Skrivet av Eric Zuesse och publicerat av Southfront. Jag lägger till videon från The Duran.
Alexander Mercouris satte rubriken den 29 oktober: ”Biden flyttar tyst världen närmare Armageddon. Finland redo att ta emot kärnvapen” . Han diskuterade USA:s plan att fälla Ryssland genom att placera sina kärnvapenmissiler cirka 500 miles eller 7 minuters missilflygande avstånd från Kreml, en ”schackmatt” (en halshuggning av Rysslands centrala kommando så att Ryssland vann inte har tillräckligt med tid för att avfyra sina vedergällningsmissiler) och kräva Rysslands kapitulation (eftersom det inte finns något sätt att Rysslands centrala ledning skulle kunna bedöma situationen inom bara 7 minuter och få sina missiler avfyrade).
Det finns en historia bakom denna plan. Den amerikanska regeringens beslut att göra detta verkar ha fattats i eller runt 2006, när USA:s två mest prestigefyllda akademiska tidskrifter för nationella säkerhet, Foreign Affairs and National Security , båda rekommenderade (men taktfullt) att ersätta idén (faktiskt metastrategi) om ”Mutually Assured Destruction” eller ”MAD” (att kärnvapen endast existerar för att förhindra ett WW III), med den nya amerikanska metastrategin om ”Nuclear Primacy” – att Amerika kommer att använda dem för att vinna ett kärnvapenkrig, tredje världskriget, mot Ryssland. Att placera dessa missiler i Ukraina var tänkt att vara sättet att göra detta, men eftersom det nu ser allt mer osannolikt ut, är det Finland (den näst närmaste nationen till Kreml) som tar på sig denna funktion (om Turkiets president Tayyip Erdogan kommer att tillåta Finland att gå in i Nato, vilket kommer att bli hans mest ödesdigra beslut någonsin).
Sedan, den 1 mars 2017, publicerade två ledande amerikanska experter på kärnvapenkontroll i Bulletin of the Atomic Scientists att en ny typ av kärnvapenladdning som installerades på amerikanska missiler ”skapar exakt vad man skulle förvänta sig att se, om en kärnvapenbeväpnad stat planerade att ha kapacitet att slåss och vinna ett kärnvapenkrig genom att besegra fiender med ett överraskande första anfall .” Det tillslaget förväntas nu komma från Finland, istället för från Ukraina.
Den 28 oktober skrev Rysslands RT News ”Biden backar på kärnkraftslöften: Pentagon har misslyckats med att införa en gräns för användningen av kärnvapen trots presidentens löfte” och rapporterade att president Biden hade ändrat sin politik efter råd från Pentagon, som säger att Amerika kommer att behöva ha en möjlighet att starta kärnvapenkrig med Ryssland – inte bara för att svara på det från Ryssland. Rysslands policy för första användning av kärnvapen är mycket tydlig – och det är INGEN rysk version av USA:s kärnkraftsföreträdespolitik:
Det finns fyra scenarier där Ryssland förbehåller sig rätten att använda kärnvapen, det vill säga att gå längre än kärnvapenavskräckning.
- erhålla tillförlitlig information om lanseringen av ballistiska missiler som attackerar Ryssland;
- användningen av kärnvapen och andra massförstörelsevapen mot Ryssland;
- viss påverkan på föremål, vars misslyckande kommer att leda till avbrott i möjlighet till svar med kärnvapen;
- aggression mot Ryssland med användning av konventionella vapen, när själva existensen av staten är hotad..
Naturligtvis finns det också möjligheten att situationen i Ukraina kan utvecklas till en situation där tillstånd #4 kan vara det som skulle utlösa ett ryskt första anfall mot USA och dess allierade. Men det verkar nu mindre troligt än en amerikansk första attack från Finland gör. (Även: Finland var en del av Hitlers Operation Barbarossa-invasion av Sovjetunionen — det allierade sig med Hitler . Den här gången skulle det vara allierat med Biden.)
Undersökningshistorikern Eric Zuesses nya bok, AMERICA’S EMPIRE OF EVIL: Hitler’s Posthumous Victory, and Why the Social Sciences Need to Change , handlar om hur Amerika tog över världen efter andra världskriget för att förslava den till amerikanska och allierade miljardärer. Deras karteller utvinner världens rikedomar genom att kontrollera inte bara deras ”nyhets” media utan samhällsvetenskapen – lura allmänheten.
På samma sätt som USAs ”screaming eagles, 101 airborne” som är stationerad i Rumänien.
”Joe Biden has his Screaming Eagles troupe throwing shapes from across the Romanian border to protect Hunter Biden’s bio labs. It too will not end well. For America.
