Betydelsen av den 7 oktober

1
55

Palestinska demonstranter i Gaza den 17 oktober 2023. (Fars Media Corporation, Wikimedia Commons, CC BY 4.0)

En artikel av John Wight 6 oktober på Consortium News. Översatt av Rolf Nilsson.

Hamas inmarsch var mindre av Israels 11 september och mer av en palestinsk Tet-offensiv, säger John Wight. Inget otäckt förtryck har någonsin gett upphov till ett vackert motstånd.

Frantz Fanon under en presskonferens i samband med författarkongressen i Tunis 1959. (Wikimedia Commons, Public domain)

”När jag söker efter människan i Europas teknik och stil, ser jag bara en rad negationer av människan och en lavin av mord.

– Frantz Fanon

Israels mordiska angrepp på Gazas befolkning – under det senaste året – med materiellt, diplomatiskt och politiskt stöd från den samlade västvärlden – har varit liktydigt med att bevittna hur en rabiat hund sliter köttet från benen på det som många hade tillåtit sig att tro var en värld värd att leva i. Vid det här laget är den inte det.

Israels pågående vansinnesslakt är i klass med det raseri som slavägaren släppte lös som svar på motsträviga slavar som vågade bryta sig ut från plantagen. Och det är här vi förstår det verkliga ”brottet” hos palestinierna i Gaza – vägran att stanna kvar på den plats som deras kolonisatör och förtryckare har tilldelat dem. Det vill säga på sina metaforiska knän, besegrade och nedbrutna i sinne, kropp och själ.

Detta är den verkliga betydelsen av den 7 oktober 2023. Den bevisade för israelerna och deras västerländska uppbackare att palestinierna trots sitt tillstånd som ett folk som är begränsat till en sentida reservat, trots det rasistiska föraktet för deras mänsklighet, förblir trotsiga. Det avslöjade också en nivå av planering och uppfinningsrikedom som inget koloniserat folk någonsin kommer att kunna uppnå.

Ingen har förstått eller formulerat de förtrycktas psykologi bättre än den legendariske antikolonialistiske kämpen och tänkaren Frantz Fanon:

”Våld”, skrev han en gång,

befriar den infödde från hans mindervärdeskomplex och från hans förtvivlan och passivitet; det gör honom orädd och återställer hans självrespekt.”

Fanon dog 1961, men hans analys av den västerländska kolonialismen, dess brutalitet och dess avhumaniserande inverkan på offren – att skapa psykologiska kedjor av förtryck och självhat som endast kan brytas genom en ”mordisk och avgörande kamp” mot kolonisatören – är fortfarande aktuell, mer än fem decennier efter att den publicerades i hans klassiska verk The Wretched of the Earth. (Jordens fördömda).

Fanon skrev boken mitt under den episka kamp för nationell frigörelse som pågick mellan det algeriska folket och dess franska kolonialherrar, där en europeisk stormakt stod mot ett dåligt beväpnat men folkligt stött antikolonialt uppror. Det var en hård och bitter konflikt som rasade under åtta långa år, mellan 1954 och 1962.

I slutändan visade sig det algeriska folkets strävan efter nationell frigörelse vara starkare än Frankrikes förmåga att behålla en nordafrikansk koloni som man haft sedan 1830-talet. När konflikten tog slut, markerad av den franske presidenten Charles De Gaulles uttalande om att det algeriska folket hade rätt att bestämma över sin egen framtid, hade 1,5 miljoner människor omkommit, varav de allra flesta var algerier.

Den 7 oktober var mindre av Israels 11 september och mer av en palestinsk Tet-offensiv. Det var ett skrik från det strukturella förtryckets innandöme, ett återupprättande av den självrespekt som Fanon såg i ett koloniserat och förtryckt folks våld. Det var, kort sagt, det dödande raseriet hos dem som vägrar acceptera statusen som ett icke-folk.

I Geronimos, Sitting Bulls och Crazy Horses anda. I Mau Mau-folkets anda, i den irländske revolutionsledaren James Connollys anda, känd från påskupproret 1916. I Bobby Sands och de andra irländska hungerstrejkandes anda, de som gav sina liv för frihet 1981. I samma anda som varje antikolonial motståndsrörelse och kamp som någonsin har funnits vågade palestinierna i Gaza den 7 oktober 2023 säga ”Nej!”

Den våg av totalt våld som sedan dess har släppts lös mot det palestinska folket är inte resultatet av en rättvis orsak. Det är precis tvärtom. I likhet med fransmännen i Algeriet, amerikanerna i Vietnam och britterna på Irland har detta sionistiska bosättarkoloniala projekt misslyckats på sina egna villkor. Det kan bara upprätthållas genom extremt våld och slakt, så ohållbart är det på grundval av dess supremacistiska idé.

Den enkla och osminkade sanningen är att man inte kan hålla 2,2 miljoner människor instängda i ett sentida indianreservat i 17 år, kontrollera deras tillgång till elektricitet, rent dricksvatten och alla livets nödvändigheter, samtidigt som man förnekar dem rörelsefrihet, värdighet, hopp och en framtid. Nej, man kan inte göra allt detta och förvänta sig nästan inget motstånd.

