Blinken tar hyckleriet om pressfrihet till en ny och tidigare okänd nivå

14 maj, 2021

Denna artikeln 9 maj av den kände juristen och journalisten Glenn Greenwald har översatts av Rolf Nilsson.

Glenn Greenwald, 2014. Foto: David dos Dantos. Licens: CC BY 3.0, Wikimedia

Blinken tar hyckleriet om pressfrihet till en ny och tidigare okänd nivå

Utrikesminister Antony Blinken satte ett nytt rekord.

Hur kan man låtsas vara arg på attacker mot den fria pressen, samtidigt som man håller Assange fängslad som straff för hans livsviktiga avslöjanden om amerikanska tjänstemän?

På sin världsturné, där han håller moraliskt rättfärdiga straffpredikningar till världen, proklamerade utrikesminister Antony Blinken på torsdagen – i en predikan som du måste höra för att tro på den – att få saker är mer heliga i en demokrati än ”oberoende journalistik”. Till Radio Free Europe hyllade Blinken den internationella pressfrihetsdagen; hävdade att ”USA står starkt med oberoende journalistik”; förklarade att ”grunden för ett demokratiskt system” innebär ”att hålla ledarna ansvariga” och ”informera medborgarna”; och han varnar för att ”länder som vägrar pressfrihet är länder som inte har mycket förtroende för sig själva eller sitt system.”

Det retoriska körsbäret på kakan kom när han ställde denna fråga: ”Vad är det att vara rädd för, att informera folket och hålla ledarna ansvariga?” Utrikesministern gav sedan detta löfte: ”Varhelst journalistik och pressfrihet hotas kommer vi att stå tillsammans med journalisterna och med den friheten.” Eftersom jag vet att jag skulle ha varit extremt skeptisk om någon hade sagt till mig att dessa ord just hade lämnat Blinkens mun, ger jag dig här den oredigerade videon på en minut och femtio sekunder, där han säger exakt detta:

Att Biden-administrationen har en så stark tro på det heliga i oberoende journalistik och på ett självuppoffrande sätt kommer att försvara den varhelst som den kan vara hotad, borde troligen komma som en stor överraskning för många, många människor. Bland dessa är Julian Assange, grundaren av WikiLeaks och den som var ansvarig för att publicera fler topphistorier om de amerikanska högsta tjänstemännens agerande, än i stort sett alla journalister, anställda i amerikansk bolagsmedia, tillsammans.

Idag hålls Assange i en cell i det brittiska toppsäkra Belmarsh-fängelset, för Biden-administrationen försöker inte bara att få honom utlämnad för att åtalas för att ha publicerat dokument som är pinsamma för den amerikanska regeringen, men har också överklagat en brittisk domares beslut i januari att avslå begäran om utlämning. Biden-administrationen gör allt detta, skriver tidningen New York Times, trots att ”grupper för mänskliga rättigheter och medborgerliga rättigheter har bett [administrationen] att ge upp försöket att åtala Mr. Assange, med argumentet att fallet kommer … att kunna skapa ett prejudikat som utgör ett allvarligt hot mot pressfriheten” – pressfrihet, exakt det värde som Blinken just med all rätt tillbringade en vecka med att hylla och lova att stödja.

Julian Assange utgör en anklagelse mot stora delar av de västerländska media- och journalisterna för dubbla måttstockar och underlåtenhetssynder.

Det var Trumps Justitiedepartement som lade fram dessa anklagelser mot Assange efter att dåvarande CIA-chefen Mike Pompeo i ett tal 2017 hävdade att WikiLeaks länge hade ”gjort gällande att friheterna i USA:s First Amendment skyddade dem från rättvisa” och varnade sedan: ”de kanske har trott så, men de har fel.” Pompeo tillade – åberopande mentaliteten hos alla stater som förföljer och fängslar dem som faktiskt rapporterar om dem – att ”att ge [WikiLeaks] handlingsutrymme för att krossa oss med orättmätigt tillägnade hemligheter är en förvrängning av vad vår stora konstitution står för. Det är slut med det nu.”

Men som med så mycket annat av Trumps politik för pressfrihet – från att försvara Trump-administrationens användning av fullmakter för att få tillgång till journalisters telefonaktiviteter, till att kräva att Edward Snowden hålls i exil, till att hålla Reality Winner och Daniel Hale fängslade – har topptjänstemän under Biden länge varit helt på samma linje när det gäller förföljelsen av Assange. Ja, de har lett kampen för att förstöra grundläggande pressfriheter, inte bara för WikiLeaks utan för journalister i allmänhet.

