När Donald Trump införde en rad tullar på kinesiska varor för drygt fem år sedan var Joe Biden bland hans hårdaste kritiker. Trump, sade han, ” krossade ” amerikanska bönder, arbetare och konsumenter genom att släppa lös ett ”oansvarigt handelskrig”, och han lovade att vända denna ”sanslösa politik”. Men när Biden väl hade makten gjorde han raka motsatsen: han förstärkte faktiskt Trumps protektionistiska politik och inledde ”ett fullständigt ekonomiskt krig mot Kina.”

Förra veckan eskalerade kriget till nära nukleära nivåer när Vita huset tillkännagav massiva tullhöjningar på en rad kinesiska importer – inklusive 25 % på stål och aluminium, 50 % på halvledare och solpaneler och svindlande 100 % på elfordon ( elbilar). Detta drag, säger de, är ett svar på ”Kinas orättvisa handelsmetoder.” USA anklagar Peking för att använda rejäla statliga subventioner för att översvämma globala marknader med artificiellt lågkostnadsexport. Genom att införa sina extrema importtullar hoppas USA skapa ”lika villkor i branscher som är avgörande för vår framtid” och ”säkerställa att Amerika leder världen” inom dessa sektorer.

Det är ganska ironiskt att Biden försöker ”jämna spelplanen” genom att omfamna liknande taktik som används av Peking. Hans administrations mycket uppmärksammade inflationsreducerande lag inkluderar nästan 400 miljarder dollar i subventioner (genom bidrag, lån och skattelättnader) som syftar till att få den amerikanska cleantech-sektorn att växa. Så Bidens försök att framställa Kina som en oseriös nation som använder ”icke-marknadspraxis” för att ”rigga systemet” verkar drivas av rädsla för att de kinesiska subventionerna riskerar att upphäva effekterna av USA:s egna subventioner.

USA:s finansminister Janet Yellen erkände mycket när hon sa att ”Kina verkligen inte följer reglerna i den meningen att de har enorma subventioner inom kritiska områden av avancerad tillverkning” och ”[Biden] vill se till att den stimulans som ges genom inflationsreduktionslagen stöder de industrierna”. Hon verkade lyckligt omedveten om den motsägelsefulla karaktären i hennes eget uttalande, knappt dold av dubbelspråk: Kina ”subventionerar” sina industrier (dåliga), medan USA ”stödjer” dem (bra).

Men idén om Amerika som en bastion för den fria marknaden, vars företag nådde global framgång helt enkelt genom att förlita sig på kapitalismens väsen och den rena påhittigheten hos garageuppfinnare à la Steve Jobs, är till stor del en myt. Alla vet att Silicon Valleys omvandling till en härd för innovation, och den efterföljande uppgången av den amerikanska teknikindustrin, möjliggjordes tack vare massiv finansiering från den amerikanska regeringen och militären under det kalla kriget. Elon Musk är bara den senaste i raden av förment egentillverkade garageuppfinnare som i verkligheten har byggt upp sitt teknikimperium med hjälp av miljarder dollar i amerikanska statliga subventioner. Bara förra året fick Tesla 7,5 miljarder dollar från den amerikanska regeringen. (Tesla har som bekant också haft stor nytta av den norska statens subventioner etc.)

Kina gör egentligen inget annorlunda än vad USA alltid har gjort. Men USA är upprört eftersom Kina vinner. Och efter att ha antagit rollen som ”frihandelsförsvarare”, anklagar Biden-administrationen den för att ”hindra den normala funktionen av globala industri- och leveranskedjor”, medan Peking tvingar USA att inta en allt mer protektionistisk hållning.

Denna speciella rollomkastning är karakteristisk för det betydande globala ekonomiska och geopolitiska maktskiftet som pågår. ”Frihandel” tenderar i allmänhet att gynna den dominerande ekonomiska makten, på bekostnad av svagare ekonomier.

Det är ingen slump att USA började predika ”frihandel” först efter att de uppnått ekonomisk dominans i mitten av 1900-talet, efter att ha tillgripit kraftigt protektionistiska åtgärder för att stödja sina tillverkningssektorer, precis som Storbritannien hade gjort innan det.

Men Kina har sedan dess överträffat USA som världens tillverkningskraftverk – och har nu klättrat hela vägen till toppen av värdekedjan. USA:s omfamning av protektionism är därför ett erkännande av svaghet, eftersom det är förpassat till icke-längre-hegemonisk status. I detta avseende är det vettigt för USA att inte vilja vara helt beroende av Kina i allt mer kritiska tillverkningssektorer, och att bygga upp sin egen cleantech industriella bas.