Though Biden’s deployment of 4,500 stormtroopers, over a quarter of the total strength of the 101st Airborne Division, onto Russia’s doorstep is a statement of intent that will elicit the appropriate answer, America’s organized crime families best be careful with what they wish for, as their Screaming Eagles will not be the first set of marauding gangsters to come unstuck in Russia. Napoleon’s Imperial Guard and Hitler’s 1st SS Leibstandarte SS Adolf Hitler, 2nd SS Das Reich, 12th SS Hitlerjugend and 5th SS Wiking, the pride of their respective armies, all got mauled there long before Hunter Biden ever saw a crack cocaine pipe.
Biden would reply that the 101st Airborne, the Screaming Eagles as these clowns like to call themselves, are the best of the best, the crème de la crème, the tip of the spear. But so too were the Hitler Youth reinforcements Guy Sayer’s The Forgotten Soldier recounts. Crème de la crème those brave Bavarians, who could withstand a sucker punch on the jaw. Which was not very useful as they were crushed to death by T34 tanks on their first day of combat.”
https://strategic-culture.org/news/2022/10/30/101-st-airborne-threatens-armageddon/
Den fascistiska ideologin har existerat länge i västvärlden, idag som förr under USA- och Europas bruna vingar. När ni läser Lauri Karvonens
Fascismen i Europa
Utgiven 1990 på Studentlitteratur,
lär många likt mig få en obehagskänsla över liketen med de härskande fascististerna i Europa på 1900-talet och dagens EU-kärna/organism….
Vad är fascism?
En allmän definition av ”fascism” kan endast baseras på ideologiska karaktäristika. Vad olika grupper, rörelser eller regimer faktiskt gör i politiken är en besvärlig definitionsgrund, eftersom deras möjligheter till konkret handling varierar från samhälle till samhälle. Vi måste i
stället utgå ifrån vad de bekänner sig till i sin propaganda och sina program.
Blicken riktas alltså till de ideal olika rörelser förfäktar samt till de medel som föreslås för att dessa ideal skall kunna förverkligas.
”Om det finns ett kännetecken på fascism om vilket alla analytiker är ense är det nationalismens centrala ställning i dess ideologi”, skriver Juan J. Linz, en av de internationellt mest ansedda fascismforskare (Linz 1980). Förhärligandet av den egna nationen nämns av snart sagt alla författare som försökt karaktärisera den fascistiska ideologin. Här vill vi emellertid gå ett steg längre och hävda att nationalismen inte enbart var en bland många egenskaper hos fascismen. Den var mer än så: nationalismen utgjorde den fascistiska
ideologins kärna, utan vilken de övriga ingredienserna inte kan förstås eller förklaras.
Nationalismen är givetvis inte någonting fascisterna uppfann;
man kan med fog säga att den existerat lika länge som det i någon mening funnits länder och stater. Att framhäva den egna nationen har alltid varit vanligt, t.o.m. i starkt varierande historiska och politiska miljöer. Att ge allt för ”kung och fosterland” var en dygd överallt under monarkismens tidevarv. Monarkismens bittraste fiender, ideologerna bakom franska revolutionen, var ingalunda mindre nationalistiska: varje medborgares skyldighet var att vara beredd att med sitt liv som insats försvara den nation till vilken han som fri man anslutit sig.
Den nationalism fascismen byggde på
var emellertid av ett annat slag och innebar en kritik av bägge dessa nationsuppfattningar. Den traditionella monarkismens patriarkaliska nationalism förutsatte att undersåtarna oberoende av härstamning, språk, religion etc. lojalt skulle försvara och tjäna sin härskare och det rike som lydde under honom.
I fascisternas ögon var dessa riken alltsom oftast ”onaturliga” skapelser i och med att de förde samman olika folkslag, kulturer och traditioner mer eller mindre på måfå, beroende på krigslyckan och äktenskapliga arrangemang olika kungahus emellan. Rousseaus och de franska revolutionärernas nationalism, å andra sidan, var förkastlig därför att den ställde den fria individen i centrum: det var närmast fråga om ett ”val”, där medborgaren tillkännagav sin lojalitet till nationen genom att välja ingå i den som medborgare.
Den nationalism fascisterna anslöt sig till hade sina rötter i 1800-talets romantiska filosofi. Enligt den var nationen inte ett genom en monark förenat rike eller en volontär sammanslutning av fria individer. En nation var en av naturen bestämd gemenskap, ett levande väsen i sig.
