Den här rapporten kommer från den flitige bokläsaren Ulf Karlström. Den bygger på en artikel av Maria Jelmini på Svenska Dagbladet om boken Genusdoktrinen
Maria Jelminis artikel återpubliceras efter Ulf Karlströms artikel.
Bra kritik av vänsterflum, men även luftande av högerideologi
Bokförlaget Fri Tanke gav i våras ut boken Genusdoktrinen, skriven av Ivar Arp, ledar- skribent på SvD, och Anna-Karin Wyndhamn, doktor i pedagogik, Gbg Universitet. Boken tar sin utgångspunkt i ett regeringsbeslut 2016, att Universitet och Högskolor skall göras könsmässigt mer jämlika. Ansvarig blev i första omgången Nationella sekretariatet för genusforskning, vid vilken Wyndhamn arbetade under en period. Ett stort antal märkliga ”fall” bygger på hennes dagboksanteckningar från Sekretariatet. Arpi skrev hösten 2017 ett antal ledare/artiklar i SvD om regeringsbeslutet och hur det började genomföras. Boken är en utvidgning av artiklarna och med Wyndhamn som medförfattare.
Skriften har blivit både recenserad och kommenterarad, t ex SvD och Universitetsläraren 1/6, DN 16/6 av Nina Björk och i en intervju med författarna av journalisten Maria Jelmini i SvD 15/6. Man behöver bara bläddra lite gran på diverse sociala media för inse att fält som genusfrågan och genusforskning – milt sagt – utgör minerad mark.
Varför är det så? Det finns flera orsaker och den första, självklara förklaringen att är män dominerar på Universitet och Högskolor. Jelmini anger att ”29 procent av professorerna är kvinnor, [och] där runt 70 procent av alla forskningsmedel går till män”. Jag har ingen kunskap i frågan, men uppgiften låter rimlig. Andra förklaringar är mer politiska/partipolitiska, och i så måtto mer intressanta. Ivar Arpi är konservativ, ”obundet moderat” och brinner självklart för att torgföra sin syn.
Vissa borgerliga och/eller ”scientistiska” kretsar har varit pigga att föra fram seriös kritik mot postmodernismen, trots att framälskandet av ideologin skedde inom fransk, akademiskt höger (”de nya filosoferna”). Jag har på Global Politics skrivit ett antal artiklar om detta fenomen. Boken Genusdoktrinen beskriver förtjänstfullt den postmoderna tankesörjan, med flera exempel, och tillskriver ”vänstern” orsaken för dessa tingens eländiga tillstånd. Den anklagelsen är inte fel, även om den – som generalisering – missar målet.
Marxister t ex ansluter sig inte till den synen.
Postmodernismen, och hela svansen av ”-ismer” – strukturalism, postkolonial osv omfamnas däremot av akademiska ämnesområden som litteratur och samhällsvetenskap, speciellt inom forskningsfält som feministisk teori, genusvetenskap, identitets- och migrationsteori.
Boken berör inte den omständigheten att regeringen påstår sig driva en ”feministiskt utrikespolitik”. Vad den består i är ytterst oklart såvida man inte rakt av kallar det ”retorisk tankefigur”, kort sagt floskler. Ann Linde har baxat utrikespolitiken åt höger och framstår alltmer som en stor EU-kramare. Hultqvist har lyckats baxa igenom värdlandsavtalet med NATO, köp av Patriotmissiler från USA och stoppa Sveriges ratificering av FN-konventionen mot kärnvapen. Ordet feminism tycks kunna brukas och missbrukas till det mesta, varför man bör vara återhållsam med beteckningen.
Arpis & Wyndhamns exempel på dumheter från Sekretariatet och de akademiska förvaltningarnas sida är ytterst belastande för dessa. Jag kan inte avgöra om exemplen är representativa, men bara förekomsten av dem tycks mig som mer än ”olycksfall i arbetet”.
– – – Vetenskap vid universitet bör betraktas som en kamp mellan privilegierade resp underprivilegierade grupper
– — Objektiva fakta ses som problematiska, och man bör ifrågasätta synsättet
– — Språket konstruerar verkligheten och inte det motsatta, som vanligen anses råda
– — Rädsla för ”obekväm kunskap” är en vanlig orsak bland forskare att inte ”lyfta” vissa frågeställningar, t ex genusfrågor.
– — Felaktiga tankar (tankebrott) inom t ex genusforskning behöver inte bemötas; det tas för givet att de beror på psykiska dispositioner.
– — En kritik av könskategorier, normkritik och ett intersektionellt perspektiv bör vara grundläggande i jämlikhetsarbetet
– — Kursplaner skall naturligtvis alltid ses över, men genusperspektiv kan slå helt fel. Filosofiska institutionen i Lund övergav det filosofihistoriskt betydelsefulla utbytet mellan David Hume och Immanuel Kant för att det gav en gubbig litteraturlista.
Förutom de punkter jag nämnt ovan skjuter boken kritiskt in sig på risken att genusvetenskap upphöjs till tolkningsföreträde i jämlikhetsarbetet, kön blir viktigare än meriter vid tjänstetillsättningar, och slutligen en något vag tes att universiteten politiseras, i stället för att betona den inomvetenskapliga kriterier vid utvärdering av forskning. Det innebär att författarna tar på sig mycket stora arbetsfält, och definitiv större än ramarna för en debattbok.
