Bill Gates älsklingsförfattare och Anders Hansens expert – Steve Pinker – vad tycker han?

I kvälls-serien ”Aktuella artiklar för ett år sedan och idag” återpubliceras denna artikel om Steve Pinker, som fick framträda i Anders Hansens intressanta TV-program sommaren 2019.

Denna publicering innebär ingen kritik mot den senaste TV-serien med Anders Hansen – har inte sett den. Steve Pinker är fortfarande en inflytelserik debattör med sin världsbild, som det finns skäl att bedöma sakligt och kritiskt som alltid.

Bill Gates älsklingsförfattare – Steve Pinker – vad tycker han?

Detta är en artikel av Jeremy Lent med titeln ”Steven Pinker’s ideas are fatally flawed. These eight graphs show why.
(Steven Pinkers idéer är mycket bristfälliga. Åtta grafer visar varför.) Steven Pinker’s ideas are fatally flawed. These eight graphs show why.

I sin världsuppfattning, och sitt inflytande, påminner Steve Pinker en hel del om Hans Rosling. Bill Gates har för resten lovordat bådas böcker.

I boken Enlightenment Now: The Case for Reason, Science, Humanism, and Progress (Upplysning nu: Förnuft, vetenskap, humanism och framsteg) hävdar Steven Pinker att mänskligheten aldrig har haft det så bra som ett resultat av värderingar som han tillskriver den europeiska Upplysningen av 1700-talet. Han kritiserar dem som fokuserar på vad som är fel med världens nuvarande tillstånd som pessimister som bara hjälper till att uppmuntra regressiva reaktionärer.

I stället förhärligar han den dominerande neoliberala, teknokratiska strategin för att lösa världens problem som den enda som har verkat bra i det förflutna och kommer att fortsätta att leda mänskligheten på sin nuvarande triumferande väg. Hans bok har medfört starka reaktioner, både positiva och negativa. På den ena sidan har Bill Gates sagt att ”Det är min nya favoritbok genom tiderna.”

Å andra sidan har Pinker blivit starkt kritiserad av ett brett spektrum av ledande tänkare för att skriva en förenklad, osammanhängande plädering för den dominerande världsordningen. John Gray, i New Statesman, kallar det ”pinsamt” och ”svagt”; David Bell, som skriver i The Nation, ser det som en ”dogmatisk bok som ger en alltför förenklad och alltför optimistisk syn på mänsklig historia”; och George Monbiot, kritiserar den i The Guardian för att dåligt vetenskapligt tänkande förolämpar Upplysningen som han säger sig försvara. (Monbiot rekommenderar min bok, The Patterning Instinct, istället.)

Med tanke på allt detta kan man undra vad som finns att tillägga? Efter att ha läst hans bok noggrant anser jag att det är väldigt viktigt att kritisera Pinker för några farligt felaktiga argument han presenterar. Pinker är trots allt en inflytelserik intellektuell, förtjust i världens mest ledare, framträdde på WEF i Davos och har blivit utnämnd i Time Magazine till en av ”100 mest inflytelserika människor i världen idag”. Då hans arbete erbjuder ett intellektuellt stöd för många i eliten att fortsätta en verksamhet som strider mot mänsklighetens bästa behövs ett detaljerat och strikt svar. Denna diskussion behövs särskilt eftersom framsteg/progress enligt min mening är en av de viktigaste begreppen i vår tid. Jag ser mig själv, i vanligt språk, som en progressiv.

I november 2017 gav över femton tusen forskare från 184 länder en skarp varning till mänskligheten. På grund av vår överkonsumtion av världens resurser förklarade de att vi står inför ”utbrett elände och katastrofal förlust av biologisk mångfald”.