De enskilda individernas tillhörighet till denna gemenskap var en nedärvd och ödesbestämd egenskap. Individernas skyldighet var att tjäna nationen och inte tvärtom. Benito Mussolini sammanfattade denna syn förträffligt då han 1927 skrev sålunda:
Den italienska nationen är en organism som har mål, liv och handlingar vilka är överordnade dem hos de individer och grupper som utgör nationen
(Sabine 1953, vår kursivering).
Denna organiska nationsuppfattning hade växt fram sida vid sida med darwinismens frammarsch i biologin, och den hämtade mycket riktigt inspiration från biologins värld. Att blodsband och rasegenskaper kom att betonas har samband med detta. Samtidigt insåg både 1800-
talsromantikerna och fascisterna att nationalismen – eller folksgemenskapen – omöjligt kunde byggas på rent biologiska principer.
Den organiska folks- och
nationsuppfattningen hade därför alltid ett starkt mytiskt element, som tillät en att definiera ”nation” eller ”folk” på en
mängd olika sätt:
Ett folks liv är inte en logiskt utvecklad filosofi. Följaktligen är det inte en process som växer enligt naturlagarna. Det är produkten av en själens mystiska syntes… som inte kan förklaras med logiska slutledningar eller göras begriplig genom att visa på orsak och verkan (Alfred Rosenberg 1930).
Hur fascisterna än valde att definiera sin ”nation” – utgående från ras, språk, kultur eller någon mer eller mindre obestämd blandning av olika faktorer – var deras centrala mål att ena nationen inåt och stärka den utåt mot faktiska eller inbillade yttre fiender.
För att organismen nationen skulle bli frisk och levnads-duglig var det nödvändigt att bekämpa en mängd sjukdomar, vilka alla hotade folksgemenskapen genom den splittring som de innebar.
Man brukar tala om de fascistiska negationerna då man beskriver de företeelser fascisterna tog avstånd
ifrån. Samtliga fasciströrelser var ytterligt antikommunistiska och antimarxistiska. Kommunismen byggde på ett klasstänkande; den indelade nationen i olika läger vars intressen var diametralt och oförsonligt motsatta. Dessutom predikade den internationalism, något som i fascisternas ögon var liktydigt med landsförräderi. Åtminstone i teorin – Sovjetunionen under Stalin visade att praktiken kunde bli helt annorlunda – var kommunismens syn på nationalism fascismens raka motsats.
Av samma orsak vände sig många fasciströrelser mot kapitalismen åtminstone där den praktiserades i form av moderna storindustrier. Kapitalismen ansågs innebära en utsugning av folket oavsett nationstillhörighet och blodsband. Storkapitalet var också ofta internationellt inriktat och i den meningen ”utrikespolitiskt opålitligt”. Kapitalismen hotade vidare den traditionella agrara livsstil som fascisterna betraktade som nationens ryggrad. Kapitalismen representeradei likhet med kommunismen en materialistisk livssyn; fascismen propagerade idealism.
Framför allt kritiserades dock kapitalismen för att framkalla kommunism.
Fascismens antiparlamentarism hade delvis likartade bevekelsegrunder.
Den parlamentariska demokratin byggde på tanken att det fanns divergerande intressen i samhället vilka hade rätt att komma till tals genom parlamentet; för fascismen framstod parlamentarismen som nationens splittring förkroppsligad. Parlamentarismen innebar dessutom ständiga kompromisser och ”kohandel” mellan partierna; de höga idealen förbyttes i mygel och pampvälde. De utdragna förhandlingarna och komplicerade procedurerna gjorde dessutom systemet ineffektivt.
Det kunde sörja varken för folkets välbefinnande eller nationens trygghet mot inre och yttre fiender på ett tillfredsställande sätt. Parlamentarismen var ytterligare en kanal varigenom marxismen kunde sprida sin draksådd nationen till förfång.
Antiliberalismen hade främst att göra med synen på förhållandet mellan individ och kollektiv.
”Liberalism betyder individualism”, skrev Mussolini, och fascismen tog avstånd från tanken att individens bästa någonsin kunde gå före kollektivets:
För fascismen är staten någonting absolut, inför vilket individer och grupper är relativa.
Individer och grupper är ”tänkbara” i den mån de existerar inom staten…
…I den fascistiska staten förtrycks inte individen. Snarare mångfaldigas han, precis som soldaten i ett regemente mångfaldigas genom sina kamraters antal. Den fascistiska staten organiserar nationen, men den lämnar tillräckligt utrymme för individer; den begränsar onyttiga eller skadliga friheter och bevarar dem som är väsentliga. Det kan inte vara individen utan endast staten som
avgör detta… (Smith 1970).
Liberalismens individcentrering var inte den enda egenskap som väckte anstöt hos fascisterna.