Jag kan dela aspekter av denna kritik, men illusionen om ”scientism”(en ”ren” och helt oberoende forskning) är störande och politiskt naiv. På 1960-talet gav sociologiprofessorn Gunnar Boalt ut boken Forskarmöda och helgongloria. Där tonade han ned föreställningen om forskningens oberoendet. Varje forskare är beroende av anslagsgivarna, sina kollegor och det aktuella forskningsfältet. Mycket mer kan sägas, men det får eventuell bli i en annan artikel.
Recensionen i Universitetsläraren pekar på att boken saluför något som skulle kunna kallas för en konspirationsteori: ”det är en ”genusdoktrin” som implementeras av ”genusagenter” med ”omsorgsfullt dold” agenda och som ”tystar all kritik”. Även om det framförs i en debattbok är det hårdraget.
Om vi i stället prövar en enklare förklaring, så kan vi säga att moden inte bara förekommer i klädbranschen, utan även inom forskningen. Ett sådant mode är framhävandet av genusperspektiv.
Kan en regering proklamera att de baserar sin utrikespolitik på feminism, så går väl mycket annat också an. Även om det är lika illa.
Relaterat.
Ulf Karlström: Kommer ”vänstern” någonsin att erkänna sitt postmoderna misstag?
Filosofins problem eller problemens filosofi – på Södertörn?
Ulf Karlström: Klass och den katastrofala nyliberalismen börjar träda fram.
Postmodernism – en inte så tjusig epok.
Den här artikeln om ”Genusdoktrinen” har publicerats av Maria Jelmini iSvenska Dagbladet .
Boken Genusdoktrinen av Wyndhamn och Arpi
Könsobalans och ojämställdhet ska rensas bort från högskolorna. Men i stället ersätts gamla räkmackor med nya och forskningen blir lidande. Det säger Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi, författarna bakom ”Genusdoktrinen”.
Den feministiska regeringen ger samtliga lärosäten i uppgift att föra in mer jämställdhet i alla delar av sin verksamhet. Vid en första anblick låter det inte så farligt.”
Så inleds ”Genusdoktrinen”, en genomgång av det jämställdhetsarbete vid svenska högskolor som regeringen 2016 gav Nationella sekretariatet för genusforskning i uppdrag att hålla i.
Men i stället för lika möjligheter för könen, har åtgärderna resulterat i nya orättvisor och forskning som blir lidande. Det är slutsatsen som författarna Anna-Karin Wyndhamn, doktor i pedagogiskt arbete, och Ivar Arpi, ledarskribent på SvD, för fram i sin nya bok.
Men i en värld där 29 procent av professorerna är kvinnor, där runt 70 procent av alla forskningsmedel går till män, finns det inte behov av att ta ett grepp?
– Det finns det all anledning att göra – men på vilket sätt? Och vilka forskningsdiscipliners resultat är relevanta att väva in? frågar Anna-Karin Wyndhamn.
Det blev de genusvetenskapliga forskningsresultaten som vägde tyngst, konstaterar författarna. Åtgärderna skulle baseras på teorier om intersektionalitet och normkritik, som förenklat innebär att man utgår från att den som tillhör normen också är den som har makt.
Men kanske fanns andra skäl till att löner, anslag och positioner var ojämlikt fördelade, än könsmaktordning och patriarkala strukturer? resonerar Arpi och Wyndhamn.
Anna-Karin Wyndhamn har under många år arbetat med jämställdhetsfrågor inom högskolan och kom till Sekretariatet för genusforskning när jämställdhetsarbetet drog igång. Hon såg jämställdhetsplanerna som högskolorna lämnade in – och vad sekretariatet tryckte på. Regeringens uppdrag var långtgående i sig, påpekar hon.
Men du anser att sekretariatet tog det längre?
– Ja, enligt min uppfattning drev de det längre än mandatet gav utrymme för. Uppdraget handlade om att skapa lika karriärmöjligheter för män och kvinnor, att skapa en jämn fördelning av forskningsmedel och motverka könsstereotypa studieval. Men det talar inte om att gå in i undervisningens innehåll.
Ändå var det just som skedde, menar Anna-Karin Wyndhamn. När hon inte kände att hon fick gehör för frågor och kritik på Sekretariatet, kontaktade hon 2017 Ivar Arpi. Resultatet blev en serie om högskolornas jämställdhetsintegrering på SvD:s ledarsidor – och senare boken ”Genusdoktrinen”.
Boken är baserad på ett 80-tal intervjuer och en mängd dokument. Den största satsningen som skribenterna fördjupat sig i är Chalmers jämställdhetsprojekt Genie, med en budget på 300 miljoner kronor. Med Genie skulle könsbalansen förbättras och den vetenskapliga kvaliteten öka.
Men resultatet blev att meritokratin försvann, menar Arpi och Wyndhamn.
– Genie handlar till stor del om att headhunta kvinnor och vika tjänster åt kvinnor, men utan att fällas för kvotering. Om en tjänst utlyses och det inte finns några kvinnliga sökande, så återgår den till institutionen, säger Ivar Arpi.
Ett liknande upplägg beskrivs vid Lunds tekniska högskola. För att öka andelen kvinnliga forskare betalar fakulteten 80 procent av kostnaden för en post-doc (en sorts tidsbegränsad forskningstjänst) om en kvinna får tjänsten – annars får institutionen ta notan.