Det var Joe Biden som kallade Assange för en ”högteknologisk terrorist” 2010. Det var Obama-administrationen som samlade en årslång ’Grand jury’ för att försöka att lagföra Assange. Det var senator Dianne Feinstein (demokrat i Kalifornien) som var angelägen om att lagföra Assange enligt spionagelagen flera år innan Trump blev vald till president. Och det var Blinkens kollega i Obamas National security team, Hillary Clinton, som hyllade justitiedepartementet för deras förföljelse av Assange. Allt detta var avsett som straff för Assanges avslöjanden av uppenbart felaktiga handlingar av den amerikanska regeringen och deras allierade och oppositionsregeringar runt om i världen.

Hur kan man åka världen runt och låtsas vara arg över andra länders förföljelser av oberoende journalister, när man själv är en nyckelperson i den administration som arbetar mer än någon annan för att förstöra en av de viktigaste oberoende journalisterna vi har haft på decennier? Ja, som många journalister varnade vid den tiden, var det få, om ens några, administrationer i USA:s historia som var så fientliga mot grundläggande pressfriheter som Obama-administrationen, där Blinken tidigare arbetade, inklusive åtal mot dubbelt så många journalistiska källor enligt spioneri-lagar, som alla tidigare administrationer tillsammans.

2013, medan Blinken var en högt uppsatt tjänsteman vid utrikesdepartementet, gjorde Committee to Protect Journalists något mycket sällsynt – de utfärdade en rapport som varnade för en epidemi av regeringsattacker mot pressfrihet och sa: ”I Obama-administrationens Washington blir statliga tjänstemän mer och mer rädda för att prata med pressen.” Tidningen The New Yorkers reporter, Jane Mayer, sa om Obama-administrationens pressfrihetsattacker: ”Det är ett stort hinder för journalistik, och som om kylan inte är tillräckligt stark, är det mer som att frysa hela processen till stillastående.” James Goodale, advokat för New York Times under tidningens kamp på 1970-talet för att publicera Pentagon papers, varnade för att ”President Obama kommer med säkerhet att överträffa Richard Nixon som den värsta presidenten genom tiderna när det gäller frågor om nationell säkerhet och pressfrihet .”

Till och med den specifika ”pressfrihetsattack” som Blinken hänvisade till i videointervjun – nämligen Rysslands senaste krav på att mediekanaler med band till utländska regeringar, t.ex. Radio Free Europe, registrerar sig som ”utländska agenter” hos den ryska regeringen och betalar böter om de inte gör det – är något som Blinken och hans kamrater har använt mot andra i flera år.

Faktum är att Ryssland svarade på det tidigare kravet från USA’s regering att RT och andra ryska nyhetsbyråer bör registrera sig som ”utländska agenter” i USA, liksom Biden-administrationens eskalerade attacker förra månaden på nyhetsbyråer, som de hävdar fungerar som propagandagenter för Kreml.

Det är inte precis något nytt att USA håller lektioner som resten av världen betraktar som fullständiga farser. År 2015 struttade dåvarande president Obama runt Indien och höll föreläsningar om vikten av mänskliga rättigheter, bara för att förkorta sitt besök för att flyga till Saudiarabien, där han mötte upp med flera av USA’s topptjänstemän för att hylla den saudiska kungen Abdullah, deras gamla nära och mest förtryckande allierade, vars totalitära regim Obama gjorde så mycket för att stärka.

Men att resa världen runt förklädd som förkämpe för pressfrihet och oberoende journalisters rättigheter, samtidigt som man arbetar för att förlänga fängslandet av en av dem som är ansvarig för många av de viktigaste journalistiska avslöjandena i denna generation, utöver det decennium som han redan har avtjänat, det är en helt ny nivå av bedrägeri. Ordet ”hyckleri” räcker inte för att fånga den fega falskheten bakom Blinkens hållning.

Det är alltid lätt – och billigt – att fördöma dina fienders kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Det är mycket svårare – men mycket mer meningsfullt – att följa dessa principer även när det gäller dina egna dissidenter. Blinken, som så många före honom på Foggy Bottom-kontoret (Utrikesdepartementets kvarter i Washington, ö.a.), excellerar i teatraliska framträdanden gällande det förstnämnda, men misslyckas gruvligen i det senare.