Behövs socialism för att rädda klimatet??

Här har publicerats flera bloggartiklar om klimatet, med olika skribenter som har litet olika åsikter. Mina egna åsikter finns i artiklar som jag publicerar i eget namn, samt i kommentarer.
Syftet är att återspegla intressanta delar av en pågående diskussion, samt så mycket fakta som möjligt. Här en artikel av John Molyneux som uppger sig vara marxist. Vill då nämna att olika marxister kan han olika uppfattningar, liksom olika socialdemokrater. Flera skribenter har jag rest frågan om någon slags socialism behövs för att kunna ”möta klimathotet” tillräckligt. Här en artikel som jag fått översatt av en läsare.

* Jag efterlyser en bra analys av olika möjliga insatser mot klimatförändringen och uppvärmningen idag, och dessas sannolika effekter (med osäkerhet).

Behövs socialism för att rädda klimatet?

Artikeln.

Det har skrivits mycket, även av mig själv (John Molyneux), varför kapitalismen inte kan ta itu med eller stoppa klimatförändringarna.
Syftet med denna artikel är inte att upprepa dessa argument utan att visa på det positiva med socialism som är nödvändigt för att hantera denna mänsklighetens existentiella kris .

Med socialism menar jag helt enkelt kombinationen av två saker: offentligt ägande och demokratisk kontroll av produktion och samhälle.

Med offentligt ägande menar jag inte eliminering av personlig privat egendom eller nationalisering av vartenda litet företag och varje hörnbutik utan av de viktigaste bankerna, företagen, industrierna, tjänsterna och affärsdrivande verk. Till exempel, offentligt ägande av buss- och transportnät, hälsovården, en stor statlig (national)bank och ett stort statligt försäkringsbolag, offentligt ägda bostäder, avfallshantering, vatten, el, gas, vind- och solkraftsproduktion, Larry Goodmans ABF Food Group, Denis O’Brien’s Communicorp och så vidare.

Med demokratisk kontroll menar jag att varje större arbetsplats – varje sjukhus, fabrik, järnvägsstation, skola, universitet, byggföretag etc. – bör drivas av valda och avsättningsbara representanter för dess arbetskraft, inom ramen för en demokratisk plan för ekonomin och samhället som helhet. Detta skulle behöva föreslås av regeringen baserat på och ansvariga för demokratiskt valda riksdagsledamöter (popular assambleys..nationella församlingar).

Utan storskaligt offentligt ägande, kommer kapitalismen och lagarna på den kapitalistiska marknaden att fortsätta att dominera och detta kommer att få katastrofala konsekvenser för miljön, som det redan har inneburit. Utan demokratisk kontroll har man ingen socialismen utan statskapitalismen [1] med en ny härskande klass av statliga byråkrater som, som man kunde se i det stalinistiska Ryssland och i Kina, också fick fruktansvärda ekologiska konsekvenser eftersom det underordnade folkets och naturens behov för att man skulle ackumulera för ackumuleringens skull i konkurrens med andra stater. (ackumulation=tillväxt)

Endast genom socialism kommer det att vara möjligt att få både den politiska viljan i toppen och det genuina folkliga stöd och samarbete för att uppnå en enorm samordnad omvandling av den nationella och internationella ekonomin som är nödvändig i den nuvarande krisen. Endast offentligt ägande och demokratisk planering kan samordna etablering och utvidgning av gratis kollektivtrafik, den brådskande övergången till förnyelsebar energi, anpassning av alla bostäder och ett stort program för skogsplantering och ombyggnader.
Bara en övergång
De flesta klimat- och miljörörelserna stöder idén om en rättvis övergång men bara socialismen med sitt åtagande att göra slut på en överklass privilegium och ojämlikheten kan faktiskt leverera detta. I alla samhällen där det finns miljardärer tillsammans med hemlösa människor, och enorma uppdelningar mellan rika länder och fattiga länder som ett resultat av imperialism och en globaliserad kapitalism, kommer alla försök att få slut på koldioxidutsläppet, även där de görs, oundvikligen att formas om och försvinna på grund av denna ojämlikhet. De rika kommer att se till att skydda sig själva och sina livsstilar i ”gated communities” på höglänta områden medan de försöker lämpa bördan för kostnaden av övergången på vanliga människor.