– Man kan inte hindra män från att söka, men de kan låta tjänsten frysa inne om en man får den och sen göra om processen. Annars blir det väldigt dyrt för institutionerna, säger Ivar Arpi.
Kan inte den här typen av åtgärder behövas, om högskolorna inte lyckas få bukt med könsobalansen?
– Det vi pekar på är att man sätter meritokratin ur spel. Jämställdhetsarbetet har tidigare handlat om ”inga räkmackor”, könet ska inte vara kvalificerande eller diskvalificerande. Nu ser vi nya räkmackor, men som kvinnor ska åka på, säger Anna-Karin Wyndhamn.
Om män nu tidigare åkt in på en räckmacka, hur har det kunnat ske? Det är inte självklart att det handlar om ojämställda arbetsplatser och stereotypa könsmönster, anser författarna. Någon problemanalys har nämligen aldrig gjorts, påpekar de. Tvärtom fick högskolorna höra att de inte skulle göra egna analyser, berättar Wyndhamn – problemen och hur de skulle lösas var redan kända.
– En sak som återkommer när vi talat med människor vid Chalmers och de tekniska högskolorna, är att de inte alltid haft en meritokratisk utlysning i konkurrens. Man har anställt någon i korridoren. Och det kan absolut ha en konserverande effekt. Men det behöver inte handla om kön, snarare om nepotism, säger Ivar Arpi.
I sitt arbete med jämställdhet inom högskolan har Anna-Karin Wyndhamn sett att det ibland fanns outtalade idéer runt vem som var lämplig för ett uppdrag.
– Men det kan också handla om att akademin har varit så sluten. Det kanske är arbetsledningen som har svajat, att den som är satt att vara chef inte säger ifrån. Men den typen av nyanser ser man väldigt lite av.
Arpi och Wyndhamn menar också att flera av jämställdhetssatsningarna bygger på felaktiga grunder – som att kvalitet och produktivitet skulle öka vid en jämnare könsfördelning. Författarna hänvisar till en studie av forskaren Guy Madison som visar att kvinnor får professurer med sämre meriter än män.
– Det finns inte stöd för att kvaliteten skulle bli bättre om det är jämnare könsfördelning. Det som behövs är att man har kompletterande kompetenser, säger Anna-Karin Wyndhamn.
Även när könsbalans i bolagsstyrelser diskuterats har ett argument varit att det handlar om kompetens och inte kön. Men just den kompetens som efterfrågats har i huvudsak män råkat ha?
– Det är klart att föreställningen om kön spelar roll, kön är inte bara är biologi utan också något socialt och kulturellt och det spelar roll för hur vi väljer. Men det är inte bara så.
I stället tillskrivs kvinnor som grupp olika egenskaper, menar Wyndhamn.
– Det är som att kvinnor anses bära med sig något som automatiskt kommer att skapa en bättre arbetsplats. Och i det här fallet, höja produktiviteten.
Risken som författarna ser med att fokus så intensivt ligger på könsfördelning, är att forskargärningen blir sekundär.
– Man använder forskningen i ett annat syfte, för att uppnå ett politiskt mål om en jämn könsfördelning. Risken är att det då finns frågor som inte blir ställda, eller inte ställs lika väl, kommenterar Wyndhamn.
För jämställdhetsintegreringen går djupt in i högskolornas forskning och utbildning, anser skribenterna. Ett exempel de lyfter är att andelen kvinnliga författare vid statsvetenskapliga institutionen i Lund inte får understiga 40 procent på kurserna. I boken berättar statsvetaren Erik Ringmar hur han beordrades att ta in en bok av queerteoretikern Judith Butler på litteraturlistan, trots att Butler enligt Ringmar inte passade för ämnet.
På filosofiska institutionen plockades Immanuel Kant bort från kursen Filosofins klassiker, och ersattes med en bok om Mary Wollstonecraft. En viktig person på en annan kurs, menar Arpi och Wyndhamn – men själva poängen, en intressant motsättning mellan Kant och filosofen David Hume, strök på foten.
Kan det inte finnas en poäng med att se över vem man historiskt har ansett varit viktig?
– Jo, men det måste ske som en inomvetenskaplig process, att man hela tiden granskar och ser till att litteraturen innehållsligt är det bästa man kan erbjuda studenterna. Här bestämmer man först en könsfördelning, sen väljer man titlar. Rimligen uppstår då den bisarra effekt som uppstod i Lund, säger Anna-Karin Wyndhamn.
I boken beskrivs hur flera forskare delar författarnas oro över hur jämställdhetsåtgärderna påverkar den akademiska forskningen. För vad händer när, som i dag, ett av de statliga forskningsråden kräver att 75 procent av forskningen ska ha ett genusperspektiv? frågar sig författarna.
– I slutändan handlar det om vad vi kommer att få veta framöver. Forskare måste få in pengar, de har inte möjlighet att ställa sig utanför den här styrningen, säger Ivar Arpi.
En rad forskare som är kritiska till den nya jämställdhetsintegreringen har velat vara anonyma av rädsla för repressalier, berättar författarna. Flera har uppgett att de är rädda för att internt kritisera den nya inriktningen, andra berättar att de som är kritiska utmålas som genusmotståndare. Ansvariga har inte velat ställa upp på intervjuer.
