan förlorar i nästa val. Och cykeln upprepar sig”.

EU-val, liksom det kommande valet i november i USA, är till stor del protestval. Fler och fler väljare har ingen att vända sig till än nationalistiska, populistiska partier som lovar att avsluta status quo . Detta är kontinentaleuropas motsvarighet till Brexit.

Om AfD i Tyskland, Marine le Pens Nationella Samling i Frankrike, Georgia Melonis Brothers of Italy , hävdas att de påverkar ekonomin genom att vara nationalistiska snarare än att anpassa sig till Nato och EU-kommissionen, särskilt när de motsätter sig kriget i Ukraina och Europeisk isolering från Ryssland. Det är just därför som allt fler röstar på dem. Vi bevittnar nu ett växande förkastande av status quo .

Centrumpartierna kallar all nationalistisk opposition för nyfascistisk. I England omtalas både Labour och de konservativa i media som mittpartier, medan Nigel Farage omnämns som en högerextrema populist.

Liberala partier i traditionell mening finns inte längre

De partier som tidigare låg till vänster om mitten har nu också blivit mittenpartier, dvs pro-USA och nyliberaler. Det finns ingen vänster-av-mittens motsvarighet till de nya nationalistiska partierna, förutom Sara Wagenknechts parti i Östtyskland. Begreppet ”vänster” i den mening det hade när jag växte upp på 50-talet finns inte längre

Dagens socialdemokratiska och ”arbetarpartier” är varken socialistiska eller intresserade av arbetande människor. Det brittiska arbetarpartiet och det tyska socialdemokratiska partiet är inte ens emot krig. De stödjer krigen mot ryssarna och palestinierna, sätter sin tilltro till Thatchers och Blairs ”Reaganomics” och vill avbryta allt ekonomiskt samarbete med Ryssland och Kina.

De socialdemokratiska partierna som låg till vänster för 100 år sedan inför nu nedskärningar och åtstramningar på välfärdsbudgetarna. Euroområdets regler begränsar varje lands lagliga budgetunderskott till 3 %. I praktiken innebär det att Europas krympande ekonomiska tillväxt måste läggas på upprustning: 2 till 3 % av bruttonationalprodukten går främst till inköp av militär utrustning från USA. Detta leder i sin tur till att växelkurserna faller för länderna i euroområdet

I verkligheten är detta inte centristisk politik. Det är inte ens konservativ politik, utan klassisk högerextrem politik: undanträngning av åtgärder som vänstern arbetade för på sin tid. Uppfattningen att centristisk politik garanterar stabilitet och bevarar status quo visar sig vara motsägelsefull: Lönerna pressas ner, levnadsstandarden försämras och länder polariseras. Nato är nu en aggressiv allians (mot Ryssland och Kina) som belastar oss med budgetunderskott och kräver ytterligare nedskärningar i välfärdsbudgetkedjorna.

Så kallade extremistiska högerpartier är i verkligheten populistiska antikrigspartier

Det som kallas ”extrema högern” stödjer (åtminstone i valkampanjretoriken) åtgärder som tidigare främjats av vänstern: motstånd mot krig, bättre ekonomiska villkor för vårdpersonal och bönder – men inte för invandrare. Liksom den gamla vänstern stöds ”extremhögern” mest av yngre väljare. Det är trots allt de som drabbas hårdast av de fallande reallönerna i Europa. De ser att social rörlighet inte är lika tillgänglig för dem som för deras föräldrar och inte minst mor- och farföräldrar på 50-talet, då folk hade mycket mindre bostadsskulder, kreditkortsskulder, för att inte tala om studieskulder; ja, mycket mindre skuld, punkt slut.

På den tiden hade vem som helst råd att köpa en bostad med ett bolån som bara krävde 25 % av lönen och betalades av under 30 år. Dagens familjer, företag och regeringar måste ta allt större lån bara för att bevara status quo.

Den gamla skiljelinjen mellan vänster- och högerpartier är nu bara en illusion. Den senaste tidens framsteg för partier som kallas ”extrema högern” är ett uttryck för ett växande motstånd bland människor mot USA:s och Natos stöd till Ukraina i kriget mot Ryssland och i synnerhet mot konsekvenserna av detta stöd för de europeiska ekonomierna. Motstånd mot krig har traditionellt varit en av vänsterns främsta frågor, men Europas mitten-vänsterpartier följer USA:s krigshetsande ”ledarskap bakifrån” (och ofta under bordet). Krig framställs som internationalism, det vill säga bra för det internationella samfundet, men är i praktiken hegemoniskt och USA-centrerat. De europeiska länderna har ingen egen röst.

Det som visar sig vara ett radikalt brott med tidigare normer är att Europa anpassar sig till Natos omvandling från en försvarsallians till en offensiv allians. Det sker parallellt med att USA försöker bevara sin världshegemoni. Genom att delta i USA:s sanktioner mot Ryssland och Kina, och genom att tömma sina egna arsenaler för att skicka vapen till Ukraina i hopp om att Rysslands ekonomi ska förtvina, har de inte skadat utan stärkt Ryssland. Sanktionerna har utgjort en mur som effektivt skyddar ryskt jordbruk och industri och stimulerar investeringar i produktion för att ersätta varor som tidigare importerades. Men sanktionerna har skadat Europa, särskilt Tyskland.