Figur 1 visar tre grafer från forskarnas varning till mänskligheten. De presenterade nio viktiga diagram och en noggrant formulerad, omfattande analys som visar att människans påverkan på jordens biologiska system på en mängd fronter ökar i en ohållbar takt. Tre av dessa alarmerande diagram visas här: ökningen av koldioxidutsläpp; minskningen av tillgänglig sötvatten; och ökningen av antalet havsdödsområden från gödselmedel.Detta var inte den första varningen.

Tjugofem år tidigare, 1992, skickade 1700 forskare (inklusive de flesta levande Nobelpristagare) en liknande varning till regeringsledare runt om i världen och krävde ett erkännande av jordens bräcklighet och en ny etik som uppstod av att ”vi har bara en livbåt”. Nuvarande diagram visar starkt hur lite världen har uppmärksammat denna varning sedan 1992. Sammanfattningsvis illustrerar dessa grafer att vår civilisation konsumerar jordens resurser snabbare än de kan kompletteras, i strävan efter materiella framsteg.

Överskott är särskilt farligt på grund av dess relativt långsamma återkopplingsslingor: Pinker hävdar att han respekterar vetenskapen, men han ignorerar femton tusen forskares desperata varning till mänskligheten. När Pinker blir seriös främjar han Ecomodernism som lösningen: en neoliberal, teknokratisk tro på att en kombination av marknadsbaserade lösningar och tekniska lösningar kommer att lösa alla ekologiska problem magiskt. Detta misslyckas dock med att ta hänsyn till de strukturella drivkrafterna för överskridande: en tillväxtbaserad global ekonomi beroende av ständigt ökad intäktsgenerering av naturresurser och mänsklig verksamhet. Utan att ändra strukturen är överskridande oundviklig. Transnationella företag, som för närvarande utgör nittionio av världens hundra största ekonomier, drivs endast genom att öka kortsiktigt finansiellt värde för sina aktieägare, oavsett den långsiktiga påverkan på mänskligheten.

Faktum är att tills en omedelbar kollaps av civilisationen i sig kommer ökade ekologiska katastrofer sannolikt att öka BNP i de utvecklade länderna, även om de i mindre utvecklade regioner drabbas av svåra konsekvenser. Grafer 2 och 3: Framsteg för vem? Vilket leder oss till en annan grundläggande fråga om Pinkers synsätt: Vem får faktiskt att njuta av framstegen? Mycket av hans bok ägnas åt grafer som visar världens framsteg i kvalitet i livet för mänskligheten som helhet. Men några av hans felaktigheter är talande. På ett ställe förklarar Pinker att ”humanismen utesluter inte att djur har det bra, men den här boken fokuserar på mänsklighetens välfärd.” Det är bekvämt, för att alla icke-mänskliga djur kanske inte håller med om att det förflutna sextio år har blivit en period av blomstrande. Faktum är att medan världens BNP har ökat 22-faldigt sedan 1970, har ett utdöende skett av de varelser som vi delar jorden med.

Som framgår av Figur 2 har ryggradsdjur minskat med 58% och en chockerande 81% minskning av djurpopulationer i sötvattensystem. För varje fem fåglar eller fiskar som fanns i en flod eller sjö 1970, finns det bara en kvar.Figur 2: Reducering i överflöd i globala arter sedan 1970. Källa: WWF Living Plant Report, 2016. Men vi behöver inte titta utanför mänskligheten för Pinkers selektiva syn på framsteg.

Han är glad att berätta för oss att ”rasistiskt våld mot afroamerikaner … minskat under 1900-talet det sedan.” Det som han avstår att rapportera är den drastiska ökningen av fängelsestrafferna för afroamerikaner under samma period (figur 3). En afroamerikansk man löper nu sex gånger större risk att arresteras än en vit man. ,Rsistiskt våld mot afroamerikaner har inte har minskat alls, som Pinker menar. Istället har den blivit institutionaliserad i USA: s nationella politik.

Figur 3: Historiska data om fängelsevistelser för afroamerikaner. Källa: Washington Post.

Lyfter tidvattnet alla båstar?