Boken bygger till stor del på vittnesmål och har kritiserats för att vara anekdotisk. Hade man kunnat skriva en annan bok med andra anekdoter?
– Alla de fall som vi har med har vi kunnat bekräfta med officiella dokument. Sedan har vi levandegjort det med exempel. Vi har också uteslutit exempel som vi inte har kunnat belägga – för då hade det blivit en anekdot. Men när en forskare berättar om att han upplever ett tryck på hur han formulerar sin forskningsansökan, och vi kan belägga det från universitetsledningen och forskningsrådet han söker från, då är det inte en anekdot. Då visar det hur den här politiken kan komma till uttryck, säger Ivar Arpi.
Maria Jelmini är reporter på SvD med inriktning på vetenskap.
Fakta | Boken gavs ut i maj
▪ Anna-Karin Wyndhamn disputerade 2013 i pedagogiskt arbete. Hon är verksam vid Göteborgs universitet och har i nästan 20 års tid arbetat med jämställdhet och genus inom skola och högskola.
▪ Ivar Arpi är ledarskribent på SvD. SvD:s ledarredaktion är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.
▪ ”Genusdoktrinen” gavs ut i maj vid förlaget Fri tanke.
Jag läste någonstans att landet Rumänien nu förbjudit den s.k. ”genusforskningen” som vad jag förstår går ut på och avskaffa de biologiska könen. Det senaste om saken i Sverige som jag läste var att man i huvudstaden Stockholm (föregångsstaden och Sveriges ledstjärna?) nu gjort symboler på trafikljusen där tidigare ”gubbe” och ”gumma” förvandlats till hen och jag tyckte går tillsammans tätt intill varandra.
Men åter till Rumänien. Regeringsbeslutet där om att förbjuda genusforskning på landets universitet har medfört att den akademiska vänstern där rasar och påstår sig komma trotsa beslutet.
Vad jag förstår är den radikala vänsterns maktsträvanden i huvudsak kulturell vilket gett dem viss framgång. Mot dem står den socialkonservativa högern som motarbetas av i princip all aristokrati och etablissemang men inte precis av arbetarna och demokratins bärkraft d.v.s. ”folket”.
Situationen liknar flera av de övriga länderna i forna sovjetiska Östeuropa där bl.a. länder som Polen, Bulgarien samt Rumänien ingår.
Det är precis inga små länder så jag tror det kan få följder för EU och Europasamarbetet.
Det är intressant hur ett litet parti som inte ens tar sig över 4% ändå kan skapa rädsla och repressalier i hela samhället. Detta ger mig hopp om att en engagerad grupp människor för sanning och vetenskap, med karaktär, kan bli en viktig motpol i samhällsdiskussionen, bara de finner motivationen.
Visst utgör rädsla för repressalier ett hinder, men människor som närmar sig pensionsåldern eller har sparat pengar, eller har skaffat sig en egen firma, borde förmodligen lättare kunna ha den karaktär som krävs för att kunna våga ta lite risker.
Visst finns det anledning till feghet, men det går att övervinna den fegheten genom meditation. Jämställdhet går i min mening ut på att människor i vårt samhälle skall ha samma möjligheter, oavsett kön eller bakgrund, inte på att män skall nedvärderas p.g.a. sitt kön, eller att vita skall nedvärderas p.g.a. sin vithet. Det är ju sexism och rasism om något.
Genuseländet
Som besjälad vänsterman med intensiv hemlöshet gällande organisationstillhörighet, samt med en gedigen övertygelse om att det rådande manssamhället är orsaken till de flesta problem vårt samhälle rymmer, har jag i mer en trettio år ägnat mig åt att kritisera det jag kallar genuseländet. Min befattning med detta har inte handlat om på vad sätt den allomfattande könsojämlikheten kommit till uttryck vad gället arbetsförhållanden och forskningsinriktning inom den akademiska världen, av den enkla anledningen att jag själv på det hela taget hållit mig utanför det sammanhanget till förmån för friare övningar åt det artistiska hållet, främst inom teater. Har dock samlat på mig några hundra universitetspoäng i allmänbildningssyfte, samt genomgått en utbildning till sexolog vid Göteborgs universitet. Och dessutom under en rad år av ren nyfikenhet som auskultant gjort sporadiska besök vid seminarier hos genusgänget. Och då fått lyssna till det jag uppfattar som rena vederstyggligheter.
Att det från allmänt vänsterhåll inte kommit mycket annat än ett energiskt tillskyndande av genuseländet ser jag som anmärkningsvärt – främst i betydelsen av att jag saknat de grava anmärkningar jag anser att själva den grundläggande andan hos genusfolket motiverar. Att det från höger kommit kritik känner jag till. Har noterat namn som Popova och Arpi. Och har även lagt märke till hur Pär Ström, lika tragiskt som komiskt, fört fram åsikten om att det är minst lika mycket synd om män som om kvinnor. Men jag har alltså känt mig rysligt ensam om att ur ett vänsterperspektiv tala om bristen på vetenskapligt tänkande inom genusgänget. Vad som allra mest utgör min kritik är att jag ser den politiska strömningen inom akademin som en statligt finansierad puritansk propagandacentral gällande könspolitik i djupare mening. Min bakgrund är att jag sedan sex-sjuårsåldern haft kön och sex som mitt främsta intresse. Har dessutom i alla år föredragit kvinnligt umgänge och känt mig främmande för mansvärlden – ända sedan den tid då jag hellre hoppade rep med tjejerna än spelade fotboll med grabbarna, som jag uppfattade som beklämmande grabbiga.