Det globala misslyckandet för dagens västerländska variation av internationalism

Länderna i BRICS+ kräver också ett politiskt avbrott från status quo, liknande de krav som människor i väst ställer. Ryssland, Kina och andra ledande BRICS-länder försöker motverka den långa traditionen av ekonomisk polarisering och skuldslaveri i det globala södra och Eurasien, men även i väst som är ett resultat av USA/NATO- och IMF-påtryckningar.

Efter andra världskriget fanns det i internationalismens anda utsikter till en fredlig värld. Världskrigen var, trodde man, en följd av nationalistisk rivalitet som nu skulle ersättas av internationalism. Men det som hände istället, särskilt efter det kalla krigets slut, var att ett alltmer nationalistiskt USA låste Europa och andra satellitländer i sitt motstånd mot Ryssland och resten av Asien. Den så kallade ”regelbaserade ordningen” [även känd som den ” liberala internationella ordningen” ] är i praktiken ett system där regler beslutas och ändras av USA i enlighet med landets intressen, samtidigt som folkrätten åsidosätts. Samtidigt kräver USA lydnad från sina allierade, som under det kalla kriget.

Detta är inte fredlig internationalism. Detta är USA:s hegemoniska militärallians som är inriktad på militär aggression och ekonomiska sanktioner för att isolera Ryssland och Kina. Europa och andra amerikanska allierade kommer inte att kunna interagera med tidigare handels- och investeringspartners i Ryssland och Kina, vilket innebär att de – USA:s allierade – kommer att bli ännu mer beroende av hegemonen.

Det som för 1950-talets Europa under USA:s ledning framstod som ett fruktbart, till och med berikande arrangemang, har visat sig vara ett allt mer USA-centrerat arrangemang som utarmar Europa. Donald Trump har meddelat att han kommer att vara för protektionistiska tullar, inte bara mot Ryssland och Kina utan även mot Europa. Han vill skära ned finansieringen till Nato och tvinga europeiska medlemsländer att själva stå för kostnaderna för att ersätta deras nu uttömda vapenlager (främst genom att köpa amerikanska vapensystem, även om dessa har visat sig vara illa lämpade för kriget i Ukraina.)

Europa kommer då att ligga där, övergivet och ensamt. Om det inte sker någon intervention (av icke-centrumpartier) kommer Europas och för den delen även USA:s ekonomier att ansluta sig till den ekonomiska och militära polariseringens drag, nationellt och internationellt.

Med andra ord: Det som verkligen är extremt, det som verkligen leder till sönderfall, är den kurs som nu intas av mittpartierna.

Att stödja USA:s avsikt att dela Ryssland, och sedan göra detsamma med Kina, förutsätter att man gör gemensam sak med Amerikas krigshetsare, nämligen att behandla Ryssland och Kina som fiender. Införandet av handels- och investeringssanktioner har försvagat Tyskland och andra europeiska länder genom att förstöra deras relationer med Ryssland och Kina och andra som definieras som rivaler (det vill säga fiender) till USA.

Sedan 2022 har Europas stöd till USA:s kamp mot Ryssland (och nu även Kina) kvävt grunden för den europeiska välfärden. Tysklands tidigare industriella ledarskap i Europa, Tysklands förmåga att upprätthålla en stark euroväxelkurs, håller på att avvecklas. Är detta verkligen centrumpolitik? Är det vänsterpolitik? Högerpolitik? Vad vi än kallar det så har denna globala klyfta lett till att Tyskland avindustrialiserat eftersom det inte längre är tillåtet att interagera med Ryssland.

På samma sätt pressas Europa att avveckla handeln med Kina. Resultatet är ett växande europeiskt handels- och betalningsunderskott i förhållande till Kina. Europas beroende av att importera, från USA, varor de tidigare kunde köpa till ett lägre pris från Kina, fallande kurser på EUR och GBP, (och Europas konfiskering av ryska valutareserver) motiverar andra länder och investerare att göra sig av med sina reserver. EUR och GBP, vilket ytterligare försvagar dessa valutor. Detta kan leda till dyr tid för människor och företag. Centerpartierna värnar inte om stabilitet, utan ekonomisk krympning för Europa. Europa blir en amerikansk satellit i kampen mot BRICS.

Rysslands president Vladimir Putin uttalade nyligen att brytningen med Europa ser ut att förbli oåterkallelig under de kommande 30 åren. Kommer en hel generation européer att vara avskurna från världens snabbast växande ekonomier i Eurasien?

Tack vare denna globala klyfta kan anti-EU-partier framställa sig själva, inte som radikala extremister, utan som förkämpar för europeisk välfärd och diplomatiskt oberoende. Visserligen gör de detta på ett högerextrema sätt, med slagord mot invandring. Men det har blivit det enda alternativet för de som inte är USA-vänliga, nu när det inte längre finns någon riktig ”vänster”.