För att stärka denna industri har USA försökt odla en inhemsk försörjningskedja genom en blandning av skattelättnader och avgifter i över ett decennium – men hittills har det misslyckats totalt. Som den franske entreprenören och politiska kommentatorn Arnaud Bertrand noterade , medan tullarna avsevärt minskade antalet kinesiska solpaneler som kom till USA (med en minskning på 86 % under perioden 2012-2020), medförde miljarder i subventioner, från först Obama och sedan Biden, inte till någon revitalisering av den amerikanska solenergiindustrin.

Tvärtom, USA:s globala marknadsandel av solenergiindustrin har minskat avsevärt sedan de ursprungliga tullarna lades på kinesiska solpaneler – från 9 % 2010 till 2 % idag. Samtidigt ökade Kinas andel av denna industri från 59 % till 78 %. Det finns ingen anledning att tro att den senaste tullhöjningen kommer att vända denna trend. Det finns ännu mindre hopp om att de ska bidra till att stimulera en inhemsk elbilsindustri. (EV = elfordon, elfordon, etc.)

Det finns också en catch-22-situation på spel här. För genom att avskärma amerikanska biltillverkare mot kinesisk konkurrens kommer sannolikt all utveckling att hindras. Men utan tullarna kommer amerikanska biltillverkare att kämpa för att överleva årtiondet sedan amerikanska bilar kostar mellan det dubbla och tredubbla deras kinesiska motsvarighet. Så regeringen kan på konstgjord väg stödja den amerikanska bilindustrin i några år till, på de amerikanska konsumenternas bekostnad – men genom att göra det försenar det bara industrins död, det räddar den inte.

Tanken att tullarna kommer att hjälpa USA att ”leda världen” i denna eller andra sektorer där Kina redan kontrollerar större delen av den globala marknadsandelen – som stål, aluminium och elbilar – är ekonomisk analfabetism. Särskilt när man betänker att den amerikanska marknaden står för en relativt liten andel av den kinesiska globala försäljningen, och att USA:s sjunkande globala status gör att man inte längre kan påtvinga andra länder sin vilja. USA kommer att ha tur om det kan få sina imperialistiska vasaller i Europa och Asien att komma med på sitt kortsiktiga handelskrig.

Faktum är att Bidens stöd till  elbilar ytterligare försvagar USA:s redan sönderfallande status som kraftpaket. EU:s medlemsländer med stor anknytning till Kinas bilindustri, som Tyskland och Sverige, har framfört sina invändningar – och de uttryckt sin ovilja att följa USA, eller att överhuvudtaget införa tullar på import. – Vi vill inte avsluta den globala handeln, det är en dum idé, säger Sveriges statsminister Ulf Kristersson. ”Strafftullar som en lösning som passar alla är inte en bra idé för importerande och exporterande länder”.

När vi tar hänsyn till de typer av teknologier som tarifferna riktar sig till är optiken ännu värre för Biden. I åratal har han framställt sig själv som en förkämpe för klimatpolitiken och betonat behovet av att gå mot lågutsläppsteknologier, ett av de uttalade målen i inflationsreduktionslagen. Ändå försöker han nu straffa Kina för att ha lyckats producera prisvärd grön teknik, inklusive elbilar, som kan ladda världens nästa industriella revolution i turbo. Kina har faktiskt kunnat uppnå häpnadsväckande resultat inom denna sektor, till stor del för att landet har anammat mycket mer ambitiös grön industripolitik än västvärlden. Dessutom riskerar Bidens införande av dessa tariffer att förhindra införandet av lågutsläppsteknologier bland amerikanska företag och konsumenter – och därmed hindra USA:s egna klimatmål. Det är ett rörigt självmål.

De som är skeptiska till behovet av klimatpolitik tycker nog inte att det är någon stor grej. Men det är en stor sak för många människor – särskilt Biden-väljare. Och denna politik, även om den sannolikt syftar till att stötta presidenten genom att visa väljarna att han är hård mot Kina, skulle kunna fjärma många av dessa väljare.

Ekonomen Dani Rodrik fångade känslorna hos många i det progressiva lägret när han sa: ”Höj tullen om du måste, men de moraliska, ekonomiska och miljömässiga argumenten tillhör dem som subventionerar gröna produkter, inte till dem som vill beskatta dem .” Man behöver inte hålla med honom för att förstå den enorma politiska chansning Biden har tagit genom att förklara ett fullständigt handelskrig mot Kina, vars oavsiktliga konsekvenser kan kosta honom hans presidentskap och sätta den sista spiken i kistan för USA:s status som ett globalt kraftpaket.