Enligt min mening odlas inom genusgänget en puritansk mentalitet som jag betecknar som allmänt sexfientlig och intolerant. Något jag alltså mött under decennier; långt utöver porrdebatt. (Är själv markant porrentusiast, i likhet med min främsta sexologiska läromoder Betty Dodson, googla.) För mig framstår den grundläggande puritanska inställningen hos genusgänget som rent kvinnofientlig. Puritanism har alltid och överallt drabbat kvinnor värst, samt varit ett osvikligt medel för den perversa dubbelmoral som präglar patriarkatet för att upprätthålla kvinnoförtrycket. Vad gäller förtryck talas det ofta om hur de förtryckta ”internaliserar” förtryckarnas system och värderingar; något som tydligt visar sig hos genusgänget. Det är därför jag ser folk där som rysligt dåliga feminister. (Har skrivit den här texten några hundra gånger förut – utan respons.)
Min mest drastiska jämförelse består i att tala om den sedvänja som nu för tiden kallas kvinnlig könsstympning. Denna verksamhet has helt och hållet om hand av kvinnor. Män har enbart uppgiften att övervaka att seden hålls vid liv. (Har en del att berätta om detta sedan den tid jag som enda gråskalle var medlem av styrelsen för Afrosvenskarnas Riksförbund i Göteborg, där jag lärde känna en ung somalisk kvinna aktiv i motverka denna förfärliga sed.)
Hej Ulf W.,
det var några år sedan vi diskuterade livet och politiken i Gbg. Roligt att du för fram kritik mot ”genuseländet”, även om det måhända är ett väl starkt ord. Du grundar din kritik på ”att jag ser den politiska strömningen inom akademin som en statligt finansierad puritansk propagandacentral gällande könspolitik”. Delar din syn, då ett amalgam av statlig propaganda och ideologi – här postmodernismen – kan få ett förödande genomslag. Genom din praktik har du större insikter än vad jag har i ”genusgänget en puritansk mentalitet som jag betecknar som allmänt sexfientlig och intolerant”. Kan därför inte ha någon åsikt i just den aspekten av genusfrågan. Din tanke om ”hur de förtryckta ”internaliserar” förtryckarnas system och värderingar” är intressant, och återfinns på flera sociala områden , t ex medberoendet vid alkolism.
Inställningen till könsstympning är intressant och skrämmande. Amine Kakabaveh fick erfara hur man inom (V) ville smussla undan allt som kunde uppfattas som kritik av ”invandrare”. Jag stötte på detta fenomen för 3-4 år sedan i en s k socialistiskt tidskriftsföreningen. Återigen, vi skulle behöva en vänster Vänster, och inte pajasseriet i form av PM-Vänster-
Ulf K
Jag har precis lyssnat till Henrik Jönssons veckovideo. Lite svår att beskriva men intressant om man lyssnar noga.
En sak lärde jag mig.
Kultur föregår politik.
Det är snarare så politiken styrs av kulturyttringar.
Det är därför (den radikala) vänstern får den makt den har trots så liten röst.
Kulturmarxister är som kapitalister.
De är få men starka.
Kan vänstern förändra i kulturen kan de också förändra politiken (som måste anpassa sig inför trycket).
Just genusforskning är en långtgående förändring i kulturen.
Det progressiva Västerlandet (eller Vänsterlandet?) verkar ha lätt att anpassa sig men svårare tycks det bli ju närmare Ryssland man kommer.
Som Polen, Ungern och nu Rumänien där konservativa politiker reagerar och sätter stopp för det progressiva Vänsterlandets intrång.
Något annat högst intressant.
Vetenskapsmannen Carl von Linné har blivit rasistanklagad av Vänsterlandets militanta apologeter.
Någon ville riva statyn av Linné. Linné statyn har också blivit nedklottrad och skändad av samma orsaker.
Varifrån kommer den här destruktiva hysterin rikta våldsamheter mot gamla statyer som vittnar om vår kultur? Någon vill utplåna?
Här i södra Sverige har vi ett universitetskomplex uppkallat efter vetenskapsmannen Carl von Linné.
Det icke helt okända Linnéuniversitetet.
Inte helt säker men jag tror det inhyser utbildningen av Sveriges (vänster)journalister.
Högerjournalist har jag aldrig hört talas om. För då blir de inte erkända som journalist?
Hur som helst tycker jag det är intressant att universitetsstuderande får utbilda sig på universitet uppkallat efter en påstådd rasist.
Hur länge kan det här fortgå innan politikerna pressas att byta namn på Linnéuniversitetet?
Jag är inte hemma i genusämnet men det som har skrivits här ovan får mig att undra om det finns någon som har forskat på modets betydelse i världshistorien, i synnerhet gällande vetenskap.
Det tycks mig vara så att mode drabbar allt (jag skulle vilja att det skall vara skottpengar på de arkitekter som plågas oss med svarta fasader och rysliga självmordsfrämjande interiörer) och har gjort det hur länge som helst.
Mest synligt är förstås hur exempelvis domkyrkan i Uppsala har bytt torn under seklens lopp, och hur andra klenoder förvanskats enligt gällande mode på kontinenten. Dessa helgerån kostade enorma belopp i en tid när många svalt.