Liberalismens kritiska inställning till en rad hävdvunna föreställningar om moral, religion, uppfostran och auktoritet var oacceptabel för fascisterna, vilka vurmade för det forna
”Gemeinschaft”-samhällets statiska harmoni. Dessutom var liberalismen själva kärnan i den parlamentariska demokratin, en ”tillåtande” ideologi som möjliggjorde bl.a. marxismens fortsatta framfart.
På många sätt parallell till fascismens antiindividualism var dess motvilja mot mångfald och avvikelse i samhället överhuvudtaget. Grupper som avviker från folket i stort är ett potentiellt
hot mot dess trygghet och enighet: enligt den organiska nationsuppfattningen utgör de symtom på onaturliga eller sjukliga tillstånd hos samhällskroppen, enligt en mera rakt-på-sak utrikespolitisk terminologi potentiella förrädare. Det var givetvis i första hand etniska minoriteter som drabbades av denna antipartikularism hos den fascistiska läran, men den kunde även rikta sig mot andra slags grupper. Sålunda förföljde fascisterna diverse ”hemliga sammanslutningar, framför allt frimurarrörelsen. Vidare är fascisternas avsky för sexuella minoriteter ett uttryck för deras motvilja mot avvikande.
Fascismens övriga ingredienser kan ses som ett försök att erbjuda någonting i stället för allt det man tog avstånd ifrån. Den parlamentariska demokratin skulle ersättas av ett korporativt system,
ett ”parlament av fackmän”. Folkrepresentationen skulle i praktiken försvinna och den representativa demokratin bygga på en representation
av ekonomins olika sektorer:
lantbruket skulle representeras av bönder och lantarbetare, industrin av disponenter och arbetare osv. Ett sådant system skulle enligt fascisterna vara betydligt effektivare än parlamentarismen med dess konstanta kriser och dödlägen.
Det skulle innebära mindre splittring än parlamentarismen och därigenom kunna tillvarata nationens vitala intressen vida bättre. Det korporativa systemet skulle dessutom vara mera centraliserat och således stå under den högsta ledningens effektiva kontroll mycket talade enligt fascisterna för en stark stat. Det krävdes ett effektivt regeringsmaskineri för att bekämpa nationens fiender, inre sådana lika väl som yttre. En stark stat kunde styra det ekonomiska livet och se till att ingen ”god medborgare” utsattes för utsugning och ekonomisk misär. Att ena folket förutsatte också en kraftfull insats från centralt håll. Det tyska nazistpartiets program (antaget 1920) slår följaktligen fast i sin avslutande paragraf:
För genomförande av allt detta kräver vi skapandet av en stark, central regeringsmakt i riket.
Obetingad auktoritet åt den centrala politiska ledningen inom hela riket och dess organisationer (Wärenstam 1972).
Korporativism och en stark central statsapparat var inte de enda alternativ till parlamentarismen fascisterna erbjöd.
De pläderade också för ledarprincipen: i toppen av samhällspyramiden skulle finnas en ”stark man” med i princip oinskränkt auktoritet över hela statsapparaten. Denna syn bottnade ytterst i tron att människor ingalunda – trots tanken på en folksgemenskap – var födda jämlika. De dugligaste överlever såväl bland djur, människor som bland nationer. Fascisterna trodde att det fanns individer med en ”historisk mission” att styra sitt land. Ett sådant ledarskap låg även i folkets intresse: enligt fascisterna var det ett skydd för folket att det fanns en person som övervakade samhällsapparaten och vid behov ingrep för att korrigera missförhållanden.
Fascisterna tog avstånd från parlamentarismens omständliga och långsamma beslutsprocesser.
När ”folkets” eller ”fosterlandets” bästa var i fara var det nödvändigt att kunna agera snabbt. Direkt aktion var ett centralt medel i kampen mot marxister och andra ”folkfiender”. Legalitet vägde mindre i deras vågskål; ofta fungerade lagarna dessutom så att de direkt skyddade farliga element. Dessutom bör noteras att kampen (inklusive kriget) ytterst var ett värde i sig för fascisterna. Kampen enade och renade folket, den visade vilka människor och nationer som var starka och levnadsdugliga och vilka som var dömda att gå under i kampen om tillvaron. Fascisterna framställde långtgående krav på likriktning på alla samhällsområden.
Den ”nationella kulturen” – hur den än definierades – skulle inte bara skyddas och vårdas. Den skulle i praktiken bli allenarådande, innebärande att fascisterna pläderade för en ytterst
restriktiv nationalitets- och kulturpolitik. Med tanke på denna likriktning skulle även statsfunktionerna omorganiseras
så att de direkt skulle tjäna ”nationshelheten”; alla lagar och
mekanismer som kunde tänkas skydda främmande och farliga element skulle avlägsnas.