Det är i detta sammanhang som Operation Al-Aqsa Flood, som inleddes av palestinier i Gaza för ett år sedan i dag, måste förstås. Inget otäckt förtryck har någonsin gett upphov till ett vackert motstånd. Historien lämnar inga tvivel om detta.

Al Aqsa moskén

Förevändningen för denna djärva palestinska operation var den upprepade kränkningen av Al-Aqsa-moskén i Jerusalem – islams tredje heligaste plats – under Ramadan 2023. Den byggde också på den obevekliga vägran att acceptera normaliseringen av deras tillstånd som ett koloniserat och fördrivet folk i hela den arabiska och muslimska världen.

Gaza ligger i dag i ruiner. Över 40 000 har hittills dödats i Israels hämndorgie. Det kommer att finnas de som, förståeligt nog, kommer att ifrågasätta logiken bakom den 7 oktober, med tanke på omfattningen av det lidande som har drabbat Gazas befolkning i dess kölvatten. Men det finns en markant skillnad mellan kronologisk och historisk tid.

Och med det sistnämnda i åtanke är det fortfarande för tidigt att säga om det var värt det.

Men om man tänker på den här frågan på ett djupare plan skulle detta innebära att de icke-koloniserades normer påtvingas de koloniserade.

I själva verket är den verkliga frågan vi borde ställa oss ett år senare följande: Vilket val hade de? När valet står mellan att leva på knä eller att dö på fötterna, finns det då egentligen något val alls?

*

John Wight, författare till Gaza Weeps, 2021, skriver om politik, kultur, sport och allt möjligt annat. Överväg att teckna en prenumeration på hans Medium-sajt.

 Denna artikel finns också på steigan.no, där med nedanstående tillägg:

Se också:

Judge Napolitano – Judging Freedom Scott Ritter : The Middle East One year after October 7th 2023.

Larry Johnson: The Middle East One year after October 7th 2023. (youtube.com)

Israel’s October 7th Narratives w/ Max Blumenthal (youtube.com)

Alastair Crooke: The Middle East One year after October 7th 2023. (youtube.com)

Ray McGovern: The Middle East One year after October 7th 2023. (youtube.com)

Norman Finkelstein: October 7th Revisited | Israel, Palestine, Hezbollah, & The End of Gaza (youtube.com)

Föregående artikelExklusivt i Newsweek: Rysslands Lavrov varnar för ”farliga konsekvenser” för USA i Ukraina
Nästa artikelAvgjorde slaget om Moskva Andra Världskriget? Var Stalin en klok general?
Global Politics
Globalpolitics.se är en partipolitiskt obunden, vänsterorienterad och oberoende analyserande debatt- och nyhetstidning med inslag av undersökande journalistik.

1 KOMMENTAR

  1. Medan det finns de som uttrycker beundran för palestinierna för upproret mot ockupationsmakten, dvs med fokus på att palestinierna ”började”, så finns det andra som analyserar händelserna som ”false flag” precis som 9/11.
    Richard Gage är arkitekt och en av dem som på vetenskaplig grund granskat kollapsen av tornen i NY 9/11 2001. Artikeln finns på Globalresearch.ca. ”October 7: Anniversary of Two Wars based on False Flags: U.S.’s 9/11 and Israel’s 10/7”
    By Michael Welch and Richard Gage.

    Boken ”Bryt tystnaden” handlar bl a om israeliska soldaters vittnesmål från de ockuperade områdena. Det är otaliga krigsbrott de beskriver. Med tanke på att boken är utgiven 2013 och inget har hänt är fullkomligt oförståligt.

    Några rubriker i boken:
    ”Befälhavaren sa: Jag vill ha kroppar fulla av kulor” (Golanbrigaden, allmänt vittnesmål, 2003-2004)”

    ”Divisionschefen sa: ”Ni rangordnas efter antalet personer ni dödar”
    (Fallskärmsjägarna, Nablus, 2007)

    ”Man kan göra det man vill och ingen ställer några frågor”
    (Fallskärmsjägarna 2002)

    ”Att störa de boendes vardag”
    (Nahalbrigaden, Hebron, 2005)

    ”De sa åt truppen att skjuta alla de såg på gatan” (Ingenjörskåren, Rafah, 2002-2003)

    ”De kom till ett hus och bara rev det”
    (Kfirbrigaden, Nablusdistriktet, 2009)

    ”Att hindra byn från att sova” Genomförs med chockgranater. (Artilleriet, Gush Etzion, 2004).

    ”Vi sköt på fiskare och sköt sönder deras nät” (Flottan, Gazaremsan, 2005-2007)

    ”De brukade förstöra husen med flit”
    (Ingenjörskåren, Betlehemdistriktet, 2001). Shimshonsbrigaden lär ha skitit på soffor och plundrat som galna. De lämnade huset i spillror medan familjen var inlåst i ett rum.
    Teologistudenterna som tjänstgjorde lär vara bland de värsta.

    ”Vi går in i oskyldiga människors hem. Varje dag, hela tiden”
    (Fältunderrättelsetjänsten, allmänt vittnesmål, 2004-2006).

    Och skulle en i evighet be för dessa satanssjälar som utfört dessa bestialiska dåd så skulle det inte räcka långt.
    Måtte Gud hjälpa dem.

KOMMENTERA

Please enter your comment!
Please enter your name here