Ta exemplet med transport. Om vi, som det är absolut nödvändigt, tvingas att sluta använda privatbilar, och genomför gratis kollektivtrafik, vad kommer konsekvenserna av detta att bli? Under kapitalismen kommer det att betyda cheferna för de gigantiska bilföretagen (Volkswagen, Toyota, General Motors osv) kommer att ha koll på hur vinden blåser, plundra sina företag och sätta in intäkterna på sina schweiziska bankkonton, medan de kastar ut sina hundratusentals arbetare till arbetslöshet. Under socialismen kunde bilindustrins verkställande direktörer och stora aktieägare befrias från sina vinster( som de egentligen kommit över tack vare arbetarnas arbete- översättarens anmärkning) medan branschens nedläggning hanteras på ett sätt som omskolar och återanställer arbetarna i socialt användbara arbeten, t.ex. som att bygga vindkraftverk eller bussar.

Detsamma gäller för flyg. Om flygresor skulle reduceras, som det måste för att rädda planeten, [2] under kapitalismen skulle detta troligen göras med en prismekanism så att chefer skulle fortsätta att flyga sina jetplan runt världen till sina konferenser medan vanliga människor måste ge upp sina semester till Spanien och de grekiska öarna. Det i sin tur skulle innebära arbetslöshet för flygarbetare och kris i den spanska och grekiska turistindustrin. Återigen skulle bara bara socialistisk planering kunna lösa detta.

Och det skulle vara samma sak för den fullständigt livsfarliga kolindustrin. När Margaret Thatcher förstörde den brittiska kolindustrin 1984-5 gjorde hon det av helt kapitalistiska ’ekonomiska’ skäl – det fanns inte ett uns av miljöhänsyn i det – men effekten på gruvsamhällen och byarna var förödande; många har fortfarande inte återhämtat sig. Att undvika en sådan gemensam förstörelse i mycket större skala kräver socialistisk planering.

Detta mönster har förändrats något under de senaste decennierna med en massiv kapitalistisk utveckling i Kina och andra delar av Syd- och Östasien, men det är fortfarande en solid verklighet för stora delar av världen.

Historiskt och fram tills nu har folken i Asien, Afrika och Latinamerika bidragit minst till klimatförändringarna men kommer att påverkas enormt oproportionerligt av det.

Till exempel kommer en global temperaturökning på 1,5-2 C att vara en dödsdom för stora delar av Afrika eftersom det kommer att förstöra deras jordbruk. smälta Himalayas glaciärer och stigande havsnivåer kommer att förstöra det djupt fattiga Bangladesh.

Detta kan inte utmanas eller hanteras utan socialistisk omfördelning av välstånd och internationell socialistisk planering. Endast socialistisk internationalism baserad på världens arbetande människors gemensamma intressen skulle kunna uppnå ett sådant internationellt samarbete; alla kapitalistiska alternativ, oavsett hur ”gröna” dess avsikter än är, skulle degenerera till nationell och internationell rivalitet som skulle förstöra all sammanhängande internationell planering (eftersom ett företag kräver maximal vinst för att inte tvingas att gå under – översättarens anmärkning)

Att tänka globalt
Rättvisa på global nivå när det gäller klimatet är helt otänkbar utan socialism. För femhundra år sedan var de olika kontinenterna och regionerna i världen ungefär på samma nivå av ekonomisk utveckling; till exempel var Kina lika ekonomiskt avancerat som Europa och Indien sågs som ett rikt land. Århundraden av kapitalism, slaveri och imperialism, där den senare växte ut från det förra, skapade en oerhört ojämlik värld; industriproduktion, rikedom och makt koncentrerades i det så kallade avancerade ’väst’ – i huvudsak Europa och Nordamerika – med fattigdom, svält och brist på industriell utveckling koncentrerades till Asien, Afrika och Latinamerika, nu vanligtvis kallad Global South.