Politik, rätt och kultur skulle bilda en enda nationell enhet och tjäna samma syfte. Sammanfattningsvis kan förhållandet mellan olika komponenter hos den fascistiska ideologins struktur
illustreras på följande sätt:
ÖVERIDEOLOGI
Nationalism
NEGATIONER
Kommunism
Kapitalism
Parlamentarism
Liberalism
Partikularism
ALTERNATIV
Korporativism
Stark stat
Ledarprincip
Direkt aktion
Likriktning
Som ideologi var fascismen egentligen ingen innovation. Snarare var den i mångt och mycket ett hopkok av element som stod att finna i tidigare politiska ideologier och strömningar i den europeiska historien. Det fanns därför åtskilliga beröringspunkter mellan fascism och de flesta andra ideologier. De konservativa av traditionellt snitt delade fascismens nationalism och antikommunism.
Liberala och mittenorienterade grupper var också antikommunistiska; de
riktade dessutom ofta i likhet med många fascistgrupper en udd mot storkapitalismen. När fascisterna talade för en stark statsmakt företrädde de likheter med den revisionistiska socialdemokratin, som krävde att staten skulle gripa in för att korrigera kapitalismens missförhållanden. Revolutionär vänster, framför allt den anarkosyndikalistiska rörelsen, delade
fascisternas tro på den direkta aktionen samt deras avsky mot parlamentarisk demokrati.
Kan man då tala om en minimidefinition av fascism? Det är klart att även de egenskaper vi varit inne på hade varierande relevans i olika delar av Europa. Antikapitalismen accentuerades där den ekonomiska utvecklingen gjort den industriella kapitalismen till den dominerande produktionsformen. Antipartikularismen var mest aktuell i länder som hade betydande etniska minoriteter, osv. Klart är dock att den organiska nationalismen utgör fascismens ”conditio sine qua non”. Lika uppenbart är att minimidefinitionen klart måste markera fascismens gräns mot andra ideologier. Antimarxismen markerar då gränsen mot vänstern, antiparlamentarismen mot den demokratiska centern och direkt aktion mot den traditionella högern.
”Den fascistiska grundformeln” blir således:
Organisk nationalism + antimarxism + antiparlamentarism + direkt aktion
Britterna har själva i BBC bekräftat att Mussolini 1917, dvs innan han blev fascistledare, rekryterades av britternas MI5.
Fascism, ett av det anglosaxiska imperiets många ansikten genom ombud.
Mussolini avrättades senare innan han hade möjlighet att avslöja för mycket.
Vid den tiden när fascismen växte fram var det ett rationellt sätt att bädda för det världsomspännande militärindustriella komplexet som behövdes för det anglosaxiska imperiets önskade krig.
En fiende behövdes och den fienden måste byggas upp till en trovärdig aggressor.
Utan fascism skulle arbetarklassen ha varit mer svårtyglad och det fanns ingen önskan att ha socialister på båda sidor.
Vitsen var ju att spela ut fascister och socialister mot varandra.
Men det var aldrig meningen att fienden skulle ta hem spelet i längden.
Det kanske inte är närheten till Kreml, utan till Kolahalvön, som är det viktiga för placering av kärnvapen i Finland. På Kola finns ju viktiga baser för ryskt flyg och marin. Jag kanske uppfattade det fel, men svensk-finska militära samövningar tidigare i år verkar ha syftat till angrepp mot just det hållet. Och hela det upplägget verkar väldigt omdömeslöst. Finnarna förlorade krigen 1918-1920, 1939-1940 och 1941-1944 mot Sovjet, men bevarade i alla fall sitt statliga oberoende. Börjar de vifta med kärnvapen på gränsen till Ryssland är det fråga om det kommer att finnas något kvar att bevara.