Man har länge missaktat det som hade varit men plötsligt blev arkeologi ”het”. Varför? (En arkeolog: en ”gravplundrare med akademiskt alibi”, som grundaren av Opération Taupe gillade att påminna oss amatörarkeologer.)
Intellektuellt mode, ”tidsandan”, har också gällt, fast det krävs mer än ett par ögon för att fatta det och därför vore det välkommet med forskning.
Vilka krafter rår över tidsandan? Hur uppkommer den?
Frågorna är många.
Nu är det mode på att jaga CO2. Vi skall leva som Amish (häst och vagn, alltså), fast med 5G-telephoner så att vi skall kunna ljuga om att sitta på korridorgolvet i ett överfullt tåg medan vi åker på en förstaklass biljett.
Savonarola har förstås bytt kön enligt tidsandan och geologer göre sig icke besvär (minns astronomen Galileo Galilei?). Märk dock väl att Amish är fredliga typer som inte har det minsta gemensamt med maktgalningen Savonarola. De lever på egna odlingar, inte andras arbete.
Jorden bryr sig dock lika lite om människans nycker som på Savonarolas tid.
1110 var det hungersöd i Europa, fast icke på grund av något gudomligt straff för otukt och utsvävande leverne, utan för att vulkanen Asama i Japan hade släpt sig rejält tidigare.
15:51 25.06.2020 (mis à jour 15:56 25.06.2020) https://sptnkne.ws/CNDj
Au début du XIIe siècle, l’éruption du volcan Asama au Japon pourrait avoir déclenché des conditions météorologiques extrêmes menant à une grave famine en Europe.
Tidigare skylde man på Hekla.
12:19 GMT 23.06.2020 https://sptnkne.ws/CMwn
A massive volcanic eruption that occurred during first century BC at Mount Okmok in Alaska might’ve contributed to ”2 years of weird weather and famine” that occurred following the assassination of Julius Caesar, Science Magazine reports.
According to the media outlet, while the darkening of the sky immediately after Caesar’s demise in 44 BC was likely caused by a ”known, small” eruption of Mount Etna, authors of a new study recently published in the Proceedings of the National Academy of Sciences postulate that Mount Okmok erupted the following year, producing a cloud of ”sunlight-blocking particles” which ”could rise into the low-lying Arctic stratosphere” and could have spread throughout the Northern Hemisphere.
Asama, Etna, Hekla, Okmok finns lika lite som skiftningarna av den magnetiska polens läge i några kungalängder fast de kan ha betytt vida mer än några värstingars erövringar för världshistorien.
När jag var ung fanns dock inte klimatet, och knappt vädret, i historieskrivningen.
Att det händer märkliga saker i jordens inre blir kanske basen för nästa modeteori om klimatväxlingarna.
Hej Guy C.,
du tar upp många frågor, så jag får begränsa mig till att diskutera några. Ja, moden är ett fascinerande ämne. Tanken på moden, även inom vetenskapen, fick ett programmatiskt genomslag med Thomas Kuhns bok från 1962 (på sv först 1981) och synsättet om ”paradigm & p-skiften” – finare ord för just moden inom vetenskapen. Det tycks som delar av genusvetenskap försökt satsa på ett sådant paradigmskifte genom sin anslutning till postmodernismen (PM). De har varit framgångsrika, genom att drapera sig i ”Vänsterkläder”, medan de i stället fört fram motsatsen till vänsterperspektiv, nämligen partikularism, t ex i form av den eländiga identitetspolitiken.
Du slår onekligen spiken på huvudet genom att peka på svårigheten att se ”tidsandan”. Den tycks finnas överallt, som luften, och tas då förgiven av de ”fåvitska”. Det är därför den kritiska teorin, till vilken marxismen hör, är så viktig idag.
Din kommentar om arkeologer som gravplundrare äger onekligen sitt berättigande vad gäller, säg tiden före Första världskriget. Det relativt nybyggda muséet på Akropolis i Athen bär vittnesmål om detta med hänvisningen att delar av Parthenonfrisen återfinns på British Museum. Ja, kolonialismen är en svart epok i mänsklighetens potentiella framåtskridande, enligt det mästertänkaren så elegant formulerade i tesen om framsteg – Hegel.
Du är inte vänlig mot Savonarola? Vill minnas att skådespelerskan Eva Dahlbäck skrev en insiktsfull bok om honom, Ja, Savonarola var en maktmänniska, genom sin religiösa fanatism. När Medicérna störtades i Florens skrev han en demokratiskt författning på staden/staten. Det måste hållas honom till godo, då det skedde i slutet på 1400-talet!
Är ökningen av CO2-halten i atmosfären ett mode? Nja, det är ett faktum. Däremot håller jag med dig att klimatdiskussionen har blivit en ”innefråga”, och dominerar totalt debatten idag. Det betyder att den skymmer – i någon mån döljer – den kanske viktigare frågan om krigshoten. Om ett Tredje världskrig bryter ut så spelar klimatfrågan en mindre roll. Anders Romelsjö och jag har uppdaterat – och förkortat – vår bok från 2013 – USA som världspolis. Den debatten – om krigshotet, och Sveriges hyckland roll till Nato, tycks dränkas i alarmism, och att vi har maximalt 10 år på oss, innan…
Ulf Karlström
Visst finns det patriarkala strukturer, normer och beteenden, som diskriminerar kvinnor för att de just är kvinnor.