Sedan är det frågan om den totala ekonomiska tillväxten. Det finns en växande insikt inom miljörörelsen att idén om kontinuerlig ekonomisk tillväxt är helt ohållbar. Greta Thunberg talade i sitt tal till FN om ”sagor om evig ekonomisk tillväxt.”

Men under kapitalismens stagnation eller, ännu mer, tillbakaväxt (de-growth) kommer en omedelbar kris, en lågkonjunktur när den är kort och en ”stor depression” när den utvidgas , med det menas massarbetslöshet, fattigdom och åtstramning (med risk för att fascismen tar plats ). Detta beror på att kapitalismen drivkraft ”tillväxt” är invävd i dess väldiga struktur. Att uppnå en icke-tillväxtekonomi (mätt i BNP) eller, om det skulle visa sig nödvändigt, en kontraktion /tillbakagång i tillväxten inom vissa områden skulle också bara vara möjlig på grundval av socialistisk planering i kombination med det allmänhetens samtycke som skulle komma från medverkan av den stora massan i den demokratiska planeringsprocessen.

Upptrappande naturkatastrofer
Sedan är det faktum att av extrema väderhändelser i samband med klimatförändringar redan har börjat, vilket framgår av de många katastrofer som för närvarande kan observeras runt om i världen. Detta kommer helt klart att intensifieras under de kommande åren. Även i händelse av att världens ledare vill inledda en förändringsprocess – som det inte finns några som helst tecken på – är det oundvikligt, på grund av de klimatförändringar som redan är inbyggda i systemet, att vi kommer att se en dramatisk upptrappning av ”naturliga” katastrofer – stormar, översvämningar, torka, bränder etc – under de kommande 5-10 åren. Men vi vet p g a rik erfarenhet att kapitalismens reaktion på sådana händelser uppvisar en kombination av krokodiltårar (för en mycket kort stund), följt av kall likgiltighet och sen ”låtsas som att det inte har hänt”.
Detta mönster har upprepat sig när Bush-administrationen har svarat på orkanen Katrina i New Orleans 2005, samma sak hände med superstorm Sandy 2012 under Obama och orkanen Maria i Puerto Rico 2017. I samtliga dessa fall gavs alla typer av löften om stöd och återuppbyggnad omedelbart efter katastroferna bara för att dessa löften sen skulle försvinna upp i rök när det kom till leveranser. Många år senare kunde människor som förlorade sina hem och hela sitt bohag fortfarande inte återvända.

Fallet med orkanen Maria var särskilt avskyvärt. Ursprungligen hävdades officiellt att antalet döda var 64. Ett år senare medgavs att det var 2 975 [3] och många kritiker hävdar att de i verkligheten var många fler som hade omkommit.. Bitterheten mot den omänskliga responsen på orkanen, både från Trump-administrationen och den lokala guvernören, var en viktig faktor när den stora folkliga Puerto Ricanska revolten ägde rum tidigare i år.

I mindre skala spelades liknande scenarier upp när det gäller Grenfellbranden och i förhållande till översvämningsoffren på Irland. Dessutom kommer klass- och ras privilegier att fortsätta att fungera även inom de extrema väderhändelserna som skedde med Katrina i New Orleans, och ju mer frekventa och omfattande dessa är desto mer kommer detta att vara fallet. De rika och vita kommer att räddas, medan de fattiga och svarta offras och demoniseras som ”farliga tjuvar”.

När vi inser det faktum att upptrappande klimatförändringar kommer att ske regelbundet, händelser som Kalifornien bränder, orkanen Dorian i Bahamas och översvämningar i Bangladesh kommer att vara en del av vår verklighet – oavsett vad som görs för att stoppa det nu – är det uppenbart att ett socialistiskt svar på statlig och samhällelig nivå är nödvändig för att hantera dem och minimera dödstalen människors lidande. Med andra ord kommer vi att behöva stora statliga ingripanden som grundar sig på folkligt deltagande och solidaritet för att rädda offren, mata de hungriga och hysa de hemlösa.