Björn, Nato behöver inte Finland för att använda kärnvapen vare sig för ett teoretisk anfall mot Kreml eller Kola. De baltiska staterna och Norge finns redan inom Nato. Dessutom finns det hav där kärnvapenbestyckade ubåtar kan gömma sig. Men du har nog rätt i att Kolahalvön är ett viktigare mål än Kreml. Kreml har säkert ett symboliskt värde men varför artikelförfattaren tror att Rysslands kommando finns där är obegripligt. Jag uppfattar artikeln som ett dåligt försök att få opinionen i Finland att avstå från att ansluta sig till NATO. Att det är Ryssland illegala angreppskrig som är orsaken till att både Finland och Sverige har ansökt om NATO-medlemsskap tycks författaren ha missat
H2 ”glömmer” som vanligt att det enda USA håller på med är olagliga anfallskrig blandat med omstörtande verksamhet och statskupper i andra länder! Varken Finland eller Sverige behöver ett korrupt och bankrutt ex-imperium på sin mark. Och nog hade Ryssland en fullständigt legitim anledning att kväsa nazisterna som bombade i östra Ukraina till skillnad från USA:s krig som bara är för bevarande av deras sunkiga valuta, olja och guldstölder på detta. Något som H2 tydligen redan förträngt? Att bjuda in djävulen till sitt land är bara dumt, läs bara vad Kissinger tycker om USA som ”allierad” och han vet bättre om USA än små tangentbordstyckare som H2 på en blogg.
Problemet Björn är att den finska historieskrivningen är alltigenom mytologiserad. Enligt ursprungsmyten har det outgrundliga ödet placerat Finland granne med en djävulsk gigant som ständigt lurar på lämpligt tillfälle att uppsluka det lilla landet. Och tänker man så blir politiken en räcka självuppfyllande profetior.
På den gamla goda tiden fanns det en radikal vänster som korrigerade myten så pass att den inte slog igenom under denna period. Nu är vi tillbaka i tiden för mytens skapelse och det är lika illa som då om inte värre eftersom en organiserad opposition saknas.
Du skriver helt riktigt att Finland förlorade krigen men så säger inte myten. Den säger att Finland ”vann” kanske inte på K.O. men på avvärjning som slutade nästan oavgjort som är nästan seger eller om vi tänker närmare mer än seger. Och de blessyrer vi tillfogades skall vi ge igen för.
Sverige borde tänka sig för innan man hoppar i säng men ”Suomi-neito”, den finska ungmön, som utlovar en underskön tid tillsammans. Det kommer att visa sig att hon redan är ihop med en annan som är större och mäktigare och Sverige överger tvåhundra år av fred och lugn för en framtid av nöd och förstörelse.
Scriptet till Ukrainakriget skrevs redan i Finland 1941: Vad de har i beredskap för oss !
Redan när finske generalen Heinrici besökte tyska generalstaben, i maj 1941, uttalades att Op. Barba-rossa, var ”bästa tillfället på 1.000 år att slå till mot Ryssland”. Det skedde genom att Finland gick med Hitler, i juni/juli 1941, och ockuperade de tre näsen, Karelen, Aunus/Svir, Maaselkä, från hösten 1941 till våren 1944, då det var dags att lösa biljetten hem. Finland deltog ju i blockaden mot Leningrad/ Peters-burg, som orsakade 1 miljon invånares död.
Krigsbrott mot civila, svält som kärnvapen. Finland vill nog gärna komma i rampljuset igen som 1941, det blir lite ödsligt i granskogen, i Sveriges gamla grå DDR-halva. Men att förvara kärnvapen i bro-huvudet Finland är ju mycket riskabelt, och det kommer att drabba även Sverige.Finnarna ville helt rasera Leningrad, som grundats av tsar Peter ca 1702, samt ta över hela ryska Karelen, Arktis, Pechenga/Petsamo, till Vita havet, Ladoga och Onega, stora planer, för ” StorFinland”, ”rookiestaten”,
så går det till, slår aldrig fel. Då hade Sverige hamnar i skuggan som regional stormakt, många som är ute efter oss, i Norden, men inte ryssarna iaf.
Men lagring är fullt möjlig, det såg man när Kristersson och Sanna Marin nosade varandra bakom öronen som två osäkra jyckar.
1942, utkom den finska boken : Waffenbruder Finnland : Ein Buch für die deutschen soldaten in Finn-land,med Geleitworten(förord) av Reichsminister Alfred Rosenberg, und tidigare Staatspresidenten P.E. Svinhufvud. Rosenberg som svarade för utplundringen av bl.a konstföremål i Europa, dömdes som krigsförbrytare 1946, i Nürnberg, och hängdes.Tyskarna ockuperade halva Finland, och höll från 1940,
200.000 soldater där , mot Murmanhållet, 70 tyska staberbara i Rovaniemi, men de kom aldrig igenom, och kunde stänga Murmanbanan, som fick dras längre österut. Så en liten handbok om Finland behöv-des, säkert kommer Sverige/UD att ge ut någon faktabok om Sverige, när alla Natotrupper skall station-eras här, ” Vapenbroder Sverige:/ Brothers in arms: Sweden:
När tyskarna enligt de allierade beslut, måste köras ut av finnarna, september 1944, var de ju inte så entusiatiska , och tyska armén brände ner ca 40.000 hus i norra Finland/Norge för att undkomma Röda armén som utgick från Murmanskfronten till Kirkenes. 50.000 finnar flydde till Sverige, det som masker-ades till ett mysterium,” Torne älv med kossor och svenska soldater”, bränder som sagt, 50.000 finnar blev internflyktingar. Största kriget i Norden på år och dag, ingen skulle förstå något alls, typiskt svensk förträngning. Vilken final!