Visst finns det rasism, normer och beteenden, som diskriminerar människor på grund av deras hudfärg och/eller deras etniska ursprung.
Visst finns det homofobi, normer och beteenden, som diskriminerar människor på grund av deras sexueĺla läggning.
Dels finns det intressen som vill att allt skall röra sig kring dessa typer av diskriminering och dels finns det givetvis berättigat motstånd mot dessa typer av diskriminering. Den första gruppen är politiska och ideologiska motståndare. Den andra gruppen förtjänar allt stöd. Det gäller dock att se vad som är den mest väsentlig diskriminering. Det handlar givetvis om kapitalets utsugning av arbetarklassen. Detta är idag i det närmaste en tabubelagda diskriminering. För att dölja denna diskriminering väljer de som makten haver att tala om annan och för dem ofarlig diskriminering
Känner mig som en kvinnlig katt bland de manliga hermelinerna när jag lägger mig i denna diskussion om feminsim och vänsterflum mm.
Mina ideologiska rötter finns hos marxismen och feminismen formad i 70-talets livliga kvinnoforskning och ideologiska debatt. De marxistiska tankefäderna noterade kvinnoförtrycket och gjorde försök att analysera dess rötter, som de allmänt förband med uppkomsten av privategendom. August Bebel konstaterar i sin bok ”Kvinnan och socialismen” att kvinnofötrycket är äldre än klassförtrycket.
Den feministiska historieforskningen talar om ett ursprungligt samhälle med matriarkal prägel, där kvinnorna var huvudförsörjare med sin gedigna kunskap om och erfarenhet av växter och ursprungligt jordbruk som var den huvudsakliga källan till artens överlevnad. Männens jakt gav tillfällig tillgång till kött som huvudsakligen konsumerades av männen själva. Dessutom var kannibalism naturlig eftersom de första människorna betraktade enbart sin egen grupp som speciell medan alla andra grupper var djur bland djur. Den självdestruktiva kannibalismen och det manliga våldet tämjdes genom kvinnornas starka inflytande och symboliska roll som källan till liv. Urmodern var en av flera gudinnor i en matriarkal gudsbild.
Men matriarkatet störtades våldsamt för ungefär femtusen år sedan troligen av anfallande nomadstammar med vapen av brons som svepte in över trädgårdskulturerna från norr med hästar och från söder med kameler. Det talas om arier, hittiter, akajer, filistéer, hebréer… De kom i vågor med hundratals år emellan. Deras kulturer präglades av hierarkier, manlig dominans och våld. De försöjrde sig huvudsakligen på boskap.Deras symboler var svärdet och yxan och deras gudar kom med åska och blixtar. Välståndet skapades främst genom erövring men de hade ofta nått långt i metallurgisk utveckling. Dyrkade krigsgudar och styrdes av präster och krigare i allians.
Skiftet genomfördes ibland med organiserad slakt av hela samhällen. Bibelns Gamla testamentet skildrar ett sådant skifte beskrivet av erövrarna själva. De vedervärdiga avgudarna som bekämpas är den matriarkala epokens kvinnliga gudar. Den nya guden är manlig, enväldig och grymt intolerant. Kvinnlig källa till liv finns inte, tvärtom skapar guden själv kvinnan från ett av mannens revben. Och hans vilja är hennes lag.
Här finns inte plats att gå in på analysen av orsakerna till detta historiska skifte, som präglar världen
än idag. Patriarkatet har starkt bidragit till det hierarkiska samhället med dess varierande former av underordning och förtryck som klassförtryck och rasism förutom det underliggande kvinnoförtrycket. Det har också en viktig roll i uppkomsten av väpnade konflikter och krig.
Kvinnoförtrycket är unikt som förtryck med sin avgörande roll för hela samhällsutvecklingen och sin omfattning: ena halvan av mänskligheten har gjort sig till herrar över den andra. Men alternativ kvinnoforskning avfärdas som flum och patriarkatet försöker idag göra sig osynligt trots att det är lika starkt som någonsin och dessutom stärks av den rådande politiska högertrenden.
Vänsterrörelsen har haft/har en kluven inställning till kvinnoförtryck och feminism, som vi väl alla har kunnat iaktta. Ointresset och okunskapen om feminism och kvinnoförtryck dominerar och ”gubbvänstern” anser i princip fortfarande att kvinnnokamp ska underordnas klasskamp. Kvinnoförtryck och feminsm är i de här sammanhanget det mest osexiga och dödfödda man kan diskutera och i det sammanhanget ingår också uppfattningen att miljöhotet är ett andrarangens intresse, mindre viktigt än diskussionen om den imperialistiska huvudfiendens upptrappning av krigshotet och risken för ett nytt världskrig, med kärnvapen.
Det är ett stort misstag. Hotet om en miljöförstöring som gör planeten obeboelig för människor och större delen av annat liv är i sig minst lika stort som hotet om ett kärnvapenkrig. Och det är ont om tid, innan utvecklingen har passerat den punkt där utvecklingen inte längre går att hejda. Som marxister har vi, plötsligt och oförberett, hamnat i en situation där övergången till ett annat ekonomiskt system med en hållbar hantering av planetens resurser – eller med andra ord ett socialistiskt samhälle – blivit akut nödvändig. Det kapitalistiska ekonomiska systemet med dess självdestruktiva tillväxtbegrepp förbrukar i allt snabbare takt återstoden av planetens naturtillgångar. I förbifarten orsakar den koldioxidutsläpp och global uppvärmning med känt resultat. (I marxistisk teori talas om ”profitkvotens sjunkande tendens” som problem för kapitalistisk tillväxt.)