Lyfter stigande tidvatten alla båtar? Detta visar oss på en av de avgörande felen i Pinkers övergripande analys. En av de stora neoliberala myterna från de senaste decennierna är att ”stigande tidvattnet lyfter alla båtarna” Detta var argumentet som användes av de politiker som inledde neoliberal laissez-faire-ekonomin, Ronald Reagan och Margaret Thatcher för att minska skatter, privatisera industrier och minska offentliga tjänster med målet att öka den ekonomiska tillväxten.

Pinker presenterar två nyckelpunkter här. För det första hävdar han att ”ojämlikhet i inkomst är inte en grundläggande komponent i välbefinnande”, som pekar på den senaste forskningen att människor accepterar olika fördelar för andra beroende på deras ansträngningar och skicklighet. Men som Pinker själv erkänner, har människor en kraftfull disposition mot rättvisa. De vill känna att de, om de arbetar flitigt, kan vara lika framgångsrika som någon annan baserat på vad de gör, inte på vilken familj de är födda i eller vad deras hudfärg råkar vara.

Mer jämställda samhällen är också hälsosammare, vilket är ett faktum som påtagligt saknas av den nuvarande ekonomiska modellen, där skillnaden mellan rika och fattiga har blivit så enorma att de sex rikaste männen i världen (inklusive Pinkers goda vän, Bill Gates) nu äger lika mycket rikedom som hela bottenhalvdelen av världens befolkning. Pinkers andra punkt är argumentet ökning av BNP sträcker sig till alla, vilket han utsträcker sig till den globala ekonomin.

Här berättar han med glädje historien om hur Branko Milanović, en ledande ex-World Bank-ekonom, analys av inkomständringar per procent världen över under den tjugoåriga perioden 1988-2008 och upptäckte något som blev allmänt känt som ”Elephant Graph”. Eftersom dess form liknade en elefants profil med en upphöjd kropp. I motsats till populär övertygelse om stigande global ojämlikhet såg det ut att medan de högsta 1% faktiskt fick mer än sin andel av inkomsterna, så hade de med låg inkomst ökat lika mycket procentuellt. Det verkade bara vara medelklassen i rika länder som hade misslyckats. Denna graf är dock praktiskt taget meningslös eftersom den beräknar tillväxten som en procent av de brett divergerande inkomstnivåerna. Jämför en VD i Silicon Valley som tjänar 200 000 US Dollar år med en av de tre miljarderna som lever på 2,50 dollar per dag eller mindre. Om VD får 10% löneförhoppning kan hen använda $ 20.000 för att köpa en ny bil till sin tonårsdotter.

Samtidigt skulle samma ökning med 10% öka tillgångarna maximalt 25 cent per dag till var och en av de tre miljarderna. I diagram 4 visar Oxfams ekonom Mujeed Jamaldeen den ursprungliga ”Elephant Graph” (blå linje) i motsats till förändringar i absoluta inkomstnivåer (grön linje). Skillnaden är stor. Elefantgrafen döljer elegant det faktum att personerna i de rikaste 1% upplevde nästan 65 gånger den absoluta inkomsttillväxten som den fattigaste hälften av världens befolkning. Ojämlikheten minskar i själva verket inte alls, men ökar extremt snabbt. Jamaldeen har beräknat att det med nuvarande förutsättningar skulle det ta över 250 år för de fattigaste 10 procentens inkomst att nå den globala genomsnittliga inkomsten på 11 dollar per dag. (Slut första hälften av artikeln).

* Jag hoppas att snart hinna översätta och presentera andra delen av den långa artikeln. Den som vill kan läsa resten på engelska. Steven Pinker’s ideas are fatally flawed. These eight graphs show why.

Relaterat.
Tung kritik mot Hans Roslings världsbild
Det vansinniga “Business as usual” – om vännen Hans Roslings glättiga världsbild.
Det vansinniga “Business as usual” – om Hans Roslings glättiga världsbild. Del 2.