Ett förord av Dr Arthur Ruppert: Hauptmann(kapten) inleder, redaktionskommitté,Pressedienst Finlandia, finska självständighetsförbundet,(IL) Dr Anitra Karsten referenten für Deutschland i statliga informationsbyrån, kapten Jaakko Leppo, huvudansvarig i Pressedienst Finlandia, författaren Örnulf Tigerstedt, samt förlagsredaktör, Sonderführer Heinz Hünger, Kriegsberichterstattung unseres Propaganda-Kompanie (PK).
Rosenberg, f. i Riga, skriver i förord om det gamla vapenbrödraskapet, sedan 1918, (tysk intervention i inbördeskriget), samt författardagarna på Nordische Gesellschaft från 1933, i Lübeck, där både Vilhelm Moberg, Einar Malm, och Sven Stolpe ibland deltog, nu gällde det att fördjupa ”kampgemenskapen”. Det fanns 800 rikstyskar, i Finland, NSDAP (AO) Tyska skolan och kyrkan, tyska akademien, DAF, NSV, NS-frauenschaft. Från 1941 oktober fanns det Finnische Freiwillige bataljonen, ca 1.400 , som gick upp WaffenSS-division, Wiking, och var med ända till Kaukasus, men upplöstes 1943.
Verzeichnis/ Litteraturlista: bl.a. V. Auer och E. Jutikalla . Finnlands Lebensraum / Friedrich Ege: Skyddskåren. / Professor Otto Manninen: Unvergängliche Macht, samt har översatt alla dikter)/ Torsten Aminoff: /700 Jahre Kampf gegen Osten/ E. Linkomies: Tyska-finska relationer./ Erkki Räikkönen: Das Königlich preussische Jägerbatallion nr 27 ; Finnlands grossen Alter Mann / Viljo Helenen: Finnland kennt sein Pflicht/ F.E Sillanpää: Finska marscher/ Heinz Hünger: Die grosse Kameradschaft…Kampf gegen den Bolschwismus 1941./ Vitalis Pantenburg: Finnland/ Maila Talvio: Tochter der Ostsee/ Arnulf Tiger-stedt: Am Ende der Welt /Fanni Lukkonen : Lotta Svärd in drei Freiheitskriegen (1918/1939/1941)
Bilder: PropagandaKompanie: Gabel:/ SS.PropagandaKompanie: Dürr:
Helsinki: Frenckellska Tryckeri AB, 1942.
På den nivån är det, befarar vi….
Gott Jan, vi får göra ”Handslaget vid Svir”, som Wehrmacht och finska armén inte orkade, 1941/1942, som tur !
Sanna Marin men även Sauli Niinistö har en obehaglig utstrålning som ger facistvibbar.
Finns ingen mentalt frisk politiker som utsätter sitt lands befolkning att bli förtahandsmål för ett kärnvapenanfall genom att placera kärnvapen på sitt territorium avsedda att använda på ett grannland.
Framförallt när det land som kontrollerar kärnvapnen befinner sig på behörigt avstånd från den inledande konflikten och som eventuellt inbillar sig att det skall begränsas till taktiska kärnvapen.
Det börjar att gå åt helvete för långt, dags att ställa dessa NATO lakejer mot väggen.
Det räcker nu! Dags att vakna upp, det håller på att spåra ur fullständigt.
Finländarna själva skulle behöva göra ett nedslag här på globalpolitics
Jag tänker på det ni Finlandsinitierade skriver och associerar efter Anderssons kommentar till att det tycks vara så populärt med filmer om zombies och människor som är vampyrer.
Jag ser aldrig på sånt (utom den gamla Doktor Mabuse) utan jag zappar förbi och ser beskrivningen.
Det känns som om det avspeglar något aktuellt psykologiskt fenomen.
SVT Nyheter idag: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/uppgift-finland-berett-att-forvara-karnvapen-pa-sitt-territorium
Där står det bl.a. att tidningen ”Iltalehti skriver att utrikes- och säkerhetspolitiska källor uppger att Sverige inte heller kommer att villkora sitt Natomedlemskap med några begränsningar när det gäller införande av kärnvapen.”
Det är väl precis vad vi misstänkt hela tiden, alltså L__DSFÖRR_DERI.