Visst, kampen för nedrustning, konfliktnertrappning och fred mot imperialistisk erövringspolitik och krig är nödvändig. Men här gäller också den andra stora livsavgörande uppgiften att tillsammans med miljörörelsen och alla andra möjliga antikapitalistiska rörelser möjliggöra en fredlig övergång från kapitalism till ett hållbart ekonomiskt system som skulle kunna benämnas socialism. Hotet om kaos och krig när den kapitalistiska marknadens tillväxt ska hejdas är överhängande.
Britta
Modern antropologi ser iallafall ett tydligt jämlikt liv innan bofastheten och jordbruket. Frånvaron av egendom gav ingen materiell grund för patriarkat eller klassamhälle.
MEN, att männen själva åt upp sina jaktbyten och att kannibalism var naturligt innan egendomen, tror jag inte att det finns något som helst stöd för.
Förmänniskorna förlorade sina huggtänder för kanske 6 miljoner år sedan. Det indikerar att hanarna inte längre slogs om honorna. En rimlig hypotes är då att gruppsammanhållningen var så oerhört viktig för dom fysiskt svaga människorna att interna slagsmål var negativa ur överlevnadssynpunkt. Det ger oss att social kompetens istället blev viktigare. Det leder vidare till tanken att all mat som insamlades eller dödades blev fördelat på ett rättvist sätt mellan gruppens medlemmar.
Under normala omständigheter var sannolikt relationen med granngrupperna god. Människans små grupper gjorde att en fungerande livskraftig genetik var helt beroende av att grannarna var genpool.
Vi hittar nästan inga spår efter krig innan bofastheten och människan tycks under 200-300 000 år ha varit den samarbetande primaten. Ett liv i en slags urkommunism om man så vill.
Att matriarkatet, eller iallafall jämlikheten, störtades för 5000 år sedan, tror jag är fel. För över 5000 år sedan har vi den första skriften, kilskriften i Sumer. Redan då verkar patriarkatet ha varit fast rotat. Från bofastheten för kanske 12-15000 år sedan fram till skriftkonsten för 5500 år sedan har vi ett stort svart hål i vår kunskap om civilisationens utveckling, men sannolikt tog männen över redan när egendomen började stridas om, alltså nästan direkt efter bofastheten.
En fantastisk berättare om detta är Lasse Berg, kolla på det här. https://www.youtube.com/watch?v=FfgHbKTZ6Dw
i artikeln Låt oss arbeta för en bättre värld. återges en bedömning av Göran Greider ”I sin likaledes utmärkta bok ”Den solidariska genen : anteckningar om klass, utopi och människans natur” gör Göran Greider en smått imponerande genomgång av den vetenskapliga litteraturen kring frågan om ”människans väsen”Hierarkier, klasser och Karl Marx När människan sedan började bruka jorden – av avgörande betydelse – för människosläktets framväxt uppkom sociala och ekonomiska skillnader. Hierarkier, beskattning och byråkrati blev nya inslag, liksom i ökad utsträckning strider och krig om tillgångarna. Karl Marx menade att klasskampen var en röd tråd i människosläktets historia, ett mycket känt synsätt som det finns omfattande empiriskt stöd för. Han menade att människans vara (värderingar etc.) främst bestämdes av det samhälle man fanns i.”
Bara att anmäla sig KKP´s vetenskapliga marxism och njuta socialismens frukter.
Tack Anders för att du publicerar Greta Thunberg med fleras skarpa uttalande om miljöhotet som jag kan tillgodoräkna mig som stöd till mina synpunkter på ämnet i ovanstående kommentar.
https://www.globalpolitics.se/face-the-climate-emergency-oppet-brev-och-krav-till-eu-och-varldsledare-fran-greta-thunberg-malala-jane-fonda-naomi-klein-leonardo-di-caprio-russel-crowe-och-andra/
Ja, det väcker verkligen frågan om miljörörelsens inriktning.
Finns något bra argument för att miljö och klimatrörelsen ska vara försiktigare än ungdomarna? Vilket argument i så fall?
Socialism bör kunna presenteras sakligt och aptitligt. Har nu tagit upp litet arbete på det.
Ni blandar bort korten. Ni måste skilja mellan miljö och klimat.
Ett kolkraftverk som hade en hundraprocentig rening av utsläppen, skulle varken vara en miljö eller klimatbov.
Växtligheten skulle frodas kring dessa kraftverk på grund av den extra koldioxiden.
Läser ”genusdoktrinen”. En läsvärd bok om ett politiskt angrepp på universitetsvärlden och bildning, maskerat som ”vetenskap”. Det är inte fråga om flum och haschnojjor, utan om mängder av ordkonstruktioner avsedda att dölja den observerbara världen.
[…] (för drygt ett år sedan) publicerade vi en kritisk granskning av dagen genusdebatt Genusfrågor: Bra kritik av vänsterflum, men även luftande av högerideologi. Denna artikel nedan återger en marxist-leninistisk skribents syn på Identitetsfrågan och kan […]