Berlinmurens fall. Bild: Wikipedia.
Bild: Polis mot demonstranter. Bild: Thomas Fazis artikel Tysklands auktoritära vändningi Unherd.
För trettiofem år – den 9 november 1989 –sedan föll Berlinmuren och banade väg för det västtyska kapitalets omfattande kolonisering, privatisering och avindustrialisering av den östtyska ekonomin. Detta banade väg för den tyska återföreningen året därpå.
Den officiella berättelsen om ekonomisk förening och dess konsekvenser talar om en östtysk ekonomi som, efter Berlinmurens fall, var i spillror, förstörd av fyrtio år av socialism, till vilken den tyska marken gav välstånd och utveckling. Den talar om en extraordinär ekonomisk framgång, vars tyngd generöst bars av Västtyskland, som bestämde sig för att dela sin vinnande modell, den sociala marknadsekonomin, med sina fattiga kusiner i öst.
Verkligheten är dock en helt annan. I själva verket innebar enandeprocessen inget mindre än det västtyska kapitalets totala kolonisering, privatisering och avindustrialisering av den östtyska ekonomin, vilket resulterade i ett våldsamt ekonomiskt, socialt och politiskt trauma av aldrig tidigare skådat slag för Östtyskland, där dess effekter fortfarande känns idag. Detta var konsekvensen av den mest brutala nyliberala chockterapi som någonsin genomförts i ett europeiskt land, eftersom den ekonomiska ordningen i Förbundsrepubliken Tyskland (FRG), då ”Västtyskland”, med våld transplanterades till Tyska demokratiska republiken (DDR), sedan ”Östtyskland”.
Det första instrumentet genom vilket denna chockterapi implementerades var monetär integration, som innebar att fd DDR, praktiskt taget över en natt, antog en valuta, den västtyska marken, som var starkt övervärderad – med 300-400 procent – i förhållande till grunden i den östtyska ekonomin.
Detta slog sönder lönsamheten för östtyska företag, som snabbt blev insolventa, vilket resulterade i den omedelbara kollapsen av den östtyska BNP och industriproduktionen, och i en kraftig ökning av antalet arbetslösa – och startade en ”dramatisk process av avindustrialisering” .
Det andra instrumentet var massprivatiseringen av östtyska statsägda företag, hus och mark i händerna på den ökända Treuhandanstalt, en västtysk regeringskontrollerad förvaltningsbyrå, som tog kontroll över nästan alla tillgångar i det forna DDR med syftet att privatisera dem så snabbt som möjligt. År 1992 hade mer än 80 procent av företagen redan privatiserats eller stängts ner. Noterbart är att den övervägande majoriteten av företagen såldes till västtyska investerare och företag – till ett reapris, naturligtvis.
Med andra ord privatiserades praktiskt taget hela ekonomin i den tidigare socialistiska staten och såldes till västtyska investerare – det vill säga medborgarna från den angränsande kapitalistiska staten som samtidigt implementerade sina institutioner. Som Hans Modrow, den sista kommunistiska premiärministern i Östtyskland, uttryckte det, resulterade detta i en ekonomisk förstörelse och privatisering ”av sådan omfattning att det är utan motstycke i fredstidernas världsekonomiska historia och extremt sällsynt även under krigstid”.
Erich Honecker, tidigare generalsekreterare för Östtysklands kommunistparti, klagade: ”Fd DDR har plundrats som en koloni”. Samtidigt förvärrades effekterna av denna politik på östtyska arbetare av FRG:s ”konstruktion av öst som ett låglöneterritorium och nyliberal testplats” genom den radikala avregleringen av nationella kollektivavtal och arbetares rättigheter.
Men historien om den tyska enandeprocessen är mer än bara en om ekonomisk kolonisering och nyliberala experiment. Det är också en politiskt och kulturellt deslegitimering. Återföreningen innebar inte bara förstörelsen av den ”inhemska” ekonomiska strukturen och exploateringen av östs ekonomiska resurser, utan också ”den sociala likvideringen, inte bara av den politiska eliten, utan också av den intellektuella klassen i ett land, såväl som förstörelse av ett folks förvärvade identitet (dock alltid problematisk). Det är därför som vissa författare har använt termen ”annektering”, eller ”Anschluss” på tyska, för att beskriva återföreningen – en hänvisning till annekteringen av Österrike till Hitlers tredje rike 1938.
Västtyskar utsågs till de flesta maktpositioner i öst, inklusive högre tjänstemän, professurer och toppjobben inom industrin och de väpnade styrkorna. Som Gareth Dale lektor i politik och internationella relationer vid Brunel University London insiktsfullt uttryckte det, ”östtyskarna kastades in i en kvasi-invandrarposition” – utlänningar i sitt eget land. Eller i viss mån ett folk under ockupation. Faktum är att den radikala omvandlingen av landets politiska, sociala och ekonomiska struktur genomfördes utan hänsyn till vad medborgarna i Östtyskland faktiskt ville ha.
En opinionsundersökning gjord i slutet av november 1989 visade till exempel att 89 procent av östtyskarna föredrog att ta ”vägen till bättre, reformerad socialism”, med endast 5 procent som stödde den ”kapitalistiska vägen”. Många östtyskar ville ha större politiska rättigheter och västerländskt välstånd men de ville också behålla en del av socialismens sociala stöd på plats: garanterad anställning, gratis utbildning och hälsovård, statligt stödd mammaledighet, etc. Istället var vad de fick en mer extrem version av den västerländska kapitalistiska modellen — och en drastisk nedgång i sin levnadsstandard, som, i förhållande till väst, är kvar än i dag.
Inte konstigt att mer än en tredjedel av östtyskar idag beskriver sig själva som andra klassens medborgare – och tänker och röstar annorlunda än västtyskar, vilket de senaste lokalvalen visade.
Relaterat
Trettiotvå år efter Tysklands återförening. Lyckliga tyskar?
I Folket-i-bild 1978 03 02 skrev Jan Myrdal: ”Jag får brev som frågar som frågar om jag inte längre är överens om att både Nato och Warszawapakten skall upplösas och alla utländska trupper dras bort. Visst är jag det. Men båda? Och vad skulle det innebära?
Vi vet det och Kreml vet det. I Västeuropa skulle inte ske några omedelbara politiska förändringar bara för att Förenta Staternas trupper dragits bort. Den västtyska regeringen skulle inte störtas av uppretade folkmassor som hållits i schack av ockupationsmaktens bajonetter. Men Husak och Honecker skulle hänga i närmaste lyktstolpe några timmar efter att de ryska trupperna försvunnit för att inte mer återvända. Lydpolitikerna i Östeuropa skulle fly mot sovjetgränsen för brinnande livet.
För närvarande är situationen i Europa sådan att när Pentagon vill utöva utpressning på sina allierade så gör den det genom att hota att dra sig bort från Europa. Något sådant hot utövar Kreml inte. Tvärtom.
Både 1938 och 1978 är kravet på fred riktigt. 1938 fanns det såväl en tysk som en fransk militarism och tio år tidigare hade den franska militarismen utgjort en fara i Europa. Men både den som 1938 sa att den franska militarismen var huvudfaran och den som sade att den franska och den tyska militarismen (samma kålsupare!) var lika farliga hade fel. Det var den tyska militarismen som var faran för Europa. 1978 finns det två supermakter. Vem är nu farligast?”
Tyckte folket i DDR att de var en helt egen stat eller var de en del av Tyskland? Detta kanske borde vara med i bilden av murens fall.