Det blir allt mer angeläget att stoppa skurkstaten USA och ställa de ansvariga inför en ny Nürnberg rättegång. Sedan kan vi bara hoppas att det kan göras innan USA startar WW3.
Zuesse artikel gör ett bra jobb med att förklara varför missilförsvar inte är ett defensivt vapen utan en integrerad del i ett offensivt nukleärt förstaslag. Den ”vinnbara” varianten av ett kärnvapenkrig utan avskräckande vedergällning handlar inte om vem som skjuter sist utan om vem som skjuter först, väldigt instabilt, undergången blir en tidsfråga.
Den spelteoretiska determinism som sägs styra såna processer vilar på antaganden om uppfattad egennytta hos parterna men både ”egen” och ”nytta” är knutna till identitet och abstrakta begrepp som nationell egennytta kan vägas mot kabaler med andra intressen, gen. Jack D. Rippers förgiftade kroppsvätskor eller hela befolkningar konditionerade till den typ av korttänkthet Zuesse beskriver med termen ”one-move-ahead-limit”.
”The cardinal rule in the deception-professions is therefore, first, to find people with the desired prejudices, and then to play them as that, with one-move-ahead-limit sales-pitches, which are directed to precisely those prejudices.”
”Västerlandet har ingen bild av framtiden utan en bild av döden.” –Sergey Glazyev (via Vivianne Månsson)
Ett realistiskt perspektiv i slutet på en livscykel, det är också nihilistiskt och själlöst materialistiskt, ego utan nytta.
“If you do not change direction, you may end up where you are heading.” ∼Lao Tzu
Sverige är genom sina nätverkade Patriot batterier med PAC-3 MSE missiler en integrerad i det Amerikanska missilförsvaret.
https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/materiel-och-teknik/mark/luftvarnssystem-103/
Utan att vara bestyckade med kärnvapen utgör missilerna ett strategiskt hot mot Ryssland, logiken är som följer:
”the sort of missile defenses that the United States might plausibly deploy would be valuable primarily in an offensive context, not a defensive one — as an adjunct to a U.S. first-strike capability, not as a standalone shield. If the United States launched a nuclear attack against Russia (or China), the targeted country would be left with a tiny surviving arsenal — if any at all. At that point, even a relatively modest or inefficient missile-defense system might well be enough to protect against any retaliatory strikes, because the devastated enemy would have so few warheads and decoys left.”
https://archive.ph/r2srF
Missilförsvar i den kapaciteten är ett hot mot förmågan till vedergällning och rubbar maktbalansen byggd på doktrinen om ömsesidig utplåning. För att behålla en trovärdig avskräckande förmåga måste Ryssland kunna visa att de vid en Amerikansk överraskningsattack fortfarande har kapacitet att slå ut land och sjöbaserade missilförsvarsenheter innan de vedergäller med sina kvarvarande missiler.
Det gör missilförsvar till primära mål, det finns inte någon marginal för misslyckande, alltså taktiska kärnvapen.
Det paradoxala inträffar då att ju intensivare hotet om en rysk kärnvapenattack mot Sverige för att slå ut Hultqvists missilförsvar är, desto säkrare är vi.
Det följer då logiskt att det ligger i vårt intresse att möjliggöra och förenkla en sådan attack så att ”freden” kan säkras under ett ryskt kärnvapenparaply.
Alternativet till att inte i alla lägen hålla en attackvektor öppen för omedelbar destruktion av missilbatterierna är risken för ett amerikanskt förstaslag, dvs tusentals kärnvapenexplosioner i vårt närområde.
Det kan invändas att premisserna är annorlunda eftersom Ryssarna har placerat ballistiska missiler på mobila enheter och att det finns andra förmågor till vedergällning samt faktorerna Kina, Nord Korea och BRICS men om Glazyevs bedömning delas av ryska beslutsfattare så blir ju utgångspunkten ändå att avskräckning inte längre spelar någon roll för väst.
Kanske vore effektivare att rikta vedergällningen mot Israel eller Nya Zeeland där miljardärerna har sina bunkrar, folk som både har överlevnadsvilja och ett visst inflytande i processen.
Korrigering. Patriot PAC-3 MSE har använts i THAAD för att skjuta ner interkontinentala missiler i terminalfasen men måste ju då befinna sig i närheten av amerikanskt territorium eftersom det är där vedergällningen hamnar. De svenska patriot batterierna har inte räckvidd att nå ryska interkontinentala robotar och kan därför inte påstås utgöra ett hot mot den strategiska maktbalansen. Pinsamt, ber om ursäkt. Anders får gärna ta bort kommentaren.