Om man talar om bostäder till hemlösa är det värt att notera att rika samhällen som USA, Storbritannien och Irland, som verkar på kapitalistisk basis, inte ens kan göra detta i normala tider: hur kommer det då att se ut i katastroftider?

Dessutom kommer stigande temperaturer och extrema väderförhållanden oundvikligen att öka strömmen av flyktingar – förmodligen mycket starkt – eftersom delar av planeten kommer att bli obeboeliga och det under det kommande decenniet, och inte i slutet av seklet. Hur kommer de länder som ligger bättre till att svara på det? Eftersom de grundar sig på en kapitalistisk ekonomi, en ekonomi baserad på jakt efter vinst, är det svårt att se hur de ens kommer att ge ett måttligt humant svar.

Återigen är det bara en socialistisk ekonomi och ett socialistiskt samhälle kommer att svara med värdighet och mänsklighet, och som använder det kollektiva arbetet och alla krafter och förstår att med varje ny person kommer en ny och jämlik bidragsgivare till samhället oavsett nationalitet, färg eller etnicitet.

Slutligen föreställer sig vissa att det kan finnas ett tredje alternativ, varken kapitalism eller socialism, men en återgång till ett slags för-kapitalistiskt samhälle baserat på småskaliga ekologiska sunda självförsörjande byar eller kommuner. Oavsett vad man tänker om det moraliska värdet av sådana samhällen som experiment eller visioner om livet i en föreställd framtid, är det ett faktum att en sådan livsstil helt enkelt inte är ett alternativ för de allra flesta vanliga människor i vårt samhälle, och kommer inte att attrahera den stora allmänheten.

Och när vi tänker på en värld med sju miljarder människor i kris, är tanken på att ett sådant ”tredje” eller ”djupt grönt” alternativ skulle vara livskraftigt för majoriteten helt ohållbar. Menar vi på fullt allvar att 100 miljoner människor i Guangdong (den hyperindustrialiserade och urbaniserade regionen i Sydkina) eller de 24 miljoner människorna i Shanghai bör gå tillbaka till landsbygdskommunerna? Det vore ju fullkomligt omöjligt.

Olyckligtvis finns det ett annat möjligt ”tredje alternativ” till både socialism och kapitalistisk verksamhet, som är vanligt för ett samhälle i extrem kris. Det alternativet är fascism eller någon annan form av ultra-höger autoritär diktatur. Detta skulle inte avskaffa varken klassojämlikheten eller kapitalismen, men det kan delvis föra det privata kapitalet under statlig kontroll och det skulle säkert avskaffa demokratin, även i sin nuvarande mycket begränsade parlamentariska form.

Och i förhållanden med akut klimatkris skulle det betyda, och skulle utgå ifrån, ett rasistiskt barbari som globalt skulle överstiga dem som förintades och dog under Andra världskriget. Detta har inte hänt ännu men vi kan se en antydan av det med Trump, Bolsonaro och Salvini.

Parlamentarisk demokrati och de begränsade demokratiska rättigheter som tillkämpats av arbetande människor bör naturligtvis försvaras mot detta fascistiska hot, men i den enorma kris som vi är på väg in i kommer det kapitalistiska ”Business as usual” att bli mindre och mindre ett gångbart alternativ.
En socialistisk lösning är en historisk nödvändighet.

Noter.
[1] Som James Connolly uttryckte det i ”State Monopol versus Socialism” redan 1899, ”innebär socialism framför allt medarbetarnas samarbetskontroll av produktionsmaskinerna; utan denna kooperativa kontroll är statens allmänna ägande inte socialism – det är bara statskapitalism. ”
[2] Det finns för närvarande inga tecken på att detta händer – bevittna utvidgningen av Heathrow flygplats och det faktum att Leo Varadkar öppnade en ny landningsbana vid Knock på dagen för Global Climate Strike.
[3] Baldwin, Sarah Lynch; Begnaud, David. ”Orkanen Maria orsakade uppskattningsvis 2 975 dödsfall i Puerto Rico, nya undersökningsresultat”. CBS News. Hämtad 28 augusti 2018.